Etikettarkiv: livet

Fimpa

”Vi får ta en röik å funder”, har vi sagt efter att ha varit på lägenhetsvisningar. Så vi har rökt och funderat, i många omgångar. Jag har fattat beslut, och ångrat mig, och beslutat igen.

”Nu får du fimpa”, sade pappa när jag ringde och sa att jag ska ge ett bud.

Igår köpte jag en lägenhet.

20190131_115901

Den är inte precis vad jag drömde om, och den kommer behöva en del omvårdnad och kärlek (och nya lister och färg), men den har trägolv och kakelugn och stora fönster och rymligt kök, så på sina sätt är den väl precis vad jag drömde om.

Min syster kom med mig för att se på lägenheten samma dag som jag hade skrivit under minst tio papper, och fått minst tio nycklar i hand, och så gullig som hon är hade hon med sig en liten flaska skumpa + glas (och en stor flaska skumpa till senare tillfälle), så att vi kunde inviga lägenheten ordentligt med en skål ♥

WhatsApp Image 2019-02-01 at 11.03.30

Tapeterna i hallen och i sovalkoven. Idag var jag upp på kallvinden och tittade. Huset är från 1927, och vinden var så ödig att jag inte tror någon riktigt har städat där sedan huset byggdes.

Det blir nog riktigt, riktigt bra ändå!

Annonser

6 kommentarer

Under dagbok

Saker att Göra Sedan

Saker att Göra Sedan
(när jag inte har Manus att Läsa
och Stora Beslut att fatta):

  • läsa den där tidskriften
    som legat så länge
    på mitt soffbord
  • sova
  • skriva (litegrann)
  • ta en promenad
  • vara riktigt glad
  • sova (lite mera)
  • kanske plantera om en blomma
  • (fast kanske ändå inte)
  • hitta lite sinnesro
  • hitta lite framtidstro
  • hitta någonstans att bo
  • (fast tak över huvudet har jag alltid
    behöver inte sova
    under någon bro)

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Knäckebröd och såpbubblor, något hjärtaktigt

Jag vet inte om det är något i luften, eller något i kroppen, eller något i världen, men jag känner mig alldeles ovanligt bräcklig. Visserligen är jag en sådan som gråter, lätt, ofta, det räcker liksom med en gripande post på Instagram för att tårarna ska flöda. Men nu: allt berör. Ända sedan vår kanin dog i oktober känns det som om jag har gråtit mer än vanligt, över världens grymhet och livets ovisshet, och däremellan också över allt det smärtsamt vackra som finns. Allt berör, allt gör ont.

Klockan är nio en tisdagsmorgon, och jag står böjd över handfatet i badrummet och skriker, för allt berör, allt gör ont. Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna hantera sorg. Tanken gör mig skräckslagen. Jag kommer duka under.

”Poesin är skör som knäckebröd och såpbubblor”, skriver Eva-Stina Byggmästar, ”den pejlar det sköraste i tillvaron, det mest tunnhudade, sårbara – såriga och krackelerade inom oss. Är man inte spröd och skör som glas då man börjar ägna sig åt poesi, konst och musik blir man det med tiden – det är en yrkesskada, om det helt enkelt inte är en medfödd, låt oss för enkelhetens skull kalla det, ‘begåvning’ att snappa upp vad som rör sig i tiden och i det egna allt mer sargade hjärtat som genom historiens gång, genom stygn och privata katastrofer blir allt mer ett med alla andra hjärtan.”

En annan dag sitter jag i bilen. Allt berör, allt gör ont, och jag har ångest. ”Det är okej”, säger jag högt åt mig själv. ”Man får ha ångest. Det är inte farligt. Man kan göra saker ändå.” Så stiger jag ur bilen, handlar alkoholfri skumpa, tuggummi, ett mörkturkost läppstift som visar sig vara riktigt dåligt, och kör sedan hemhem. Det gör fortfarande ont, men någonstans på Myrgrundsbron släpper det lite i hjärtat.

Eva-Stina Byggmästar skriver också: säg att det är så, men säg att det är så – man tar bokstäverna till sitt hjärta … eller tvärsom … att det är stäverna själva som … tar … poeterna … någonting hjärtaktigt är det ju i alla fall –

Någonting hjärtaktigt är det ju i alla fall. Det är väl knappt något annat. Allt berör, allt gör ont. Man förstår inte hur hjärtat ska kunna hålla en hel livstid under all den press det utsätts för.

Och sedan släpper det ändå lite i hjärtat. Sedan gör det inte riktigt lika ont.

