Motigt

”Det känns som att hela den här månaden har varit så motig”, säger jag åt min sambo efter ännu en trög dag. Dagens bästa var när vi åt lunch ute, en massa goda röror och sallader, frasiga och varma ostrullar; till och med kaffet, som brukar kunna vara av diskutabel kvalitet på lunchrestauranger, var gott. Även i dag tänker jag med värme tillbaka på gårdagens lunch. Vi var trötta och disträ, men vi var också mätta och tillsammans. Jag sörjer att april, som brukar vara en kreativ och inspirerande vårmånad med daglig dikt, nu är ytterligare en motig och tung vintermånad (visserligen med daglig dikt, men också det är mera ett måste, ett jobb, än ett nöje och en lust).

Jag börjar fundera om jag bara tror att jag är låg, om jag bara lurar mig själv att de tankar jag tänker sent om kvällarna är sanning, så jag bläddrar tillbaka i dagboken:

2.4
Kära dagbok! Jag orkade inte skriva i går kväll, då jag var helt slut i huvudet efter att ha arbetat sent och sen tagit en promenad i snålblåsten för att svalka hjärnan. Jag har lämnat in förra månadens stora arbetsprojekt, men alltså, vad man kämpar och stretar, och sen är man bara lättad men inte alls desto mera nöjd eller stolt, bara ett ”jaha” och så får man fortsätta med nästa jobb.

7.4
Kära dagbok! Vilken absolut gråregnig söndag – imorse till och med snöslaskade det! Humöret har varit därefter.

10.4
Kära dagbok! Det har nog varit en motig april, känns det som. Ingen inspiration eller motiatvion till något. Ont i magen har jag också i dag igen.

19.4
Kära dagbok! Jag är ännu så trött efter Solmukohta, orkade inte skriva igår. Skör är jag också, har gråtit flera gånger om dagen den senaste tiden, redan före frukost. Kanske just för att det är före frukost, och jag behöver äta? Men jag har gråtit vid middagsbordet också, åt oklara saker, jag minns inte nu och visste väl knappt då.

Jag undrar vad det är som felas. Vårvädret som aldrig vill infinna sig? Kroppen som fortsättningsvis krånglar på flera plan? En överansträngning, först massor av jobb och social resa till Åbo & Pargas i mars, ingen egentlig påskledighet, och sedan mera jobb och Solmukohta i april? Världsläget, ekonomin, regeringen? Jag märker ju att jag är deppig, tankarna snurrar åt det negativa, hur mycket jag än gör känns det alltid som för lite – en dag när jag har gjort lite morgonyoga och tagit en promenad hackar jag ner på mig för att jag inte har styrketränat också – samtidigt som jag har svårt att komma till skott med sådant som jag vet att jag brukar vilja göra. Allt går nog, men inget går motståndslöst.

Hav förtröstan, viskar jag åt mig själv och fortsätter. Fortsätter stiga upp om morgnarna, ta mina D-vitaminer och järntillskott, äta bra mat (och där emellan: inte så bra mat), ta mina promenader (och där emellan: ligger på soffan), svettas framför Youtube-pass och veta att det är gott, leverera på jobbet och hålla deadliner, övertala mommo att komma in på kaffe när hon nu en gång kommer promenerandes för att få hjälp med att läsa ett sms på telefonen, försöker lägga mig i tid och höra av mig till mina vänner. Där emellan gråter jag, mår inte jättebra men inte heller jättedåligt. Mårar å på, keep calm and carry on. Vad tråkigt det måste vara att läsa det här, en ändå välfungerande, privilegierad människa som beklagar sig över i det hela struntsaker. Men så är det nu. Är det tungt så är det tungt oavsett hur tungt eller lätt andra har det. Snart är det förhoppningsvis något annat, något bättre, ljusare, varmare. Hav förtröstan.

Den svala sidan uppåt

Mitt skrivande sover. Det har gjort det en längre tid. Emellanåt har jag försiktigt försökt väcka det. Då har det vaknat till, plirat på mig med små ögon, ibland roat, ibland irriterat. Det har mumlat lite, som att försäkra mig om att det fortfarande är där. Sedan har det svängt kudden med den svala sidan uppåt och vänt ryggen mot mig, förnöjt sjunkit ner i slummer och drömmar igen.

