Etikettarkiv: rakt ur hjärtat

Mäkta skön söndag

En sån mäkta skön söndag.

Jag bestämde mig för att bara titta på teveserier och äta allt jag hittade och ville (vilket inte var så mycket, men ändå). Lagom dagen efter till kropp och själ efter en otippat lyckad lördagskväll hemma hos mig med lagom mängd folk och syrenvin.

Sedan bjöd jag familjen på farsdagskaffe med tre sorters bakelser, och dansade lindy hop. Nu ska jag smyglyssna på julig musik och diska.

Sedan sova. Mäkta skönt det också.

Annonser

1 kommentar

Under dagbok

Inköp

Jag har varit på nyhednisk retreat och tillbringat en vecka i Pargas och varit på Children of Bodom-konsert, men ändå tänkte jag skriva om något så vardagligt som att handla mat.

I dag har jag handlat mat på det där sättet jag brukade handla mat när jag studerade. Med cykel och ryggsäck. I lite för varma kläder. Med en inköpslista:

kronljus
bröd
yoghurt
hårspray
svart hårspray
knäckebröd
müsli
ägg
frukt + grönt
mat

Allt det handlade jag. Minus brödet, för det glömde jag. Och hårsprayen, för det tar jag en annan dag. Plus nyponsoppa och vispgrädde, för det ville jag ha.

Men att handla. Vistelsen hos min vän söderöver fick mig att fundera över mina inköpsvanor, för de har blivit vanor. Inte alls genomtänkta, som under studietiden. Så nu tog jag mig tid att tänka och jämföra, med miljövänlighet i bakhuvudet. Vegetarisk makaronilåda, finländska Havi-kronljus, ekologisk yoghurt, ekologiska ägg (alltid!), finskt knäckebröd. (Men inte alltid: billig müsli, färdiga spenatplättar.)

Jag hittade mig själv där någonstans, cyklandes mellan biblioteket och Citymarket, med miljövänliga tankar i huvudet, ordentlig med cykelhjälm och rediga utebyxor. Mötte stiligt klätt folk som säkert arbetar på kontor eller bank. Ibland vill jag vara sådan, men nog känner jag ju innerst inne att jag är den där med utebyxor och småsvettigt hår. Ryggsäck med inhemska tomater och äpplen. Så är det. Och bra är väl det.

1 kommentar

Under dagbok

Inget av värde eller vikt

20181010_211819

På väggen står det
hald int käfta.
men jag har inget att säga
av värde eller vikt.

Med jämna mellanrum kommer skrivartvivlet. Denna gång brister det ur ett mejl och de senaste veckornas svaga men påträngande känsla av att jag inte har något av värde eller vikt att säga bryter ut, och jag bryter ihop. Fulgråter och har lust att skita i alltihop och bara klappa Nisse och bildgoogla kaniner och dricka kaffe och se på teveserier och inte skriva något mer alls.

Snabbt torkar ändå tårarna, som de gör, och snabbt tar jag mig samman, som jag gör. Läser mejlet igen med snällare och tröttare ögon. ”Utforska vad det är du vill göra. Fundera på vad du vill säga.”

Fan vet vad jag vill göra, vad jag vill säga. Känslan av inget av värde eller vikt är ännu för stark, men kanske har jag haft något jag velat säga tidigare, men som bara inte har kommit ända fram? Jag letar efter fragment på alla ställen jag kan tänka mig. I anteckningsböckerna (den blå Rawenclaw, den bruna helt i papper (”Motstånd är tillåtet, till och med önskvärt”)), i utkast till blogginlägg, i mappar på datorn som heter ”Under arbete”, i telefonens memo-funktion. Hittar några övergivna rader (i telefonen: Framtiden, detta / futurumrum, på bloggen: Jag minns aldrig hur många barn jag har / måste räkna de som blir kvar / när alla gästerna har gått), men inget är tillräckligt att haka fast vid. Inspirationen kommer inte klockan nio en onsdagskväll, när veckan har varit full av program och jobb, och nätterna inte har varit fulla av sömn.

”För tillfället varken skriver eller läser jag nästan alls, så jag ska försöka lirka mig ur dödläget”, svarar jag på mejlet. ”Förr eller senare brukar det lossna.”

Förr eller senare brukar det lossna. Tills dess får man försiktigt lirka upp den stängda käften. Eller först vila trötta ögon. God natt.

1 kommentar

Under dagbok

Talgoxe

Det är onsdag. En sån där onsdag som strikt jobbmässigt sett är ledig, men som ändå innehåller en massa program. Jag drömde att jag var på museum med en mycket söt, mullig kvinna som var min personliga assistent och tillika flickvän. Eller så var jag hennes personliga assistent och tillika flickvän. Jag vaknar yr ur drömmen.

Morgonyoga, en underbar dryg timme när jag bara får lyssna inåt och på mig själv, och göra saker som känns bra. Många sådana timmar finns det inte i veckan. Mamma kommer på förmiddagskaffi, vi äter lite rester från gårkvällens afternoon tea-kurs och surfar lägenheter. Klockan ett ska jag iväg på snabbesök till en skola där jag ska vikariera nästa vecka, sedan måste jag och handla, för ikväll samlas den lokala, feministiska bokklubben hos mig och jag vill bjuda på något. Och däremellan, allt annat som hör ett vuxenliv till: läsa mejl, ordna med styrelsegrejer, diska, ansöka om stöd från Fpa …

Men –

Och så –

När jag är i supermarketen, bär på en korg full med bomullsrondeller och bananer (ekologiska och rättvisemärkta, för att jag miljömedveten) och chips och specialprisost (definitivt inte ekologiska, för jag är låginkomsttagare också), stannar jag plötsligt till invid texmexhyllan:

”Men lilla vännen då!”

Högt ovanför godishyllan sitter en talgoxe. Den flyger iväg ner över chokladplattorna, rasslar omkring lite i godispåsarna, och återtar sin plats på den översta hyllkanten. Så öppnar den näbben och kvittrar till.

Jag står fortfarande på ställe, med korgen tyngande över armen, med blicken vänd uppåt och, säkerligen, öppen mun. Talgoxen är med ens något av det finaste jag någonsin har sett. Där sitter och flyger och kvittrar den under lysrören, vad kan den annat? Hjärtat glöder och någonstans bakom ögonen känner jag tårarna samlas, blinkar för att få bort dem. Här, mitt i en fullplanerad onsdag, på språng från ett program till ett annat, på det mest osannolika ställe: en talgoxe som kvittrar och som får mig att stanna upp en liten stund. Den är så söt, den är så kvick. Den är något jag aldrig hade kunnat begära men som jag med öppet hjärta vill ta emot ändå. Det slår mig att talgoxen är en påminnelse om något jag ju nog egentligen vet men glömmer ibland: livet är också det där som händer mellan alla programpunkter. Livet är en liten talgoxe vilsen mellan godishyllan och skoavdelningen.

Jag går fram till en försäljare. Vet ni om att ni har en liten fågel som flyger mellan godishyllan och skorna? frågar jag. Jo, försäljaren vet om det. ”Den har varit där redan förra veckan”, säger hon och suckar lite när hon ser den flaxa. Jag suckar inte. Jag ler. Om den har klarat sig så här länge (vad äter den? lösgodissmulor och smakprov?) så klarar den sig säkert i fortsättningen också. Om jag har klarat mig så här länge så klarar jag mig säkert i fortsättningen också.

3 kommentarer

Under dagbok

Denna sommar

Gud vad jag älskar denna sommar.

Den evighetslånga ledigheten. Lugnet. Alla vardagssysslor (vattna, tvätta, skörda, diska, hänga tvätten). Att knappt klä på sig om dagarna. Hålla världen på distans. Alla små utflykter som är för triviala för ett blogginlägg men alldeles tillräckligt stora en het dag i juli.

Grönskan, blomningen, värmen. Svettas som en liten gris, med skitiga fötter och lagom långa att-göra-listor. Tidiga kvällar, sena morgnar, fågelsång ännu i augusti.

En liten hund som nästan alltid är här.

Iste i hängmattan.

Poesi och Maria Gripe.

 

11 kommentarer

Under dagbok

Denna sommar

Denna sommar.

Det växer rallarrosor och älggräs överallt. Jag vet inte om det bara är denna sommar, eller om det alltid har gjort det, och jag bara inte sett det förr. Men det är så! det gräddvita fluffiga och det sirliga lila! mot allt det gröna, blåa, gyllene –

Denna sommar är den första gången någonsin som dikter är mer lättillgängliga än romaner. Jag orkar inte ta mig an feministiska manifest, språkpolitiska faktaböcker, olästa och hyllade romaner – men jag orkar ta mig an dikter, de bjuder på minsta möjliga motstånd, de kräver inget av mig, de är korta och intensiva, och kanske är det som jag skrev i en anteckning den 15 april och som aldrig blev en dikt:

Läser dikter
strax innan läggdags
När sinnet är
lagom trött och tillgängligt
liksom mottagligt
för det som inte
underkastar sig dagens
klara regler

Men en roman läser jag i alla fall. Eller två: Anne på Grönkulla och Vi på Saltkråkan. De bjuder inget motstånd utan välkomnar, omfamnar, inbjuder. De är kära gamla vänner, kära gamla världar som jag så enkelt träder in i, jag kan se dem så tydligt, Grönkulla med sina omgivande åkrar, grusvägarna, det vita, östra gavelrummet – och Saltkråkan: törnrosorna, havsblänket, blomsterängarna.

20180710_222447

Denna sommar har jag inte dansat. Jag har inte kört hem i gryningen, inte dragit ut på sommaräventyr. Plötsligt har de ljusa juninätterna varit och farit, och det är nästan mörkt när jag somnar och sover oroligt i värmen. Jag har inte omfamnat det queera som jag tänkt mig, jag har tvärtom dragit mig undan världen, bort från debatter, nyheter, elände, motstånd och allt det som kräver något av mig. Jag har inte fiskat som jag har tänkt mig, inte arbetat som jag tänkt mig, inte skrivit som jag tänkt mig.

Men ändå –

Jag njuter, jag lever, jag vilar. Jag har skördat salvia och rosmarin så fingrarna klibbar och doftar. Jag har sett två sommarteatrar och siktar på en tredje. Jag har tagit en evighetslång tupplur i hängmattan, doftat på pioner, blivit bjuden på trädgårdsfest till grannarna och i klänning och stråhatt ätit jordgubbar och lingonlimpa under linden.

20180710_222457

Så ändå –

Denna sommar är lång, och varm, och skön. Och den är ännu. Och den är ännu länge. Och den är.

2 kommentarer

Under dagbok

Det är sommar nu

Det är sommar nu, säger Birk till Ronja, och så rätt han har. Det är sommar nu. Världen är lite mindre, kraven är lite lägre, friden är lite större. Det doftar fisknät, grillad kyckling, prydnadshallon och, när vinden ligger rätt, hav. Kaninerna ligger och molar sig i solen, blir tunna, utsträckta pälsrosetter som jag vet är så varma. Mommo sitter på verandan och ordnar upp sin låda med snören. Moffa går med en sekatör kring granhäck och vinbärsbuske. Jag städar kaninburen och hänger tvätt.

En dag röjer vi ur garaget, som heter just så trots att den enda gången det har använts som garage var under vintern -78 då morbroderns Citroën stod där. Vi hittar havtornspress och sandpapper och gamla oljedunkar och presenningar så det räcker fram till domedagen. I min lillstugo står en bukett med pion och daggkåpa, den tar sig så fint mot skira spetsgardiner och små tavlor med citat av både Jane Austen och Donna Tartt.

Jag läser Anne på Grönkulla för minst tionde gången och gråter likväl där jag sitter i verandanhörnet en förmiddag då solen ännu inte hunnit dit och villan är ovanligt lugn, för det är så vackert och sorgligt och romantiskt, och Avonlea är mig lika bekant och kärt som Hogwarts eller Mattisskogen.

2 kommentarer

Under dagbok

Det för privata

Jag tänker på hur en ny bekantskap sade: Känns det inte utlämnande då du skriver om så privata saker i din blogg? Jag skrattade och sade att jag inte tänker på det som privat.

Det är väl personligt, det jag skriver. Inte privat. Så mycket som hjärtat är fullt av som jag inte skriver om, för att det vore att blotta sig själv för mycket. Jag vågar och kanske inte ens vill stå för det allra fulaste.

När jag skrev på X3M:s community fanns det inga begränsningar. Allt östes ut, sorger och glädjeämnen och ångest. (Det fanns mycket av allt, tonårstidens känslospektrum är stort och vilt.) Men här blir det allt mer … jag vill inte kalla det tillrättalagt, för det hoppas jag det inte är, men genomtänkt. Oftast på gott – det blir helt enkelt bättre text då. Men ibland på ont.