3 kommentarer

Under dagbok

Vardagen

Julen är inte riktigt slut än, och jag njuter av lugna, mörka morgnar med tre sorters ljus (blockljus, ljusslingor, adventsljusstake) i soffan, datorn i famnen och tekoppen inom räckhåll. Vardagen är här, men jag behöver inte göra allt på att-göra-listan den första dagen, ens den första veckan, ens den första månaden. Jag filar på en arbetsansökning för ett av de största jobben någonsin, som jag varken räknar med att få eller kanske ens vill ha, men jag vill söka det ändå. Skriver listor över vad jag ska göra de kommande dagarna, veckorna, månaderna. Vågar kasta ut krokar för att se vad som nappar.

Vill du vara min flickvän? skriver jag på Facebook. I februari ska jag lajva i en ny uppsättning av ett skräcklajv som utspelar sig i ett mentalsjukhus på 1920-talet, och jag drömmer om att spela lesbisk sköterska, för att få undersöka motsättningarna: motsättning mellan att se sin flickvän som patient eller partner, motsättning mellan personal och patienter, motsättning mellan att se andra som sjuka och själv vara ”sjuk” (men inte se sig själv som sjuk); motsättning mellan tanke och agerande.

Och det finns annat som rör sig i huvudet under de där mörka morgnarna, men det är sådant som jag måste fundera på och inte ens orkar formulera i ord ännu. Jag ska vänta lite, vila lite, känna efter lite, sova lite. Så länge: Mjuklanda i vardagen. Grädda pannkakor. Åka hemhem på middag. Dofta på en lutande hyacint.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Årssammanfattning 2018

Eftersom jag nyss gjort en privat årssammanfattning (och en planering inför nästa år), tänkte jag att jag i pausen mellan de två åren kunde fylla i en lite lättsammare lista som cirkulerat i bloggvärlden! Tack och hej, 2018!

Gjorde du något som du aldrig gjort förut?
Jag var på lajv utomlands! Det blev Suffragette! i Stockholm: lagom att börja sin internationella lajvkarriär med ett endagslajv i Sverige.

Genomdrev du någon stor förändring?
Genomdrev och genomdrev … Jag hade faktiskt inget jobb under 2018 som jag inte på något plan aktivt gillade, och det är ju en förändring från tidigare år.

Blev någon av dina vänner föräldrar i år?
Det var nog år 2017 som var vänbebisarnas år, så jag tror faktiskt inte det?

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas?
Kanske den 22 december, eftersom vi okonventionellt firade julafton då.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov.

Vilka länder besökte du?
Sverige, Polen och Kap Verde. De två sistnämnda var helt nya, båda mycket lyckade men ack så olika resmål!

Bästa köpet?
Ööhhh … Tåg- och bussbiljetter för att hälsa på vänner i andra städer?

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att ha en sommar utan traditionellt sommarjobb. HÅH, så skönt ändå.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?
Kanske lite stadigare och större inkomst?

Vad önskar du att du gjort mer?
Motionerat och fiskat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
STRESSAT MINDRE ÖVER JOBBMEJL OCH -DEADLINER.

Favoritserier från året som gått?
Victoria och Vår tid är nu.

Bästa boken du läst i år?
Enligt mina anteckningar är det fortfarande Steglitsan av Donna Tartt. Det är den enda av årets böcker som fått fem stjärnor (fast flera böcker som jag läst för första gången detta år har fått fyra stjärnor, bland annat flera av Eva-Stina Byggmästars poesisamlingar, samt romanerna Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström och Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff.)

Största musikaliska upptäckten?
Kraja under deras konsert här i Vasa. Där ute var det villande het maj, inne i den mörklagda salongen börjar de sjunga, Och regnet kom, och det var som svalkande balsam för sinnet.

Vad var din största framgång på jobbet 2018?
Att min huvudsyssla har varit något jag är utbildad för, vill och kan!

Största framgång på det privata planet?
Jag hade ork och vilja att göra saker jag tycker är roliga och umgås med folk.

Största misstaget?
Inget dyker spontant upp, så jag tror jag lämnar det då.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Tror jag var åt det gladare hållet i det stora hela. Jag blir glad av att vara ganska mycket ledig.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra och mat. Utöver det kanske tåg- och bussbiljetter? Det blir så med goda vänner i andra städer.

Något du önskade dig och fick?
En eyeliner i födelsedagspresent, en mestadels ledig sommar, uppmärksamhet för mina skriverier.

Något du önskade dig och inte fick?
Mina knän i skick.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018?