Och jag har låtit det sova, gjort andra saker i stället medan vinterhjulet rullat på med snötyngda ekrar – läst romaner och noveller, firat förlovningsfest och trettioårsfest, tagit skogspromenader med Nisse, nyligen tillbringat en vecka i Åbo och Pargas för att i vanlig ordning träffa vänner (och i vanlig ordning älska att jag har så fina vänner). Jag känner mer och mer hur jag vill tillbringa mindre och mindre tid framför datorskärmen, det blir tillräckligt av det i arbetets tecken. Kroppen kräver annat, huvudet behöver rymd, ögonen vill tomglo ut genom ett fönster länge efter att kaffet i koppen är slut.

Men nu, när marssolen packat ihop snön och de första gatorna blivit rensopade, när det är ljust om morgnarna och koltrasten börjat sjunga om kvällarna, så har mitt skrivande också börjat röra på sig. Jag hör hur det suckar till i sovkammaren, bökar omkring i sängen mer än vanligt. Haspen skallrar när det puffar upp fönstret för att släppa in lite luft. Vattenglaset klinkar mot nattduksbordet. Den första april ringer väckarklockan. Då börjar National Poetry Writing Month, som mitt skrivande inte har missat på tio år. Jag är tryggt förvissad om att det kommer att vakna och stiga upp till det även i år.

Tills det låter jag det vakna och morna sig i egen takt, såsom jag själv vill få vakna. Jag öppnar också fönstret i köket för att släppa in lite luft, så småningom låta det bli korsdrag. Jag har en biografi att fortsätta språkgranska. Jag har en fånig fantasyroman att börja läsa. Jag har en påskhelg fylld med arbete som avbryts av brunscher, kaffe, kanske en konsert.

Och sedan – sedan ringer väckarklockan för april.

Ett oavbrutet rus

Det är tjugondag knut, till och med dagen efter tjugondag knut, men med gårdagens alkohol och sex timmars sömn i kroppen finns det inte ork till att både städa undan efter festen och städa undan julen. På köksbordets blågrå sammetsduk tronar tomma glas, halvfulla flaskor och chipsskålar; två böcker, ett par handklovar och ett armband med strass och pärlor. Jag äter chipsrester och dricker iskall cola zero, den bästa förfrukosten dagen efter, i väntan på att kaffet ska koka upp på spisen.

Resten av dagen röjer vi långsamt, kör två maskiner tvätt och två maskiner disk. Jag handtvättar stay-ups och spetsklänning, silvernagellacket slits i vattnet. Ur duschen städar jag undan frysväska, sopskyffel och omslagspappren efter en blombukett. Jag hittar ett sista champagneglas med bottensats öl uppe på vitrinskåpet. På hallbordet ligger tjugo polaroidbilder, tagna med en väns lånade kamera, och på sovrumsgolvet en hög presenter (kaffe, te, whisky, ljus, presentkort, muggar) som vi undanbad oss men som ändå överräcktes under olika versioner av ”ni sa ju att ni int ville ha presenter, men …”.

Det tog oss över hundra dagar från förlovningen att ordna fest för våra vänner. Det kan bli så, när USA-resor, helgjobb och adventstid kommer emellan. Jag drömde om inflyttningsfest i repris, fast med fint dekorerad prinsesstårta. Vi köpte tårta och dekorerade med gammal pepparkakskristyr och strössel. Kristyren var tjock och trögflytande; det blev så fult att jag skrattade så jag grät. När jag tjugo minuter innan gästerna anländer får hjälp med klänningen –  klargrön, klockad och egentligen ett par nummer för liten; köpt begagnad för 1½ år sedan men inte ännu använd i väntan på det perfekta tillfället – går dragkedjan sönder. Jag drar tre djupa andetag, bestämmer mig för att gråta senare, och byter till en tajt spetsklänning i svart och blått medan fästmannen byter slips för att matcha.

