Motigt

”Det känns som att hela den här månaden har varit så motig”, säger jag åt min sambo efter ännu en trög dag. Dagens bästa var när vi åt lunch ute, en massa goda röror och sallader, frasiga och varma ostrullar; till och med kaffet, som brukar kunna vara av diskutabel kvalitet på lunchrestauranger, var gott. Även i dag tänker jag med värme tillbaka på gårdagens lunch. Vi var trötta och disträ, men vi var också mätta och tillsammans. Jag sörjer att april, som brukar vara en kreativ och inspirerande vårmånad med daglig dikt, nu är ytterligare en motig och tung vintermånad (visserligen med daglig dikt, men också det är mera ett måste, ett jobb, än ett nöje och en lust).

Jag börjar fundera om jag bara tror att jag är låg, om jag bara lurar mig själv att de tankar jag tänker sent om kvällarna är sanning, så jag bläddrar tillbaka i dagboken:

2.4
Kära dagbok! Jag orkade inte skriva i går kväll, då jag var helt slut i huvudet efter att ha arbetat sent och sen tagit en promenad i snålblåsten för att svalka hjärnan. Jag har lämnat in förra månadens stora arbetsprojekt, men alltså, vad man kämpar och stretar, och sen är man bara lättad men inte alls desto mera nöjd eller stolt, bara ett ”jaha” och så får man fortsätta med nästa jobb.

7.4
Kära dagbok! Vilken absolut gråregnig söndag – imorse till och med snöslaskade det! Humöret har varit därefter.

10.4
Kära dagbok! Det har nog varit en motig april, känns det som. Ingen inspiration eller motiatvion till något. Ont i magen har jag också i dag igen.

19.4
Kära dagbok! Jag är ännu så trött efter Solmukohta, orkade inte skriva igår. Skör är jag också, har gråtit flera gånger om dagen den senaste tiden, redan före frukost. Kanske just för att det är före frukost, och jag behöver äta? Men jag har gråtit vid middagsbordet också, åt oklara saker, jag minns inte nu och visste väl knappt då.

Jag undrar vad det är som felas. Vårvädret som aldrig vill infinna sig? Kroppen som fortsättningsvis krånglar på flera plan? En överansträngning, först massor av jobb och social resa till Åbo & Pargas i mars, ingen egentlig påskledighet, och sedan mera jobb och Solmukohta i april? Världsläget, ekonomin, regeringen? Jag märker ju att jag är deppig, tankarna snurrar åt det negativa, hur mycket jag än gör känns det alltid som för lite – en dag när jag har gjort lite morgonyoga och tagit en promenad hackar jag ner på mig för att jag inte har styrketränat också – samtidigt som jag har svårt att komma till skott med sådant som jag vet att jag brukar vilja göra. Allt går nog, men inget går motståndslöst.

Hav förtröstan, viskar jag åt mig själv och fortsätter. Fortsätter stiga upp om morgnarna, ta mina D-vitaminer och järntillskott, äta bra mat (och där emellan: inte så bra mat), ta mina promenader (och där emellan: ligger på soffan), svettas framför Youtube-pass och veta att det är gott, leverera på jobbet och hålla deadliner, övertala mommo att komma in på kaffe när hon nu en gång kommer promenerandes för att få hjälp med att läsa ett sms på telefonen, försöker lägga mig i tid och höra av mig till mina vänner. Där emellan gråter jag, mår inte jättebra men inte heller jättedåligt. Mårar å på, keep calm and carry on. Vad tråkigt det måste vara att läsa det här, en ändå välfungerande, privilegierad människa som beklagar sig över i det hela struntsaker. Men så är det nu. Är det tungt så är det tungt oavsett hur tungt eller lätt andra har det. Snart är det förhoppningsvis något annat, något bättre, ljusare, varmare. Hav förtröstan.

Omsätta idéer i praktiken

För flera månader sedan köpte jag biljetter till en Steve ’n’ Seagulls-konsert, i ett lite aggressivt steg i en lös plan om att aktivera sig, omsätta idéer i praktiken och inte bara vänta och se om man har ork och feelis när dagen kommer (för det har man sällan, trött liten människa som man är, särskilt i november).

Så en lördag i november, när åtminstone jag egentligen inte hade ork och feelis för något annat än ligga på soffan resten av kvällen – efter en smaklig och riklig brunch med familjerna – så drog jag på mig min lilla svarta, sotade kajal kring ögonen och omsatte idéen i praktiken.

