dagbok · skönlitterärt

Allt som forsar

I dikena flödar vårvattnet över.

Känsligheten utanpå huden, jag har inget skydd, reagerar bortom proportioner.

Det byggs upp över gammal is.

Allt som sägs som ett skämt tar jag som en pik.

Snart brister en fördämning.

En läckande kaffekanna och ett för löskokt ägg får mig att gråta.

Jag längtar efter allt som forsar.

Jag vill tro
att det snart är

något

som

släpper.

grayscale of waterfalls
dagbok

Från undantaget till normaltillståndet

Efter två veckor i ett hus är jag inte alls övertygad om det här med lägenhet i stan. Jag försöker påminna mig själv om varför jag riktigt bor här. Egentligen är det ju inte så olikt huset i byn – också här har jag en kakelugn, olästa tidskrifter, ljus på bordet och svala rum (sådär som trähus är om vintern).

(Här har jag ett te, ett som jag har väntat på, som får mig att brista ut i ett ”Åh Gud ja” när jag doftar på påsen med te.)

Kanske är det något med själva utrymmet? Det konkreta antalet kvadratmetrar som jag kan röra mig på? Hemhemma: Hela huset, hela gården. Skjulet med ved, förrådet med stor frys. Stigen ner till ladorna i skogsbrynet, grusvägen till postlådorna. Det finns mera utrymme att andas, leva, tänka på. Här har jag mina 50 kvadratmeter lägenhet, men till och med när jag går till källaren måste jag gå genom ett trapphus som inte längre än mina domäner. Det går inte att komma ifrån det: det känns smått, instängt, begränsat.

Jag kokar en till kopp te, funderar vidare. Det är något mer än det fysiska utrymmet som känns begränsat.

Det är också något med pressen, prestationerna, förväntningarna. De är annorlunda här i stan, mer närvarande, mer krävande. Hemhemma: undantaget. Stan: normaltillståndet. Här ska jag ha mitt liv i ordning, vara en duktig människa. Jag har ingen Nisse som ursäkt för att börja mina arbetsdagar sent. Här ska jag leva upp till bilden som jag och samhället har satt upp för mig, hur jag bör vara. Jobba från morgonen, äta hälsosamt, motionera, yoga, göra mina fysioövningar, slösurfa mindre och i stället läsa och meditera mera om kvällarna (men då kvällarna är så korta?).

(Här i stan går jag aldrig två promenader om dagen oavsett väder. Tack Nisse för två veckor av regelbundna promenader, de har gjort mig så gott!)

Men varför, varför skulle det spela någon roll? Egentligen. Om jag gör det jag ska i mitt arbete – vilket jag gör – så borde det inte spela någon roll när jag börjar min arbetsdag, hund eller inte. Om jag på landet kan skriva om att-göra-listor, stryka saker, omstrukturera dagarna för att få in mera luft och lugn; ta en promenadpaus mitt i arbetet – varför skulle jag inte kunna göra det i stan också?

Jag kan väl göra det i stan också.

Vara lite snällare och lite lugnare mot mig själv.

Vara lite mer som Nisse är mot sig själv – och mot mig.

Nisse och Sandra säger hejdå för denna gång.

dagbok

Vändagen

20200214_163702

Här om dagen fick jag en bok i vändagshälsning, skickad ända från USA. Avsändaren var min gulliga syster, som i dedikationen på insidan av pärmen skrev att hon vet att jag ”tycker om böcker som handlar om England, relationer och vänskap”. Nå att jag gör! Ser fram emot att läsa denna under ljusa februaridagar när jag nästa vecka ska vara hus- och hundvakt hemma, medan föräldrarna är på resa.

Boken har legat framme på köksbordet sedan jag fick den. Jag tycker om att låta vissa saker ligga framme ett tag: nya böcker, brev, kort, nya smycken. Så att man hela tiden ser dem och påminns om det fina de är eller står för. Riktigt ta in dem innan de hittar sin plats i bokhyllan, smyckesskrinet, på kylskåpet.

Denna vändag har mest firats i just vännernas tecken. Vi åt lunch, två av mina äldsta vänner och jag, och jag fick en vacker blomma som nu står med resterna av min tulpanbukett på köksbordet. Blommor, böcker och ljus, alltså. Kan det finnas vackrare bordsdekorationer? Nu har jag en pizza i ugnen, huvudvärk på nedgång, lösgodis och donitsar som väntar på dagens andra firande senare ikväll.