När de sista gästerna far vid halv tre har festen gått i ett oavbrutet rus. Jag blir så uppriktigt glad åt varenda människa som kommer in genom dörren, av att de har velat och kunnat och tagit sig tid att komma; jag har flutit med från samtal till samtal, från köket till hallen till vardagsrummet och tillbaka, och ändå har jag inte hunnit tala med alla gäster. Jag har druckit skumpa, bärvin och gin & tonic, men inte hunnit prova den hembryggda ölen. Jag har ätit minst fyra bitar prinsesstårta, och ändå finns det en tårta kvar i kylen och ytterligare en i frysen. Jag har inte plockat undan ett enda fat eller glas, och ändå finns är vardagsrummet tomt på porslin.

Det visar sig förstås vara fästmannen som under kvällen plockat tallrikar, diskat brickor, gräddat fler miniostpizzor och slevat upp räkröra på rågknappar. Tydligen är jag en sådan som stressar och ordnar och plockar för att förbereda. När festen sedan börjar släpper jag allt.

På snåte

Säg efter mig: PÅ TJUGONDAG KNUT DANSAS JULEN UT. Den som yttrar något om att våren är på kommande (det är -26 grader där ute i skrivande stund), försöker plocka bort adventsstaken till förmån för rosa tulpaner eller ifrågasätter julduken får på snåte. (Nå nej, jag är ju pacifist, men den får täppa till truten med de sista mjuka pepparkakorna och snällt sitta kvar i soffan och titta på julgranen som tindrar.) Som någon på internet sa: Januari blir inte kortare bara för att man städar undan julen tidigare.

Och som jag har längtat efter denna jul, detta jullov! När jag har harvat på med att bolla allt extraprogram som kommer i adventstid med att korrekturläsa kemiböcker och analysera dikter har jag drömt om sovmorgnar, långa lässtunder i soffan, bastu och filmkvällar. Allt detta och mer har jag fått. Mellandagarna var precis det där ljuvliga lullandet som jag vill ha, när jag måste anstränga mig för att komma ihåg vilken veckodag det var. Jag tar paus från så mycket: jobb, tanken på bloggande, hemmaträning. I stället promenerar jag i vinterkvällen, skrollar på telefon och fokuserar på vilan, på att bara vara – jag gör inte ens yoga, som jag vet att jag mår bra av. Men ibland mår jag ännu bättre av att låta bli, för att visa för mig själv att jag kan och får.

Det bästa med denna jul är ändå att systra mi var hemma. Vi och våra respektive har tagit promenader, spelat kort och andra sällskapsspel. Dagen innan julafton hade pappa ordnat tomteverkstad ute i förrådet med såväl muntlig förklaring som pedagogiska steg-för-steg-instruktioner upphänga på arbetshyllorna. Märks det att pappa är lågstadielärare? Han var till och med mer pepp än vi, och då ska jag säga dig att jag var lika ivrig som vilken lågstadieelev som helst som får göra något annat än ha vanlig lektion. Med radion på i bakgrunden pysslade vi ihop tomtar av vedträn, filttyg, knappar och bomull. När allas skapelser var klara bjöd vi in mamma att gissa vems tomtar som var vems. Hon fick 10 av 10 rätt – vi var imponerade men egentligen inte överraskade.

På kvällen innan julafton var vi som vanlig bjudna till grannarna på glögg, som vi har varit sedan vi flyttade in 1995. Det här var första gången som min sambo var med, eftersom jag var beredd att kompromissa med i princip vad som helst annat under julen för att han skulle kunna närvara. Det betydde att vi var 4 äldre vuxna med sina sammanlagt 5 vuxna döttrar, deras sammanlagt 4 respektive samt 1 småbarn och 1 hund. Det var precis lika stökigt, högljutt och hjärtligt som ni kan föreställa er. Kompromissen betydde också att jag firade merparten av julafton hemma i sambons barndomshem, och det var den allra trevligaste av kompromisser. Jag visste ju nog att deras julaftonsfirande innebar mängder av a) mat och b) julklappar, men missbedömde trots det mängden – när de andra gick efter sin tredje tallrik julmat hade jag redan ätit mig mätt på två. Och då var det ännu efterättsbordet kvar, med bland annat den traditionsenliga kinuskikakan. (Andra roliga traditionella julrätter på deras bord är räk-blomkålsgratäng, rom med smetana och rödlök, och kanderade körsbär och konserverade ananasringar på skinkan.)

