Tag Archives: livet

Dagar

I

Det finns dagar
när jag skimrar
skiner
skriver
spritter av energi
förändrar världen
förbättrar världen

Så finns det dagar
när det drar i benen
av trötthet
och jag   för   mitt   liv
inte orkar diska
—————-sy en knapp
—————-gå på den där konserten jag tänkte

istället
orkar jag nätt och jämt
till närmsta butiken
köper mjölk spenatplättar godispåse
tillbringar resten av kvällen i sängen
äter sura godisar och tittar på teveserier
chattar med vänner
googlar
hur cyklister med snopp
riktigt placerar sina kroppsdelar
på så smal sadel

och när jag lägger mig
drar det ännu i benen
men jag vet
att det kommer nya dagar
när jag skimrar skiner skriver
och orkar gå på konserter

II

En helgdag
arbetar jag
trots allt

tvingar tanken
och språket att samarbeta
ett förbannat arbetspass
efter annat arbetspass

ligger sedan naken i sängen
läser poesi
och sover

(alltid lika förvirrande
att vakna)

och i att släpa sig ut
för att promenera
handla
sedan: sy den där knappen

bidar jag tid
bereder jag ro
för mer skimrande skinande skrivande
dagar att komma

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Kroppshat. Fuck it.

Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.

Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.

Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.

Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.

År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.

Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.

Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.

Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:

1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.

Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.

Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.

Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.

Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.

5 kommentarer

Filed under dagbok

När det inte längre är april

Jag gör ju inte årssammanfattningar vid nyår, som många bloggare gör. Däremot har jag de senaste åren skrivit en reflektion kring när det inte längre är april, och därmed inte längre är National Poetry Writing Month.

I år kanske jag kunde ha struntat i det, men samtidigt – även motgångar ska få uppmärksammas.

Jag är den där som ser fram emot saker med iver, för om det då skiter sig har jag i alla fall fått glädja mig över det en gång. Jag drömde om en april i ett rus av poesi, av ljusa kvällar och lyrik skrivet över hela världen – som det har varit tidigare aprilmånader.

Nu blev det inte så. Jag har varit sjuk mer eller mindre hela månaden, går på antibiotika och två andra sorters medicin. Både i min omedelbara närhet och ute i världen i stort har det skett otroligt tunga saker. Det har helt enkelt inte funnits kraft att fokusera på poesi på det sätt jag hade velat. Livet, världen och omständigheterna har krävt annat.

En dikt jag skrev dag 28 hette Typisk aprildag:

Typisk aprildag.
Sova länge.
Inget jobb.
Göra saker.
Träffa folk.
Dricka kaffe.
Trots det
ångest på kvällen.

Icke desto mindre har jag faktiskt skrivit en dikt varje dag. Trettio dikter under trettio inte alltid tunga, men ofta uttröttande dagar. Som att orken har räckt precis till vardagen, men sällan något utöver det.

Jag sörjde den förlorade poesin, men har insett att det finns något att lära sig här också: ibland går saker inte som jag hoppas. Ibland tillåter inte livet att levas såsom jag vill. Det är också okej.

Det har inte blivit bra dikter, har jag tänkt, men när jag läser igenom de jag har vågat publicera här på bloggen märker jag att de inte är dåliga. Jag har fått fin respons på flera av dem – roligt och fascinerande nog speciellt på Tretton variationer av queer, som jag inte lade särskilt mycket tid på. Först var det frustrerande – att en dikt som jag skrev mer eller mindre i ett sträck tilltalar och berör mer än en dikt som jag kanske hade lagt mer tid och tanke på – men sedan hittade jag en slags trygghet i det också. Att jag, när jag skriver om det jag kan och känner, när jag gräver där jag står, har något som resonerar och klingar sant.

Jag går tillbaka till dag 13, och till dikten Själsligt lågvatten. Också där finns något som klingar sant, något som talar till mig från en halv månad tillbaka, och som säger: Även tider som denna är detta mitt liv. Även tider som denna är detta mitt vatten. En försäkran från mitt dåtida jag att det, trots allt, är okej.

