Tag Archives: rakt ur hjärtat

Berättelser

Jag har tänkt en del på berättelser. Ju mera jag har tänkt på berättelser, desto mera tror jag på dem. På deras kraft, deras påverkan, vårt sätt att spegla oss själva och våra liv i andras berättelser.

Jag har tänkt en del på att det finns för få berättelser. För likadana berättelser. Berättelsen om att bli förälder, att göra abort, att bli deprimerad, att vara arbetslös, att ge upp allt för att följa sin stora dröm, att renovera ett hus – de är alltid likadana.

Ta utmattning, till exempel. En berättelse som, tacksamt nog, berättas mer ofta och mer öppet hela tiden. Men berättelsen är alltid densamma: aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, känna av varningstecken, men ignorera dem. Och sedan: kraschen. En morgon kunde jag inte stiga upp ur sängen. Ett totalt stopp, en långsam återhämtning. Småningom: en ny syn på livet. Nya prioriteringar, nya sätt att arbeta och leva.

Tänk om en berättelse kunde ta en ny vändning redan innan kraschen.

Jag har varit nära den beryktade väggen. Jag trodde att jag varit det tidigare, men när jag sedan på riktigt var där, insåg jag att det här var värre än någonsin tidigare. Jag var aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, kände av varningstecknen. Och ignorerade dem inte. Jag insåg att det höll på att gå åt helskotta, och lyckades vända det. Avbokade, avböjde, sade nej och tyvärr och, tack och lov, jag stannade av. Något slags nya prioriteringar, nytt sätt att arbeta och leva. I alla fall för stunden.

Men samtidigt, inom mig: kan jag göra så här? Får jag göra såhär? Det är inte så här berättelsen går. Kan jag ens säga att jag varit där, nära väggen, nära utmattningen, utan att följa berättelsen?

Helt befängda tankar, men ändå – förståeliga. Jag hade bara en slags utmattningsberättelse att spegla mig mot, och min berättelse var inte likadan.

Jag menar inte, att det inte ska få finnas berättelser om att krascha och ta sig upp igen. De berättelserna ska självklart berättas.

Jag menar att det måste finnas också andra slags berättelser om samma fenomen. En mångfald av berättelser, så att det finns berättelser att spegla sig i. Så att ingen ska behöva tänka: kan jag faktiskt gå emot berättelsen? räknas det även om min berättelse är annorlunda?

Tidigare i år överdoserade en god vän till mig. Det kunde ha slutat fruktansvärt illa, men min vän överlevde och fick hjälp. Jag försökte hantera det som jag hanterar mycket – genom berättelser.

Det fanns berättelser om att försöka ta livet av sig, och överleva. Berättelser om hur man hanterar livet när en anhörig faktiskt tar livet av sig, berättelser om hur man stöttar en anhörig som försökt begå självmord, kanske fortfarande är suicidal. Jag letade förtvivlat efter berättelser om hur man stöttar sig själv, och kan stöttas av andra, när en anhörig har försökt begå självmord, och överlevt. Hur man hanterar sorgen, ångesten, osäkerheten, skuldkänslorna och ilskan, framför allt den där ilskan, när en nära vän har överdoserat och, tacka alla makter på jorden och i himlen, överlevt.

Det fanns inte sådana berättelser. Åh, vad jag skulle ha behövt en sådan. Vad jag ännu behöver en.

Jag avslutar med Emilie Autumn, som ger en berättelse. Om berättelser. Om att berätta sin berättelse, där everything you’ll tell them is true, nothing is pretend.

Start another story, tell it as you go
Make a happy ending, or sad …
Tell it how you know

 

2 kommentarer

Filed under dagbok

Poetliv

Ibland vill jag leva poetliv och ha ett ordentligt skrivbord, kanske med en krukväxt i närheten, där jag i alla fall i tanken kan föreställa mig att jag skriver dikter i mycket större utsträckning än vad jag nu gör. Jag kunde bo i Malmö eller Göteborg eller Stockholm (för det är tydligen där finlandssvenska poeter befinner sig) och ha ännu kortare hår än vad jag redan har och äga fler diktböcker än vad jag nu gör. Dricka kaffe ur lite större muggar och gå på lite fler poesiläsningar än vad jag nu gör (vilket inte borde vara så svårt med tanke på att antalet för tillfället är 0).