Något som jag bestämde redan tidigt i höst var att ta långledigt över julen. Jag har varje år känt att jag har behövt det, men varje år har jobb kommit emot och emellan. Den här gången har jag varit bestämd och strukturerat arbetet därefter. Ännu denna smällkalla, första vecka på det nya året är det jullov. Allt arbetsrelaterat som sker är endast på frivilligbasis och en bonus. Jag ska inte behöva skynda hem från iskalla promenader för annat än att värma mig. Kvällarna ska fortsättningsvis tillbringas i soffan med roman och varm kakao – kanske med en skvätt Minttu.

God jul, gott nytt år och god fortsättning på er alla! ♥

Välsignelser att notera

Det är dagar som denna som det är lätt att räkna sina välsignelser och låta svårigheterna ligga i ett hörn. När är vinden är skarp och kylig, lönnlöven strax innan sin vackraste nyans i solen, och dagens arbete är avklarat redan kl. 11.30. När man får bo på en sådan här gata.

Jag promenerar in till stan med en detaljerad lista och redig ryggsäck. Det är så skönt med en dag utan någon tid att passa, att utan brådska låta ärendena ta den tid de tar. Bibban, apoteket, butiken, fiskdisken, Alko. Jag lånar en bok om språkrekommendationer, köper värkmedicin, tre sorters bröd för tre sorters syften och två flaskor Minttu. I fiskdisken köper jag skagenröra och sikröra, lägger välsignelsen att få äta egenodlad potatis och fiskröra till middag en vanlig torsdag i oktober till listan.

Ett av stadens favoritkaféer har gått i konkurs. Kombinationen av pandemin, Ukrainakriget och alla ökade kostnader blev för mycket. Denna vecka har kaféet öppet sina sista två dagar, och jag har skrivit in Kaffe på Sweet Vaasa! i kalendern. En vän som bor i huvudstaden skriver och frågar om jag råkar ha vägarna förbi kaféet, där vi ofta brukar träffas när hon är i stan, om jag kunde köpa lite te för att stöda dem. Självklart, självklart! Det blir två Funky Flower och två Earl Grey Blue Flower. När har jag kunnat motstå ett ekologiskt Earl Grey-te? För tillfället har jag fyra sådana i skåpet. De räknar jag med att räcker knappt vintern ut.

När jag efter ungefär två tredjedelar avklarad lista och småsvettig av tyngden av Minttu och bröd närmar mig kaféets uteservering sitter min sambo där, arbetsbyxor och teddyjacka i skuggan, och väntar på mig. Han har stöddemonstrerat på torget med sina kollegor och visste att jag hade ärende till kaféet, så han tog sitt eftermiddagskaffe där. Jag blir så glad och överraskad att jag nästan börjar gråta. Det slår mig så hårt att jag känner mig dum, hur mycket jag älskar den här människan, hur en kaffe tillsammans när jag inte alls hade förväntat mig det kan förgylla en redan guldskimrande dag till oanade glanser. Kanske den största välsignelsen att lägga till listan.

Han dricker ana koppin, jag min första, och vi delar på en bit pavlova. Den där pavlovan är den bästa av alla. Varje år önskar jag mig en pavlova därifrån i födelsedagstårta, och sedan äter vi pavlova till kaffet tre dagar i rad. Vad ska jag ha för födelsedagstårta i fortsättningen?

När jag kommer hem någon timme senare packar jag upp för att snart packa ner igen. Nästa vecka tar jag tidigt höstlov och reser dit där palmerna och alligatorerna – och min syster – bor. Ännu en välsignelse att notera. I väskan ska jag packa solkräm, yogabyxor, sandaler och två flaskor Minttu.

Tre roligheter

Har du ens läst dikter till lunch, om du inte fotar att du har läst dikter till lunch?