Glad fredag, alla hjärtans dag och vändag allihopa ♥

dagbok

Hjältinnor

Vi samlas hos en av oss, för att planera det kommande året. Vi är några vänner som alla fyller 30 i år och ska fira detta gemensamt, bara vi. Det har varit en tuff dag för, för vissa tuffare än andra, och vi behöver alla prata av oss och reda ut situationer och tankar. Det är dämpad belysning, på bordet brinner levande ljus, en av oss berättar om hur hon har haft det den senaste tiden.

Plötsligt ser jag henne som i blixtbelysning, en sekunds distans som gör allt kristallklart: det blonda håret, en mörkgrön stickad tröja, den stora tekoppen mönstrad i blått och vitt. Hur hon med eftertanke berättar om hur hon tänkt mycket på trauman, hur det har distraherat henne från hennes arbete men hur hon har hittat vägar och verktyg att nu hantera det.

Jag tänker att vi är fan hjältinnor. Vi lever och såras, vi utnyttjas och trampas på. Och vi reser oss. Vi hanterar det, vi bearbetar det, vi läks och växer och mognar. Vi dealar med vår skit, som vi säger. Tar ansvar för oss själva och våra känslor. Gör dumma saker ibland, skadar oss själva, men reflekterar och utvärderar. Prövar, tänker, utforskar. Gör saker på ett annat sätt nästa gång, kanske, eller gången efter det. Drar gränser som vi kanske låter någon överträda, för vi är uppfostrade att vara tillmötesgående och tillåtande och förlåtande, men nästa gång, nästa gång håller vi linjen, står fast vid vårt försvar. Tar hand om oss själva och varandra, frågar hur är det och lyssnar verkligen på svaret, nickar och bekräftar och hjälper.

Denna oerhörda kärlek som jag har fått erfara att kvinnlig vänskap är. Hur den aldrig har präglats av konkurrens eller illvilja eller fördömande, som den kan utmålas i populärkultur och samhälle, utan av oändligt med stöd och förståelse och kärlek.

Jag tänker på vad Edith Södergran skrev en gång, och hur vi är allt detta:

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Jag tänker på vad jag själv skrev en gång, och hur jag fortfarande står fast vid det:

Ingen [av dem] har någonsin hållit en kniv
och hade de kniv
skulle jag ändå anförtro dem
med mitt liv

dagbok

Jobbglädje

Jag är så glad. Över mitt jobb. (Sånt händer inte varje dag.) Över att det rullar på, över att jag har det första kvartalet av 2020 under kontroll. (Tänk det, att veta sitt jobb för endast 3 månader framåt och inte stressa ihjäl sig för det. Det hade nog inte en yngre version av mig någonsin trott.)

Här om dagen pratade jag i telefon med Skatteförvaltningen, och fick svart på vitt (fast muntligen, då) bekräftat hur lite jag förtjänade förra året. Jag, som inte brukar skämmas att prata om pengar, kände att det var ytterst pinsamt. Vad lever jag riktigt av? Välfärdssamhällets stöd och pengagåvor i julklapp och födelsedag? Och samtidigt känner jag ju att jag arbetar på enligt egen förmåga och kunskap, att jag visserligen skulle vilja ha lite mera jobb men det vore omöjligt att arbeta med det jag gör, som jag gör, och klocka in 38 h/vecka. Det är en ständig balansakt.

Men i alla fall. Idag är jag glad.

Över att jag lyckas pussla mellan alla manus så jag kan tacka ja till allt jobb jag erbjuds (och fortfarande räknar med att kunna ta ledigt en vecka för att hälsa på min vän KJ i söder, se där sånt som man inte kan göra med ett fast kontorsjobb!).

Över att jag följde min impuls att mejla en gammal arbetsgivare, ”hej, jag ville bara kolla om ni möjligen har något språkgranskningsjobb här under våren” och får till svar ”tankeläsning – jag skulle just kontakta dig!”

Över att jag får ett mejl av en tidskrift med rubriken ”Vill du bli vår nya språkgranskare?” NÅ ATT JAG VILL. Svarade jag inte, för jag vill ju verka lite professionell, men ivern finns ändå där, att få jobba med något som är i linje med både min kunskap och min ideologi.

Nu ska jag börja jobba för dagen.

dagbok

Värt det

Vi firar en 30-årsfest, ett år och en vecka för sent. Finklädda människor av olika slag – någon har skjorta och fluga, någon har svart sammetsklänning, någon har nyfärgat hår. Jag har svart eyeliner, grön tröja och stövlar med klack. Jag känner mig som hundra procent mig själv.