  • blev överraskad av syster med Nisse under ena armen och en pavlova under andra ♥
  • drack kaffe och åt pavlova till frukost med syster, Nisse, mommo och moffa
  • åt lunch i samma sällskap, minus Nisse
  • väntade i en bil en halvtimme medan moffa visade var syrener ska stå (bokstavligen)
  • köpte en flaska skumpa
  • gladdes åt att regnet upphört
  • med syrrans ord: sänkte sagda flaska skumpa för att fira – min födelsedag och hennes nya jobb

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om jag skulle ha skrivit mera och bättre, och om min näsa, mina knän och min rygg skulle låta bli att ge mig besvär.

Vad fick dig att må bra?
Att själv kunna disponera över arbete och fritid, att bo på villan under sommaren.

Vem saknade du?
Syrran, när hon var på andra sidan Atlanten.

De bästa nya människorna du träffade?
Lindyhopparna och lajvarna. Sådana brukar vara av en redig sort.

Mest stolt över?
Jag är dålig på att vara stolt över mig själv, så jag kommer inte på något. Kanske mest nöjd över att jag deltog i och genomförde National Poetry Writing Month för fjärde året i rad?

Högsta önskan just nu?
En lösning på klimatkrisen, glada och friska närstående, samt att filmatiseringen av Donna Tartts The Secret History blir lika fantastisk som boken. Är allt det för mycket begärt?

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag känner att jag faktiskt är rätt nöjd med hur jag gör saker. Lite annat jobb, kanske. Möjligen bo på ett annat ställe. Vi får se.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Nyårsmål 2018: Hur gick det sen?

Så här står det nästan längst bak i min kalender för år 2018:

Nyårsmål och -riktningar 2018

  • bli bättre på att hälsa på folk & skaka hand
  • läsa minst 52 böcker
  • genomföra ett större diktprojekt
    • Som man ropar?

Frågetecknet är i något skede ändrat till ett utropstecken.

20180105_101527

Hur gick det med nyårsmålen och -riktningarna då? Tja, resultaten är varierande. Jag tror faktiskt att jag har varit mer uppmärksam på att skaka hand med folk och presentera mig. Det är knepigt, den här hälsningskulturen i Finland mellan bekanta. Handslag känns ofta så formellt, men nästa steg är nästan en kram och det är redan väldigt personligt, så då tänker jag att jag helt enkelt får var den som bär den lite genanta, högtravade känslan. Hellre skaka hand en gång för mycket än en gång för lite, känner jag.

Det större diktprojektet då? Det sket sig nog kungligt, hah. Jag anmälde mig till två skrivkurser under året och hoppade av båda två. Som man ropar hördes aldrig utanför mina anteckningsböcker. Det var inget bra år för skrivande, tydligen. Det ville sig inte. Också bloggen har lidit.

Ändå. Något har bevisligen blivit skrivet. I april skrev jag 37 dikter (och jag ser redan fram emot kommande april!). I maj publicerade jag den fyrdelade diktsviten Tyll & swing (här finns del I, del II, del III och del IV), och fick så fin respons på den. I oktober började jag på en ny diktmånad, men strandade efter fem dikter. Men ändå. Fem dikter.  På julafton knappade jag ner några rader i telefonens anteckningsfunktion för att det kanske ska bli en dikt av det också. Och här om veckan vann jag ju faktiskt en liten skrivtävling, något som roligt nog också har blivit uppmärksammat av väldigt många i min bekantskapskrets.

När jag går igenom etiketten ”dikt” här i bloggen finns ju faktiskt en hel del där, också glömda pärlor. Denna pärla är dock inte publicerad här tidigare:

Regler

I skogen finns regler som gäller:
det finns träd man inte rör eller
ställer sig i skuggan av.
De är skogens sav.

Det finns marker som inte är,
med mossar som inte bär,
med stigar man inte beträder:
ingen vet vart de leder.

Det finns kärr man inte ser
utan känner först på vägen ner
mot själva skogens hjärta.
Sedan är svärta. Sedan är inget mer.

IMG-20180419-WA0000

De 52 böckerna då?

De ska faktiskt få ett eget inlägg.

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Mytchi jåort

”E sker itt na men e var mytchi jåort”, sjunger KAJ i Kom ti byin.

Det är så det känns, förutom att he sker mytchi å. Förra veckan hade jag en hel drös folk hemma måndag kväll, tisdag kväll, onsdag kväll. Fredag och lördag gick i lajvets och sömnbristens tecken. Jag var fullkomligt slutkörd på söndag.

När man inte har annat att göra om dagarna (läs: jobb) så blir även de små projekten stora och tidskrävande. Det är märkligt hur mycket tid och tankeverksamhet som kan sättas på ett tygtryck eller julkortsplanerande, hur mycket man kan investera i dem. Osunt mycket. Livet blir en räcka med projekt som ska avklaras, och ändå finns det inte tid över att ens läsa Språktidningen eller Kyrkpressen (som blir projekt, de också, Projekt Läsa Kyrkpressen).