Vi lagade fem liter tonfiskpastasallad till mat för flera dagar, och jag har läst dikter till lunch, också det flera dagar i rad. Att läsa Jag älskar dig till döds ändå av Dorothy Parker, i urval och tolkning av Isabella Nilsson, var så roligt. Flappern Dorothy Parker skrev sina dikter om livets nedrigheter, dödslängtan och kärlekssorg år 1926 på light verse, som enligt diktsamlingens förord är ”rimmad poesi med triviala eller lekfulla teman som skrivits primärt för att roa eller underhålla och som ofta involverar användandet av nonsens eller ordlek”. Nästan hundra år senare tolkar Isabella Nilsson dikterna med lika stor skicklighet, och placerar dem dessutom i sin samtid. Eller vad sägs om följande bilder:

ANECDOTE

So silent I when Love was by
He yawned, and turned away;
But Sorrow clings to my apron-strings,
I have so much to say.

ANEKDOT

Hos Kärleken, på finbesök,
förblev jag på min vakt.
I Sorgens slitna pentrykök
blev desto mera sagt.

Eller den här absoluta pärlan:

En lördag var jag på lajv. För en gångs skull såg karaktären inte alls ut som jag. Lockad pannlugg och smink är the way to go, tydligen!

Foto: Toni Finell.

Till utstyrseln hade jag:

• icke synlig: svart korsett som jag en gång betalde 3 euro för på loppis och som tjänat mig väl
• av gamlamommo omsydd kråsskjorta, ursprungligen lagad till moffa för en Bellmanmaskerad
• folkdräktsliv med tillhörande röd kjol
• brun loppiskjol med glittrande kantband
• mommos gamla förkläde
• röd sjal som jag någon gång haft under magdanslektioner
• mammas gamla halsduk som huvudduk
• broderade och paljetterade pengapungar av okänt ursprung
• tingeltangelsmycken från mina tonår och djupet av smyckeslådorna
• mammas gamla stövlar (som varit med på varenda piratlajv och vars klack oåterkalleligt smulades sönder när lajvet slutat).

Jag spelade siaren Martha Isabelle på sjörövarlajvet Bland dråpare och rövare, och det var så roligt. Jag spådde i tarotkort tills jag tappade rösten, och korten talade sanning varenda gång. Det var så härligt med ett kort, lättsamt och optimistiskt lajv efter sommarens stora vikingalajv. Det fick lusten att lajva att väckas igen.

Förutom tarotkorten hade jag förstås också en uppsättning tekanna, tekopp och teblad för att kunna ägna mig åt tasseografi, och så hade jag en skattkista med allehanda små behändiga föremål att använda när man ska förtrolla och förbanna.

Och i går skickade jag med mycket kort varsel och frågade om en gammal gymnasievän ville äta fredagshamburgare med mig. Jag skulle ändå vara i stan, och behövde ändå äta, så varför inte göra det i finsällskap? Vännen är numera heltidsarbetande trebarnsfar, vilket som ni förstår är en livssituation ganska olik en barnfri frilansares, så glädjen var ännu större när det ordnande sig så att han och hans barn, tillika mitt fadderbarn, kunde träffas! Så roligt! Det var hjärtevärmande att kunna umgås och hinna prata – förstås inte om allt som man hade velat, och inte så länge eller så ostört som man kanske hade behövt – men icke desto mindre givande. Att det kan kännas så bekvämt och självklart även när man inte umgåtts ordentligt på flera år. Det visar i sanning på vänskap.

Listan om två

Det kändes som en bra idé i teorin: stiga upp med sambon 6.30, packa frukost, åka iväg in till stan till kl. 8 för att arbeta i lägenheten innan ett åtagande kl. 14. Men vad blir resultatet? Huvudvärk, en spretig att-göra-lista, och dags för lunch redan 11.20. Det är inte det att jag inte kan stiga upp tidigt. Det är att jag inte tycker om det.

I stället för en att-göra-lista får ni här en liten blogglista, snodd som vanligt av min mer kända bloggnamne. Jag ska börja skriva ordentligt i den här bloggen någon gång igen, men den här sommaren har varit … en sommar. Så fullspäckad av program av varierande sort. Kanske jag skriver om den också någon gång. Eller så struntar jag i det.

Två böcker jag vill läsa
If we were villains av M.L. Rio.
Selma av Hannah Lutz.
En är lånad, en är reserverad!

Två saker jag skjuter upp
Kolla upp om jag kan få billigare bilförsäkring.
Boka rundtur på Island.