Som när jag* ligger efter midnatt och inte kan sova på grund av den förkrossande känslan av att ha misslyckats på ytterligare ett plan, misslyckats med ytterligare en sak som andra kan och gör och får, och som förväntas: fast jobb, hus, giftermål, barn; något av det som räknas. När jag känner: jag måste skriva om detta. Men det blir för privat att skriva. (Och vad är text som inte blir läst?) När jag känner: jag har ingen att ringa, jag har ingen att prata med, och jag i stundens desperation skickar iväg ett meddelade till en vän som redan sover och försöker dölja smärtan under någon slags svart humor. När jag tänker: detta kommer inte gå över av att pratas om, inte här, inte nu, så då gäller det att distrahera sig: läsa blogginlägg och en roman med känsla av ensamhet – någon annans ensamhet.

Förr eller senare somnar jag ändå. Någonstans i bakhuvudet finns tanken: om hundra år är jag död, ingen kommer minnas detta, och detta kommer inte spela någon roll. Däri ligger också en slags tröst.

* Först skrev jag hela detta stycke med ”man” som pronomen. Man ligger efter midnatt, man känner, man tänker … Men det är ju inte man. Det är jag. Och någonstans ska jag väl också stå för det fula och lite för privata genom val av pronomen.

6 kommentarer

Under dagbok

Ljuset, ljuset

Jag tillbringar timtal framför datorn, framför texten. Stänger ute eftermiddagssolen bakom persienner. Huvudet värker, nacken värker. Det är så ljust där ute om kvällarna, ingen idé att lägga sig klockan 22 när jag nästan kan läsa utan lampa ännu. Jag är trött varje morgon, stiger varje morgon upp lite tidigare för att hinna läsa allt innan deadline. Inte heller denna natt kommer jag få sova tillräckligt.

Text text text text jag måste få en paus från dem, byter medium och ser på teveserie. Har längtat och väntat på nästa avsnitt, avnjuter det till te och knäckebröd med ost. Ser om scener, igen och igen och igen, väntar spänt på vilka kronblad i historien som vecklar ut sig, vad som blottas till näst, alltid något ännu dolt, allt det mörkröda och sammetslila och kronblå.

Och så:

The midsummer evenings are so enchanting, don’t you think?

Och ljuset, l j u s e t! Hur det faller snett, solen står lågt på himlen men det är bara för att den aldrig går ner under horisonten, den kastar långa skuggor över klargröna gräsmattor och björkar, glitter i alla vatten, i luften. Och jag kan nästan känna det där ljuset mot mitt ansikte, kisar mot det, kroppen tung efter vaknatt men blodet varmt och sinnet lätt, det är något magiskt över det, ja, ja, det är det. Och det är på väg, det ljuset, det är på kommande. Så ljusa nätter att det aldrig behövs en lampa, något bekant och ändå, varje år, helt nytt mot huden, och jag dricker det då med alla sinnen, nästan desperat.

So enchanting, indeed.

 

Lämna en kommentar

Under dagbok

Tolv över åtta

Klockan är tolv minuter över åtta en måndag morgon.

Jag har ätit frukost, läst nyheterna, deklarerat, läst min mejl, ringt hälsovården, planerat en resa till huvudstaden och kollat på en video av min favorit-youtuber (”just because I don’t remember you, doesn’t mean I don’t love you”). Allt på dagens att-göra-lista (och lite från morgondagens dito) är avklarat.

Jag är lite trött.

Exakt 05.00 blev jag väckt av någon slags monstermaskin som med ljud och ljus sopade gatorna rena från grus. Försökte somna om, men mådde lite illa och insåg att det var för att jag var hungrig. Tänkte drömmande på havregrynsgröt som är snällt för magen. När fiskmåsarna som bor utanför började skrika och gav jag upp och steg jag upp. Kokade havregrynsgröt och tog itu med dagen medan solen steg bakom hustaken.

Nu kanske jag ska koka kaffe. Kanske sova lite på soffan. Definitivt ta en promenad lite senare, då biblioteket och Folkhälsans hus har öppnat. Jag tänker hämta reserverade böcker, köpa årets majblomma.

Skriva en dikt.

5 kommentarer

Under dagbok