Vi äter enchilladas och hamburgare och quesadillas. Själv tar jag franskisar med manchego-ost, smetana, salsa och jättekräftstjärtar. Jag älskar franskisar. Det är roligt att för en gångs skull få äta dom i egenskap av huvudrätt, inte bara sidorätt. Sedan vill jag ha efterrätt, så då beställer jag det också: fattig riddare, glass, pekannötter, stekt banan, dulche de leche.

Något som USA lärde mig: Beställ in en drink före maten om du vill det. Du behöver inte veta vad den kostar. Det är värt det. Du behöver över huvud taget inte tänka så mycket på vad maten kostar. Beställ in det du är sugen på. Att äta utsökt mat i fint sällskap är ändå alltid värt mer. Var alltid vänlig mot servitören, säg tack. Bjud någon annan, om du kan det. Generositeten kommer tillbaka, alltid, trefaldigt.

Vi går vidare till en steampunkbar. Födelsedagsbarnet bär lång kappa och cylinderhatt för att passa in i miljön. Jag dricker en prisbelönt gin & tonic som får mig att tänka på svala skogskällor och granskugga. Mina korta och nylackade röda naglar matchar med de runda, röda tranbären i min drink, med de röda pärlorna i mina örhängen.

Inte en sekund under kvällen känner jag mig utanför, malplacerad, ensam. Inte en sekund funderar jag vad jag egentligen gör där. Jag är sedd, bekräftad, uppskattad. Jag vågar dra fräcka skämt, för att sällskapet är tryggt. Jag vågar tänka vi om mig och min partner, för att folket runtom bekräftar oss som par. Jag skrattar, högt och ofta. Jag smakar på andras drinkar, och bjuder folk att smaka av min. Glaset är fullt av gin och is, och hjärtat är fullt av tillgivenhet.

dagbok

Idag

Idag blir det restmat till frukost. Det är, trevligt nog, amerikanska frukostplättar med naturell yoghurt och blåbär. (Men då ska det erkännas att jag slängde bort en liten skål kokta makaroner med ärter.) Nu är kylskåpet nästan lika tomt som under sommarmånaderna.

Idag påbörjar jag min nio dagar långa höstresa. Jag tar först båten över till Stockholm och tillbringar helgen där i goda vänners sällskap och – enligt väderleksrapporten – regn. Jag hoppas på mysiga kaféer, bokhandlar, Nationalmuseet, och Downton Abbey på bio. (Svenska biografer hade den dåliga smaken att skjuta fram premiären av den ursprungliga bioplansfilmen The Goldfinch, men Downton Abbey är en värdig ersättare). Sedan blir det en knapp vecka i Pargas, som det brukar bli när jag hälsar på min vän KJ där. Där förutspår jag promenader, filmkvällar, utförande av sådana projekt som man behöver två vuxna personer till, samt långa pratsessioner i stearinljussken.

Idag är det nio dagar sedan jag senast träffade min pojkvän. Idag är det nio dagar kvar tills vi ses igen. Halvvägs, med andra ord. Aderton dagar är med råge det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi började träffas under lite mer uttalade former, när han frågade ut mig på dejt den första maj. Jag tror faktiskt aderton dagar är det längsta vi har varit från varandra sedan vi över huvud taget började umgås på tumanhand, som flirtande vänner, så sedan nyår ungefär.

dagbok

Uppbrottstider

När jag vaknar upp funderar jag vad som är poängen med allt. Det är inte så dramatiskt som det låter. Jag försöker mest få grepp om dagen, få en känsla av den, veta vad jag riktigt ska göra idag.

IMG-20191005-WA0001

De senaste dagarna har varit ett brytningsskede, ett undantagstillstånd. Lördagen kändes som söndag, söndagen kändes som söndag, måndagen var en fredag – och idag är väl tisdag, om ingen kommer och påstår något annat. Idag flyttar min syster till USA, därav de senaste dagarnas uppbrottstider. Vi har hälsat på fammo; haft strålade bra brunch med grannar och gudföräldrar; druckit kaffe med mommo och moffa; tagit skogspromenader med Nisse; bara varit hemhemma. Igår åt vi tortillas och badade bastu. Som sagt, väldigt mycket fredag för en måndag.

IMG-20191006-WA0001

IMG-20191006-WA0002
Spontant Amerikatema i brunchdukningen.

Idag (inatt) körde jag syrran till tågstationen, lassade på tunga kappsäckar, och körde sedan hem till lägenheten för att sova några timmar till. Jag drömde om fruktansvärt smärtsamma benskador, vaknade darrande av köld. Rullade in mig i en yllefilt som min gammelmormor har vävt en gång i tiden, sov vidare, drömde om svårtolkade meddelanden skrivna i skrivstil.