Två dryckesbeställningar jag gör på bar
Som om jag skulle gå på bar! Det är lite roligt med Sandra Beijers blogglistor, för det blir emellanåt så tydligt hur något som är självklart i en persons liv är helt befängt i en annans.
Men om jag skulle gå på bar? Om jag skulle beställa något att dricka? Då är det antingen ”ett glas skumpa, tack”, eller så återgår jag till mina första år på krogen, när det främst var: ”Kan jag få någon rolig alkoholfri drink?”

Två saker jag ogillar med mig själv
Katastroftänkandet.
Hur sur och butter jag så ofta är.

Två saker jag gillar med mig själv
Jag lever långt enligt de värderingar jag har.
Närheten till känslor.

Två plagg jag vill ha
Igen, plagg som jag vill ha? Jag vill aktivt låta bli att köpa plagg. Hoppas jag inte behöver köpa nya kläder på många år (fast ibland måste man ju göra det ändå, som när underkläderna är utslitna). Men jag har tänkt på att det vore trevligt och praktiskt att ha ett par vandringsbyxor.
… jag kommer helt ärligt talat inte på ett andra plagg.

Två rädslor jag har
Klimatkrisen.
Livets korthet, dödens visshet, evighetens längd.

Två saker jag drömmer om
Att hälsa på min syster i Florida i höst!
Ett dark academia-lajv som inspirerats av bland annat Dead poets society och Donna Tartts Den hemliga historien.

Två personlighetsdag jag älskar hos andra
En påtaglig iver över ett gemensamt intresse (typexempel: litteratur- och feminismdiskussioner med Ylva).
En uppriktig välvilja och uppmärksamhet (typexempel: min klasskompis A från gymnasiet).

Två barer i Stockholm ställen i Österbotten jag vill hänga på i höst
Biblioteket.
Skogen.

Två saker jag längtar efter
En rejäl hemmahalloweenfest. Pumpor och ljusslingor i varje vrå!
När vår lägenhet är grundligt städad och vi har flyttat tillbaka alla saker på sina rätta platser och vi är redo att börja stadslivet igen.

En mindre glammig bloggare

Nu är jag ju varken storbloggare, har semester eller är vid Rivieran, men jag lånar (och modifierar) trots det en dagens blogg-lista från min mer kända bloggnamne. Skulle det inte vara sjukt om jag låg vid en pool i Frankrike och bloggade med en massa vältagna foton? Ingen skulle tro mig, någonsin.

Hur som helst så drar en mindre glammig Sandra igång med en lista JUST NU:

LÄSER: Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt av Bob Hansson, på kvällarna innan jag ska sova. Ibland måste jag fota en dikt eller ett diktfragment, så jag ska komma ihåg det. De känns, de här dikterna.

REAFYNDAT: När skulle jag senast ha reafyndat något? Jag köper mat och medicin och någon bok ibland, ungefär. Här får vi nog hitta på något annat … Kanske bara:
KÖPT: Igår pantade jag tre plastpåsar flaskor och köpte nektariner, bananer, en gurka, glutenfritt mjöl och mediciner för (en del av) pengarna. MAT OCH MEDICIN var det, ja …

TITTAR PÅ: Datorskärm när jag jobbar, Vasabladet när jag äter frukost. Jag tittar på inget alls på någon slags teveskärm. Inga serier, inga filmer. Någon enstaka Youtubevideo emellanåt, lite Jessica Kellgren-Fozard eller Jonna Jinton, men jag har flera osedda videor av dem båda. Sommaren innebär att jag inte ens kan hålla mig uppdaterad med två youtubare som uppdaterar max en gång i veckan.

ÄTER: Mycket smörgåsar med kaffe. Standardfrukost, ibland även mellanmål, latlunch eller kvällsmat. Inte alla mål på samma dag. Inte kaffe om kvällarna.

HAR PÅ MIG: Yllesockor, träningskläder, collagetröja eller flanellskjorta. Jag var den mindre glammiga bloggaren, minns ni? Och villalivet kräver inte tjusighet men inbjuder till bekvämlighet. ”Man vet att du ska fara till stan när du har fixat håret”, sa mamma i går. ”Och när jag har sandaler och örhängen, och linnebyxor och jeansjacka”, svarade jag.

