SKOGEN

Jag längtar ut till skogen, har gjort det ända sedan förra gången jag var ut i skogen.
”Jag tänkte bjuda ut dig på kaffe på lördagen”, säger min sambo.
”Vad trevligt”, svarar jag.
”Vid en lägerled i skogen”, förtydligar han.
”SKOGEN!” ropar jag.

Under veckan som går tänker jag på skogen. Inte hela tiden, för jag övar mig ju på att tänka på en sak i taget, men allt emellanåt. Tänker på kaffe och brasrök och vandringsleder. Jag följer med väderleksrapporten, gläds åt utsikterna av några minusgrader och solglimt. Vi söker rätt på en ny vandringsled, en som lär vara bra, en där det finns ved vid rastplatserna.

På lördagen packar vi trangiakanna, vattenflaskor och puukko, klär vi oss i stickatröjor och kängor, köper vi bullar på vägen.
”SKOGEN!” ropar jag när vi tog de första stegen in på leden. ”Nu är jag här!”

Att gå i skogen är att tvingas in i nuet. Fast tvingas låter för motspänstigt. Att gå i skogen är att inte kunna, inte vilja, vara annat än i nuet. Det gäller att se upp för stenar och rötter, sikta in sig på den säkraste vägen nerför en slänt. Stora stenar, öppningar i träden och utsikten över träsk kräver utrop, påpekningar åt sitt sällskap, ”se, vilken stor sten!” Det går så bra att prata när man går, solvitur ambulando, tankarna och samtalet slingrar sig iväg högt över trädtopparna men kommer alltid tillbaka igen, landar i det praktiska, förankrar en på stigen. Ska vi pausa här, eller går vi ännu till nästa rastplats? Titta, vilken stor flock kråkor! Eller är det korpar? Vad fint hållen den här vandringsleden är! Se, här finns till och med sopborste och yxa. Ja, om vi går ännu till nästa rastplats, det är bara 900 meter.

Jag blir bjuden på kaffe vid en lägereld i skogen, i en handgjord kåsa. Solen skymtar fram där vi sitter högt över isen. Brasan väller rök över våra kläder. Vi lindar aluminiumfolie runt bullarna och värmer upp dem, jag är nöjd över idén. Återigen är det bara nuet som räknas: få veden att brinna, inte låta kaffet koka över, stiga upp och göra åkarbrasor när det blir för kallt.

När vi spridit ut glöden och samlat ihop våra saker har kylan och solen sänkt sig. Skymningen nalkas snabbare än vi har tänkt. Stigen slingrar längs med sjöstränderna, bakom oss glöder solnedgången och framför oss stiger månen mot himlen som skiftar i rosa och lila.

”Skogen”, viskar jag. Det var meningen att vi skulle bli lite sena i starten, kommer vi överens om, för om vi inte hade blivit sena hade vi inte fått gå i skogen i skymningen, och då hade vi missat det här. Vi hade inte velat missa det här.

När vi kommer ut på parkeringen igen, sju kilometer senare, är det nästan helt mörkt.

My latest crush

Låt mig introducera er till Jessica Kellgren-Fozard. Youtuber, tevepresentatör, konsult. Lesbisk vintageskönhet som bor i ett tjusigt engelskt hus med fru och hundar. Har flera funktionsnedsättningar (bland annat POTS, HNPP och MTCD, och till en följd av det är hon bland annat döv) och gör videor om att leva med kroniska sjukdomstillstånd, men också om vintagesminkning och -frisyrer, att leva som lesbisk – och över huvud taget att leva. Positiv, bubblande och vacker som en dag. Sade jag dessutom att hon är feminist? What’s not to love?

Här svarar Jessica och hennes fru Claudia på de vanligaste frågorna:

Här berättar Jessica om sina diagnoser HNPP och MCTD.

Och här ger hon några bra synpunkter på bland annat färdigskalad och -förpackad frukt, och andra matvaror som vi icke-funktionsnedsatta kan fnysa åt och ropa ”slöseri på naturresurser!” åt. Shame on us, really.

I just need to get it off my chest

Det är första dagen på arbetsveckan. Tio och en halv timme jobb. Tolv timmar tills jag ska vara på plats igen. Fyra dagar till innan jag är ledig.

När jag kör hem bläddrar jag mellan radiokanalerna. Behöver något som rensar huvudet, något som passar till en regntung julikväll, som trots allt är så ljus, när syrenerna just har slagit över från den vackraste blomningen.

Och när den låten kommer så vrider jag upp volymen, så högt att jag inte hör min egen röst fastän jag sjunger med, om inte med full hals, så ändå utan att lägga band på mig. I just need to get it off my chest, och utanför bilen blommar syrenerna, och inne i bilen skakar instrumentbrädan av basen, och för en kort stund är jag inte längre trött.