Det är själsligt lågvatten

viken har dragit undan
blottar allt det bottenfula
stenarna smärtsamt synliga

det luktar lera och tång
rutten vass vid strandkanten

jag står invid bryggan
till knäna i gyttja

hänger abborrgräs kring halsen
smyckar mig i dy och fiskfjäll

detta är min krona

detta är mitt rike

även tider som denna
är detta
mitt vatten

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Tio dagar till april

Vår i Vasas vindtunnlar
får örhängen att glittra
hårslingor att slita sig
sand i synen att klia sig

Extra vuxen:
byta banker
mejl om möten
plan om pengar
(det sista: lögn)

Klippte naglarna
smärtsamt korta
får inget grepp
om något

(Läser sedan:
”…men det är definitivt
bara heterokvinnor
som har långa naglar”
Ojdå jaså jaha)

På vägen hem:
Ben Whishaw-look alike
ett barn i koppel
en tant med basker
lika röd som min

drömmar om
kringlor och kaffe

tio dagar till april

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Entusiasm

När folk frågar hur det är, så kan jag sanningsenligt svara: Jotack, det är riktigt bra.

Vilken känsla efter en så svår höst. En livskris genomliden och genomlevd.

Och våren hjälper, ljuset. Det faktum att jag den senaste tiden har jobbat med sådant jag faktiskt vill och kan. Lissabon som gjorde så förvånansvärt gott åt själen.

Här om dagen ställde en av mina husgudinnor Veronica Varlow en fråga via instagram:

Skärmklipp 2017-03-18 20.07.02

Av gammal vana tänkte jag först skriva: writing. Men det var för uppenbart. Inte riktigt sant. Write one descriptive word below of who you want to be today. Name it and claim it. Så jag tänkte efter, och sen svarade jag, sanningsenligt:

My word for today, and for days to come: enthusiastic.

Jag vill återuppväcka min entusiasm, den som jag vet att finns där, i grunden av min natur. Just nu ligger den och slumrar i jorden, men med vårljuset, lite lockande och tålamod så tror jag snart den visar sig.

Jag vill inte endast vara entusiastisk sådär i största allmänhet – jag vill också aktivt välja saker som gör mig entusiastisk. Kunna välja bort saker som jag gör mer av pliktkänsla än av glädje. Säga ja och säga nej och säga det låter roligt, men tyvärr inte denna gång och säga tack för förslaget, jag ska sova på saken och återkomma åt rätt saker.

Två saker som jag vill odla min entusiasm inför: Vasafeministerna och NaPoWriMo, ett nätverk för feminister i Vasatrakten, samt den årliga diktutmaningen med 30 dikter på 30 dagar. Denna april blir fjärde på rad som jag ska vara med. Förbered er på dikter. Många dikter. Förhoppningsvis med översvallande entusiasm!

2 kommentarer

Filed under dagbok

Imorgon igen

Det är något som inte riktigt är som det ska vara. Jag tror det är tröttheten som överrumplade mig. Plötsligt, en dag, tog även små saker all min energi, och igår – en lördagskväll – var jag i säng innan klockan tio om kvällen. Sedan sov jag tio timmar. Idag är jag trött igen. Helt färdig redan klockan tre, när jag ligger i soffan och läser en feministisk tidskrift. Senare: gäspar framför datorn, tänker kan inte tvättmaskin bara gå klart så jag kan sova sedan?

På andra sätt: en märklig känsla av att allt går som det ska – eller att saker i alla fall går i en godtagbar riktning. Att jag inte har något jag stressar väldigt mycket över, och att jag inte har haft svår ångest på rätt länge. Känns på nåt vis förvånansvärt – och lite bedrägligt – lugnt, helt enkelt.

En vän: ”Sådär så man undrar om det är lugnet mellan stormarna eller om det har stormat klart för ett tag?”
Jag: ”Precis så! Magkänslan säger faktiskt att det har stormat klart för ett tag, men det finns ju alltid den där lilla rösten som säger annat.”
Min vän: ”Då får vi tro på magkänslan och berätta för den lilla rösten att allt faktiskt kan rämna när som helst och att det är precis så det ska vara.”
Jag: ”Vilken otroligt svår men samtidigt fin tanke. Och sann, framför allt.”
Min vän: ”Too-ticki säger: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Jansson vet nog hur det är.”
Jag: ”Nå att.”

Morgnarna, i alla fall. Förmiddagarna, de tidiga eftermiddagarna. Det här vidunderliga vårljuset som får min själ att vilja sjunga. Allt är så lugnt i det. Hanterligt. Till och med vackert. Tiden dras ut i långa sjok och jag vill bara bada i det här marsljuset, i det som snart kommer vara aprilljus. (Åh, vad jag ser fram emot april.)

