Uppbrottstider

När jag vaknar upp funderar jag vad som är poängen med allt. Det är inte så dramatiskt som det låter. Jag försöker mest få grepp om dagen, få en känsla av den, veta vad jag riktigt ska göra idag.

De senaste dagarna har varit ett brytningsskede, ett undantagstillstånd. Lördagen kändes som söndag, söndagen kändes som söndag, måndagen var en fredag – och idag är väl tisdag, om ingen kommer och påstår något annat. Idag flyttar min syster till USA, därav de senaste dagarnas uppbrottstider. Vi har hälsat på fammo; haft strålade bra brunch med grannar och gudföräldrar; druckit kaffe med mommo och moffa; tagit skogspromenader med Nisse; bara varit hemhemma. Igår åt vi tortillas och badade bastu. Som sagt, väldigt mycket fredag för en måndag.

Spontant Amerikatema i brunchdukningen.

Idag (inatt) körde jag syrran till tågstationen, lassade på tunga kappsäckar, och körde sedan hem till lägenheten för att sova några timmar till. Jag drömde om fruktansvärt smärtsamma benskador, vaknade darrande av köld. Rullade in mig i en yllefilt som min gammelmormor har vävt en gång i tiden, sov vidare, drömde om svårtolkade meddelanden skrivna i skrivstil.

Nu ska jag försöka få någon ordning på den här morgonen, sedan vänta på sotaren så att jag äntligen kan börja elda i min kakelugn. Ikväll ska jag hemhem igen, klappa Nisse, bara vara. Uppbrottstider gör det än en gång klart vad som är viktigt, och vad som kan vänta.

Den allra vackraste sorten

Jag firar födelsedagar tre kvällar i rad, och när vi går hem från den tredje födelsedagsfesten är höstkvällen av den allra vackraste sorten. Jag har min röda basker och blåa kappa, alla gatlyktor och lägenhetsfönster lyser så fint, och luften är sval och skön.

– Kan vi inte ta en omväg genom parken? frågar jag min pojkvän, för parken lockar med upplysta träd och skiffergångar.
– Jovisst, svarar han och leder cykeln nerför stentrapporna. De röda träden som vi trodde var lönnar visar sig vara rönnar. De två fontänerna är tömda för säsongen.
– Tänk vad fint det måste vara när det är vatten i dem, säger han. Under ett träd trycker en hare. Jag hälsar glatt på den, den springer snabbt iväg. Jag visar var jag brukade snedda över parken tidigare, när jag bodde i min gamla lägenhet och hälsade på pojkvännen, som då inte ännu var en pojkvän, och som då bodde ihop med en gemensam kompis. Nu bor vi alla tre på andra ställen, men märkligt nog är vi ändå sammanlänkade igen – pojkvännen bor i grannhuset till mitt gamla hus, och den tredje kompisen har flyttat in bara ett kvarter från min nuvarande lägenhet.

När vi kommit fram vill jag inte gå in. Istället gungar jag stående i gungställningen – det finns två gungor, en barngunga och en däckgunga, ingen av dem optimal att sitta på i kvällsfukt och långkappa – och spatserar omkring på gräsmattan medan han gör en lönnros av fallna löv. Jag lägger lönnrosen i en cykelkorg. Gräsmattan överskuggas – bokstavligen – av en enorm lönn vars gröna lövverk jag har vilat ögonen på under alla sommarens frukostar där, och vars färgskiftning vi med nöje har följt med när hösten blivit ett obestridligt faktum. (Blir det höst för att lönnen skiftar färg, eller skiftar lönnen färg för att det blir höst?)

Vi står länge med händerna i varandras rockfickor.
– Tänk att allt kan kännas så lätt, just nu, säger jag.
– Försök hålla kvar den känslan, säger han.
– Det kommer ändå inte gå, svarar jag. Men jag kan komma ihåg det, under tyngre dagar. Att det kan kännas så här lätt. Att det har känts så här lätt.

Nästipparna är kalla innan vi slutligen går in.

Helgplaner

Så här tänker jag mig min helg. Det ska vara soligt hela tiden, all mat ska smaka ovanligt gott, blommorna är vackra som en dröm och inga kläder skaver. Då kör vi.

FREDAG

Äta sushi med min syster, handla födelsedagspresenter, sitta på Frihetsstatyn och dricka Hesburgers jordgubbsmilkshake. Laga middag med älskade högstadievänner och köra hem till villan i ljus och ljuvlig sommarnatt.

LÖRDAG

Bruncha med familjen för att fira Nisses 3-årsdag ♥ Umgås på villan, läsa en bok i hängmattan och tvätta sängkläder. Skriva klart en dikt, kanske på rim, kanske inte. Till kvällen träffa någon jag tycker om och sova över där.