LYSSNAR PÅ: Fågelkvitter, Nisse som skäller, villagrannarna som arbetar med diverse verktyg. När jag kör bil: Menuett från Jeppo (polska) av Gjallarhorn, med basen uppvriden så det känns.

JOBBAR MED: Att korrekturläsa ett mörkt, urbant fantasymanus med skräck- och folktroinslag. Det är så bra att jag måste påminna mig om att hålla kvar korrekturglasögonen och inte dras med i berättelsen helt. För några dagar sedan satt jag och skrattade högt medan jag läste, och i går grät jag framför datorn. Det är egentligen för dåligt betalt för att jag ska göra det, men jag gör det som en liten gåva till författaren och med ett löfte till mig själv om att aldrig ta mig an dåligt betalda jobb igen.

DOFTAR: Igen något helt oresonligt för mig att svara på. Sandra Beijer har tydligen en sommarparfym. Jag luktar kanske mest svett och lite deodorant och tvål emellanåt? Om det inte är dags för stad och fest och jag duttar fem droppar av parfymoljan Resistance, som jag fick av en vän för ett par år sedan, bakom öronen, i halsgropen och på handlederna. Oljan doftar tungt av vanilj, magnolia, patchouli, röda frukter, läder, pumpa och bourbon, beskrevs av en annan vän som ”för farlig för honom”, och får mig att fantisera om tegelstenar kastade genom skyltfönster.

ANTAL MYGGBETT: Några envisa rackare på anklarna och låren.

BLOGGPLANER FÖR VECKAN: Låt oss igen vara förståndiga och inse att planering i regel inte sker på denna blogg. Om vi i stället gör om det till:
PLANER FÖR VECKAN: I helgen ska jag bada bastu och spela spel med vänner, och fara på en sommarteater om vädret är vackert nog. Nästa vecka far jag till Borgå med mommo och mamma. Mommo har fyllt 90 år och fick en ”all inclusive”-resa till Borgå i födelsedagspresent, dit två av mina kusiner har flyttat. Mommo har varit i Borgå en gång först, för över sextiofem år sedan. Jag har aldrig varit till Borgå. Jag ser framför mig två dagar med familjehäng, restaurangmat, kaffe på mysiga kaféer och sightseeing i gamla stan (troligen i regn). Resten av veckan blir det mera jobb och kompisar, och till helgen kanske någon utflykt: en marknad, en hantverkardag, en roadtrip, vem vet?

DAGENS AKTIVITET: Jobba klart, kanske träna, umgås med Conny, äta jordgubbar med glass! Jag ska äta tills jag tröttnar, för inga jordgubbar från frysen är lika goda i vinter som de är färska nu.

Efter Hravnavallen

Jag har överlevt sommarens storlajv Korpkvädet med äran och vettet i behåll, det första lättare att hålla intakt än det andra. Under tre dagar vandrade jag omkring på Hravnavallen, där asarna var närvarande, vi ställde till med blot, begravning och bröllop, och där jag manipulerade, mutade och myglade mig till en plats som nästa jarl. Nästa vecka kommer alla bilder, så då hoppas jag på att kunna berätta – och visa – mer, men här är en glimt av blotträdet och kökslägret.

Här på villan följer vi med väderprognoserna, så vi vet när vi kan sätta ut nät, hänga tvätt, när vi ska bära in blommor under tak. En kväll måste vi ta upp näten när det blåste så hårt att det gick vita gäss i viken, mamma fick kämpa för att hålla båten på plats, och jag fick dra in näten. Två abborrar blev fångsten, som jag fileade och fryste in. ”2 abborrfiléer i regn och blåst, 16.7.2023” skrev jag på målartejpsbiten jag förslöt plastpåsen med, för att komma ihåg vårt hårda arbete när filéerna ska stekas.