Nu ska jag försöka få någon ordning på den här morgonen, sedan vänta på sotaren så att jag äntligen kan börja elda i min kakelugn. Ikväll ska jag hemhem igen, klappa Nisse, bara vara. Uppbrottstider gör det än en gång klart vad som är viktigt, och vad som kan vänta.

dagbok

Funktionera

En dag enligt egen tidtabell efter fyra dagar i en lågstadieskola. Den började med hotellfrukost med systra mi, vilket var en trösterik och fin andningspaus i de senaste dagarnas tunga sinnesstämning.

Sedan tog jag itu med dagens att-göra-lista. Där står:

  • ring sotare
  • ordna med skrivkurs
  • kolla saker inför styrelsemöte
  • ring fammo
  • blogga

Men nä, vet ni, det blir inte till något mer av den sista punkten än det här. Hela världen brinner, och jag pendlar mellan förtvivlan och apati. Klimatångesten är så påtaglig att den är lamslående. Det är svårt att funktionera emellanåt. Jag måste bara försöka överleva ångesten. Distrahera mig själv. Vänta ut den. Orka tro att det lättar någon gång. Och om det aldrig skulle lätta – hitta ett sätt att leva trots allt. Alternativet är jag inte beredd att gå med på, inte än.

Jag önskar er en lugnare fredag än på det här hållet! Själv ska jag laga en smörgås. Det kan ju inte bli sämre av det.

dagbok

Flytta saker och dricka kaffe

Det här med att flytta till stan gick ju inte så bra. Varannan natt sover jag länge, varannan natt sover jag kort, alla nätter drömmer jag mardrömmar. Det är något som skaver igen, jag vet inte riktigt vad det är. Om det är omställningen, hösten, hormoner, att-göra-listorna, osäkerheten kring jobb, en kombination av allt det nämnda. Jag kan inte somna om kvällarna för att jag tänker på att jag borde tvätta fönstren.

Ändå: Jag har dansat lindy hop två gånger denna vecka, badat bastu, och fått besök av hela tre kära långväga vänner. Ena hade med sig solrosor och choklad, ”som en dejt!”, en annan gav mig en bok som jag skulle språkgranska i våras men som aldrig blev av, och både jag och författaren var onöjda med det. Det är fint att veta att ens arbete uppskattas. Med den tredje for vi på höstmarknad, och där fick jag hålla i en stor fransk vädurskanin som hette Ivar. Definitivt en av dagens höjdpunkter, värt att nämna.

20190911_131120

(Alltid när jag träffar min vän Y blir jag påmind om och inspirerad till att leva lite mer som jag ju vill leva (feministiskt, humanistiskt, litterärt). Att det går att leva lite mer ideologiskt. Men inspirationen försvinner också så snabbt och sen står jag där med regnvåta skor och tvätt som jag inte orkar vika igen, och litteraturen – för att inte tala om det egna skrivandet – är mil bort, sovande, om inte redan död.

(Ändå: Jag hittar en bild på nätet som jag genast måste skicka till en vän, för det finns en historia bakom den som vill höras och poesi i den som vill skrivas. Kanske jag skriver den, om jag sneglar på den bara lite, i ögonvrån, så att den inte ser mig och blir rädd och flyr.))

I dag har det regnat hela dagen. Jag skulle fara till villan för att hämta mopon, men jag hade ingen lust att köra hem i vätan. Istället drack jag kaffe med mamma och morföräldrarna i deras villakök, gjorde upp planer för fredagsbastu, tog hem saker för vintern (salt, te, febertermometer) och fick skjuts tillbaka till stan. Utanför ytterdörren stod min pojkvän och väntade. Han skulle också hämta saker, och dricka kaffe med mig. Sånt är livet också: att flytta saker från ett hem till ett annat, och dricka kaffe där emellan.

20190328_093753
En av alla de kaffestunder som är livet.

(Det känns så märkligt, förresten, att skriva ”min pojkvän”. Inte för att det känns märkligt att han finns i mitt liv – det är tvärtom så svindlande självklart att jag nästan blir förskräckt ibland. Men jag känner ju honom inte som ”pojkvän”, utan vid hans namn. Men ännu får han stå namnlös i bloggen. Jag funderar fortfarande på hur han eventuellt får vara med här. Att skriva om sig själv går lätt – jag kan fläka ut mig själv rätt oreflekterat och inte känna mig sårbar för det – men så fort någon annan också är inblandad vill jag gå fram med största försiktighet bland orden.)