Tag Archives: livet

Emellan

Om någon mot förmodan undrar vart jag har försvunnit, kan jag tala om följande: livet kom emellan, som det brukar.

Jag har börjat jobba deltid i en pop up-butik som säljer handgjorda ljus, och de två första arbetsdagarna var på 12 respektive 7 intensiva timmar med alltför få timmar sömn och en värkande kropp där emellan.

20171103_150641

20171103_150705

Så här ser min arbetsplats ut.

Jag har varit på finska teatern och sett musikalversionen av Billy Elliot, en alldeles fantastisk version med glitter och dans och gåshudsframkallande scener, allt av lokala förmågor. Londonversionen får seriös konkurrens här.

Jag har lagt upp följande bild på min Facebooksida och har hittills skrivit 29 karaktärsintroduktioner av mycket varierande sort och längd.

https://scontent-arn2-1.xx.fbcdn.net/v/t1.0-9/23031642_1363581320419662_7101538839463669961_n.jpg?oh=da1a53ebf93fe397d9d71682f5064209&oe=5A68D956

Alexandra hade blivit första spanare redan som sextonåring, som tjugoåring blev hon befordrad till första förare, och nu var hon redan kapten över hela rymdfartyget Earhart II. Under en livsfarlig vilseflygning i Cassiopeiakonstellationen hade hon visat den rådighet och det mod (och ska vi vara ärliga, den dumdristighet) som krävdes för att få hela besättningen levande ut ur det interdimensionella slukhålet. Besättningen kallade henne, dels på skämt men mestadels på allvar, för ”Alexandra den Stora”. Hon låtsades inte höra.”

Jag har sovit elva timmar för att låta kroppen vila ut, och sedan har jag tagit tillflykt hemhemma för att äta pepparkaksdeg och dricka kaffe i soffan och läsa både Vasabladet och Kyrkpressen.

Så jag återkommer, som jag brukar, när livet lämnar utrymme igen.

Annonser

4 kommentarer

Filed under dagbok

Dagen efter hemkomsten

Det är dagen efter hemkomsten från Rom (jag ska snart skriva mera om den resan), och jag har sovit uruselt. Mardrömmar, svett och frossa om vartannat – man skulle tycka att natten efter väckning 05:15 och tolv timmar på resande fot skulle vara av stocksovarsorten?

Men tolv timmar sömn är tolv timmar sömn, även av den oroliga sorten, och jag storstädar lägenheten och promenerar iväg i solen och kallblåsten för att handla. Som sällskap har jag Clara och Erica i En Underbar Pod i hörlurarna, och världen är vänlig.

På eftermiddagen besöker mamma och jag mommo & moffa. Moffa möter oss i skjorta och slips han ska på sitz med sina körsångare senare på kvällen. Med mommo går vi igenom en massa av mosters kläder. Den som jag alltid känt som moster (men som är min mammas moster, om vi ska vara riktigt noggranna, men det är vi inte) dog för några veckor sedan, och nu håller dödsboet på att redas ut. Jag träffade moster för sista gången på hennes 80-årskalas, kaffe och gräddtårta i sjukhusavdelningens kafferum, och jag är glad över det. Sagda 80-åriga dam hade inte precis samma stil som jag, men jag tar hem en vinterjacka på prov. Jag är mest fundersam över vart Momis brudkrona har hamnat. Den var inte på sin vanliga plats när vi hälsade på moster i somras, men mamma lugnar mig och säger, att den nog ligger i byrålådan efter att vinden renoverades. Jag tänker att jag måste fråga efter den nästa gång vi är norröver.

Sedan dricker vi kaffe och äter smörgås och kex, pratar om begravningar och vad som ska hända med mosters gård (hennes son flyttar dit), diskuterar de nyaste planerna kring villavägen, och innan vi går lär jag mommo hur man klickar upp min systers blogg på datorn. ”Jaha, nu kan jag det här. Tänk att det var så lätt! ” säger mommo, som aldrig använt dator förr, när jag visat henne två gånger.

Ja, tänk att det ibland är så lätt.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Kvällar

Jag har så sköna kvällar för tillfället. Ror ut och tar upp näten med mommo medan det ännu är ljust. I kväll var det alldeles ljuvligt lugnt på sjön. (Vi fick en enda liten abborre.) Jag skrotar omkring i yllesockor och collegetröja. När det mörknar lägger jag i gång en brasa och eldar sedan hela kvällen, vedkorgen töms. Jobbar kanske någon timme vid datorn, pratar med vänner. Kokar te eller gräddar pannkaka (det sista gör jag i kväll).

20170905_212802

Slötittar på teve, bläddrar flera varv genom alla kanaler för att se om det är något jag vill titta på. En dokumentär, kanske, eller en film. I något skede tar jag mig ut i mörkret för att mata och stänga in kaninerna. Klappar dem god natt när de mumsar från matskålen.