Jag intalar mig själv att bara halva sommaren har gått, att det är nu den börjar – efter lajvet, när jag hunnit sova ikapp och vädrat filtar och tvättat linnekjortlar, men jag saknar redan de allraljusaste sommarnätterna, tänker på att jag aldrig uppskattat dem tillräckligt, alltid gått och lagt mig för tidigt. Nästa sommar, säger jag till en vän som jag pratar i telefon med, nästa sommar ska jag inte arbeta alls. Vi har hört det förr, jag vet, men nästa sommar kommer min sambo ha helt annat slags ledigt tack vare helt nytt jobb, och då tänker jag haka på den ledigheten, jag tänker göra det! Nästa sommar. Då ska jag inte gå och lägga mig så tidigt i juni.

I dag kommer det utlovade regnet, någon dag senare än först meddelat. Det är dovt, grått dagsljus med regnflimmer. Nästan så man kunde tända ljus och se en film. Det är ungefär sex veckor sedan jag sist såg en film, och det är inte ens särskilt länge sedan med mina mått mätt.

”Det är nästan skönt med sånt här väder i dag”, sa jag till mommo när jag kom ner från villavinden i morse.
”Nåjo, men de har lovat sånt här väder nästan hela veckan”, sa hon.
Då ska jag njuta medan jag kan njuta och inte ännu har tröttnat.

Skål med skumpaglas i trånga hallar

På två kalla juni dagar hinner jag med en dimission, en examensfest och en studentfest. Det är något med dimissioner som är så hjärtevärmande; storsmå pojkar i strikt kostym och vita sneakers, så mycket barn men ändå halvt vuxna. Jag ömmar för dem, vill klappa dem på kinden men tar dem i hand, önskar dem grattis och lycka till med allra största uppriktighet.

Min sambo, med en magisterexamen i ekonomi, har gjort ett karriärhopp och blir nu utexaminerad husbyggare. I dimissionstalet gratuleras och hyllas de utexaminderade, men också hemmafolket får ett tack: för att de stöttat och hjälpt till i vardagen. Jag tänker på alla de gånger jag har lagt mig tidigt för att gå till sängs tillsammans, diskat sambons kaffetermos, lagat mat så att han ska ha en lunchlåda dagen efter, och tar åt mig. Han ger mig sina examensrosor. Efteråt dricker vi kaffe och äter jordgubbsgräddtårta, startskottet på en kaffe- och kakfylld helg. När jag var barn tyckte jag illa om den där gelén på gräddtårta, petade alltid undan den, men den här gelén, ja, hela tårtan, var så god så det smackar när man äter den, som Tjorven i Vi på Saltkråkan sa.

På kvällen blir det mera tårta, så god så man smackar, hos villagrannarna, vars son också blivit husbyggare. Som tonåring förstod jag inte vitsen med sådana här fester – konfirmationer, studenter, examina. Jag rynkade i tanken lite på näsan åt socialiserandet, den märkliga blandningen av familjevänner, släktingar, kollegor och grannar, men jag förstår det nu, det är viktigt och givande. Betänk livets korthet, dödens visshet, evighetens längd.

Det finns en trygghet och en välvilja i alla traditioner, med smörgåstårta och kaffe och skål med skumpaglas i trånga hallar och rosor och presentbord med Marimekko-gåvor och värdfolk som trugar en att hämta mera kaka. Jag åker bil en timme för att närvara vid en studentfest ungefär lika länge, för att jag vet att min småkusin från Norge är närvarande. Vem minns när vi senast har träffats? Vem vet när vi träffas igen? Det ser kanske ut som att vi småpratar ytligheter medan vi balanserar gamla Arabia-kaffekoppar med guldkant i knäet, men på djupet finns det, känner jag, igen den där uppriktiga välviljan, ömheten, släktskapet. Ja men, låt gå, jag skriver det jag tänker: kärleken. Denna ogreppbara, allomfattande, ständiga kärlek tar sig så många olika uttryck i olika relationer. Som en helg som denna konkretiseras i att bjuda och bli bjuden på tårta.

Vi kör hemåt, en timme igen, längs en regngrå och junigrön riksåtta. Jag har ännu inte flyttat ut till villan. Det är som att jag väntar på något, fortfarande ett sådant mellanläge, ovisshet, velande. Det blir ju inte bättre, och i veckan gör jag bara slag i saken. Packar mina Ikea-kassar med kläder och necessär och orimliga mängder böcker, och tar basilikakrukan och det öppnade mjölkpaketet i en korg på armen. Sedan drar jag ut till sommaren.