Då blir senkvällarna lite svårare. Att jag fortfarande måste tända ljus för att orka, för att inte vilja sova riktigt med detsamma. Den regnbågsfärgade ljusslingan i mitt sovrum. Gräva ner sig i tumblr och instagramkonton som antingen är trösterikt vackra eller utan ursäkter feministiska eller en blandning av båda.

Men det där ljuset, ändå. Imorgon igen. Att få se det imorgon igen.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Söndag

Söndag. Så trött att det bara drar i benen.

Helgen har tillbringats på workshop inför ett kommande lajv. Mycket prat på tre språk. Nya människor. Gamla människor. Iskalla salar, men också prinsesstårta och kramar.

Jag drömmer så otympligt just nu. Väckarklockan ringer mitt i drömcykeln och även om jag minns drömmarna gör det huvudet mitt trögt. Nästa vecka ska jag i timmar jobba nästan en hel arbetsvecka, fast på fyra dagar. Jag ser fram emot att dra till Lissabon med familjen efter det. I love the smell of old European city in the morning.

Så här ser jag ut nu för tiden. Trött och blek men med finfrisyr – pannluggen åt motsträvshåll. (Till vardags ser jag inte lika korthårig ut.) Ni kommer ihåg min strävan mot Arthur Shelby? Ni får en smygtitt in i mitt sovrum också! Pianot som skymtar är min systers. Fotona på pianot: min mommo. Jag är en fingerbredd från att slå huvudet i takkronan.

Nu ska jag inte göra mycket mer ikväll än dricka te och ringa KJ.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Filmiskt

Hur filmiskt är det inte att ha en snygg karl i köket som lagar trerättersmiddag åt en, medan man själv dricker skumpa och tittar på? Väldigt filmiskt, ska jag säga er.

En snöblöt tisdag kom en vän hem till mig och lagade middag. Jag hade till och med fått välja meny.

Så medan han skalade potatis, slog majonnäs, rev gurka, hackade lök, vispade grädde och kokade hallon, så tittade jag på. Klädde mig fint i diamantörhängen och svart klänning. Drack skumpa, skötte musiken, pratade. Berättade var rivjärnet fanns och nej, jag har varken potatisstöt eller hushållsvåg.

15085731_1045416912236106_6815467198764344727_n

Förrätt: skagentoast med citronmajonnäs
Varmrätt: lax med duchessepotatis och tzatziki
Efterrätt: hallon- och vitchokladsmousse

Och så kaffe med Baileys i soffan. Något av det bästa jag har ätit – och troligen någonsin kommer äta – i min lägenhet.

Sedan dansade vi vals till en låt som inte går i valstakt, medan de som gick förbi fönstret fick vara publik till vår film.

Denna värme, vet ni. Denna känsla av vänskap och kärlek och oändlig tid i ett svagt belyst rum, värmen av en annan nära, att sakta lära känna varandra efter flera år isär.

Sedan sminkade vi oss med svart kajal och silverglitter och dansade till helt annan slags musik, på ett helt annat slags dansgolv.

Och så här var det dagen efter:

15135755_1046167398827724_2789300780767566517_n

2 kommentarer

Filed under dagbok

Shit

”Vi lever i spännande tider”, brukar en vän säga, och det brukar alltid stämma. Men på något vis känns det som om saker, människor, orosmoment på något vis har landat. Inte nödvändigtvis lugnat ner sig eller ordnat sig, men tagit någon slags riktning.

Egentligen är det väl bara att mitt eget liv har tagit någon slags riktning. Lägenhet och jobb, om än på deltid, har väl den effekten. Riktning och rötter.

Bland mina nära och kära: A är gravid, B ska snart gifta sig, C har fått ett jobb på annan ort. D flyttar tillbaka, E vill säga upp sig, F har numera en pojkvän. (Jag drömde om F och pojkvännen här om natten. Bara sådär i all vardaglighet om att de hade det bra tillsammans. Tror det är mitt undermedvetnas sätt att säga var glad, inte avundsjuk.) G har dragit iväg ett halvt år på resa, H har börjat äta antidepressiva, I har nyligen gett ut sin första roman

och jag bara tänker Shit.

Och sen vet jag inte om jag är lättad eller besviken på att det egna livets största omvälvningar just nu består av att jag snart har sett ut Peaky Blinders för andra gången.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Menslistan

Det har varit en hel del menssnack på tapeten den senaste tiden, bland annat i och med Radio X3M:s mensvecka. Mycket uppfriskande och givande, tycker jag! Sedan hittade jag den här fina listan på Menskligt och tänker att den får avsluta menssessionen (vilket ord) för den här gången.