När brasan har blivit glöd och kvällen har blivit natt stänger jag spjället och går upp på vinden, ligger och läser i lampskenet tills jag är riktigt, riktigt trött. Sover sedan utan väckarklocka tills jag vaknar av mig själv.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Nattsudd

En natt är det så kallt att jag måste flytta från lillstugon upp till villavinden, bara för att få sova under dubbla täcken. Någon gång under natten sparkar jag ändå av mig det ena, och när morgonen kommer har också yllesockorna farit.

Det blir fort mörkt om kvällarna. När jag ska mata och stänga in kaninerna är det snarast en rörelse (som sedan börjar knapra på torkat bröd) som berättar att den mörkpälsade kaninen har hoppat in i buren. Den ljuspälsade kaninen, däremot, den lyser som ett litet troll i skymningen.

Livet pågår i något slags mellanvarande. Mellan sommaren och riktig-hösten. Min semester, som jag tänkte ha i juni men som inte blev av på grund av jobb, blir inte av nu heller, på grund av jobb. Enstaka lediga dagar här och där, förvisso. Är det kanske så här det är, att vara vuxen och snuttjobbare, humanist i generation X? Lite pengar på kontot men en gnagande ångest mellan att jobbmejlen besvaras.

Jag anmäler mig till kurser: lindy hop och två skrivkurser. Blev ratad för tredje gången till en författarskola. Tänker att det någonstans finns en mening med att de inte vill ha mig. Tänker att det är svårt att skriva ansökningsbrev om motivation och drivkraft när det är brist på båda. I skrivboken finns ändå nedklottrat några sidor, diktfragment som inte blivit något, som kanske inte någonsin blir något, men som i alla fall finns där. Ifall att. För att.

Där emellan funderar jag om jag faktiskt vill läsa Norrtullsligan i form av magasinerad biblioteksbok, eller om jag skulle sätta det där presentkortet på att köpa den i liten, smidig pocketbok från nätet. Det är ju bara några dagars leveranstid. Jag har läst romanen en gång förr.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Dans en dag som denna

Igår, när jag just ska börja göra mig i ordning för att lämna villan och åka in till stan, börjar de första nyheterna om knivdådet i Åbo rulla in. En journalistvän skickar en länk, det finns inte mycket att gå på än. Han: ”Låt oss hoppas det är ett rånförsök gone wrong.” Jag: ”Dear gods inga terrordåd.”

Min gamla studiestad. Torg jag gått på. Jag kommer mig inte för att klä om mig, skickar ett sms till J, som jag ska möta i stan, och berättar att jag blir sen, vet inte hur sen. Sitter och uppdaterar Yle:s sidor, frenetiskt, tänker ”snälla snälla låt det vara en vit gärningsman”. Gråter, ringer en vän. Kokar en stor kopp te, bara för att ha något att göra med händerna och något att koncentrera mig på.

Undrar om det faktiskt går att ha bastu och sedan dans en dag som denna.

Tänker att bastu och sedan dans kanske är precis det som behövs en dag som denna. Omges av vänner, värme, gemenskap.

Till sist lyckas jag rycka upp mig, packar ner handduk och danskläder och kör in mot stan. Mot vänner och värme och gemenskap.

Jag brukar vara restriktiv med mitt drickande. Mer ofta än inte låter jag helt bli alkohol. Men den här kvällen tar jag tacksamt emot allt som bjuds. För att jag kan. För att jag vill. För att jag behöver det. Röd fördrink. Halsa det sista ur en skumpaflaska på väg från en lägenhet till den andra. Smaka på bastuöl. På krogen: shotta Minttu Black. En ypperlig kombination av tandkräm och salmiak. Den värmer ner genom halsen, bröstet, magen. Stiger sedan nästan lika snabbt åt huvudet. Världen blir skönt vag i kanterna, mjukt ljus, sviktande golv. Det regnar där ute när jag som snabbast träffar min journalistvän och får veta vad som finns att veta då: två döda, misstänkt gärningsman anhållen.

Jag dansar så svetten rinner, den vattenfasta eyelinern sätts på prov. Svetten och spriten rensar huvudet, jag behöver inte tänka när kroppen gör arbetet. Handen på någons knä, någons arm om min rygg, någon annans smink utsmetat över min kind. Jag ropar högt av glädje när mina favoritlåtar spelas, den ena efter den andra. Dansar och dricker, i stroboljus och krogmörker, i värme och gemenskap. En så bra kväll, en så bra natt, efter en dag som denna.

1 kommentar

Filed under dagbok

Berättelser

Jag har tänkt en del på berättelser. Ju mera jag har tänkt på berättelser, desto mera tror jag på dem. På deras kraft, deras påverkan, vårt sätt att spegla oss själva och våra liv i andras berättelser.