 

Donna Tartt

Om jag inte redan var förälskad
på håll
så blev jag det när
jag kom tillräckligt nära
för att höra din röst

Kontrasterna är
brutala –

Det du är
i litenhet
bedrar
det du gör
i storhet

Prydlig slipsknut
skjorta
kavaj

skarp page mot
skarp haka
skarp näsa
och så –

röda läppar
runt mjuka ord
småflickstoner
händerna skriver i luften

hur du måste
blicka uppåt
för att se tavlorna ordentligt
när vi går på museum

Som en
docka
vampyr
evig och eterisk
gudinna

Jag är redo att offra
vad än du begär

❦

Med tack till min vän J som sade: Skriv! Så jag skrev.

Aprillyrik dag 3 – Beundrarbrev

Kära ms Donna Tartt,

jag känner en stor sorg
för dem
som aldrig kommer
läsa dig.

Hur fattiga måste inte
deras sinnen vara?

Det tog mig elva sidor
att börja älska dig.

(Jag kan peka ut
de exakta orden:
bonfires and fog in the valleys;
cellos, dark windowpanes, snow.)

Jag önskar jag finge träffa Henry,
samtala med honom där
det doftar
bergamott, svart kinesiskt te,
en svag lukt av kamfer.

Var gång jag läser hans namn
drar det plågsamt i bröstet
och jag måste sluta ögonen en sekund.

Boris
som tog mig med sådan storm
med ett svart, slaviskt skratt
att jag inte tror jag skulle överleva
ett möte med honom.

Jag drömmer om de där
luftkonditionerade eftermiddagarna
kanderade apelsinskal
socker och vodka.

Theos dödslängtan
och Boris
som bara ville ha roligt.

(När jag första gången
såg en bild av dig
tänkte jag:
Självklart.

Jag älskar att du aldrig ler
på fotografier.)

I min bokhylla:

stulna konstverk
morfinklubbor
rosenträdgårdar;

Skönhet är skräck.
Oavsett vad vi kallar skönhet så
darrar vi inför den.

Med vänliga hälsningar,
oförställd beundran,
darrande av skräck,

S. H.

❦

Dagens prompt var att skriva ett beundrarbrev till en kändis. Eftersom jag för tillfället läser om Donna Tartts Den hemliga historien, den här gången på svenska, låg hon och hennes underbara språk nära till.

Min läsning kan delas in i ett före och ett efter Donna Tartt. Det är värt ett beundrarbrev, tycker jag.

Alla de som lämnat spår

Jag tänker på alla de människor som har gjort ett intryck, tagit plats i mina tankar, mina texter.

Alla de tonårspojkar, grönhåriga ynglingar, rödhåriga flickor och svartögda varelser som jag har mött och som har berört mig på något vis. Alla de vänner och bekanta, de främlingar och okända ansikten i massan som jag har sett – som kanske har sett mig – och som sedan har kommit till liv igen i texter, tankar och drömmar.

Finns jag i någons texter? Har jag någon gång lämnat spår, någonstans? Ett avtryck i sinnet, bläck på ett papper, en statusuppdatering, en anekdot. En blick som möter min, ett delat leende och ögonblick innan vi går skilda vägar igen för att aldrig ses.

Det är något stort i det. Det är något så svindlande enormt att se en annan människa och i det att möta en annan människa och få en glimt av ett annat liv. Det är knappt så jag vet vad jag ska ta mig till, och kanske just därför skriver jag om det, om dem, för att på något vis hålla fast vid detta stora.

❦

Om du vill läsa om dessa möten, dessa mer eller mindre okända pojkar och flickor som har lämnat spår, så kan du göra det till exempel här:

• Onåbara
• Svart kajal och grönt hår
• Kvinnan
• Den profana treenigheten
• Addan
• Den påtagliga kärleken
• Oktoberbarn
• Modig och djärv (Bläckpojken)

Kanske både och eller ingendera

Något som jag alltid tjusas av i Thailand är de androgyna skönheterna.

Jag har stött på dem på två olika ställen. Det första är kaotiska marknader, där de står nästan provocerande svala i hettan och folkvimlet. De säljer skor och t-skjortor med tryck och solglasögon och rasslande smycken. Iklädda sandaler och tajta, svarta jeans ler de mot kunderna; blanka och bländvita tänder som förvrider huvudet på en; tunna, tatuerade armar och handleder som visar på alla varor.

Det andra ställen är kufiska bambubarer med mönstrade sittdynor och ljusslingor; tusentals blinkande punkter i regnbågsfärger, oljelampor, röda stearinljus; happy hour all drinks 99฿ hela natten. De serverar spritstarka mai tai och piña colada och billig öl i kondensflaskor, vinklar sig fram mellan borden med smala höfter. Håret bär de kortklippt, spretig lugg över svartglittrande ögon och silverringar i öron, näsa och ögonbryn.

De är som spensliga älvor med mörkbrun hy och lockande blickar, intagande väsen som lever i nattmörkrets elektriska ljus; kanske kvinnor, kanske män, kanske både och eller ingendera eller något mitt emellan eller bortom, och de fascinerar och förtrollar mig tills jag knappt vet vart jag ska titta.

Tankar i björkens skugga

Det här är femte gången jag börjar denna text. Orden vill inte infinna sig i rätt ordning, i rätt nyans. De darrar i luften, glittrar ikapp med de prasslande trollsländor som korsar augustihimlen, villande blå i hettan.

Det har varit en sommar av stora tankar.

Då själen kommit till ro, då sinnet har kunnat förankra sig i en stadig grund av sommargrönska och långsamma morgnar och humlesurr – då kan jag tänka de här stora tankarna utan ångest. Jag flyger inte för högt och jag faller inte för långt, utan hålls tryggt kvar i ett varande, en lätt guppande roddbåt i en vindstilla vik.

Jag har tänkt på vänner jag har, och på vänner jag har och saknar. Jag har tänkt på vänner jag har förlorat, och på vänner jag har förlorat och fortfarande saknar. Jag har tänkt på att hålla av någon inte mer än jag borde, utan mer än jag trodde. Jag har tänkt på den slags vänskap som går bortom och utanför de konventionella gränserna, på närhet och på saker som hänt en gång och som vi aldrig talat om.

Jag har tänkt på frihet, på att välja att stanna och sedan gå istället för att stanna, och på hur jag i slutändan beskyller partriarkatet för det dubbla kval jag känner då jag väljer att gå – jag gör fel i att stanna, jag gör fel i att ge mig av. Jag har tänkt på vad min vän kallar ”den kristna skammen”, den som jag i hjärtat inte omfattar men ändå känner av, eftersom jag är ett barn av min tid och mitt samhälle.

För en dryg vecka sedan dog min faffa och jag har tänkt på det obegripliga i att någon som alltid funnits plötsligt inte finns.

Jag har tänkt på döden. Jag har tänkt på att orden, med all makt de besitter, ändå inte styr över döden och på att jag lever högst två generationer ifrån den. Jag har tänkt på att ”sorgen och glädjen de vandra tillsamman” är obestridbar sanning och inte endast en klyscha, men att jag insett det först när jag själv varit där, mitt i sorgen och glädjen. Jag har tänkt på det oerhört stora i att ha en släkt där vi alla tycker om varandra, och där vi med en självklarhet samlas kring köksbordet, äter smörgåsar och bulla och dricker kaffe. Jag har tänkt på att de blodsband som finns mellan oss syskon och kusiner, föräldrar och farbröder, inte är det som gör att vi hör ihop, utan det som förstärker att vi hör ihop.

Då jag här om dagen satt på villaverandan och lyssnade till tystnaden och lugnet, så nös jag så det ekade i skogen. Det fick mig att skratta så högt att det ekade i skogen. Sedan betraktade jag björken mitt på gården och förvånades över hur hög den var, över hur liten jag skulle vara om jag stod bredvid den.

I tanken ställde jag mig bredvid den.

Och jag visste att det är i denna björks långa skugga som jag hör hemma till tidens slut.

 

Då du inte kan sluta titta

Något av det bästa är den omedelbara, ömsesidiga attraktionen. Då du ser en människa och tappar bort nästa andetag. Då det knyter sig i magen, du tänker satan i lika delar desperation och vilt begär. Det enda du vill är gå fram och brutalhångla upp personen mot närmsta vägg. Så tittar personen på dig och du inser att hen vill göra precis samma sak med dig, och de kommande timmarna, innan den första, oundvikliga kyssen, är laddade till vanvett, ett juliåskväder vid horisonten, tre miljoner volt i luften.

Något av det värsta är den omedelbara attraktionen. Då du ser en människa, tänker satan och föreställer dig hens tunga mot dina tänder. Och du ler, och du flirtar, och åtrån rinner kall i strupen och ut i ryggslutet. Du följer nyckelbenens ljuvligt smala linjer med svulten blick, drömmer om händerna på dina höfter och du viskar förgäves snälla bli min medan den jäveln ser på dig med avmätt artighet och ointresse.

Då tänker du satan av endast en orsak och förbannar världens grymhet och skönhet och vill egentligen blunda för att inte bränna hål på hornhinnan men du kan för ditt liv inte sluta titta.

Rånda

Bara för att jag bor för mig själv, så betyder det inte att jag bor ensam. Tvärtom är det väldigt trångt med inneboende i min lägenhet: emopojkar i garderoberna, troll i badrumsskåpet, köksslampor och badrumsslampor i respektive rum, en nordisk asagud i frysen, en drottning i städsskrubben…

Den mest iögonfallande invånaren är dock Rånda, ett väsen som råder och vakar över sin skog och mark. Hon manifesteras på en stor, närmare 75 x 90 cm, och mycket tung tavla ovanför soffan, där hon ständigt utövar sin magi i en mörkt lysande skog. Hon är mitt fönster till en annan verklighet.

 

Tavlan är målad av en mycket kär vän. Jag fick den i gåva vårvintern 2009, i ett brytningsskede av mitt liv. Först var jag tveksam till att ta emot en så praktfull gåva under de omständigheter som rådde, men min vän ville ge mig tavlan ”oavsett vad”. Idag är jag väldigt tacksam och glad över målningen, och min lägenhet skulle vara så väldigt tom utan Råndas närvaro.