Och vilken briljant idé det var. Och vilket knäppt band det är. Sanslöst skickliga musiker som spexar i hängselbyxor, avklippta jeans och pälsmössa. De slog igenom på bred front efter sin video av AC/DC:s Thunderstruck, där dragspelaren anländer på en sittgräsklipparen och ett av instrumenten är ett städ.

Jamen ni ser ju.

Mina favoriter från kvällen var Ich will (av Rammstein), Over the hills (gammalt Nightwish-fan som jag är) och Carry on my wayward son (jag kanske eller kanske inte gapade och slog ihop händerna av förtjusning när den låten började, gammalt Supernatural-fan som jag är – och med tanke på reaktionen också gammal mommo som jag tydligen också är). Allt detta i bluegrasstappning med banjo, manolin, ståbas, trummor, dragspel, flöjt, orgel. En riktig show där ljuset flashade och svetten lackade, så där att man hade velat stå och dansa, men samtidigt ändå skönt med en konsert med sittplatser, trött liten människa som man är, särskilt i november.

I det stora hela såg jag kvällen som en återgång till livemusik, för det är något som har fått ta bakersta raden i mitt livs salong rätt länge, minst sedan pandemin, och som en uppvärmning inför gothmetalbandet Lord of the Lost i Tammerfors i december. Då är det inga sittplatser som gäller! Då gäller vitsmink och bondagebyxor och svarta snörkängor, blood and glitter. Jag har inte sett fram emot en spelning så här mycket på åratal!

Efter lajvet

Täcket är aldrig så lent och kudden aldrig så mjuk, luften aldrig så sval äntligen äntligen som mellan klockan två och fyra på morgonen när jag halvsover och däremellan jagar myggor som smitit in på vinden. Det är nästan (men bara nästan) värt de där förlorade sömntimmarna för de där smeksamma lakanen.

Min sambo stiger upp strax efter att jag har somnat för gott för natten. Om det är en bra dag kommer han hem tio timmar efter att han for. Om det är en sämre dag dröjer det femton timmar tills vi ses igen. Det enda jag kan tänka är efter lajvet efter lajvet efterlajvet då vardagen stabiliseras igen och ingen av oss måste sy kjortlar och pösbyxor så svetten lackar på en kvav villavind, och en av oss inte måste sitta i möten, bygga stockbänkar och brygga kotikalja. (Vi kunde ha sytt kjortlar och pösbyxor i februari, mars, april, när som helst innan nu, veckorna före lajvet – men samtidigt: det kunde vi inte, uppenbarligen. Någonstans i all leda känner jag starkt att det här trots allt är det enda sättet det kan ske på. Det betyder inte att jag tycker om det.)

Men det suger att behöva vänta på bättre tider när de bästa tiderna ska vara nu. När det är piontider och midsommarrosorna blommar och det doftar torra tallbarr i skogen. När solendgången sätter skyn i brand och skogen fått ett nytt djup efter grannens fjolårsgallring, det är bara djupare och djupare grönt där mommo och jag sitter och dricker förmiddagskaffe på hennes veranda, i skuggan, i brisen. Om vi inte rör oss eller gör något så är det inte ens varmt.

En eftermiddag lägger jag mig i gårdsbjörkens skugga med en roman och kaffe, hasar stolen allt längre bak vartefter solen sticker fram. Jag storgråter i kylan från luftkonditioneringen medan jag diskar undan en morgon, gråter därefter inte på flera dagar. Jag städar utedasset, fångar dagen i sekundssjok, fyller glaset med isbitar och Fanta, kliar Nisse på magen när jag går förbi honom i gräset. ”Sitter ni här och äter och dricker igen”, beskärmar sig mommo när vi intar kvällskaffe med gris. Så klart vi gör det. Allt handlar om skuggan, värmen, svetten, tiden som går, tvätten på tork, kaffet och sittandet, det trotsiga umgänget när det finns så mycket att göra, de där varma nätterna när myggorna jagar.

Vi hörs på efter lajvet efter lajvet efterlajvet.

Haista paska, päivä!

Jag tänker alltid att jag inte påverkas av mörkerårstider, jetlag eller omställning från vintertid till sommartid (och tvärtom), tills jag är mer än lovligt trött tredje dagen i rad och funderar om det, trots allt, är så att jag påverkas av omställningar från vintertid till sommartid.