Jag har tänkt en del på att det finns för få berättelser. För likadana berättelser. Berättelsen om att bli förälder, att göra abort, att bli deprimerad, att vara arbetslös, att ge upp allt för att följa sin stora dröm, att renovera ett hus – de är alltid likadana.

Ta utmattning, till exempel. En berättelse som, tacksamt nog, berättas mer ofta och mer öppet hela tiden. Men berättelsen är alltid densamma: aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, känna av varningstecken, men ignorera dem. Och sedan: kraschen. En morgon kunde jag inte stiga upp ur sängen. Ett totalt stopp, en långsam återhämtning. Småningom: en ny syn på livet. Nya prioriteringar, nya sätt att arbeta och leva.

Tänk om en berättelse kunde ta en ny vändning redan innan kraschen.

Jag har varit nära den beryktade väggen. Jag trodde att jag varit det tidigare, men när jag sedan på riktigt var där, insåg jag att det här var värre än någonsin tidigare. Jag var aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, kände av varningstecknen. Och ignorerade dem inte. Jag insåg att det höll på att gå åt helskotta, och lyckades vända det. Avbokade, avböjde, sade nej och tyvärr och, tack och lov, jag stannade av. Något slags nya prioriteringar, nytt sätt att arbeta och leva. I alla fall för stunden.

Men samtidigt, inom mig: kan jag göra så här? Får jag göra såhär? Det är inte så här berättelsen går. Kan jag ens säga att jag varit där, nära väggen, nära utmattningen, utan att följa berättelsen?

Helt befängda tankar, men ändå – förståeliga. Jag hade bara en slags utmattningsberättelse att spegla mig mot, och min berättelse var inte likadan.

Jag menar inte, att det inte ska få finnas berättelser om att krascha och ta sig upp igen. De berättelserna ska självklart berättas.

Jag menar att det måste finnas också andra slags berättelser om samma fenomen. En mångfald av berättelser, så att det finns berättelser att spegla sig i. Så att ingen ska behöva tänka: kan jag faktiskt gå emot berättelsen? räknas det även om min berättelse är annorlunda?

Tidigare i år överdoserade en god vän till mig. Det kunde ha slutat fruktansvärt illa, men min vän överlevde och fick hjälp. Jag försökte hantera det som jag hanterar mycket – genom berättelser.

Det fanns berättelser om att försöka ta livet av sig, och överleva. Berättelser om hur man hanterar livet när en anhörig faktiskt tar livet av sig, berättelser om hur man stöttar en anhörig som försökt begå självmord, kanske fortfarande är suicidal. Jag letade förtvivlat efter berättelser om hur man stöttar sig själv, och kan stöttas av andra, när en anhörig har försökt begå självmord, och överlevt. Hur man hanterar sorgen, ångesten, osäkerheten, skuldkänslorna och ilskan, framför allt den där ilskan, när en nära vän har överdoserat och, tacka alla makter på jorden och i himlen, överlevt.

Det fanns inte sådana berättelser. Åh, vad jag skulle ha behövt en sådan. Vad jag ännu behöver en.

Jag avslutar med Emilie Autumn, som ger en berättelse. Om berättelser. Om att berätta sin berättelse, där everything you’ll tell them is true, nothing is pretend.

Start another story, tell it as you go
Make a happy ending, or sad …
Tell it how you know

 

4 kommentarer

Filed under dagbok

Sommarledigt

Det är sommar igen. Jag vet inte hur det hände. Det var april hur länge som helst, maj drog ut och juni överrumplade, och sedan blev det plötsligt sommar. Det är som om det alltid ha varit sommar, samtidigt som jag inte alls hänger med.

Denna sommar har jag en ny taktik. Det behövs en sådan, insåg jag, efter tre dygn med konstant, lamslående ångest och panikgråt. När man googlar symptom för utmattning och bockar av alltför många punkter. När man gråter i telefon med först en vän och sen med mamma och inser att man ännu kan vända det.

Taktiken är enkel: vara ledig precis hela tiden jag inte jobbar. Bedrägligt enkel, kan tyckas, men jag tror den fungerar. Att äta frukost i solen innan en arbetsdag är också frukost i solen. Jag behöver inte vara ledig hela dagen för att kunna vara ledig stunder. Och jag har avbokat, avböjt och avstått från allt som tar men inte ger. Skapar ledighet och rum och tid, sådant som jag så desperat behöver. Inte ens bara vill ha numera, utan behöver. För att inte behöva googla de där symptomen igen.

I grunden är det väl: vara snäll mot sig själv. Göra det som jag vill. Inte racka ner på mig själv. Inte tro att det bara finns ett sätt att göra sommar på, och att jag måste göra den som jag alltid ha gjort den. Flexibilitet, omvärderande, alltid tillåtelse att göra om. En tilltro att allt blir bra.