SÖNDAG

Ha sovmorgon, kanske äta frukost på en balkong, skratta åt hur fint livet är. Vara på våffelkalas på villan med alla grannar, smälla i mig minst fyra våfflor. Elda bastu, tvätta håret och skrubba bort allt junismuts från fötterna. Vara glad, vara nöjd, vara ren.

Den senaste tiden

Den senaste tiden har jag träffat vänner, bott på villan, varit hundvakt, sovit alldeles för lite och haft digert program noga räknat varannan dag: tisdag, torsdag, lördag. Det har blåst mest hela tiden – vi drev på en sten, mommo och jag, när vi skulle ta upp nätet, och måsboet på stenen hade nästa dag sköljts bort av vågorna.

Men här bor jag och ska bo alla mina sommardagar.

Sisådär en åttatiden har Nisse tyckt att det är dags att stiga upp. Sånt går väl för sig om man har gått och lagt sig elva kvällen innan. Om man har lagt sig klockan tre natten innan är det inte lika skoj. Men ändå. Om det är ljust, och blåsigt, och daggen glittrar i trädgårdarna …

Jag har tänkt på en hel del – hela maj har varit en reflektionernas månad – och har funderat bland annat över följande två saker.

1. Det är mycket med det jordiska på villan. Allt det praktiska tar tid: gå ut med Nisse, ge honom mat, elda i spisen (och märka att man måste aska ur, och därmed jaga runt efter en askspade i alla stugor), hämta mera ved i två omgångar, få igång brasan, vänta på att tevattnet kokar upp … En helt annan rytm än att bo i stan.

2. Sommaren. Tidig juni. Studentmössor och skir grönska och ibland den där känslan av oändlig tacksamhet som slår mig, insikten om att allt är så vackert och livet är så förunderligt och kärleken är enorm och evig. Men det går liksom inte att vara i den känslan jämt. Jag försöker carpa diem varje dag, men sen börjar jag ändå tänka på jobbet och småsaker som måste fixas och att man har ont i knäna …

Det där nuet kommer liksom i små, korta ögonblick. Och kanske det kan vara så också. Att ibland får man liksom carpa diem trettio sekunder åt gången. Blunda mot solen. Dofta på en pion. Dricka en kopp kaffe. Andas lite extra djupt en gång. Och sen köra på igen.

En torsdag var det examensfest för en kär vän. Det visade sig också vara på dagen tio år sedan vi tog studenten. Tänk det: tio år senare, och vi alla fem har en examen, bor i Finland, är vid liv. Sådant är inte att ta för givet.

Det bästa med fester är ju nästan ändå resterna dagen efter. Så dagen efter var det restkaffekalas på villan. Notera den ursnygga tårtbiten med marsipanpion, hemlagad av examinanden själv. Vi satt och pratade och skrattade och grät och pratade ännu mera i timtal. Som det konstaterades efter min inflyttningsfest: Vad ska man ha vänners köksbord till, om inte för att sitta och gråta vid?

Jag lade också ut texten om hur jag inte är en stor människa. Ni vet, det finns de där som är förstående och välvilliga och som alltid försöker se båda sidorna av myntet. Jag trodde länge att jag var en sån, men i ärlighetens namn är jag en mycket liten människa när det kommer till kritan. (Fast det beror förstås på vilken krita. När det kommer till mina vänner och familj är jag obönhörlig – alla som gör dem illa är idioter. Då finns det inte två sidor av myntet.)

Passande nog dök följande upp på Instagram dagen därpå. Jag kände att det var ödet som påpekade att det är okej.

På lördag var det studentfester och ljusnande framtider. Resten av familjen var på diverse orter utomlands, så jag fick representera. Jag tänker på något som min mer kända bloggnamne Sandra Beijer skrev: ”[…] ett minibloggtips på vägen också: Ha fler bilder på er själva! Det handlar inte om självupptagenhet, utan om att läsaren ska få en bild av dig när de läser bloggen. Ett praktiskt sätt att skapa en relation med sin läsare.”

Så, här är jag i bilen, på väg från ett kalas till ett annat, hej hej!

Även när det är blåst och regn vill Nisse bara vara ute. Så jag byggde ett filtbo åt honom, så han inte skulle frysa så. Där fick han sen ligga som en snigel och titta ut över ägorna. En märklig liten hund.

Saker jag tänkt på den senaste tiden

Saker jag har tänkt på den senaste tiden:

1.

De dikter jag publicerar här på bloggen
verkar ofta läsas biografiskt,
rakt av gällande
mitt liv.