Känslan när du fick din första mens?
Jag fick min första mens när jag hade en kompis på besök och var mest irriterad över att behöva krångla med bindor innan jag kunde springa ut och leka med henne.

Hur har du koll på din menscykel?
För tillfället använder jag p-piller, så då följer jag automatiskt med cykeln genom pillerkartorna. I andra fall markerar jag mensdagarna med små kryss i kalendern, för att ha någon slags översikt och kunna räkna ut ungefär när nästa mens kommer.

Med vem pratar du om mens?
Med mina vänner, fler och fler hela tiden. Ju äldre jag blir, desto mer och friare pratar jag också. Det är så skönt! Däremot talar jag knappt alls om mens med min familj. Jag kan för all del nämna det, men det blir liksom inte ett samtalsämne i sig.

Har du nån gång blivit överrumplad av din mens?
Visst har jag det, senast denna menscykel då jag började blöda en hel vecka för tidigt. Men det har aldrig utmynnat i svåra situationer. Mest i lite svärord och extra underkläder i tvätten.

Den pinsammaste situationen din mens har utsatt dig för?
Jag har lyckats undvika de flesta potentiellt pinsamma menssituationerna, faktiskt! Men två händelser dyker upp i minnet: Jag jobbade på ett läger, och vi ledare sov på lägergården en natt innan deltagarna anlände. När jag vaknar den första morgonen hoppar jag ner från högsängen, och i samma ögonblick känner jag att min menskopp blivit överfull under natten och nu svämmar över totalt. En stor, alldeles symmetrisk blodfläck i en vackert mörkröd nyans landar på golvet under mig, splätts. Halvhukande skyndar jag iväg mot badrummet i korridoren, hoppas på att inte lämna blodspår efter mig och att hinna städa undan innan de andra vaknar.

En annan gång satt jag på en lektion och kände att nu, nu rinner det över. Men det är bara några minuter kvar, jag kan ju inte stiga upp och gå redan nu, det vore så oartigt, jag kan ju inte gå utan att ange orsak, kan ju inte säga ”ursäkta, jag måste gå på toaletten”  med bara några minuter kvar… Så jag satt kvar och försökte med viljestyrka hålla tillbaka blodet (ledtråd: det funkar inte på det viset).

Tänk det, att jag hellre riskerade att blöda ner både kjol och stol än att vara lite oartig.

Hur ont gör din mens när det är som värst?
Låt mig säga såhär: Jag har aldrig upplevt någon större smärta än mensvärk. Då har jag brutit nyckelben och fått visdomständer utdragna. När det är som allra värst har jag så ont att jag inte klarar av vardagen. Jag kallsvettas och åkallar både Gud och Satan i desperata böner. Jag måste fara hem från lektioner eller jobb för att trycka i mig värktabletter (startdos: 600 mg ibuprofen eller 550 mg natriumnaproxen på recept). Sedan ligger jag på golvet i duschen med varmvattnet strömmande.

Det som jag tycker är fascinerande, även om jag förstås gärna skulle slippa förstahandsupplevelsen av det, är hur en episod riktigt svår mensvärk dränerar en fullständigt på energi. Resten av dagen måste jag vila. Märkbar är också lättnaden när smärtan släpper. Den är nästan berusande.

Vad tycker du om din mens?
En bra menscykel kan jag vara rätt neutral inställd till min mens. Den är nu där, det är lite krångligt och kroppen känns lite mer påtaglig än annars, men tack vare menskoppen kan jag till och med glömma bort att jag har mens.

Men helst skulle jag slippa hela skiten fullständigt och för evigt.

Ditt bästa mensminne?
Jag har tyvärr väldigt få bra mensminnen. De mesta är förknippade med smärta och obekvämhet. Bättre mensminnen är minnen från de diskussioner jag har haft om mens – när folk vågar öppna sig och dela historier och erfarenheter. Vilt främmande människor som gillar varandras kommentarer på min Facebooksida om hur man måste bete sig efter duschen när man har mens för att inte bloda ner både handduk och badrumsgolv, hur torkat blod ser ut som paprikapulver på toalettpappret och i vilken position man måste sova för att inte blöda ner sängen. Delade mensminnen är bra mensminnen.

Och avslutningsvis, en bild jag hittade på Facebook (tyvärr har jag inte tillgång till originalkällan). Jag skrattade högt, för den är så sann på så många vis:

mens

1 kommentar

Filed under dagbok, okategoriserat