Berättelser

Jag har tänkt en del på berättelser. Ju mera jag har tänkt på berättelser, desto mera tror jag på dem. På deras kraft, deras påverkan, vårt sätt att spegla oss själva och våra liv i andras berättelser.

Jag har tänkt en del på att det finns för få berättelser. För likadana berättelser. Berättelsen om att bli förälder, att göra abort, att bli deprimerad, att vara arbetslös, att ge upp allt för att följa sin stora dröm, att renovera ett hus – de är alltid likadana.

Ta utmattning, till exempel. En berättelse som, tacksamt nog, berättas mer ofta och mer öppet hela tiden. Men berättelsen är alltid densamma: aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, känna av varningstecken, men ignorera dem. Och sedan: kraschen. En morgon kunde jag inte stiga upp ur sängen. Ett totalt stopp, en långsam återhämtning. Småningom: en ny syn på livet. Nya prioriteringar, nya sätt att arbeta och leva.

Tänk om en berättelse kunde ta en ny vändning redan innan kraschen.

Jag har varit nära den beryktade väggen. Jag trodde att jag varit det tidigare, men när jag sedan på riktigt var där, insåg jag att det här var värre än någonsin tidigare. Jag var aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, kände av varningstecknen. Och ignorerade dem inte. Jag insåg att det höll på att gå åt helskotta, och lyckades vända det. Avbokade, avböjde, sade nej och tyvärr och, tack och lov, jag stannade av. Något slags nya prioriteringar, nytt sätt att arbeta och leva. I alla fall för stunden.

Men samtidigt, inom mig: kan jag göra så här? Får jag göra såhär? Det är inte så här berättelsen går. Kan jag ens säga att jag varit där, nära väggen, nära utmattningen, utan att följa berättelsen?

Helt befängda tankar, men ändå – förståeliga. Jag hade bara en slags utmattningsberättelse att spegla mig mot, och min berättelse var inte likadan.

Jag menar inte, att det inte ska få finnas berättelser om att krascha och ta sig upp igen. De berättelserna ska självklart berättas.

Jag menar att det måste finnas också andra slags berättelser om samma fenomen. En mångfald av berättelser, så att det finns berättelser att spegla sig i. Så att ingen ska behöva tänka: kan jag faktiskt gå emot berättelsen? räknas det även om min berättelse är annorlunda?

Tidigare i år överdoserade en god vän till mig. Det kunde ha slutat fruktansvärt illa, men min vän överlevde och fick hjälp. Jag försökte hantera det som jag hanterar mycket – genom berättelser.

Det fanns berättelser om att försöka ta livet av sig, och överleva. Berättelser om hur man hanterar livet när en anhörig faktiskt tar livet av sig, berättelser om hur man stöttar en anhörig som försökt begå självmord, kanske fortfarande är suicidal. Jag letade förtvivlat efter berättelser om hur man stöttar sig själv, och kan stöttas av andra, när en anhörig har försökt begå självmord, och överlevt. Hur man hanterar sorgen, ångesten, osäkerheten, skuldkänslorna och ilskan, framför allt den där ilskan, när en nära vän har överdoserat och, tacka alla makter på jorden och i himlen, överlevt.

Det fanns inte sådana berättelser. Åh, vad jag skulle ha behövt en sådan. Vad jag ännu behöver en.

Jag avslutar med Emilie Autumn, som ger en berättelse. Om berättelser. Om att berätta sin berättelse, där everything you’ll tell them is true, nothing is pretend.

Start another story, tell it as you go
Make a happy ending, or sad …
Tell it how you know

 

Sommarledigt

Det är sommar igen. Jag vet inte hur det hände. Det var april hur länge som helst, maj drog ut och juni överrumplade, och sedan blev det plötsligt sommar. Det är som om det alltid ha varit sommar, samtidigt som jag inte alls hänger med.

Denna sommar har jag en ny taktik. Det behövs en sådan, insåg jag, efter tre dygn med konstant, lamslående ångest och panikgråt. När man googlar symptom för utmattning och bockar av alltför många punkter. När man gråter i telefon med först en vän och sen med mamma och inser att man ännu kan vända det.