Jag drömmer en massa rådd, om interaktiva KAJ-pjäser och utfärder med min fammo och en ledsen syster. Vill endast äta godis, dricka kaffe och skrolla på Instagram, men det sistnämnda fastar jag från fram till påsk. Youtube fastar jag däremot inte från, och emellanåt orkar hjärnan inte med mer än max tio minuter långa videor om folk som överlevt en uppväxt i en sekt eller känslosamma brudar i Say Yes To The Dress: Curvy Brides Boutique.

På dag två av nämnda dagarna trenne är jag så utled på alltihop och vill bara gå och lägga mig. Jag är bräcklig, skör och tårögd, alldeles färdig med dagen.
”Tack tack för dagningen”, säger jag uppgivet till min sambo. Dagar som denna är han mer än vanligt mitt hjärtas tröst och lilja, som farbror Nilsson i Madicken säger åt sin fru. Vi brukar tacka för en massa saker med den frasen, efter de bevingade orden ”tack tack för vilningen” av min syrra, när hon som barn bökade runt i soffan med mamma (som bara försökte vila lite), för att sedan ligga stilla i två sekunder innan hon tyckte att det tack tack var bra så, med vilningen.

Men ett tack tack för dagningen en dag som denna känns som att ta i.
”Haista paska, päivä!” säger min sambo i stället och viftar med långfingret åt dagen, och då kan jag ju inget annat än skratta, trots allt.

Gröt och knark

Mellan midnatt och ett sitter jag i soffan och dricker te, äter smörgås och läser Hemmets veckotidning. (Mommo kom via på dagen med några tulpaner, två påsar kanelbullar (köpta från det lokala bageriet) och nämnda veckotidning.) Jag är för hungrig och för upp i varv för att kunna sova. Skrivkursen har dragit i gång igen, direkt efter regnbågskaféet, så nu är det helkvällsjobb som gäller en gång i veckan. I går var det visserligen inga deltagare på kaféet, så vi ledare fick prata fritt i två timmar – om hus, om skrivande, om kriget, om människors likheter och olikheter – innan vi övergick till att sitta framför varsin dator vid varsin ända av bordet och skriva så tangenterna smattrade. Det är roligt och ovant att jobba i samma rum, för trots att vi har arbetat tillsammans från och till under ett par år redan, har pandemin gjort att nästan allt varit på distans. Det är spännande att se hur en relation som växt fram i chattfönster överförs till det fysiska rummet.

Där mitt i natten med te och tidning är det ju trevligt, men så fort jag lägger mig i sängen igen börjar tankarna snurra. Jag googlar diagnoser, nästa blodgivningstillfälle, allt sånt där som känns viktigt just då men som inte gör något annat än fortsätter hålla en snurrande hjärna i gång. Alltid mot bättre vetande, alltid lika svårt att låta bli.

I dag är orken som förväntat. Den överhängande känslan är örgh, och jag tar mig igenom ett kort yogapass men kommer mig inte ens för att göra frukost. Trött, less och seg beklagar jag mig för en vän.

”Nå verkligen örgh!” svarar vännen. ”Kanske nå knark sku hjälpa?”

I brist på knark ordnar jag gröt och kaffe, och 11.09 känner jag att dagen trots allt kanske kan börja.

Sori, men det är november, det blir inte mera ljus än så här

Min rumsask – en spretig och ranglig krukväxt som egentligen ska vara tätare, mera trädformat än skrangelbuske – ser ganska ledsen ut. De nya skotten i toppen har torkat och de större bladen är också trötta. Några har trillat av. Jag skickar en video av den till min vän KJ, som jag fick växten av. ”Jag försökte vattna den, men jag vet inte vad det är för fel”, säger jag. ”Kanske har den för lite ljus? Sori, rumsask, men det är november. Det blir inte mera ljus än så här, oavsett var du står.” Jag har köpt växtnäring, funderar på att omplacera den, kanske ta den hemhem över vintern för att se om den trivs bättre där, det finns flera fönster, mera ljus där.