Känslorna är strax under ytan, skvalpar omkring och över i gråt i de mest opassande situationer (när jag pratar i telefon, när jag kör bil). Det finns ett motstånd i bröstet som jag försöker övervinna med glögg och ljus. Jag vill sova bort något som inte går att sova bort, vakna på rätt sida av världen.

Kanske bara skapa lite distans. Inte bli så känslomässigt involverad i småsaker som t-tröjor och julkort. (Försöka att inte vara så känslomässigt involverad i större saker, såsom kaniner, men det är dömt att misslyckas.)

Imorgon är det onsdag igen.

I lördags var perspektiven i alla fall andra. Då fick jag, efter sju års väntan, lajva Neil Gaimans Death.

Sandman 2018 - 40 of 148

1 kommentar

Under dagbok

Talgoxe

Det är onsdag. En sån där onsdag som strikt jobbmässigt sett är ledig, men som ändå innehåller en massa program. Jag drömde att jag var på museum med en mycket söt, mullig kvinna som var min personliga assistent och tillika flickvän. Eller så var jag hennes personliga assistent och tillika flickvän. Jag vaknar yr ur drömmen.

Morgonyoga, en underbar dryg timme när jag bara får lyssna inåt och på mig själv, och göra saker som känns bra. Många sådana timmar finns det inte i veckan. Mamma kommer på förmiddagskaffi, vi äter lite rester från gårkvällens afternoon tea-kurs och surfar lägenheter. Klockan ett ska jag iväg på snabbesök till en skola där jag ska vikariera nästa vecka, sedan måste jag och handla, för ikväll samlas den lokala, feministiska bokklubben hos mig och jag vill bjuda på något. Och däremellan, allt annat som hör ett vuxenliv till: läsa mejl, ordna med styrelsegrejer, diska, ansöka om stöd från Fpa …

Men –

Och så –

När jag är i supermarketen, bär på en korg full med bomullsrondeller och bananer (ekologiska och rättvisemärkta, för att jag miljömedveten) och chips och specialprisost (definitivt inte ekologiska, för jag är låginkomsttagare också), stannar jag plötsligt till invid texmexhyllan:

”Men lilla vännen då!”

Högt ovanför godishyllan sitter en talgoxe. Den flyger iväg ner över chokladplattorna, rasslar omkring lite i godispåsarna, och återtar sin plats på den översta hyllkanten. Så öppnar den näbben och kvittrar till.

Jag står fortfarande på ställe, med korgen tyngande över armen, med blicken vänd uppåt och, säkerligen, öppen mun. Talgoxen är med ens något av det finaste jag någonsin har sett. Där sitter och flyger och kvittrar den under lysrören, vad kan den annat? Hjärtat glöder och någonstans bakom ögonen känner jag tårarna samlas, blinkar för att få bort dem. Här, mitt i en fullplanerad onsdag, på språng från ett program till ett annat, på det mest osannolika ställe: en talgoxe som kvittrar och som får mig att stanna upp en liten stund. Den är så söt, den är så kvick. Den är något jag aldrig hade kunnat begära men som jag med öppet hjärta vill ta emot ändå. Det slår mig att talgoxen är en påminnelse om något jag ju nog egentligen vet men glömmer ibland: livet är också det där som händer mellan alla programpunkter. Livet är en liten talgoxe vilsen mellan godishyllan och skoavdelningen.

Jag går fram till en försäljare. Vet ni om att ni har en liten fågel som flyger mellan godishyllan och skorna? frågar jag. Jo, försäljaren vet om det. ”Den har varit där redan förra veckan”, säger hon och suckar lite när hon ser den flaxa. Jag suckar inte. Jag ler. Om den har klarat sig så här länge (vad äter den? lösgodissmulor och smakprov?) så klarar den sig säkert i fortsättningen också. Om jag har klarat mig så här länge så klarar jag mig säkert i fortsättningen också.

3 kommentarer

Under dagbok

Ingen kommer dö på länge ännu

Det krävs en viss talang, att leva som om varje dag vore den sista och som om man skulle leva i evighet, på samma gång. Att ta vara på dagen, på stunden, och samtidigt vila i förvissningen om att det kommer en ny sommar, en till jul, flera söndagar. Det är en balansgång att kunna omfamna nuet men samtidigt inte bli ångestfylld över att nuet strax är över.