Taktiken är enkel: vara ledig precis hela tiden jag inte jobbar. Bedrägligt enkel, kan tyckas, men jag tror den fungerar. Att äta frukost i solen innan en arbetsdag är också frukost i solen. Jag behöver inte vara ledig hela dagen för att kunna vara ledig stunder. Och jag har avbokat, avböjt och avstått från allt som tar men inte ger. Skapar ledighet och rum och tid, sådant som jag så desperat behöver. Inte ens bara vill ha numera, utan behöver. För att inte behöva googla de där symptomen igen.

I grunden är det väl: vara snäll mot sig själv. Göra det som jag vill. Inte racka ner på mig själv. Inte tro att det bara finns ett sätt att göra sommar på, och att jag måste göra den som jag alltid ha gjort den. Flexibilitet, omvärderande, alltid tillåtelse att göra om. En tilltro att allt blir bra.

Hälsa på kaninerna. Dricka kaffe i solen. Eller dricka kaffe inomhus fastän det är soligt ute. Sitta framför datorn om jag vill det. Dra upp brännässlor om jag vill det. Sova där jag vill, äta det jag vill. Vila, tillåta, bejaka. Hela tiden, i tanken och i handling, återkomma till det jag redan vet: det är okej. Allt är okej.

Dagar

I

Det finns dagar
när jag skimrar
skiner
skriver
spritter av energi
förändrar världen
förbättrar världen

Så finns det dagar
när det drar i benen
av trötthet
och jag   för   mitt   liv
inte orkar diska
—————-sy en knapp
—————-gå på den där konserten jag tänkte

istället
orkar jag nätt och jämt
till närmsta butiken
köper mjölk spenatplättar godispåse
tillbringar resten av kvällen i sängen
äter sura godisar och tittar på teveserier
chattar med vänner
googlar
hur cyklister med snopp
riktigt placerar sina kroppsdelar
på så smal sadel

och när jag lägger mig
drar det ännu i benen
men jag vet
att det kommer nya dagar
när jag skimrar skiner skriver
och orkar gå på konserter

II

En helgdag
arbetar jag
trots allt

tvingar tanken
och språket att samarbeta
ett förbannat arbetspass
efter annat arbetspass

ligger sedan naken i sängen
läser poesi
och sover

(alltid lika förvirrande
att vakna)

och i att släpa sig ut
för att promenera
handla
sedan: sy den där knappen

bidar jag tid
bereder jag ro
för mer skimrande skinande skrivande
dagar att komma

Kroppshat. Fuck it.

Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.

Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.

Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.

Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.

År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.

Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.

Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.

Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:

1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.

Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.

Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.

Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.

Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.

När det inte längre är april

Jag gör ju inte årssammanfattningar vid nyår, som många bloggare gör. Däremot har jag de senaste åren skrivit en reflektion kring när det inte längre är april, och därmed inte längre är National Poetry Writing Month.

I år kanske jag kunde ha struntat i det, men samtidigt – även motgångar ska få uppmärksammas.

Jag är den där som ser fram emot saker med iver, för om det då skiter sig har jag i alla fall fått glädja mig över det en gång. Jag drömde om en april i ett rus av poesi, av ljusa kvällar och lyrik skrivet över hela världen – som det har varit tidigare aprilmånader.

Nu blev det inte så. Jag har varit sjuk mer eller mindre hela månaden, går på antibiotika och två andra sorters medicin. Både i min omedelbara närhet och ute i världen i stort har det skett otroligt tunga saker. Det har helt enkelt inte funnits kraft att fokusera på poesi på det sätt jag hade velat. Livet, världen och omständigheterna har krävt annat.

En dikt jag skrev dag 28 hette Typisk aprildag:

Typisk aprildag.
Sova länge.
Inget jobb.
Göra saker.
Träffa folk.
Dricka kaffe.
Trots det
ångest på kvällen.

Icke desto mindre har jag faktiskt skrivit en dikt varje dag. Trettio dikter under trettio inte alltid tunga, men ofta uttröttande dagar. Som att orken har räckt precis till vardagen, men sällan något utöver det.

Jag sörjde den förlorade poesin, men har insett att det finns något att lära sig här också: ibland går saker inte som jag hoppas. Ibland tillåter inte livet att levas såsom jag vill. Det är också okej.