Hälsa på kaninerna. Dricka kaffe i solen. Eller dricka kaffe inomhus fastän det är soligt ute. Sitta framför datorn om jag vill det. Dra upp brännässlor om jag vill det. Sova där jag vill, äta det jag vill. Vila, tillåta, bejaka. Hela tiden, i tanken och i handling, återkomma till det jag redan vet: det är okej. Allt är okej.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Dagar

I

Det finns dagar
när jag skimrar
skiner
skriver
spritter av energi
förändrar världen
förbättrar världen

Så finns det dagar
när det drar i benen
av trötthet
och jag   för   mitt   liv
inte orkar diska
—————-sy en knapp
—————-gå på den där konserten jag tänkte

istället
orkar jag nätt och jämt
till närmsta butiken
köper mjölk spenatplättar godispåse
tillbringar resten av kvällen i sängen
äter sura godisar och tittar på teveserier
chattar med vänner
googlar
hur cyklister med snopp
riktigt placerar sina kroppsdelar
på så smal sadel

och när jag lägger mig
drar det ännu i benen
men jag vet
att det kommer nya dagar
när jag skimrar skiner skriver
och orkar gå på konserter

II

En helgdag
arbetar jag
trots allt

tvingar tanken
och språket att samarbeta
ett förbannat arbetspass
efter annat arbetspass

ligger sedan naken i sängen
läser poesi
och sover

(alltid lika förvirrande
att vakna)

och i att släpa sig ut
för att promenera
handla
sedan: sy den där knappen

bidar jag tid
bereder jag ro
för mer skimrande skinande skrivande
dagar att komma

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Kroppshat. Fuck it.

Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.

Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.

Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.

Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.

År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.

Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.

Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.

Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:

1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.

Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.

Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.

Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.

Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.

5 kommentarer

Filed under dagbok

När det inte längre är april

Jag gör ju inte årssammanfattningar vid nyår, som många bloggare gör. Däremot har jag de senaste åren skrivit en reflektion kring när det inte längre är april, och därmed inte längre är National Poetry Writing Month.

I år kanske jag kunde ha struntat i det, men samtidigt – även motgångar ska få uppmärksammas.

Jag är den där som ser fram emot saker med iver, för om det då skiter sig har jag i alla fall fått glädja mig över det en gång. Jag drömde om en april i ett rus av poesi, av ljusa kvällar och lyrik skrivet över hela världen – som det har varit tidigare aprilmånader.

Nu blev det inte så. Jag har varit sjuk mer eller mindre hela månaden, går på antibiotika och två andra sorters medicin. Både i min omedelbara närhet och ute i världen i stort har det skett otroligt tunga saker. Det har helt enkelt inte funnits kraft att fokusera på poesi på det sätt jag hade velat. Livet, världen och omständigheterna har krävt annat.

En dikt jag skrev dag 28 hette Typisk aprildag:

Typisk aprildag.
Sova länge.
Inget jobb.
Göra saker.
Träffa folk.
Dricka kaffe.
Trots det
ångest på kvällen.

Icke desto mindre har jag faktiskt skrivit en dikt varje dag. Trettio dikter under trettio inte alltid tunga, men ofta uttröttande dagar. Som att orken har räckt precis till vardagen, men sällan något utöver det.

Jag sörjde den förlorade poesin, men har insett att det finns något att lära sig här också: ibland går saker inte som jag hoppas. Ibland tillåter inte livet att levas såsom jag vill. Det är också okej.

Det har inte blivit bra dikter, har jag tänkt, men när jag läser igenom de jag har vågat publicera här på bloggen märker jag att de inte är dåliga. Jag har fått fin respons på flera av dem – roligt och fascinerande nog speciellt på Tretton variationer av queer, som jag inte lade särskilt mycket tid på. Först var det frustrerande – att en dikt som jag skrev mer eller mindre i ett sträck tilltalar och berör mer än en dikt som jag kanske hade lagt mer tid och tanke på – men sedan hittade jag en slags trygghet i det också. Att jag, när jag skriver om det jag kan och känner, när jag gräver där jag står, har något som resonerar och klingar sant.

Jag går tillbaka till dag 13, och till dikten Själsligt lågvatten. Också där finns något som klingar sant, något som talar till mig från en halv månad tillbaka, och som säger: Även tider som denna är detta mitt liv. Även tider som denna är detta mitt vatten. En försäkran från mitt dåtida jag att det, trots allt, är okej.

Det är själsligt lågvatten

viken har dragit undan
blottar allt det bottenfula
stenarna smärtsamt synliga

det luktar lera och tång
rutten vass vid strandkanten

jag står invid bryggan
till knäna i gyttja

hänger abborrgräs kring halsen
smyckar mig i dy och fiskfjäll

detta är min krona

detta är mitt rike

även tider som denna
är detta
mitt vatten

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt