Tag Archives: rakt ur hjärtat

La familia

Idag är det morsdag. Vi firade med brunch med familjen, och tillbringade sedan resten av dagen på villan med morföräldrar och morbror. Räfsade löv, klippte ner fjolårsbambu, oljade verandan, grävde upp och planterade en björk. (Hoppas björken överlevde flytten och tar sig i sommar.) Drack lite kaffe där emellan. Jagade efter Nisse och planerade sommaren.

Jag tänker på den stora ynnest det är att få bo i samma stad som sin familj. Att få träffa dem ofta. En vanlig torsdag kan jag äta långlunch hemma hos syster, komplett med vaniljglass och jordgubbar till efterrätt. Under de senaste två veckorna har jag hunnit med lika många familjebruncher. (Vet ni vad som verkligen sätter pricket över i:et på en brunch? Skumpa och en liten skål lösgodis. I love it.)

18216252_10155319247179886_1224198058_o

Vappenbrunch. Notera lösgodiset uppe till höger.

Jag tänker på när jag skulle flytta in i min lägenhet senaste augusti. Jag mådde verkligen uselt, sämsta på många år, och hade noll inspiration eller motivation för att flytta och inreda. Var totalt likgiltig inför så mycket. Ville bara fortsätta bo kvar i min 4,5 kvadratmeters stuga på villan för att slippa tänka, bestämma och engagera mig. Det fanns ingen ork till det, när all kraft gick åt till att bara ta sig genom dagarna.

Så mina föräldrar gjorde det åt mig. Körde vända efter vända med släpvagn. Köpte, fraktade och installerade tvättmaskin. Sökte efter, köpte och skruvade ihop en bokhylla. En dag körde jag runt för att prova ut en ny säng. Medan jag var på jobbet hämtade de den nya sängen och baxade in den i lägenheten. En morgon letade mamma och jag en soffa. Vi hittade en svart lädersoffa, och medan jag var på jobbet hämtade de soffan och bar in den. De fixade matta till sovrummet, spraymålade köksstolarna svarta, kom hem från Juthbacka marknad med en skohylla  åt mig. Och de gjorde allt med respekt för mig och mitt nya hem. Frågade varje gång om det var okej att de lånade nyckeln, att de bar in möblerna,  var jag ville att de skulle ställa dem.

Jag minns att jag svarade: ”Jag vet inte” eller ”Den är väl helt okej” på i princip alla frågor om min åsikt gällande möbler, placering, inredning. Sekretären från villan? Den var väl okej. Soffbordet? Jag vet inte. Vad som helst bara. Den gamla lampan duger lika bra som någon annan, jag bryr mig inte.

Nu bryr jag mig. Nu har jag vilja, inspiration och ork. Inte bara till lägenheten, men till livet överlag. Och jag tänker på välsignelsen i att bo i samma stad som familjen. På att ha en familj som flyttar och kör släpvagn och köper tvättmaskiner, när det behövs göras men man själv inte klarar av att göra det.

7 kommentarer

Filed under dagbok

Kroppshat. Fuck it.

Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.

Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.

Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.

Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.

År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.

Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.

Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.

Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:

1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.

Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.

Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.

Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.

Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Ett sista

Plötsligt bestämde vi att dagens stödsamtal var det sista. Uppföljningsträff i slutet av januari för att se att allt går bra, och uppmaning om att ta kontakt om det sker någon stor försämring innan dess.

Under stödsamtalen har vi pratat oväntat mycket om städning och diskning, och tacksamt mycket om skrivande. (”Om du är ett träd, var finns då skrivande i dig? Är det en liten, liten kvist högst upp, eller är det en stor gren, som kanske till och med utgör en del av stammen? Om skrivandet tas bort – om grenen går av i en storm – hur klarar sig trädet? Hur stor skada gör det, hur bra klarar trädet sig i fortsättningen?”) Jag har nog gråtit på varenda ett av dem. Det har sagt så många viktiga saker, som jag har behövt höra utifrån för att börja kunna omfatta dem även inombords. Jag har varit tvungen att gräva djupare än vad jag hade förväntat mig eller ens velat. Allt i försök att förstå, både intellektuellt och emotionellt, att det inte är alla andra utom jag, utan att det är om inte jag, så ingen. Jag är värd lika mycket som alla andra. Jag har lika stor rätt till existens, uttrycksform och livskvalitet som alla andra. Om inte jag, så ingen.

Det kändes bra. Jag var ovanligt pepp på livet när jag efteråt träffade Z. Kaféet vi besökte firade 60-årsdag och bjöd på kaffe och tårta. Jag glömde bort huvudvärken som suttit i under 1½ dygn.

Dagens noteringar om skrivande:

ORD + KÄNSLIGHET = POESI

Jag finns, alltså skriver jag poesi
Jag finns, alltså finns poesi.

Där någonstans är kärnan. I att tillåta sig vara den man är. I att den egna existensen är nog för att berättiga skrivande. Att jag i mig själv är en tillräckligt konkret orsak att skriva.

Så skriver jag.

5 kommentarer

Filed under okategoriserat

Ide

Jävlar i mig, vad det går trögt ibland. Har mer eller mindre gått i skrivaride den här vintern. Men så blir det, när kraften går åt till annat. Sova, till exempel. Många timmar, många nätter i sträck, och ändå kunde jag alltid sova mer.

Jag har dansat också, många timmar, tre dagar i sträck. Det var bra att få dansa en hel helg. Det var utmanande och utmattande också, på många sätt. Nya tankebanor om dans och nya figurer och kom ihåg att böja på knäna och vilket håll var det nu jag skulle snurra min partner åt i en swing out?

Det finaste var socialdansen på fredag kväll, när jag fick dansa med min vän P. Han är så duktig på lindy hop och det kändes alltigenom roligt och på något vis tryggt med honom. Att själv få snurra och lita på att han leder. Svepa fram över dansgolvet i hisnande hastighet och alltid komma tillbaka i hans famn i slutet. Det är inte ofta jag får känna mig liten och lätt, ska jag säga er – men här fick jag det. Vilken känsla.

En annan känsla: tänk, att det kan kännas som en revolutionerande stor svindlande känsla att tillåta sig själv vara som man är. Att man får vara precis som man är. Att istället för att tänka alla utom jag kunna tänka om inte jag, så ingen. Inkludera sig själv i de tankar man har om andra, om acceptans och respekt och förtjänande att må bra. Tänk, att det ska vara så omvälvande att kunna ge sig själv samma möjligheter och vänligheter som man ger alla andra.

Idag har jag köpt julklappar, suttit på kafé och ätit hamburgare med en vän. Nu ska jag sova igen. Många timmar. Så kanske jag är pigg imorgon när jag vaknar.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

En skrivande människa

”Vad skulle du helst av allt vilja göra?” frågades jag under stödsamtalet idag.
”Skriva”, svarade jag.

Det var inte så bra i sensomras och tidighöstas. Sedan blev det bättre. Sedan blev det lite sämre igen. Tanken var att börja avsluta stödsamtalen, men nu har de intensifierats igen i väntan på att vi ska komma fram till en ny väg. Det talas om psykoterapi, antidepressiv medicin, långtidsterapi. Jag är alldeles virrig. Ofta blir jag så trött på det hela och vill bara sluta. Återgå till att ha obehandlad prestationsstress och ångestproblematik, som jag ju är van vid. Det går att leva så också, empiriskt bevis: 26,5 års livserfarenhet. Men det ska väl bli sämre innan det kan bli bättre eller nån liknande klyscha. Jag vet inte, jag. Det är fucking jobbigt att leva emellanåt, och det är fucking jobbigt att försöka må bättre också emellanåt. För det hänger ju på mig.

Jag påstår mig vara en skrivande människa, men är det bara en läpparnas bekännelse och inte ett hjärtats sanna varande? För att vara en skrivande människa skriver jag periodvis väldigt lite, om något alls. Har det bara blivit en identitetsmarkör, en känsla av någon jag vill vara? Vill jag verkligen skriva, eller är det bara något jag så länge har velat att jag tror att jag alltid kommer vilja det? (Nej, när jag skriver den satsen (o, sådana metanivåer det finns här) så känner jag att den är osann. Jag vill skriva. Att jag per automatik svarar ”Jag vill skriva” är inte för att jag har tagit som vana att svara det, utan för att det är så självklart och i min själ att det inte finns något annat svar.)

Av allt det som är belagt med krav, har skrivande ändå alltid – till största delen – varit något lustfyllt och givande. Något bortom krav och bedömning. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att skrivande och poesi inte är något som ska tävlas i, som inte går att tävla i. En skrivkursledare sade en gång: Det viktigaste i skrivandet är att hitta sin egen röst. Den rösten kan ingen annan skriva, och därmed är allt det man skriver värdefullt i sig, för att det ger en möjlighet att uttrycka sig och hitta sin röst.

Så många saker jag säger åt mina vänner om skrivande: All text är bättre än ingen text. En dålig dikt är oändligt många gånger bättre än ingen dikt alls. Att skriva är ett arbete, inte en väntan på inspiration. Write without fear, edit without mercy.

Vad lite jag lyssnar på mig själv i det fallet.

”Tillåt dig att vara den du är”, var avskedsorden från dagens samtal.

Tillåt mig att vara den skrivande människa jag är. Och hur tillåter jag mig det? Genom att skriva. Förstås. Leva det liv jag vill leva – i och genom text. Så enkelt och samtidigt så svårt. Men jag ska försöka koncentrera mig på den enkla biten: ord efter ord, bokstav efter bokstav. En dålig dikt är mer än ingen dikt. Utan rädsla eller begränsningar.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Äventyrsdag

Igår: börjar morgonen med att sitta och gråta framför datorn på grund av det amerikanska presidentvalet. Mår illa och går med ilska, ångest och oro resten av dagen. Söker och får tröst av mina underbara vänner, av obekanta och andra allierade. This too shall pass, idag får vi gråta och imorgon fortsätter vi kämpa.

Idag: låser ut mig ur lägenheten. Vet när jag hör dörren slå igen att nyckeln fortfarande hänger där inne. Men jag har röd basker och varm jacka och allt annat viktigt i väskan, så jag tar ingen stress. På stödsamtalet: vi ska så småningom avsluta terapin. Klara sig på egen hand. Det är ångestfyllt, men jag tror samtidigt att jag klarar det. Självförtroende är det inget fel på, det är självkänslan som behöver arbetas med.

Fortfarande utan nyckel äter jag lunch på stan, dricker hett och starkt kaffe med grädde och socker. Bestämmer att idag är en äventyrsdag och ringer därmed min vän L. Bestämmer mig för att bara hänga med.Vi går via ett loppis, han kör mig hemhem där jag plockar upp extranyckel, dansskor, en burk blåbär och en kanin. (Den sista för att gosa med, inte att ta med till lägenheten som de andra sakerna.) Det är behagligt varmt i bilen, jag låtsas att den stora Volvon är en Chevrolet Impala, men det är en dag då jag inte ens behöver färga verkligheten med fiktion. Vi plockar upp en dator hos en av L:s bekanta, blir bjudna på kaffe, klappar hundar. Drar vidare för att tanka och köpa vodka.

Nu ska jag tillbaka till L för den där vodkan.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Shit

”Vi lever i spännande tider”, brukar en vän säga, och det brukar alltid stämma. Men på något vis känns det som om saker, människor, orosmoment på något vis har landat. Inte nödvändigtvis lugnat ner sig eller ordnat sig, men tagit någon slags riktning.

Egentligen är det väl bara att mitt eget liv har tagit någon slags riktning. Lägenhet och jobb, om än på deltid, har väl den effekten. Riktning och rötter.

Bland mina nära och kära: A är gravid, B ska snart gifta sig, C har fått ett jobb på annan ort. D flyttar tillbaka, E vill säga upp sig, F har numera en pojkvän. (Jag drömde om F och pojkvännen här om natten. Bara sådär i all vardaglighet om att de hade det bra tillsammans. Tror det är mitt undermedvetnas sätt att säga var glad, inte avundsjuk.) G har dragit iväg ett halvt år på resa, H har börjat äta antidepressiva, I har nyligen gett ut sin första roman

och jag bara tänker Shit.

Och sen vet jag inte om jag är lättad eller besviken på att det egna livets största omvälvningar just nu består av att jag snart har sett ut Peaky Blinders för andra gången.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Blodigt allvar

(Varning: innehåller flest svordomar)

Kanske är det för att jag i flera dagar har haft mens och mensvärk, trots att jag inte borde ha någondera. Kanske är det för att en ny studie visar att hormonella preventivmedel ökar risken för depression. (Som en bekant skrev: ”Det blir liksom en väldigt komplicerad frågeställning, ska jag välja att blöda bort eller riskera att deppa ihjäl mig?”) Kanske är det för att Polen vill skärpa sin redan ytterst stränga abortlagstiftning.

Men jag är så satans förbannad på det jävla patriarkatet som inte låter våra kvinnokroppar vara våra egna och må bra.

Det har sagts förr, men det tål att sägas igen: om (cis)män hade haft mens eller kunnat bli gravida, skulle det finnas gratis mensskydd, lagstadgad PMS-ledighet, oerhörd forskning kring mens och fertilitet. Preventivmedel skulle vara bättre, billigare och beprövade. Abort skulle ses som en självklar rättighet. Gynekologiska kliniker vore lika vanliga som R-kiosker.

Men då mens och graviditet ses som kvinnofrågor, är de nerprioriterade, nertystade. Inga pengar läggs på forskning om mens, gynekologbesök är dyra, mensblod ses som något smutsigt och äckligt. Jag är så himla trött på det att jag kunde spy.

Den här veckan har Radio X3M mensvecka. Så bra initiativ! Det måste pratas mera om mens. Vi måste bryta tabut. Vi som har mens måste få den hälsovård som krävs för att vi ska kunna leva utan smärta eller obehag.

Och den som inte har en livmoder ska vittu hålla käft om att begränsa aborträtten.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Inflyttningsfest

Min första riktiga inflyttningsfest blev bästa möjliga inflyttningsfest.

Jag hade bjudit in vänner, älskare, stridskamrater, annat löst folk. Nya bekanta och gamla förälskelser. Min internationella vän som numera bor endast sex minuters promenad från mig. Ett yrväder som jag har börjat åter-lära känna efter långa tider av vänskap, obesvarad förälskelse och däremellan flera års okontakt. Min älva, så självklar att jag ibland glömmer att hon inte bor i samma stad.

Lägenheten full med folk, stimmighet, musik. Vi drack prosecco ur sirliga tekoppar. Jag hade bakat äppelpaj och bar en ny tröja med slingrande blomrankor. I sovrummet spelade vi piano och sjöng. Jag kunde knappt hantera all glädje.

Strax före klockan elva: låna ut svart kajal, byta tröja.

Det är länge sedan jag dansat så vilt. Alkohol, dans, svett, isvatten, vackra pojkar och cigaretter – jag är förlorad. Och jag förlorar så villigt.

Idag har jag sömnbrist, ont lite överallt och en massa disk. Alla skyldiga ska ha stort tack.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Frusen dans

Den andra torsdagen i augusti är det alltid Konstens Natt. En av sommarens höjdpunkter, när konst och musik tar över staden. På gatorna folk, i rörelse; i luften magi, karneval. Doften av rök och socker och lampolja, av yllemantlar och kryddor.

Denna Konstens Natt blev en kort och lågmäld sådan. Natten var regnig och kall. Jag hade arbete på båda sidor om natten. Dessutom har jag den senaste tiden mått dåligt, utan inspiration eller kraft till att göra mycket mer än jobba och orka leva.

Med andra ord var jag i stort behov av lite magi och värme, och världen gav mig magi och värme.

Ulvens döttrar hade tagit över biblioteket med sina instrument och trolska stämmor. Jag dansade, sjöng och kände musiken i hjärtat. Fick en innerlig kram av den rödhåriga systern vars späda uppenbarelse lurar mig att tro att hon är en älva, tills jag kommer tillräckligt nära för att se att hon, trots allt, också är en människa.

De spelade ”Ostkväde för livströtta kvinnor”, som jag redan tidigare blivit så förtjust i på grund av både innehåll och namn. Och idag, när jag körde till jobbet, kom titelspåret ”Frusen dans” till mig:

I en långsam lek, frusen dans
söker sliten kropp sin balans

Höjer bräcklig hand sprucket krus
Genom glesa hål strömmar ljus

Ty det är bräckligt nu. Det är spruckna krus och en sliten kropp, men förhoppningsvis är det snart också strömmande ljus och balans.

9 kommentarer

Filed under dagbok