Det har inte blivit bra dikter, har jag tänkt, men när jag läser igenom de jag har vågat publicera här på bloggen märker jag att de inte är dåliga. Jag har fått fin respons på flera av dem – roligt och fascinerande nog speciellt på Tretton variationer av queer, som jag inte lade särskilt mycket tid på. Först var det frustrerande – att en dikt som jag skrev mer eller mindre i ett sträck tilltalar och berör mer än en dikt som jag kanske hade lagt mer tid och tanke på – men sedan hittade jag en slags trygghet i det också. Att jag, när jag skriver om det jag kan och känner, när jag gräver där jag står, har något som resonerar och klingar sant.

Jag går tillbaka till dag 13, och till dikten Själsligt lågvatten. Också där finns något som klingar sant, något som talar till mig från en halv månad tillbaka, och som säger: Även tider som denna är detta mitt liv. Även tider som denna är detta mitt vatten. En försäkran från mitt dåtida jag att det, trots allt, är okej.

Det är själsligt lågvatten

viken har dragit undan
blottar allt det bottenfula
stenarna smärtsamt synliga

det luktar lera och tång
rutten vass vid strandkanten

jag står invid bryggan
till knäna i gyttja

hänger abborrgräs kring halsen
smyckar mig i dy och fiskfjäll

detta är min krona

detta är mitt rike

även tider som denna
är detta
mitt vatten

Tio dagar till april

Vår i Vasas vindtunnlar
får örhängen att glittra
hårslingor att slita sig
sand i synen att klia sig

Extra vuxen:
byta banker
mejl om möten
plan om pengar
(det sista: lögn)

Klippte naglarna
smärtsamt korta
får inget grepp
om något

(Läser sedan:
”…men det är definitivt
bara heterokvinnor
som har långa naglar”
Ojdå jaså jaha)

På vägen hem:
Ben Whishaw-look alike
ett barn i koppel
en tant med basker
lika röd som min

drömmar om
kringlor och kaffe

tio dagar till april

Entusiasm

När folk frågar hur det är, så kan jag sanningsenligt svara: Jotack, det är riktigt bra.

Vilken känsla efter en så svår höst. En livskris genomliden och genomlevd.

Och våren hjälper, ljuset. Det faktum att jag den senaste tiden har jobbat med sådant jag faktiskt vill och kan. Lissabon som gjorde så förvånansvärt gott åt själen.

Här om dagen ställde en av mina husgudinnor Veronica Varlow en fråga via instagram:

Av gammal vana tänkte jag först skriva: writing. Men det var för uppenbart. Inte riktigt sant. Write one descriptive word below of who you want to be today. Name it and claim it. Så jag tänkte efter, och sen svarade jag, sanningsenligt:

My word for today, and for days to come: enthusiastic.

Jag vill återuppväcka min entusiasm, den som jag vet att finns där, i grunden av min natur. Just nu ligger den och slumrar i jorden, men med vårljuset, lite lockande och tålamod så tror jag snart den visar sig.

Jag vill inte endast vara entusiastisk sådär i största allmänhet – jag vill också aktivt välja saker som gör mig entusiastisk. Kunna välja bort saker som jag gör mer av pliktkänsla än av glädje. Säga ja och säga nej och säga det låter roligt, men tyvärr inte denna gång och säga tack för förslaget, jag ska sova på saken och återkomma åt rätt saker.

Två saker som jag vill odla min entusiasm inför: Vasafeministerna och NaPoWriMo, ett nätverk för feminister i Vasatrakten, samt den årliga diktutmaningen med 30 dikter på 30 dagar. Denna april blir fjärde på rad som jag ska vara med. Förbered er på dikter. Många dikter. Förhoppningsvis med översvallande entusiasm!

Imorgon igen

Det är något som inte riktigt är som det ska vara. Jag tror det är tröttheten som överrumplade mig. Plötsligt, en dag, tog även små saker all min energi, och igår – en lördagskväll – var jag i säng innan klockan tio om kvällen. Sedan sov jag tio timmar. Idag är jag trött igen. Helt färdig redan klockan tre, när jag ligger i soffan och läser en feministisk tidskrift. Senare: gäspar framför datorn, tänker kan inte tvättmaskin bara gå klart så jag kan sova sedan?

