Jag drömde att jag är en gycklare som har vunnit en tävling. Priset är att få ställa tre frågor till en sfinx.
Jag har inte alltid varit gycklare. Jag har inte ens alltid varit man. Mina vänner och jag var förföljda, och vi var tvungna att fly genom Aten. I alla butiker och stora folkmassor lyckades vi skaka av oss våra förföljare. Vi stal nya kläder under vår framfart, sjalar, glasögon utan styrka – till slut kände jag inte ens igen mina vänner, förutom om jag tittade dem rakt i ögonen. Bakom allt det okända fanns trygga ögon kvar.
Våra nya skepnader fungerade när vi flydde till fots, i panik, men kommer inte att hålla i längden. Vi behöver förklä oss ännu mer. Vi tar tillflykt till en träningshall med allierade. ”Ni kan bli män helt och fullt”, sa en av tränarna, ”eller så kan ni bli det till en sjättedel.” De flesta vill bli män helt och fullt. Jag och en annan bestämmer oss för en sjättedel. Det kan vara bra att ha några i gruppen som fortfarande är, åtminstone till största delen, kvinnor. Ibland kan man ha nytta av en blandad grupp, det ger oss om inte ett övertag så i alla fall ett större spelrum, större tillgång till alla slags rum, gemenskaper, människor. I mina nystulna svarta kläder och sjalar hör jag hur min röst sjunker och blir djupare, hur mitt rörelsemönster blir långsammare. Vi tar oss nya namn.
Hur det nu än kom sig så blev jag trots allt man helt och fullt. Det är sådant man kanske inte alltid kan bestämma. Hur det nu än kom sig så blev jag gycklare, och vann mot förmodan en pulkatävling, där det gällde att åka så långt som möjligt på ett gammalt bildäck. Det var inte meningen. Mina förföljare var de självskrivna vinnarna, de vann alltid. Utom denna gång, när jag gled långt förbi dem i en snöig tallskog. De kände inte längre igen mig – jag var ju en annan – men på något sätt hade deras agg följt med trots att jag var en annan.
I rummet med sfinxen är det kallt, som en ungdomslokal om vintrarna. Jag ser sfinxen skymta i det ena hörnet, ett enormt lejonhuvud, ännu halvt genomskinligt, ännu inte i dess slutgiltiga, fasta form. Förutom det är jag ensam. Mina vänner och lagkamrater har behövt lämna rummet. Jag spelar den roll som jag alltid spelar: oberörd, saktmodig, som att jag vet vad jag gör. Jag sticker ut huvudet ur rummet till de andra tävlingsdeltagarna som är församlade där. Jag ber om en filt. Två pojkar kommer fram med en filt till mig, begär att jag i utbyte ska ställa en av deras frågor till sfinxen. Jag säger att jag inget kan lova, men att jag ska göra mitt bästa. Jag får filten. Jag breder ut filten på trägolvet, tar av mig strumporna, sätter mig i skräddarställning. Jag funderar fortfarande på hur jag ska kunna kringgå de uppenbara reglerna.
Priset är att få ställa tre frågor till en sfinx, och få tre sanna svar. Och jag inser att det här egentligen inte är ett pris – det är ett test. Om jag ställer ogenomtänkta frågor kommer jag inte få svar som jag har någon nytta av. Om jag råkar ställa frågor av misstag, retoriska frågor, kommer jag att mista en chans. Om jag på något sätt förolämpar sfinxen kommer den med säkerhet äta upp mig, och ingen kommer att komma till min undsättning. Om jag ställer alltför uppenbara frågor kommer alla andra tävlingsdeltagare också ha nytta av dem, eftersom mitt möte med sfinxen sänds i radio till alla som står utanför rummet. Om jag på minsta lilla vis klantar mig och försummar chansen att få sanna svar av en sfinx, kommer mina förföljare, de som egentligen skulle ha vunnit, att döda mig.
Det enda jag har att förlita mig på är mig själv, mitt intellekt, min vana att som gycklare – som laglös, fredlös, utstött – klara mig själv i besvärliga situationer där jag ställs inför en överhöghet. Jag är rätt skraj, men någonstans långt inne tror jag att jag kommer klara mig levande ur den här situationen också, och kanske till och med få ut något av det själv. En gycklare måste alltid stå på sin egen sida, för ingen annan står på en gycklares sida. Jag måste bara hitta precis rätt frågor att ställa.
Sandra skriver 