Tag Archives: dans

Upprätthålla eller förändra

Jag tänker lite på det här med språk. På språk som maktmedel att både upprätthålla och förändra tankar, syner, ideologier. På varför jag är orubblig i min tro på att feminism och språk går hand i hand.

En dryg vecka vikarierar jag som assistent i en lågstadieskola. Ettorna har religion och går igenom vad som finns i en kyrka. Läraren visar en ritad bild av kyrklig interiör och berättar. Altare, altartavla, orgel, predikstol, nattvard. Vad allt är och används till. Präst, kantor och en som samlar in kollekten. Vad de har för uppgifter.

Och alla omtalas med ”han”. Prästen, han läser ur Bibeln och predikar. Kantorn, han spelar på orgeln. Och personen med kollekthåven, han samlar in pengar till mission eller välgörenhet.

Jag tänker på de små flickorna, som bara har gått i skola i en dryg månad, som inte får speglas i prästen, i kantorn, i församlingsmedlemmen med kollekthåven. Där ingen av dem uttalat förbjuds från att vara präster och kantorer, men där de uttalat – omedvetet, helt utan illvilja, jag är säker på det – utesluts från att vara desamma. Hur många andra roller och yrken utesluts de inte från, av gammal ovana och ett ogenomtänkt språkbruk?

Lindy hop-kursen börjar igen. Vi är rekordmånga dansare på plats, nästan 40 stycken i den nya danssalen vars luft snabbt blir tung och vars fönster immar igen. Jag dansar och svettas och skrattar, i lika delar. Det är trångt och roligt.

Så vitt jag kan uppfatta är jag den enda kvinnan som för, bland tjogtalet par. Alla män för. Alla andra kvinnor följer.

Därför gläder det mig så – när läraren pratar om ”männen” och det är förarna som avses –  att andra dansare korrigerar. Varje gång. Och att läraren snart korrigerar sig själv, när fel ord slinker ut. För vi är förare och följare i våra dansroller. Där spelar könet ingen roll. Och det värmer att känna att jag har mina meddansares stöd. I språket, och i dansen.

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok

Som Sandra Beijer

Det blir höst och det blir helg.
Allt som lockar en lördagsnatt:
mellan dans och vilda skratt.

Drar upp volymen, och sedan kajalen
(som ändå kommer smetas ut.)
När badrummet är tomt är skumpan slut.

Jag ska festa som Sandra Beijer.
Ni vet vad Veronica Maggio säjer:
”Det ekar över hela staden”.

Jag är inte den som väjer,
går längsta vägen över gatan.
Ni får passa er som satan.

 

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Dans en dag som denna

Igår, när jag just ska börja göra mig i ordning för att lämna villan och åka in till stan, börjar de första nyheterna om knivdådet i Åbo rulla in. En journalistvän skickar en länk, det finns inte mycket att gå på än. Han: ”Låt oss hoppas det är ett rånförsök gone wrong.” Jag: ”Dear gods inga terrordåd.”

Min gamla studiestad. Torg jag gått på. Jag kommer mig inte för att klä om mig, skickar ett sms till J, som jag ska möta i stan, och berättar att jag blir sen, vet inte hur sen. Sitter och uppdaterar Yle:s sidor, frenetiskt, tänker ”snälla snälla låt det vara en vit gärningsman”. Gråter, ringer en vän. Kokar en stor kopp te, bara för att ha något att göra med händerna och något att koncentrera mig på.

Undrar om det faktiskt går att ha bastu och sedan dans en dag som denna.

Tänker att bastu och sedan dans kanske är precis det som behövs en dag som denna. Omges av vänner, värme, gemenskap.

Till sist lyckas jag rycka upp mig, packar ner handduk och danskläder och kör in mot stan. Mot vänner och värme och gemenskap.

Jag brukar vara restriktiv med mitt drickande. Mer ofta än inte låter jag helt bli alkohol. Men den här kvällen tar jag tacksamt emot allt som bjuds. För att jag kan. För att jag vill. För att jag behöver det. Röd fördrink. Halsa det sista ur en skumpaflaska på väg från en lägenhet till den andra. Smaka på bastuöl. På krogen: shotta Minttu Black. En ypperlig kombination av tandkräm och salmiak. Den värmer ner genom halsen, bröstet, magen. Stiger sedan nästan lika snabbt åt huvudet. Världen blir skönt vag i kanterna, mjukt ljus, sviktande golv. Det regnar där ute när jag som snabbast träffar min journalistvän och får veta vad som finns att veta då: två döda, misstänkt gärningsman anhållen.

Jag dansar så svetten rinner, den vattenfasta eyelinern sätts på prov. Svetten och spriten rensar huvudet, jag behöver inte tänka när kroppen gör arbetet. Handen på någons knä, någons arm om min rygg, någon annans smink utsmetat över min kind. Jag ropar högt av glädje när mina favoritlåtar spelas, den ena efter den andra. Dansar och dricker, i stroboljus och krogmörker, i värme och gemenskap. En så bra kväll, en så bra natt, efter en dag som denna.

1 kommentar

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 27 – Balett

Jag drömde
att vi talade i telefon
medan jag promenerade

plötsligt stod du framför mig

du var så lång
att jag måste stå på tå
(röda balettskor
vita band kring vristerna)
för att nå din halsgrop
med näsan

sedan dansade vi
(någon slags balett)

det var så varmt
att du var tvungen
att hålla mig väldigt
väldigt hårt

 

Till och om min vän L.

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Aprillyrik dag 2 – Lindy hop

Jag trodde
det krävdes
rött läppstift
klapprande klackar
piffig kjol

Men nej.

Snarast
röda kinder
slitna sneakers
svetten som lackar

Five-six-seven-eight
Rock step, send-out

Do something
that looks cool

One-two-BREAK
paus i musiken
känn vad som händer:
händer som släpper
fingrarna knäpper
två varv runt runt

Don’t know if
I look cool
but I surely feel
fantastic

Och ibland:
alltihop

röda läppar
röda kinder
klockad kjol
looking cool
slitna sulor mot
sliten parkett
skratt och svett
tvåvarvspiruett
and I surely feel
fantastic

Dagens prompt var att skriv en ”receptdikt”. Jag inspirerades av promptet men gick sedan andra vägar.

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat, skönlitterärt

Ide

Jävlar i mig, vad det går trögt ibland. Har mer eller mindre gått i skrivaride den här vintern. Men så blir det, när kraften går åt till annat. Sova, till exempel. Många timmar, många nätter i sträck, och ändå kunde jag alltid sova mer.

Jag har dansat också, många timmar, tre dagar i sträck. Det var bra att få dansa en hel helg. Det var utmanande och utmattande också, på många sätt. Nya tankebanor om dans och nya figurer och kom ihåg att böja på knäna och vilket håll var det nu jag skulle snurra min partner åt i en swing out?

Det finaste var socialdansen på fredag kväll, när jag fick dansa med min vän P. Han är så duktig på lindy hop och det kändes alltigenom roligt och på något vis tryggt med honom. Att själv få snurra och lita på att han leder. Svepa fram över dansgolvet i hisnande hastighet och alltid komma tillbaka i hans famn i slutet. Det är inte ofta jag får känna mig liten och lätt, ska jag säga er – men här fick jag det. Vilken känsla.

En annan känsla: tänk, att det kan kännas som en revolutionerande stor svindlande känsla att tillåta sig själv vara som man är. Att man får vara precis som man är. Att istället för att tänka alla utom jag kunna tänka om inte jag, så ingen. Inkludera sig själv i de tankar man har om andra, om acceptans och respekt och förtjänande att må bra. Tänk, att det ska vara så omvälvande att kunna ge sig själv samma möjligheter och vänligheter som man ger alla andra.

Idag har jag köpt julklappar, suttit på kafé och ätit hamburgare med en vän. Nu ska jag sova igen. Många timmar. Så kanske jag är pigg imorgon när jag vaknar.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Filmiskt

Hur filmiskt är det inte att ha en snygg karl i köket som lagar trerättersmiddag åt en, medan man själv dricker skumpa och tittar på? Väldigt filmiskt, ska jag säga er.

En snöblöt tisdag kom en vän hem till mig och lagade middag. Jag hade till och med fått välja meny.

Så medan han skalade potatis, slog majonnäs, rev gurka, hackade lök, vispade grädde och kokade hallon, så tittade jag på. Klädde mig fint i diamantörhängen och svart klänning. Drack skumpa, skötte musiken, pratade. Berättade var rivjärnet fanns och nej, jag har varken potatisstöt eller hushållsvåg.

15085731_1045416912236106_6815467198764344727_n

Förrätt: skagentoast med citronmajonnäs
Varmrätt: lax med duchessepotatis och tzatziki
Efterrätt: hallon- och vitchokladsmousse

Och så kaffe med Baileys i soffan. Något av det bästa jag har ätit – och troligen någonsin kommer äta – i min lägenhet.

Sedan dansade vi vals till en låt som inte går i valstakt, medan de som gick förbi fönstret fick vara publik till vår film.

