dagbok

Prideveckan

MÅNDAG

Jag får ett infall och hänger upp en regnbågsfärgad tvättlina på min stuga. Regnbågstvättlinan kom till inför Jeppis Pride 2014 men har börjat leva sitt eget liv efter det. Jag tycker det är ett underbart sätt att bokstavligen bekänna färg, visa var ens sympatier ligger.

62555405_2155108197933633_5936609719014653952_n

TISDAG

Jag är så nervös hela dagen att jag mår riktigt illa. Tänker varför jag riktigt har gett mig in på det här. Att gå utanför sin bekvämlighetzon är bara hemskt. Men när jag slutligen kommer till Folkhälsans hus blir jag mest ivrig och glad över alla regnbågsdekorationerna. På en vägg hänger info om bland annat olika regnbågsflaggor och deras betydelse. Dansskorna är på, för jag ska hålla min första lindy hop-taster, som dagen till ära är en queerlindy-taster. Alla kan föra, alla kan följa.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 17.29.34

Som ni kanske vet är jag en queer lindydansare i flera bemärkelser. Jag dansar som förare, vilket inte är alldeles självklart som kvinna. Min danspartner denna taster är dessutom en man. Det är en kombination (kvinnlig förare, manlig följare) man inte ser så ofta. Bland dansarna finns vänner, bekanta, och en kusin, och jag vågar påstå att tastern är riktigt lyckad. Svettigt är det också, som lindy hop brukar vara.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 19.02.59

Efter dansen hänger jag kvar, dansar lite mera, pratar med folk. Dricker saft och äter godis, tar Röda Korsets kondomkörkort (fulla poäng i teoriprovet, klart godkänt i det praktiska provet och mörkerkörningen, hurra!). Jag kommer hem med godis, kondomer och rosa sockor med regnbågar. Tisdagskvällen känns som fredagskväll.

ONSDAG

20190613_132829

TORSDAG

Det är en grå och tung dag, men en definitiv höjdpunkt blir att dricka kaffe i soffan med pappa och titta på X Factor-videor. Pappa vet vilka som är sevärda och vi skrattar så vi gråter.

Sedan kör jag till Dragnäsbäcks kyrka för att se på konstutställningen GOD LOVE PRIDE. I min känslosamma dagsform tänker jag börja gråta redan när kyrkpersonalen på plats är vänlig mot mig och låter mig lämna ytterkläder och mopohjälp i personalrummet. Sedan gråter jag lite mera medan jag lyssnar på Emilie Autumns Laced/Unlaced och går runt i församlingssalen. Jag gråter åt hur folk har tvingats bryta med sin familj, inte har fått vara sig själva, sett sin storebror hänga sig för att hans sexualitet inte accepterades av de religiösa föräldrarna.

Det här gråter jag också till. Att det inte alltid är en kamp. Att man ibland kan resa sig upp och bara gå.

FREDAG

En intervju med mig publiceras på Vasabladet.fi med rubriken För Sandra är pride såväl glädje som kamp – ”Jag vill gå i paraden för de som inte kan”. Jag kommer officiellt ut som queer, för mer officiellt än i lokaltidningen kan det väl inte bli. Folk gillar och älskar länken jag delar på Facebook, skriver kärleksfulla kommentarer. Jag skrattar högt åt min kusins kommentar: ”Hejja Sandra du e bäst, brudar, killar, du får flest! 😃

Jag får höra i andra hand vad familjebekanta har sagt om intervjun. Vissa är lite förundrade, men ingen, ingen har yttrat ett enda negativt ord som når mina öron.

Skärmklipp 2019-06-17 17.24.39
Skärmdump från intervjun.

LÖRDAG

Höjdpunkten på veckans festligheter är Prideparaden. Vi är 800–900 människor som går från torget till Sandö. Överallt är det regnbågsflaggor, glitter, musik, skyltar. Det är ljuvligt att se. Vi återanvänder skyltarna från förra årets Kokkola Pride. Jag pryder mig med biologiskt nedbrytbart glitter i silver och rosa. Vi är alla glada, alla trötta. Allt känns intensivt och fötterna ömmar. Jag lånar olika solglasögon under dagen, för mina egna har jag glömt hemma på villan.

Långt senare på kvällen har världen lugnat sig. Sommarnatten är ljus. Vi sitter invid en öppen balkongdörr och dricker skumpa och pratar oanständigheter. Jag lägger mig på golvet och lämnar glitter på mattan. Jag sover över hos en vän och lämnar glitter på handduken.

SÖNDAG

När jag går hem nästa dag – i gårdagens kläder, okammat hår, glitter kvar på axlar och hals, regnbågssjalen ännu knuten om väskan – skrattar jag för mig själv av en vidunderlig lycka. Solen skiner, en frisk vind blåser, jag är glad och dagen ligger ledig framför mig. Jag vet inte ännu att den kommer innehålla kaffe, rosor, presenter, promenader, färgsprakande film på bio, och glitter under bäddmadrassen i en säng jag inte ens har sovit i hur. kan. det. finnas. glitter. överallt, men det kommer den.

Jag tänker: Det är så här sommaren, livet, ska vara.

Annonser
dagbok

Jazzfinger Club: Miss Sandra Valiant

Här om helgen var jag på lajvet Jazzfinger Club, och spelade självaste klubbägarinnan Miss Sandra Valiant.

miss v 1
Foto: Zacharias Holmberg.

I idel andras kläder blev jag så tjusig som jag någonsin hade kunnat önska. Skorna, stay ups:en, paljettklänningen och handskarna är min mammas. Den vita, pälsbrämade capen har varit min systers. Det var också min syster som fixade den fenomenala sminkningen. Ett par timmar innan lajvet fick jag accessoarskris, och förstås hade den alltid lika händiga och väl förberedda sömmerskan, min vän J, lite extra svart sammet att klippa till och göra ett hårband av!

miss v 5
Foto: Zacharias Holmberg.

(Halsbandet var faktiskt mitt eget, rotat ur djupa gömmor.)

miss v 3
Foto: Zacharias Holmberg.

Jazzfinger Club har nu stängt för den här gången, kanske för alltid. Vem vet. Utstyrseln är dock alldeles för spektakulär för att inte användas igen. Kanske jag snart behöver bli bjuden på en 1920-talsfest? Eller ordna en själv?

missv

(Och så en suddig backstage-selfie på det.)

dagbok

Kokkola Pride

Efter en vecka av intensivt arbete och tacksamt nog inte riktigt lika intensiv ångest blev det Pride. Pride är lite som julafton – den kommer när den kommer, oavsett om man är beredd eller inte. Och vi regnbågsmänniskor är ju regnbågsmänniskor hela tiden, oavsett om vi förbereder oss inför Pride eller inte. Och när jag vaknade på lördag morgon så kände jag mig faktiskt pirrig och förväntansfull inför dagen.

Min första Pride någonsin blev alltså Kokkola Pride 2018. Jag valde kläder samma morgon. Vi utrustade oss med ett regnbågsfärgat paraply och vattenflaskor. I sista stund hittade vi ett par burkar glitter som vi slängde med. Picknicksmaten handlade vi på vägen.

IMG-20180616-WA0006
Min allrahjärtanskäraste Pridesällskap ♥

Som min kloka syster sade, när jag tidigare i veckan grämde mig över att jag inte hade hunnit eller orka planera något alls till Pride, allra minst picknicksmaten: ”Vad är det att fundera över? Bara att svänga in till Lidl på vägen när ni far!”

Så vi gjorde precis det.

Sedan picknickade vi i Västra parken, bland alla glada och färggranna människor. Det var en så skön stämning, avslappnad och gemytlig, precis vad en trött själ behövde. Vi åt ost och vindruvor och godis, pyntade oss med glitter och stjärnor, målade plakat inför paraden:

20180616_125436

Och sedan slöt vi upp i stora skaror, tog vi vår rättmätiga plats på stadens gator och torg, visade världen att här är vi och där var vi, rakt upp och ner som vi är och vill och ska få vara.

20180616_135944-1

Glad Pridemånad på er ♥

dagbok · skönlitterärt

Glitter överallt

Jag är på öl med ett gäng lajvare. En vän har rensat bland sina saker, bjuder ut överflödiga burkar med glitter. Vi delar förstås på dem, jag får en burk blått glitter, lånar lite vitt glitter av en annan, duttar det i ögonvrån. Tänker: det kommer vara kvar ännu imorgon, fastän jag tvättat ansiktet.

Någonstans i bakhuvudet påminns jag om en textkonversation. Om glitter. Jag minns inte med vem, minns inte vad vi gjorde, men jag minns känslan: värme och kärlek, morgonen-efter en lyckad kvällen-före, jag som sms:ar min vän:

Jag: ”Jag har ännu glitter i ansiktet. Har du ännu glitter i ansiktet?”
Han: ”Jag har glitter överallt”