Påskliljor

En vän som dyker upp
mitt i natten
med stulna påskliljor i handen
väcker så många frågor:

Vad är meningen med livet?
Stängde jag av spisen?
Köpte jag mera kaffe?
När kom vykortet fram?

Är du hungrig?
När går bussen?
Vem älskar egentligen vem?
Varför just påskliljor?

Annonser

Aprillyrik dag 9 – Avsked

Döden är otålig
men Livet är inte klart,
inte riktigt än.

Vi behöver vattna rosorna,
säger Livet.

Döden bryr sig inte
om rosor.

Vi måste låsa balkongdörren
och dra ner värmen,
säger Livet.

Döden bryr sig inte
om värme eller låsta dörrar.

Vi måste säga hejdå till kaninerna,
säger Livet.

Döden tvekar.

Döden bryr sig,
besvärligt nog,
om kaniner.

Så Livet vattnar rosorna,
sänker värmen
och låser alla dörrar.

Döden klappar kaninerna
och matar dem
med knäckebröd.

Sedan tar de sina väskor,
släcker gårdsbelysningen
och går.

♦

Dagens prompt var att skriva ”a poem in which something big and something small come together”.

Inåt snarare än utåt

Det har varit en givande men intensiv helg. Jag sov i olika städer, träffade olika människor. Köpte violtabletter och lagade mat och pratade arbete och liv. Hundratals kilometer under däcken innan helgen var över. Skrev små dikter sådär på sidan om, för att det inte fanns en stund över att vara ensam och arbeta.

Fyra nätter i
nya sängar men
samma mänska som
sover.

Nu känner jag att jag behöver sakta av några dagar, nästan stanna helt. Jag behöver läsa fler djupa romaner och färre stora bloggar, tillbringa mer tid i min lägenhet och mindre tid på vägen. Rikta blicken och handlingen inåt snarare än utåt. Stiga upp tidigt om morgonen, men ändå så att jag vaknar av mig själv. Följa kroppen och sinnet, känna efter, lyssna.

I kalendern lyser vardagsdagarna vita. Ett par små uppgifter i bläck varje dag, möjligen något större program. Annars: tomt. Så vill jag ha det. Så kan jag ha det. Så ska det bli.

Eremitliv

Så här är det: februari var undantagstillstånd hela månaden.

Först blev jag opererad, den första februari. Jag var i så dåligt skick att jag inte orkade träffa någon utanför familjen förrän tolv dagar senare. Sedan tog jag bussen ner till Pargas och hälsade på min vän där i en knapp vecka. Så bussen hem igen, till en knapp vecka av mycket intensivt varande och arbetande och ordnande, för att komma ikapp efter sjukledigheten och jobba inför en veckas semester på Kap Verde.

Sedan var februari slut.

Inget hade varit som det brukade.

Visserligen gjorde jag en del som vanligt – jobb, ett styrelsemöte, en feministträff – men det blev aldrig en lugn, lunkande vardag. Det var alltid mellantid, månaden uppdelad i sjok, alltid vänta på nästa. Det var undantagstillstånd eller inget. Påtvingad vila, resor, och där emellan ordnande inför eller efter nämnda resor.

Jag tror inte jag har varit på kafé på hela februari. Knappt träffat människor. Inte engagerat mig, inte initierat något stort, inte deltagit. Jag har inte haft inspiration till att skriva, inte haft lust till det heller, inte haft ork till att läsa nyheter (vilket passar bra ihop med min lilla fasta om att inte läsa kommentarsfält). Jag har stängt av aviseringar på alla ställen jag bara kommer åt.

Jag ska erkänna något: i slutändan var det väldigt, väldigt skönt. Säga nej och tyvärr och jag kan inte. Ha en giltig orsak till det (”jag är sjukskriven minst ett par veckor”). Avböja, avboka, avsäga sig. Stänga dörren, leva eremitliv, små små cirklar: hemma och hemhemma. (Och däremellan: väldigt stora cirklar: Pargas och Kap Verde.) Bara slippa bry sig, inte orka, inte lyfta blicken. Sova, vila, läsa, promenera. Rent ut sagt skita i resten av världen.

Någonstans inser jag ju att det här inte är hållbart i längden. (Någonstans inser jag ju att det här inte är jag i grunden.) Men framför allt: någonstans har det varit så befriande att vara eremit i kropp och själ. Hålla sig innanför sina väggar och små (eller stora) cirklar. Se hur lite kontakt man kan ha med så många, och hur det också går. Att inte prata, att inte höras av, att inte upprätthålla kontakten. Hur världen rullar på utan en. Hur jag inte behöver göra allt, hur jag ibland kan göra ingenting.

Så det går ännu lite långsamt. I livet och på bloggen. Men jag känner hur det börjar vakna till, någonstans. Av solen, kanske. Av att vilan och ensamheten snart är tillräcklig för den här gången. Inte riktigt än, och jag vill inte tvinga fram eller ut någon (mig själv). Men snart. Snart.

Vecka 8

I måndags drack jag min första cappuccino sedan Rom. Jag korrekturläste fyra kapitel i en fransk lärobok, bokade jag bord på restaurang och diskuterade syrsor i mat i vårt virtuella vardagsrum (ett gruppchattfönster på Facebook).

I tisdags promenerade jag till bibban för att låna den hajpade poesisamlingen Mjölk och honung av Rupi Kaur. Jag har mycket att säga om den diktsamlingen redan innan jag ens har öppnat den – ska se om det blir ett blogginlägg någon gång. Jag korrekturläste mera franskakapitel, en handbok och några faktauppslag. Jag läste också Linn Jungs fria filosoferande om vänskap. Det var kanske det vackraste någonsin om vänskap. Om jag säger att jag inte grät en skvätt så ljuger jag.

I onsdags var jag på efterkontroll till sjukhuset. Det såg delvis bra ut, delvis ännu oläkt ut. Ny kontroll om en månad. Jag till en källarbarberare och klippte mig. Med en kompis kvarglömda (fejk)näsring i såg jag mer stereotypt queer ut än någonsin.

Orsaken till de tjusiga örhängena och festtröjan var att jag bjöd ut systra mi på restaurang. Vi drack Prosecco och åt musslor respektive getosthamburgare. Näsringen fick dock stanna hemma.

I torsdags korrekturläste jag en barnbok som gav mig mycket huvudbry. Så många punkter, kolon och kommatecken att hålla ordning på. WordPress påminde mig om att det var på dagen 5 år sedan jag skapade mitt konto här. Jag såg Sameblod på bio med 3 av 4 högstadievänner. Efteråt köpte vi rostbröd och ost och choklad och hade spontan kvällsmatsfest.

I fredags kom min syster med lunch och min mamma med Nisse. Pappa, syrran och jag åkte genom vintervackra österbottenslandskap norrut för att hälsa på fammo. Bilresan både dit och hem var nöjsam, vi hade godis och lite musik och bra samtalsämnen.

I går körde jag till och från Kimo i lika vintervackra österbottenslandskap för att delta i två föreningsmöten. Jag promenerade till andra sidan stan i iskylan för att dricka vin och äta ostbricka med vänner. Vi drack mycket vin och åt ännu mera ost och kex och talade allvar och spelade sanning eller konsekvens enligt någon fånig app och skrattade så mycket och högt att grannen ropade Hiljempi! åt oss halv två på natten.

I dag var jag väldans trött, fick fina feminister på besök för att diskutera Valerie Solanas SCUM Manifest (och livet, för sådant följer på bokdiskussioner), hade jag lindy hop-lektion (som egentligen var lektion i shag) och storstädade hela lägenheten. Torka golv, damma fårskinn, tvätta tre maskiner, rubbet.

I morgon ska jag packa och kanske gå på kafé.

På tisdag åker vi i familjen på semester till Kap Verde. Om jag inte hörs av på ett tag är det för att jag är upptagen med att läsa pocketböcker, vila, utforska en ny stad, äta så mycket mat jag orkar eller ligga i en solstol och dricka Coca-cola.

Stolt

Jag är jag stolt, för idag jag har lagat mat, Quornfärssås med tomatkross, riven morot, lök och grädde. Och pasta med det. Så grundläggande som det kan bli. Jag minns ärligt talat inte när jag senast lagade mat. Förra året? (Vetefan vad jag har levt av hittills under 2018.)

Annars är jag också stolt över dagen: jag steg upp när väckarklockan ringde, körde hemhem, tog en promenad med Nisse, besiktade syrrans bil, lagade ovan nämnda mat och for på jobb. Ikväll ska jag ut på ett glas med några Vasafeminister. Det är ju inga mirakel, verkligen inte, utan en helt vanlig vardag, men ibland kommer jag att tänka på hur skit det faktiskt ha varit i perioder, och då känns det bra att kunna ha den här sortens vardagliga, vanliga dagar och inte känna ångest eller stress, utan liksom bara fixa det. Hah.

Utdrag

Kalendern består av prydliga sjok: arbete och fritid. Jag har fyra flikar i webbläsaren som jag ska ta mig an, så fort jag har tid och ro.

Lindy hop-lektionerna har börjat för terminen. Jag njuter av dansen och ser fram emot kommande söndagar. I en chattruta förs långa diskussioner om dans, om relationer i dans, om relationer till dans. Det är så skönt att ha andra normbrytande förare att prata med. Sakta börjar jag lära känna de andra dansarna på kursen. Jag vågar börja tro att det kan bli något riktigt fint.

Den första februari kommer min syster hem efter många veckor i USA. Jag ser fram emot det så hjärtat värker. Samma dag ska jag genomgå en liten operation, som förhoppningsvis kommer göra livet lite lättare. Jag är nervös inför operationen men väntar samtidigt ivrigt på att må bättre efteråt.

På väg för att dricka Irish coffee med några vänner tappar jag telefonen i asfalten. Skärmen spricker. Den går fortfarande att använda utan att skära upp fingertopparna.

Om nätterna drömmer jag så våldsamt igen. En natt bevittnar jag ett lönnmord av ryska maffian. Det är så mycket blod på golvet. En annan natt är det offentlig hängning på Vasa torg. Det är min pojkvän som möter galgen.

2018

Så här ser år 2018 ut. Det har börjat bra. Färgerna är lagom dova och gotiskt vackra.

Det kantiga linjemönstret (jag försökte hitta ett specifikt ord för just denna sortens linjemönster, men fann inget – vet du om något?) symboliserar, enligt min vän Z som var med när jag köpte kalendern, strukturernas sönderfall. Fjärilarna och blommorna symboliserar allt det vackra i världen. Krossa strukturerna och gör världen skön, är det inte ett vinnande koncept för år 2018?

Så här ser kalendern ut på insidan. Nästa veckas schema ser skönt ut. Jobbet är, efter en intensiv period före jul och ivrigaste mellandagsrean, nere i deltid igen. Det finns utrymme för sömn och åtaganden som styrelsemöte, simhallsbesök och dans. Jag hoppas att också kommande veckor blir lika luftiga och (i alla fall till synes) balanserade.

Längst uppe i hörnet ser ni en ung Michel Monroe. Han har följt mig varenda vecka sedan högstadiet. Det känns bra att fortfarande ha honom med.

Gott

Det är mycket som är gott just nu.

Det är gott att ha ett jobb som är kul och lagom mycket. Visst blir det mer och mer intensivt ju närmare jul vi kommer, men det är roligt att gå till jobbet om eftermiddagarna (och förstås att gå hem om kvällarna). Folk är glada när de ska köpa ljus, vilket gör att försäljaren (läs: jag) också är glad. Dessutom finns det en chokladask i lagret på jobbet.

Det är gott att ha vänner. En kväll ordnade vi glöggmys och jag skrattade så min påstådda vattenfasta eyeliner smetades ut och magen värkte. När jag far till lindy hoppen om söndagskvällar känner jag numera många vid namn och jag tvivlar inte på att jag i år vågar fara på social juldans ensam – för jag är ju inte ensam där! I går var jag på feministisk bokklubbsöl och det var alldeles fantastiskt att sitta flera timmar och prata om hjärtefrågor, med folk jag börjar känna rätt bra och folk jag bara träffat en gång förr och folk jag aldrig sett förr. Ändå fanns den genast där, känslan av gemenskap och trygghet.

När jag gick hem flammade norrskenet som ett grönt sidenband tvärs över himlavalvet.

#dammenbrister

Det har varit intensiva dagar. I dolda flöden rullar berättelserna fram, bakom ridåer samlas namn.

I dag brister dammen. 6111 kvinnors namn på ett upprop mot sexuella trakasserier, mot kvinnovåld, mot tystnadskulturen i Svenskfinland och i hela samhället.

Många, för många av mina vänners namn finns där. Mitt namn finns där. Jag hade redan från början tänkt att inte dela med mig av mina berättelser. Iddes inte röra till det som redan hade lagt sig till ro inom mig.

Men när dammen brast, brast också något inom mig. På jobbet började jag skriva ner händelser i punktform på en post-it-lapp. När jag var 16 år och blev manipulerad och utnyttjad av en sju år äldre man. När KJ och jag är på Ruisrock och i godan ro går omkring bland försäljningstälten och en förbigående man tar mig på rumpan. Alla gånger män har tafsat och ”dansat” objudet och närgånget på krogen.

Sedan orkade jag ändå inte, svor, rev sönder post-it-lapparna och slängde bitarna i roskis.

Men det finns berättelser. Det finns de som berättas, och de som av olika orsaker inte berättas. Det finns tusentals kvinnor som nu har sagt ifrån.

Läs deras berättelser. Lyssna till dem. Reagera och agera. Tystna aldrig igen.

http://www.astra.fi/dammenbrister