Jag känner att jag har fått öva upp den talangen rätt mycket den senaste tiden. Säga ja och ta chansen och haka på, men samtidigt − när jag ligger i sängen och ska sova men tankarna blixtsnabbt drar iväg åt diverse katastrofscenarier och dödsångestgropar − våga vara säker i de gånger jag sade nej och valde annorlunda, våga säga åt mig själv att det kommer en ny dag i morgon, det kommer många fler chanser, ingen kommer dö på länge ännu och också verkligen tro på det, tvinga sig till att leva som om det, finna en tillräckligt trygg visshet i det för att kunna slappna av och faktiskt somna.

I dag reser min syster iväg på långfärd igen till det stora landet i väst. Om allt går som det är tänkt (se där, katastroftankarna igen) så kommer hon hem till självständigheten. Då blir det adventsmys och förhoppningsvis vit vinter för fulla (glögg)muggar. Tills och innan dess – måste jag intala mig, tror jag också på för att jag inget annat kan – kommer det nya dagar, många fler chanser, och ingen kommer dö på länge ännu.

3 kommentarer

Under dagbok

VOTES FOR WOMEN!

Det är fredag kväll, jag har jobbat effektivt hela dagen, och nyss slukat 1½ pizza och svept ett glas rödvin. Då blir det som det blir.

Jag har varit på lajv till Sverige. Rest tillbaka till år 1912. Mitt första internationella lajv: Suffragette! Så där har jag, i form av min roll Elisabeth Wacklin, kristen nykterhetsförkämpe, i korsett och långkjol och hatt med flor, suttit i oorganiserade kommittéer, fått hela sin världsbild omskakad, lyssnat på tal av bland annat Emmeline Pankhurst och efter talet ställt mig upp för att skandera tillsammans med mina suffragist- och suffragettsystrar: VOTES FOR WOMEN!

Jag har också sovit på luftmadrass i en scoutstuga, rest i sammanlagt 3 dygn, träffat så otroligt många otroligt fina människor, haft så ont i ryggen att jag bokstavligen trodde jag skulle svimma och min vän fick leda mig från badrummet till soffan, träffat vänner, ätit citronkyckling; långfil med björksavssmak; körsbärsyoghurt; mazarin; polarbröd – sån där rolig mat som finns i västra grannlandet, köpt pinsar med suffragettemotiv, besökt gratismuseer.

Saker som Finland borde importera från Sverige:

  • genusmedvetenhet
  • feminism
  • translagen
  • lesbiska och andra queera kvinnor
  • gratis inträde till museer

Saker som Sverige borde importera från Finland:

  • torkskåp för disk
  • mobilabonnemang med obegränsat internet

Jag har vidare blivit antagen till en skrivutbilding i Helsingfors, Skriftskolan. En av de tio som antogs av fyrtioåtta sökande. Kursledare: Hannele Mikaela Taivassalo & Johanna Holmström. Lika delar spännande och skrämmande. Känner den söta smaken av revansch efter att ha blivit ratad till en handfull skrivskolor de senaste åren. Men nu skickade jag in det bästa jag hade, om även inte det mest sammanhängande, och var brutalt ärlig i det personliga brevet. ”Mina favoritdjur är kaniner och igelkottar”, skrev jag, för det kändes relevant just då, och det var bara ett par dagar innan deadline, och jag hade kommit till fuck it-skedet och brydde mig inte längre.

(Fast egentligen brydde jag mig ju, eftersom jag i sista stund bytte ut en del av de inskickade dikterna, eftersom de i och för sig var sammanhängande men inte kändes jag, inte var så uppriktiga som mina dikter kan vara. Jag skickade bland annat in en dikt där kaniner faktiskt förekommer, och de två första dikterna ur Tyll & swing. Något av det bästa jag skrivit, right?)

Ja, så nu kommer jag röra mig och skriva i Hesa en del i höst och vinter. Ifall nån vill säga hej eller så. Utöver det ska jag dansa lindy hop, gå ytterligare en skrivkurs, fara på retreat, yoga (!), lajva, gå på Children of Bodom-spelning. Och jobba lite, antar jag. Fast man vet inte så noga med sånt när man är frilansare. Får man planera sin höst utgående från fritidsintressen? (Ja, det får man!)

En känsla av att det var något annat, något ännu, dröjer kvar. Något jag tänkte att jag behöver berätta (för er, för cyberrymden, för mig själv). Men det försvann i rödvinsglaset, det andra. Nu är det fredagskväll, jag bor fortfarande ute på villan och kommer göra det ett litet tag till. Det finns ännu tid att sova, arbeta i bastukammaren, äta choklad, lägga nät, innan hösten sätter igång på riktigt.

7 kommentarer

Under dagbok