dagbok

Där trösklarna är som lägst

Någon påstod att torsdag är veckans bästa dag, en försmak av helgen utan helgens alla förväntningar. Kanske det är så, ibland, men inte denna vecka. Denna torsdags första vakna tanke var i stil med uähh nej.

Jag bestämde mig direkt för att ge efter. Inte med våld försöka vända dagen till något bättre, utan låta den vara precis så gråplatt som utsikten var efter att den stora lönnen tappat alla sina löv.

Så jag har inte stigit upp tidigt, var knappt medveten om att mitt nattsällskap lämnade lägenheten (men hoppas jag var snäll nog att säga hejdå). Sov någon timme till men var inte alls utvilad ändå. Accepterade detta. Promenerade hem genom en gråplatt stad, löven är gula och fula. Drömde om te och smörgåsar med knaprig paprika till frukost och ordnade så att drömmen blev verklighet. Såg klart ett avsnitt av Downton Abbey. Påbörjade ett till. Jag har stretat på med jobbet och tagit långa pauser, tupplurar. Definitivt inte tagit någon uppfriskande promenad med en podd i öronen, utan legat på sängen och skrollat genom Instagram. Inte lagat någon ordentlig mat utan ätit piroger med äggsmör istället. Inte gjort mina fysioövningar. Accepterat allt detta. Gått över där trösklarna är som allra lägst.

Nu ska jag fylla i en torsdagslista tagen från min kändare namnes blogg, och ikväll ska jag dansa lindy hop. Sedan är torsdagen nästan slut och vi kan se fram emot fredagen!

Om torsdag vore en färg vilken färg skulle det vara?
Denna torsdag är alltså stålgrå, men överlag tror jag att torsdagar har en mer blågrå färg.

Vilken plats på listan av veckans dagar kommer torsdag?
Torsdag har en stabil och säker plats i mitten, sisådär tredje, fjärde plats.

Måste man äta pannkakor och ärtsoppa idag?
Man borde! Speciellt pannkaka, med sylt och grädde. Jag kom nyss på att jag ju har en ärtsoppsburk som jag hade kunnat äta istället för mina äggsmörspiroger. Det hade varit lite mera matigt.

Vilken låt ska jag lyssna på för att få igång min torsdag?
Denna torsdag ska inte fås igång, den ska accepteras och genomföras. Då kan man till exempel lyssna på den här för lite själsro:

Vad ska du äta för lunch idag?
Nu har jag nämnt äggsmörspirogerna redan tre gånger.

Ska du dricka öl idag?
Jag drack faktiskt en öl till mina fjärdegångsnämnda piroger. En thailändsk Singha, som fanns i mitt kylskåp tillsammans med annan mat när jag kom hem från höstlovsresan. Det var min pappa som hade tyckt att jag behövde en öl. Tack pappa, den satt riktigt bra idag!

Bra torsdagsoutfit?
Collagetröja och byxor som inte spänner åt i midjan. Allt övrigt är frivilligt.

En snygg torsdagskille?
Nä, känner inte för att titta på killar idag.

dagbok

Det allra minsta

Jag drömde att jag var trött, så trött, på gränsen till medvetslöshet. Jag orkade inte hålla ögonen öppna, ramlade ihop invid ett skåp då benen helt enkelt inte längre bar. Nu händer det igen, tänkte jag. Golvet var så välkomnande stadigt, hårt och verkligt under kroppen. Här tänkte jag ligga. Det här var inget nytt tillstånd, jag befann mig i detta stadium i kortare och längre perioder. Det var som att gå in i sig själv, i något ombonat och halvt drömlikt, med ytterst små länkar till omgivningen.

En vän kommunicerade med mig via lappar, som jag kunde läsa genom små, små ögonspringor när jag hade tillräckligt med kraft för att orka lyfta lappen mot ansiktet. Innan han gick strök han mig över ryggen, över handen, och det var skönt att känna hans närvaro på detta konkreta sätt, då jag knappt orkade lyfta på huvudet för att se honom.

Min pappa kom och hälsade på. Jag kunde inte öppna ögonen, men orkade nicka det allra minsta och log med ena mungipan ibland. När han skulle fara fick jag tre gånger anstränga mig till det yttersta för att kunna viska fram: ”Säg hej … till mamma.”

Det fanns ändå inget sorgligt i min oändliga utmattning, inget som oroade, inget som behövde åtgärdas, bara väntas ut. Det var bara så det var.

dagbok

Någon helt annan någon helt annanstans

När väckarklockan ringde för några morgnar sedan visste jag inte vilken dag det var (det var söndag). Jag hade ingen uppfattning om vad klockan var (den var 7.00). Jag visste inte varför klockan ringde (den ringde för jobb), och när jag insåg varför klockan ringde visste jag inte vilken tid jag skulle vara på jobb (9.30) eller ens var (Stundars). Av någon anledning blinkade klockslaget 8.30 i mitt sinne, så jag var orolig för att jag inte skulle hinna iväg till klockan 8.30 till var-jag-nu-skulle-vara. (Av alla otaliga tider jag har haft att passa den veckan och kommer ha att passa denna vecka, är ingen av dem 8.30.)

Jag visste dock var jag var (hemma), och vem jag var (mig själv), vilket väl är att betrakta som någorlunda lyckat med tanke på att jag mer eller mindre hela lördagen var någon helt annanstans än jag brukar vara, och var någon helt annan än den jag brukar vara. Jag var nämligen på lajv, den andra omgången av piratlajvet Arrrgh! Där spelade jag styrmannen Sarah Connors, som seglade under den skräckinjagande kapten Grayham, under en kväll på sjörövartavernan The Rude Lady.

_DSC0135
Delar av kapten Grayhams besättning: styrman Sarah Connors, kaptenen själv och navigatör Morgan ”Blackfog” Ark. Foto: Zacharias Holmberg

För en gångs skull såg jag lika cool ut som jag kände mig, och hela två nätter efter lajvet drömde jag om piratskepp och hav.

sandra
Foto: Zacharias Holmberg

 

dagbok

Tolv över åtta

Klockan är tolv minuter över åtta en måndag morgon.

Jag har ätit frukost, läst nyheterna, deklarerat, läst min mejl, ringt hälsovården, planerat en resa till huvudstaden och kollat på en video av min favorit-youtuber (”just because I don’t remember you, doesn’t mean I don’t love you”). Allt på dagens att-göra-lista (och lite från morgondagens dito) är avklarat.

Jag är lite trött.

Exakt 05.00 blev jag väckt av någon slags monstermaskin som med ljud och ljus sopade gatorna rena från grus. Försökte somna om, men mådde lite illa och insåg att det var för att jag var hungrig. Tänkte drömmande på havregrynsgröt som är snällt för magen. När fiskmåsarna som bor utanför började skrika och gav jag upp och steg jag upp. Kokade havregrynsgröt och tog itu med dagen medan solen steg bakom hustaken.

Nu kanske jag ska koka kaffe. Kanske sova lite på soffan. Definitivt ta en promenad lite senare, då biblioteket och Folkhälsans hus har öppnat. Jag tänker hämta reserverade böcker, köpa årets majblomma.

Skriva en dikt.

dagbok

Inte som jag tänkte

Idag är en sån där dag som jag skulle vilja göra det mesta av. Engagera mig, delta, skriva, påverka. Jag började starkt, med kvinnodagsfrukost (får jag ge mig själv typ femtio poäng för att jag vågade mig dit trots att jag inte kände en själ?) och planer på att vara nätaktivist hela dagen, och sedan avsluta det hela med öppen scen-evenemang på Ritz ikväll.

Men vet ni, ibland går det inte som man har tänkt. Jag har sovit lite för lite, lite för många nätter i sträck. Jag fryser, och har en molande mensvärk som sitter överallt. Inte tillräcklig för att ta värktabletter, men tillräcklig för att inte riktigt vara i toppform. Har arbetat med en korrekturläsning, men det har gått trögt. Känner det klia i kroppen av rastlöshet och en vag ångest som jag försöker ruska av mig. Orkar inte diska eller tänka smarta tankar.

Där ute snöar det tungt, som det har gjort hela dagen.

Och först nu, halv sex på kvällen, börjar jag komma till ro med att Internationella kvinnodagen inte blev som jag tänkte eller ville. Att vissa dagar är tröga och svårforcerade, helt utan anledning. Att det sådana dagar är okej korrekturläsa lite mindre och stirra tomt framför sig lite mera. Kampen finns nog kvar imorgon, eller någon annan dag, när kraften och inspirationen är större.

Och till Ritz går jag, genom snöfallet, om jag orkar. Och orkar jag inte är det okej, det med.

IMG-20161231-WA0007
Fin tavla från badrummet i en lägenhet jag firade nyår i.
dagbok

Söndag

Söndag. Så trött att det bara drar i benen.

Helgen har tillbringats på workshop inför ett kommande lajv. Mycket prat på tre språk. Nya människor. Gamla människor. Iskalla salar, men också prinsesstårta och kramar.

Jag drömmer så otympligt just nu. Väckarklockan ringer mitt i drömcykeln och även om jag minns drömmarna gör det huvudet mitt trögt. Nästa vecka ska jag i timmar jobba nästan en hel arbetsvecka, fast på fyra dagar. Jag ser fram emot att dra till Lissabon med familjen efter det. I love the smell of old European city in the morning.

Så här ser jag ut nu för tiden. Trött och blek men med finfrisyr – pannluggen åt motsträvshåll. (Till vardags ser jag inte lika korthårig ut.) Ni kommer ihåg min strävan mot Arthur Shelby? Ni får en smygtitt in i mitt sovrum också! Pianot som skymtar är min systers. Fotona på pianot: min mommo. Jag är en fingerbredd från att slå huvudet i takkronan.

Nu ska jag inte göra mycket mer ikväll än dricka te och ringa KJ.