Efter VERY VERY GAY INTENDED
har jag fyra gånger fått säga:
Flickvännen är fiktiv.

(Klart jag skriver ur
mitt liv
men inte exakt
mitt liv.

Varje text som skrivs
– till och med de faktabaserade –
är ett fiktionaliserande
av verkligheten.)

Jag skulle inte vilja ha
disclaimers efter varje dikt
utan ha tilltro till folks läsförmåga.

Men som en vän sa:
Kanske är feltolkningen
(jag = författaren)
ännu vanligare gällande just dikter?
För att de uppfattas
som så personliga
och känslosamma.

2.

En dag ska vi alla dö
men alla andra dagar
ska vi leva.

3.

Kanske jag borde sluta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.

4.

Kanske jag borde fortsätta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.

Ska det vara så här?

Jag går hem från en vän. Det är lördagsnatt, Pampas nationaldag till på köpet. Jag tänker att jag hellre går hem via torget, där det finns fler människor, vittnen, än via smågator, om något skulle hända. Jag tror inte att något kommer hända. Jag känner mig inte otrygg i min egen stad. Men om.

Ska det vara så här?

Jag tänker på något jag läste på tumblr tidigare samma dag, att en av de bästa självförsvarsteknikerna om man blir antastad eller attackerad är att skrika så högt man kan. Ett förhistoriskt pterodactylskrik med bisarra hotelser för att få förövaren att tappa fattningen. ”I’m gonna suck your eyeballs through your skull!”, föreslog en tumblrskribent. Jag övar på meningen i huvudet. Jag tänker att jag inte kan åtalas för hot i en eventuell rättslig situation, eftersom hotet är så absurt att det inte kan tas på allvar.

Ska det vara så här?

Jag går längs med gågatan. Det är rätt mycket folk i rörelse. Min väg korsas av ett annat gängs riktning, tre män som pratar med varandra. ”Hey, baby”, säger den ena åt mig när vi passerar varandra, en annan av dem sträcker sig efter min hand. ”Don’t touch me!” ropar jag, snärtar åt mig handen, saktar aldrig ner på stegen. Inga gälla skrik, men ett klart ställningstagande: Så här gör ni inte mot mig.

Jag tänker på vad jag har för kläder: utebyxor, vindtät jacka, handskar, halsduk, röd basker. Jag tänker på hur jag går: ganska raskt och målmedvetet. Jag tänker på om jag ler: nej, inte aktivt. Jag dömer inte mig själv för något av det, inte, aldrig, men jag tänker på det.

Jag tänker på kvinnor som blir mördade av män som de avvisar.

Jag tänker på att jag tänker på det här.

Ska det vara så här?

Jag tänker på hur de tar sig rätter de inte har. Vad fan dom trodde att jag skulle göra? Stanna och prata med dem? Följa med? Varför i hela satans helvete skulle jag bli imponerad, övertygad eller smickrad av att någon kallar mig saker som de inte har någon rätt till, försöker röra mig på sätt de inte har någon rätt till. Dra åt helvete med er allihopa.

Ska det vara så här?

Jag tänker på okända män i grupp. Hur de alltid är en otrygghetsfaktor, ett potentiellt hot. Jag tänker på okända kvinnor i grupp och hur jag aldrig ser dem som farliga.

Jag går de sista kvarteren hem. Ingen annan jag möter tar ens notis om mig. Jag är inte rädd, jag är nästan aldrig rädd. Men jag är vaksam. Jag är nästan alltid vaksam.

Det ska inte vara så här.

Fimpa

”Vi får ta en röik å funder”, har vi sagt efter att ha varit på lägenhetsvisningar. Så vi har rökt och funderat, i många omgångar. Jag har fattat beslut, och ångrat mig, och beslutat igen.

”Nu får du fimpa”, sade pappa när jag ringde och sa att jag ska ge ett bud.

Igår köpte jag en lägenhet.

Den är inte precis vad jag drömde om, och den kommer behöva en del omvårdnad och kärlek (och nya lister och färg), men den har trägolv och kakelugn och stora fönster och rymligt kök, så på sina sätt är den väl precis vad jag drömde om.

Min syster kom med mig för att se på lägenheten samma dag som jag hade skrivit under minst tio papper, och fått minst tio nycklar i hand, och så gullig som hon är hade hon med sig en liten flaska skumpa + glas (och en stor flaska skumpa till senare tillfälle), så att vi kunde inviga lägenheten ordentligt med en skål ♥

Tapeterna i hallen och i sovalkoven. Idag var jag upp på kallvinden och tittade. Huset är från 1927, och vinden var så ödig att jag inte tror någon riktigt har städat där sedan huset byggdes.

Det blir nog riktigt, riktigt bra ändå!