På andra sätt: en märklig känsla av att allt går som det ska – eller att saker i alla fall går i en godtagbar riktning. Att jag inte har något jag stressar väldigt mycket över, och att jag inte har haft svår ångest på rätt länge. Känns på nåt vis förvånansvärt – och lite bedrägligt – lugnt, helt enkelt.

En vän: ”Sådär så man undrar om det är lugnet mellan stormarna eller om det har stormat klart för ett tag?”
Jag: ”Precis så! Magkänslan säger faktiskt att det har stormat klart för ett tag, men det finns ju alltid den där lilla rösten som säger annat.”
Min vän: ”Då får vi tro på magkänslan och berätta för den lilla rösten att allt faktiskt kan rämna när som helst och att det är precis så det ska vara.”
Jag: ”Vilken otroligt svår men samtidigt fin tanke. Och sann, framför allt.”
Min vän: ”Too-ticki säger: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Jansson vet nog hur det är.”
Jag: ”Nå att.”

Morgnarna, i alla fall. Förmiddagarna, de tidiga eftermiddagarna. Det här vidunderliga vårljuset som får min själ att vilja sjunga. Allt är så lugnt i det. Hanterligt. Till och med vackert. Tiden dras ut i långa sjok och jag vill bara bada i det här marsljuset, i det som snart kommer vara aprilljus. (Åh, vad jag ser fram emot april.)

Då blir senkvällarna lite svårare. Att jag fortfarande måste tända ljus för att orka, för att inte vilja sova riktigt med detsamma. Den regnbågsfärgade ljusslingan i mitt sovrum. Gräva ner sig i tumblr och instagramkonton som antingen är trösterikt vackra eller utan ursäkter feministiska eller en blandning av båda.

Men det där ljuset, ändå. Imorgon igen. Att få se det imorgon igen.

Söndag

Söndag. Så trött att det bara drar i benen.

Helgen har tillbringats på workshop inför ett kommande lajv. Mycket prat på tre språk. Nya människor. Gamla människor. Iskalla salar, men också prinsesstårta och kramar.

Jag drömmer så otympligt just nu. Väckarklockan ringer mitt i drömcykeln och även om jag minns drömmarna gör det huvudet mitt trögt. Nästa vecka ska jag i timmar jobba nästan en hel arbetsvecka, fast på fyra dagar. Jag ser fram emot att dra till Lissabon med familjen efter det. I love the smell of old European city in the morning.

Så här ser jag ut nu för tiden. Trött och blek men med finfrisyr – pannluggen åt motsträvshåll. (Till vardags ser jag inte lika korthårig ut.) Ni kommer ihåg min strävan mot Arthur Shelby? Ni får en smygtitt in i mitt sovrum också! Pianot som skymtar är min systers. Fotona på pianot: min mommo. Jag är en fingerbredd från att slå huvudet i takkronan.

Nu ska jag inte göra mycket mer ikväll än dricka te och ringa KJ.

Filmiskt

Hur filmiskt är det inte att ha en snygg karl i köket som lagar trerättersmiddag åt en, medan man själv dricker skumpa och tittar på? Väldigt filmiskt, ska jag säga er.

En snöblöt tisdag kom en vän hem till mig och lagade middag. Jag hade till och med fått välja meny.

Så medan han skalade potatis, slog majonnäs, rev gurka, hackade lök, vispade grädde och kokade hallon, så tittade jag på. Klädde mig fint i diamantörhängen och svart klänning. Drack skumpa, skötte musiken, pratade. Berättade var rivjärnet fanns och nej, jag har varken potatisstöt eller hushållsvåg.

Förrätt: skagentoast med citronmajonnäs
Varmrätt: lax med duchessepotatis och tzatziki
Efterrätt: hallon- och vitchokladsmousse

Och så kaffe med Baileys i soffan. Något av det bästa jag har ätit – och troligen någonsin kommer äta – i min lägenhet.

Sedan dansade vi vals till en låt som inte går i valstakt, medan de som gick förbi fönstret fick vara publik till vår film.

Denna värme, vet ni. Denna känsla av vänskap och kärlek och oändlig tid i ett svagt belyst rum, värmen av en annan nära, att sakta lära känna varandra efter flera år isär.

Sedan sminkade vi oss med svart kajal och silverglitter och dansade till helt annan slags musik, på ett helt annat slags dansgolv.

Och så här var det dagen efter: