Den senaste tiden har jag träffat vänner, bott på villan, varit hundvakt, sovit alldeles för lite och haft digert program noga räknat varannan dag: tisdag, torsdag, lördag. Det har blåst mest hela tiden – vi drev på en sten, mommo och jag, när vi skulle ta upp nätet, och måsboet på stenen hade nästa dag sköljts bort av vågorna.
Men här bor jag och ska bo alla mina sommardagar.

Sisådär en åttatiden har Nisse tyckt att det är dags att stiga upp. Sånt går väl för sig om man har gått och lagt sig elva kvällen innan. Om man har lagt sig klockan tre natten innan är det inte lika skoj. Men ändå. Om det är ljust, och blåsigt, och daggen glittrar i trädgårdarna …



Jag har tänkt på en hel del – hela maj har varit en reflektionernas månad – och har funderat bland annat över följande två saker.
1. Det är mycket med det jordiska på villan. Allt det praktiska tar tid: gå ut med Nisse, ge honom mat, elda i spisen (och märka att man måste aska ur, och därmed jaga runt efter en askspade i alla stugor), hämta mera ved i två omgångar, få igång brasan, vänta på att tevattnet kokar upp … En helt annan rytm än att bo i stan.


2. Sommaren. Tidig juni. Studentmössor och skir grönska och ibland den där känslan av oändlig tacksamhet som slår mig, insikten om att allt är så vackert och livet är så förunderligt och kärleken är enorm och evig. Men det går liksom inte att vara i den känslan jämt. Jag försöker carpa diem varje dag, men sen börjar jag ändå tänka på jobbet och småsaker som måste fixas och att man har ont i knäna …
Det där nuet kommer liksom i små, korta ögonblick. Och kanske det kan vara så också. Att ibland får man liksom carpa diem trettio sekunder åt gången. Blunda mot solen. Dofta på en pion. Dricka en kopp kaffe. Andas lite extra djupt en gång. Och sen köra på igen.

En torsdag var det examensfest för en kär vän. Det visade sig också vara på dagen tio år sedan vi tog studenten. Tänk det: tio år senare, och vi alla fem har en examen, bor i Finland, är vid liv. Sådant är inte att ta för givet.
Det bästa med fester är ju nästan ändå resterna dagen efter. Så dagen efter var det restkaffekalas på villan. Notera den ursnygga tårtbiten med marsipanpion, hemlagad av examinanden själv. Vi satt och pratade och skrattade och grät och pratade ännu mera i timtal. Som det konstaterades efter min inflyttningsfest: Vad ska man ha vänners köksbord till, om inte för att sitta och gråta vid?

Jag lade också ut texten om hur jag inte är en stor människa. Ni vet, det finns de där som är förstående och välvilliga och som alltid försöker se båda sidorna av myntet. Jag trodde länge att jag var en sån, men i ärlighetens namn är jag en mycket liten människa när det kommer till kritan. (Fast det beror förstås på vilken krita. När det kommer till mina vänner och familj är jag obönhörlig – alla som gör dem illa är idioter. Då finns det inte två sidor av myntet.)
Passande nog dök följande upp på Instagram dagen därpå. Jag kände att det var ödet som påpekade att det är okej.

På lördag var det studentfester och ljusnande framtider. Resten av familjen var på diverse orter utomlands, så jag fick representera. Jag tänker på något som min mer kända bloggnamne Sandra Beijer skrev: ”[…] ett minibloggtips på vägen också: Ha fler bilder på er själva! Det handlar inte om självupptagenhet, utan om att läsaren ska få en bild av dig när de läser bloggen. Ett praktiskt sätt att skapa en relation med sin läsare.”
Så, här är jag i bilen, på väg från ett kalas till ett annat, hej hej!

Även när det är blåst och regn vill Nisse bara vara ute. Så jag byggde ett filtbo åt honom, så han inte skulle frysa så. Där fick han sen ligga som en snigel och titta ut över ägorna. En märklig liten hund.