Saker att Göra Sedan

Saker att Göra Sedan
(när jag inte har Manus att Läsa
och Stora Beslut att fatta):

• läsa den där tidskriften
  som legat så länge
  på mitt soffbord
• sova
• skriva (litegrann)
• ta en promenad
• vara riktigt glad
• sova (lite mera)
• kanske plantera om en blomma
• (fast kanske ändå inte)
• hitta lite sinnesro
• hitta lite framtidstro
• hitta någonstans att bo
• (fast tak över huvudet har jag alltid
  behöver inte sova
  under någon bro)

Knäckebröd och såpbubblor, något hjärtaktigt

Jag vet inte om det är något i luften, eller något i kroppen, eller något i världen, men jag känner mig alldeles ovanligt bräcklig. Visserligen är jag en sådan som gråter, lätt, ofta, det räcker liksom med en gripande post på Instagram för att tårarna ska flöda. Men nu: allt berör. Ända sedan vår kanin dog i oktober känns det som om jag har gråtit mer än vanligt, över världens grymhet och livets ovisshet, och däremellan också över allt det smärtsamt vackra som finns. Allt berör, allt gör ont.

Klockan är nio en tisdagsmorgon, och jag står böjd över handfatet i badrummet och skriker, för allt berör, allt gör ont. Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna hantera sorg. Tanken gör mig skräckslagen. Jag kommer duka under.

”Poesin är skör som knäckebröd och såpbubblor”, skriver Eva-Stina Byggmästar, ”den pejlar det sköraste i tillvaron, det mest tunnhudade, sårbara – såriga och krackelerade inom oss. Är man inte spröd och skör som glas då man börjar ägna sig åt poesi, konst och musik blir man det med tiden – det är en yrkesskada, om det helt enkelt inte är en medfödd, låt oss för enkelhetens skull kalla det, ‘begåvning’ att snappa upp vad som rör sig i tiden och i det egna allt mer sargade hjärtat som genom historiens gång, genom stygn och privata katastrofer blir allt mer ett med alla andra hjärtan.”

En annan dag sitter jag i bilen. Allt berör, allt gör ont, och jag har ångest. ”Det är okej”, säger jag högt åt mig själv. ”Man får ha ångest. Det är inte farligt. Man kan göra saker ändå.” Så stiger jag ur bilen, handlar alkoholfri skumpa, tuggummi, ett mörkturkost läppstift som visar sig vara riktigt dåligt, och kör sedan hemhem. Det gör fortfarande ont, men någonstans på Myrgrundsbron släpper det lite i hjärtat.

Eva-Stina Byggmästar skriver också: säg att det är så, men säg att det är så – man tar bokstäverna till sitt hjärta … eller tvärsom … att det är stäverna själva som … tar … poeterna … någonting hjärtaktigt är det ju i alla fall –

Någonting hjärtaktigt är det ju i alla fall. Det är väl knappt något annat. Allt berör, allt gör ont. Man förstår inte hur hjärtat ska kunna hålla en hel livstid under all den press det utsätts för.

Och sedan släpper det ändå lite i hjärtat. Sedan gör det inte riktigt lika ont.

Vardagen

Julen är inte riktigt slut än, och jag njuter av lugna, mörka morgnar med tre sorters ljus (blockljus, ljusslingor, adventsljusstake) i soffan, datorn i famnen och tekoppen inom räckhåll. Vardagen är här, men jag behöver inte göra allt på att-göra-listan den första dagen, ens den första veckan, ens den första månaden. Jag filar på en arbetsansökning för ett av de största jobben någonsin, som jag varken räknar med att få eller kanske ens vill ha, men jag vill söka det ändå. Skriver listor över vad jag ska göra de kommande dagarna, veckorna, månaderna. Vågar kasta ut krokar för att se vad som nappar.

Vill du vara min flickvän? skriver jag på Facebook. I februari ska jag lajva i en ny uppsättning av ett skräcklajv som utspelar sig i ett mentalsjukhus på 1920-talet, och jag drömmer om att spela lesbisk sköterska, för att få undersöka motsättningarna: motsättning mellan att se sin flickvän som patient eller partner, motsättning mellan personal och patienter, motsättning mellan att se andra som sjuka och själv vara ”sjuk” (men inte se sig själv som sjuk); motsättning mellan tanke och agerande.

Och det finns annat som rör sig i huvudet under de där mörka morgnarna, men det är sådant som jag måste fundera på och inte ens orkar formulera i ord ännu. Jag ska vänta lite, vila lite, känna efter lite, sova lite. Så länge: Mjuklanda i vardagen. Grädda pannkakor. Åka hemhem på middag. Dofta på en lutande hyacint.