Jag känner mig också ganska ledsen. Kroppen är trött, själen är trött. Ögonen är trötta efter många timmar framför skärm varje dag. En dag tänker jag: Om jag kunde sjukskriva mig, så skulle jag sjukskriva mig. Orken går på sparlåga, allt tar mer energi än vanligt. Sori, Sandra, men det är november. Det blir inte mera ljus än så här. En kväll är jag så trött att jag ligger i sängen och gråter och gråter och önskar att jag vore medvetslös. Sedan sover jag nio timmar och saker blir lite bättre.

Jag försöker hitta ett nytt sätt, lite mera ljus. Flyttar hela arbetsdagen många timmar framåt. Varför ska jag vara inomhus och stirra på en skärm de få ljusa timmarna jag har? I stället tar jag en promenad vid vattnet med mamma och Nisse, hälsar på mommo. Går in till stan med intentionen att hämta ut ett par böcker från bibban, inhandla lite kompletteringssaker som inte går att få tag på i varuhuset där jag handlar mat, och sedan gå på kafé. Jag orkar med hälften, handlar ekologisk tandkräm och lakrits och unnar mig tre chokladpraliner från stans delikatessbutik: salted caramel, polka cupcake och golden champagne. Går sedan hem och kokar starkt, mörkrostat kaffe, läser Språktidningen, äter chokladpraliner. Saker blir lite bättre. När solen har gått ner ska jag ta itu med dagens jobb.

Ibland blir det inte så

Varje gång jag är hus- och hundvakt så har jag stora planer för hur mina veckor kommer se ut. Jag drömmer om långa, oavbrutna sjok av arbetstid, vilsamt vinterljus och själsro. Ibland blir det så. Ibland blir det inte så.

Vad har jag då gjort av det som jag enligt ett tidigare blogginlägg hade tänkt göra?

• bada mera bastu
• åka till Umeå över dagen (och besöka Kvinnohistoriska museet ♥ ♥ ♥)
• äta blodgrape
• läsa dagstidningar
• jobba i godan ro
• äta fastlagsbullar
• öva mig på att kula
• och förstås: ta promenader tre gånger om dagen med kungen i huset

Det har varit lite för mycket lite för länge, och denna vecka har jag fått betala för det. Allt har varit bra till pappers, men jag har varit stressad och ledsen hela tiden ändå. Ont i kroppen, svårt att sova. Vändpunkten kom när jag satt och grät, för n:te gången denna vecka, vid frukostbordet på lördag morgon. Vi ställde in Umeåresan. Istället tillbringade vi dagen med att promenera, elda i spisen, ta tupplurar i soffan. Frågade varandra flera gånger under dagen om vi ångrade beslutet att stanna hemma. Svaret var nej varje gång.

Umeå finns kvar. Kvinnohistoriska museet finns kvar. Jag har äntligen fått vila.

Och så har jag badat badkar.

Där trösklarna är som lägst

Någon påstod att torsdag är veckans bästa dag, en försmak av helgen utan helgens alla förväntningar. Kanske det är så, ibland, men inte denna vecka. Denna torsdags första vakna tanke var i stil med uähh nej.

Jag bestämde mig direkt för att ge efter. Inte med våld försöka vända dagen till något bättre, utan låta den vara precis så gråplatt som utsikten var efter att den stora lönnen tappat alla sina löv.

Så jag har inte stigit upp tidigt, var knappt medveten om att mitt nattsällskap lämnade lägenheten (men hoppas jag var snäll nog att säga hejdå). Sov någon timme till men var inte alls utvilad ändå. Accepterade detta. Promenerade hem genom en gråplatt stad, löven är gula och fula. Drömde om te och smörgåsar med knaprig paprika till frukost och ordnade så att drömmen blev verklighet. Såg klart ett avsnitt av Downton Abbey. Påbörjade ett till. Jag har stretat på med jobbet och tagit långa pauser, tupplurar. Definitivt inte tagit någon uppfriskande promenad med en podd i öronen, utan legat på sängen och skrollat genom Instagram. Inte lagat någon ordentlig mat utan ätit piroger med äggsmör istället. Inte gjort mina fysioövningar. Accepterat allt detta. Gått över där trösklarna är som allra lägst.

Nu ska jag fylla i en torsdagslista tagen från min kändare namnes blogg, och ikväll ska jag dansa lindy hop. Sedan är torsdagen nästan slut och vi kan se fram emot fredagen!

Om torsdag vore en färg vilken färg skulle det vara?
Denna torsdag är alltså stålgrå, men överlag tror jag att torsdagar har en mer blågrå färg.