Jag kunde ha en ordentlig smarttelefon och ett instagramkonto och ett busskort, gå någon slags skrivkurs eller författarutbildning eller över huvud taget umgås med människor som skriver och bli mera inspirerad än avundsjuk, för jag vet ju i hjärteroten att alla som skriver har sin alldeles egna röst och det betyder också att ingen kan skriva som jag gör. Att få ha kollegor, skrivarsystrar, folk jag kunde prata poesi och litteratur med på ett sätt som egentligen bara går att göra tillsammans med andra som skriver på samma sätt som en själv, det vill säga, för att man inte kan annat och ändå alltid har lite dåligt samvete över att man, trots allt, aldrig skriver tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket.

Och så den lilla men klara drömmen om en publicerad diktsamling med mitt namn på pärmen, sidor i just rätt nyans av vitt och som kunde bebos av mina ord, som fick stå och verka för sig själva och jag skulle sälja samlingen till alla vänner som bara ville köpa den och ge bort den till resten, bara för att jag vill höra vad de tycker. Drömmen om en bra recension, det skulle räcka med bara en enda, en enda välskriven recension eller analys, för det allra bästa med att skriva är att få höra om andras läsning av det man skrivit, när de förstår precis vad man har velat säga med de där noggrant utvalda orden eller, kanske nästan ännu bättre, när de hittar ingångar och vinklingar i dikten som man inte ens visste att fanns.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Sommarledigt

Det är sommar igen. Jag vet inte hur det hände. Det var april hur länge som helst, maj drog ut och juni överrumplade, och sedan blev det plötsligt sommar. Det är som om det alltid ha varit sommar, samtidigt som jag inte alls hänger med.

Denna sommar har jag en ny taktik. Det behövs en sådan, insåg jag, efter tre dygn med konstant, lamslående ångest och panikgråt. När man googlar symptom för utmattning och bockar av alltför många punkter. När man gråter i telefon med först en vän och sen med mamma och inser att man ännu kan vända det.

Taktiken är enkel: vara ledig precis hela tiden jag inte jobbar. Bedrägligt enkel, kan tyckas, men jag tror den fungerar. Att äta frukost i solen innan en arbetsdag är också frukost i solen. Jag behöver inte vara ledig hela dagen för att kunna vara ledig stunder. Och jag har avbokat, avböjt och avstått från allt som tar men inte ger. Skapar ledighet och rum och tid, sådant som jag så desperat behöver. Inte ens bara vill ha numera, utan behöver. För att inte behöva googla de där symptomen igen.

I grunden är det väl: vara snäll mot sig själv. Göra det som jag vill. Inte racka ner på mig själv. Inte tro att det bara finns ett sätt att göra sommar på, och att jag måste göra den som jag alltid ha gjort den. Flexibilitet, omvärderande, alltid tillåtelse att göra om. En tilltro att allt blir bra.

Hälsa på kaninerna. Dricka kaffe i solen. Eller dricka kaffe inomhus fastän det är soligt ute. Sitta framför datorn om jag vill det. Dra upp brännässlor om jag vill det. Sova där jag vill, äta det jag vill. Vila, tillåta, bejaka. Hela tiden, i tanken och i handling, återkomma till det jag redan vet: det är okej. Allt är okej.

3 kommentarer

Filed under dagbok

La familia

Idag är det morsdag. Vi firade med brunch med familjen, och tillbringade sedan resten av dagen på villan med morföräldrar och morbror. Räfsade löv, klippte ner fjolårsbambu, oljade verandan, grävde upp och planterade en björk. (Hoppas björken överlevde flytten och tar sig i sommar.) Drack lite kaffe där emellan. Jagade efter Nisse och planerade sommaren.

Jag tänker på den stora ynnest det är att få bo i samma stad som sin familj. Att få träffa dem ofta. En vanlig torsdag kan jag äta långlunch hemma hos syster, komplett med vaniljglass och jordgubbar till efterrätt. Under de senaste två veckorna har jag hunnit med lika många familjebruncher. (Vet ni vad som verkligen sätter pricket över i:et på en brunch? Skumpa och en liten skål lösgodis. I love it.)

18216252_10155319247179886_1224198058_o

Vappenbrunch. Notera lösgodiset uppe till höger.

Jag tänker på när jag skulle flytta in i min lägenhet senaste augusti. Jag mådde verkligen uselt, sämsta på många år, och hade noll inspiration eller motivation för att flytta och inreda. Var totalt likgiltig inför så mycket. Ville bara fortsätta bo kvar i min 4,5 kvadratmeters stuga på villan för att slippa tänka, bestämma och engagera mig. Det fanns ingen ork till det, när all kraft gick åt till att bara ta sig genom dagarna.

Så mina föräldrar gjorde det åt mig. Körde vända efter vända med släpvagn. Köpte, fraktade och installerade tvättmaskin. Sökte efter, köpte och skruvade ihop en bokhylla. En dag körde jag runt för att prova ut en ny säng. Medan jag var på jobbet hämtade de den nya sängen och baxade in den i lägenheten. En morgon letade mamma och jag en soffa. Vi hittade en svart lädersoffa, och medan jag var på jobbet hämtade de soffan och bar in den. De fixade matta till sovrummet, spraymålade köksstolarna svarta, kom hem från Juthbacka marknad med en skohylla  åt mig. Och de gjorde allt med respekt för mig och mitt nya hem. Frågade varje gång om det var okej att de lånade nyckeln, att de bar in möblerna,  var jag ville att de skulle ställa dem.

Jag minns att jag svarade: ”Jag vet inte” eller ”Den är väl helt okej” på i princip alla frågor om min åsikt gällande möbler, placering, inredning. Sekretären från villan? Den var väl okej. Soffbordet? Jag vet inte. Vad som helst bara. Den gamla lampan duger lika bra som någon annan, jag bryr mig inte.

Nu bryr jag mig. Nu har jag vilja, inspiration och ork. Inte bara till lägenheten, men till livet överlag. Och jag tänker på välsignelsen i att bo i samma stad som familjen. På att ha en familj som flyttar och kör släpvagn och köper tvättmaskiner, när det behövs göras men man själv inte klarar av att göra det.

7 kommentarer

Filed under dagbok

Kroppshat. Fuck it.

Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.

Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.

Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.

Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.

År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.

Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.

Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.

Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:

1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.

Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.

Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.

Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.

Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Ett sista

Plötsligt bestämde vi att dagens stödsamtal var det sista. Uppföljningsträff i slutet av januari för att se att allt går bra, och uppmaning om att ta kontakt om det sker någon stor försämring innan dess.

Under stödsamtalen har vi pratat oväntat mycket om städning och diskning, och tacksamt mycket om skrivande. (”Om du är ett träd, var finns då skrivande i dig? Är det en liten, liten kvist högst upp, eller är det en stor gren, som kanske till och med utgör en del av stammen? Om skrivandet tas bort – om grenen går av i en storm – hur klarar sig trädet? Hur stor skada gör det, hur bra klarar trädet sig i fortsättningen?”) Jag har nog gråtit på varenda ett av dem. Det har sagt så många viktiga saker, som jag har behövt höra utifrån för att börja kunna omfatta dem även inombords. Jag har varit tvungen att gräva djupare än vad jag hade förväntat mig eller ens velat. Allt i försök att förstå, både intellektuellt och emotionellt, att det inte är alla andra utom jag, utan att det är om inte jag, så ingen. Jag är värd lika mycket som alla andra. Jag har lika stor rätt till existens, uttrycksform och livskvalitet som alla andra. Om inte jag, så ingen.

Det kändes bra. Jag var ovanligt pepp på livet när jag efteråt träffade Z. Kaféet vi besökte firade 60-årsdag och bjöd på kaffe och tårta. Jag glömde bort huvudvärken som suttit i under 1½ dygn.

Dagens noteringar om skrivande:

ORD + KÄNSLIGHET = POESI

Jag finns, alltså skriver jag poesi
Jag finns, alltså finns poesi.

Där någonstans är kärnan. I att tillåta sig vara den man är. I att den egna existensen är nog för att berättiga skrivande. Att jag i mig själv är en tillräckligt konkret orsak att skriva.

Så skriver jag.

5 kommentarer

Filed under okategoriserat

Ide

Jävlar i mig, vad det går trögt ibland. Har mer eller mindre gått i skrivaride den här vintern. Men så blir det, när kraften går åt till annat. Sova, till exempel. Många timmar, många nätter i sträck, och ändå kunde jag alltid sova mer.

Jag har dansat också, många timmar, tre dagar i sträck. Det var bra att få dansa en hel helg. Det var utmanande och utmattande också, på många sätt. Nya tankebanor om dans och nya figurer och kom ihåg att böja på knäna och vilket håll var det nu jag skulle snurra min partner åt i en swing out?

Det finaste var socialdansen på fredag kväll, när jag fick dansa med min vän P. Han är så duktig på lindy hop och det kändes alltigenom roligt och på något vis tryggt med honom. Att själv få snurra och lita på att han leder. Svepa fram över dansgolvet i hisnande hastighet och alltid komma tillbaka i hans famn i slutet. Det är inte ofta jag får känna mig liten och lätt, ska jag säga er – men här fick jag det. Vilken känsla.

En annan känsla: tänk, att det kan kännas som en revolutionerande stor svindlande känsla att tillåta sig själv vara som man är. Att man får vara precis som man är. Att istället för att tänka alla utom jag kunna tänka om inte jag, så ingen. Inkludera sig själv i de tankar man har om andra, om acceptans och respekt och förtjänande att må bra. Tänk, att det ska vara så omvälvande att kunna ge sig själv samma möjligheter och vänligheter som man ger alla andra.

Idag har jag köpt julklappar, suttit på kafé och ätit hamburgare med en vän. Nu ska jag sova igen. Många timmar. Så kanske jag är pigg imorgon när jag vaknar.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

En skrivande människa

”Vad skulle du helst av allt vilja göra?” frågades jag under stödsamtalet idag.
”Skriva”, svarade jag.

Det var inte så bra i sensomras och tidighöstas. Sedan blev det bättre. Sedan blev det lite sämre igen. Tanken var att börja avsluta stödsamtalen, men nu har de intensifierats igen i väntan på att vi ska komma fram till en ny väg. Det talas om psykoterapi, antidepressiv medicin, långtidsterapi. Jag är alldeles virrig. Ofta blir jag så trött på det hela och vill bara sluta. Återgå till att ha obehandlad prestationsstress och ångestproblematik, som jag ju är van vid. Det går att leva så också, empiriskt bevis: 26,5 års livserfarenhet. Men det ska väl bli sämre innan det kan bli bättre eller nån liknande klyscha. Jag vet inte, jag. Det är fucking jobbigt att leva emellanåt, och det är fucking jobbigt att försöka må bättre också emellanåt. För det hänger ju på mig.

Jag påstår mig vara en skrivande människa, men är det bara en läpparnas bekännelse och inte ett hjärtats sanna varande? För att vara en skrivande människa skriver jag periodvis väldigt lite, om något alls. Har det bara blivit en identitetsmarkör, en känsla av någon jag vill vara? Vill jag verkligen skriva, eller är det bara något jag så länge har velat att jag tror att jag alltid kommer vilja det? (Nej, när jag skriver den satsen (o, sådana metanivåer det finns här) så känner jag att den är osann. Jag vill skriva. Att jag per automatik svarar ”Jag vill skriva” är inte för att jag har tagit som vana att svara det, utan för att det är så självklart och i min själ att det inte finns något annat svar.)

Av allt det som är belagt med krav, har skrivande ändå alltid – till största delen – varit något lustfyllt och givande. Något bortom krav och bedömning. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att skrivande och poesi inte är något som ska tävlas i, som inte går att tävla i. En skrivkursledare sade en gång: Det viktigaste i skrivandet är att hitta sin egen röst. Den rösten kan ingen annan skriva, och därmed är allt det man skriver värdefullt i sig, för att det ger en möjlighet att uttrycka sig och hitta sin röst.

Så många saker jag säger åt mina vänner om skrivande: All text är bättre än ingen text. En dålig dikt är oändligt många gånger bättre än ingen dikt alls. Att skriva är ett arbete, inte en väntan på inspiration. Write without fear, edit without mercy.

Vad lite jag lyssnar på mig själv i det fallet.

”Tillåt dig att vara den du är”, var avskedsorden från dagens samtal.

Tillåt mig att vara den skrivande människa jag är. Och hur tillåter jag mig det? Genom att skriva. Förstås. Leva det liv jag vill leva – i och genom text. Så enkelt och samtidigt så svårt. Men jag ska försöka koncentrera mig på den enkla biten: ord efter ord, bokstav efter bokstav. En dålig dikt är mer än ingen dikt. Utan rädsla eller begränsningar.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Äventyrsdag

Igår: börjar morgonen med att sitta och gråta framför datorn på grund av det amerikanska presidentvalet. Mår illa och går med ilska, ångest och oro resten av dagen. Söker och får tröst av mina underbara vänner, av obekanta och andra allierade. This too shall pass, idag får vi gråta och imorgon fortsätter vi kämpa.

Idag: låser ut mig ur lägenheten. Vet när jag hör dörren slå igen att nyckeln fortfarande hänger där inne. Men jag har röd basker och varm jacka och allt annat viktigt i väskan, så jag tar ingen stress. På stödsamtalet: vi ska så småningom avsluta terapin. Klara sig på egen hand. Det är ångestfyllt, men jag tror samtidigt att jag klarar det. Självförtroende är det inget fel på, det är självkänslan som behöver arbetas med.

Fortfarande utan nyckel äter jag lunch på stan, dricker hett och starkt kaffe med grädde och socker. Bestämmer att idag är en äventyrsdag och ringer därmed min vän L. Bestämmer mig för att bara hänga med.Vi går via ett loppis, han kör mig hemhem där jag plockar upp extranyckel, dansskor, en burk blåbär och en kanin. (Den sista för att gosa med, inte att ta med till lägenheten som de andra sakerna.) Det är behagligt varmt i bilen, jag låtsas att den stora Volvon är en Chevrolet Impala, men det är en dag då jag inte ens behöver färga verkligheten med fiktion. Vi plockar upp en dator hos en av L:s bekanta, blir bjudna på kaffe, klappar hundar. Drar vidare för att tanka och köpa vodka.

Nu ska jag tillbaka till L för den där vodkan.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Shit

”Vi lever i spännande tider”, brukar en vän säga, och det brukar alltid stämma. Men på något vis känns det som om saker, människor, orosmoment på något vis har landat. Inte nödvändigtvis lugnat ner sig eller ordnat sig, men tagit någon slags riktning.

Egentligen är det väl bara att mitt eget liv har tagit någon slags riktning. Lägenhet och jobb, om än på deltid, har väl den effekten. Riktning och rötter.

Bland mina nära och kära: A är gravid, B ska snart gifta sig, C har fått ett jobb på annan ort. D flyttar tillbaka, E vill säga upp sig, F har numera en pojkvän. (Jag drömde om F och pojkvännen här om natten. Bara sådär i all vardaglighet om att de hade det bra tillsammans. Tror det är mitt undermedvetnas sätt att säga var glad, inte avundsjuk.) G har dragit iväg ett halvt år på resa, H har börjat äta antidepressiva, I har nyligen gett ut sin första roman

och jag bara tänker Shit.

Och sen vet jag inte om jag är lättad eller besviken på att det egna livets största omvälvningar just nu består av att jag snart har sett ut Peaky Blinders för andra gången.

3 kommentarer

Filed under dagbok