Vilken plats på listan av veckans dagar kommer torsdag?
Torsdag har en stabil och säker plats i mitten, sisådär tredje, fjärde plats.

Måste man äta pannkakor och ärtsoppa idag?
Man borde! Speciellt pannkaka, med sylt och grädde. Jag kom nyss på att jag ju har en ärtsoppsburk som jag hade kunnat äta istället för mina äggsmörspiroger. Det hade varit lite mera matigt.

Vilken låt ska jag lyssna på för att få igång min torsdag?
Denna torsdag ska inte fås igång, den ska accepteras och genomföras. Då kan man till exempel lyssna på den här för lite själsro:

Vad ska du äta för lunch idag?
Nu har jag nämnt äggsmörspirogerna redan tre gånger.

Ska du dricka öl idag?
Jag drack faktiskt en öl till mina fjärdegångsnämnda piroger. En thailändsk Singha, som fanns i mitt kylskåp tillsammans med annan mat när jag kom hem från höstlovsresan. Det var min pappa som hade tyckt att jag behövde en öl. Tack pappa, den satt riktigt bra idag!

Bra torsdagsoutfit?
Collagetröja och byxor som inte spänner åt i midjan. Allt övrigt är frivilligt.

En snygg torsdagskille?
Nä, känner inte för att titta på killar idag.

Det allra minsta

Jag drömde att jag var trött, så trött, på gränsen till medvetslöshet. Jag orkade inte hålla ögonen öppna, ramlade ihop invid ett skåp då benen helt enkelt inte längre bar. Nu händer det igen, tänkte jag. Golvet var så välkomnande stadigt, hårt och verkligt under kroppen. Här tänkte jag ligga. Det här var inget nytt tillstånd, jag befann mig i detta stadium i kortare och längre perioder. Det var som att gå in i sig själv, i något ombonat och halvt drömlikt, med ytterst små länkar till omgivningen.

En vän kommunicerade med mig via lappar, som jag kunde läsa genom små, små ögonspringor när jag hade tillräckligt med kraft för att orka lyfta lappen mot ansiktet. Innan han gick strök han mig över ryggen, över handen, och det var skönt att känna hans närvaro på detta konkreta sätt, då jag knappt orkade lyfta på huvudet för att se honom.

Min pappa kom och hälsade på. Jag kunde inte öppna ögonen, men orkade nicka det allra minsta och log med ena mungipan ibland. När han skulle fara fick jag tre gånger anstränga mig till det yttersta för att kunna viska fram: ”Säg hej … till mamma.”

Det fanns ändå inget sorgligt i min oändliga utmattning, inget som oroade, inget som behövde åtgärdas, bara väntas ut. Det var bara så det var.

Någon helt annan någon helt annanstans

När väckarklockan ringde för några morgnar sedan visste jag inte vilken dag det var (det var söndag). Jag hade ingen uppfattning om vad klockan var (den var 7.00). Jag visste inte varför klockan ringde (den ringde för jobb), och när jag insåg varför klockan ringde visste jag inte vilken tid jag skulle vara på jobb (9.30) eller ens var (Stundars). Av någon anledning blinkade klockslaget 8.30 i mitt sinne, så jag var orolig för att jag inte skulle hinna iväg till klockan 8.30 till var-jag-nu-skulle-vara. (Av alla otaliga tider jag har haft att passa den veckan och kommer ha att passa denna vecka, är ingen av dem 8.30.)

Jag visste dock var jag var (hemma), och vem jag var (mig själv), vilket väl är att betrakta som någorlunda lyckat med tanke på att jag mer eller mindre hela lördagen var någon helt annanstans än jag brukar vara, och var någon helt annan än den jag brukar vara. Jag var nämligen på lajv, den andra omgången av piratlajvet Arrrgh! Där spelade jag styrmannen Sarah Connors, som seglade under den skräckinjagande kapten Grayham, under en kväll på sjörövartavernan The Rude Lady.

Delar av kapten Grayhams besättning: styrman Sarah Connors, kaptenen själv och navigatör Morgan ”Blackfog” Ark. Foto: Zacharias Holmberg

För en gångs skull såg jag lika cool ut som jag kände mig, och hela två nätter efter lajvet drömde jag om piratskepp och hav.

Foto: Zacharias Holmberg