Denna värme, vet ni. Denna känsla av vänskap och kärlek och oändlig tid i ett svagt belyst rum, värmen av en annan nära, att sakta lära känna varandra efter flera år isär.

Sedan sminkade vi oss med svart kajal och silverglitter och dansade till helt annan slags musik, på ett helt annat slags dansgolv.

Och så här var det dagen efter:

15135755_1046167398827724_2789300780767566517_n

2 kommentarer

Filed under dagbok

Lindy hop

Här säger jag att jag är tillbaka, och så går jag åter in i tystnaden? Men det är så mycket som sker. Jag tillbringade en förlängd helg i söder med min vän KJ och det gjorde mig så otroligt gott att få umgås med henne igen. Bara vara ledig, ta promenader, äta glass, titta på film. Jag har ett jobb som personlig assistent på deltid, men ibland blir det trots det på heltid. Energin har kommit tillbaka och jag planerar inflyttningsfest, feministträffar, poesiworkshopar och andra trevligheter med en sådan iver att jag riktigt måste lägga band på mig själv. När jag nu har börjat må bättre vill jag inte falla tillbaka i stressen och orkeslösheten utan hushålla med krafterna litegrann.

Idag har jag dessutom varit på min första lektion i lindy hop.

Det var nervöst, lite obekvämt, svettigt och roligt. Nervöst för att jag inte känner någon annan som ska gå kursen, men anmälde mig trots det. Svettigt och roligt för att det är precis det som dans ska vara! Min bild av den fräscha, rosenkindade lindy hopparen i svängig 1940-talsklänning fick ge vika för en genomsvettig dansare i lenkkiskor och t-skjorta. (1940-talsklänningen och schvunget i kjolen ska väl ändå så småningom gå att ordna fastän man är helt röd i ansiktet och svetten svider.)

Den något obekväma biten uppstod när vi tidigt under lektionen skulle dela upp gruppen i förare och följare. Per automatik gick alla kvinnor över till följare-sidan av salen, och alla män till förare-sidan av salen, trots att rollerna i lindy hop inte är könsbundna (vilket är en av de saker som, tillsammans med musikstilarna och fokuset på det sociala och dansglädjen och inte endast danstekniken, fick mig att bli intresserad från första början).

Jag stod velade kvar i mitten.

Efter att ha frågat, och lärarna hade gjort en snabb räkning för att se att det inte blev alltför ojämna grupper, fick jag naturligtvis dansa som förare. Jag och fem karlar, inga problem.

Men jag kunde nästan höra ljudet av normen som bröts.

”Vad ska de andra tro?”, tänkte jag. ”Lesbisk, wannabe, onormal, hon försöker göra sig till, löjligheter, freak”.

Sedan började vi dansa. Jag bytte par precis som alla andra och fick uppleva en oväntad fördel med att vara förare – jag fick dansa med andra kvinnor. Det kan vara obekvämt att dansa med okända människor, och än mer obekvämt att dansa med okända män. Då föredrar jag faktiskt att dansa med okända kvinnor. Det känns mer otvunget, jag är mindre nervös och har närmare till skratt. För skrattade, det gjorde jag. Skrattade och svettades och tappade räkningen på stegen, men höll också räkningen för det mesta och kände att det här är något jag vill göra också i fortsättningen.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Förskjutna gränser

Jag vet att jag har talat om det förut, men låt mig tala om det igen. Låt mig tala om krogen, nattklubben, dansgolvet. Låt mig tala om mörkret, musiken, de förskjutna gränserna. Inte om alkoholen, glassplittret, de oönskade närmandena, inte denna gång, men om närheten, kärleken, undantagen.

Låt mig tala om två kvinnor som rör sig genom folkmassan, hand i hand för att inte tappa bort varandra i den trängsel som råder natten till annandag jul. Om hur det är kropparna som pratar när andra sinnen är upptagna, hur det är rörelser — beröring — som är det första språket när öronen är fulla av bas och elektronik och ögonen ömsom bländas av vita ljusblixtar, ömsom lamslås av blått mörker. I hettan, i svetten, i vimlet talar händer på höfter, fingrar i luften, munnar mot munnar.

Låt mig tala om tre unga män — hur de lägger armarna om varandras axlar, talar med munnen tätt intill den andres öra. De står skuldra mot skuldra, bröstkorg mot bröstkorg, rutig skjorta mot rutig skjorta på ett sätt som inte är allmänt socialt accepterat någon annanstans i samhället. Här bryts barriären mellan kroppar, här får en yngling trycka sin kind mot en annans utan sanktioner.

Det är ljuvligt att se.

Det kan tyckas banalt, det kan tyckas patetiskt, men jag ser mig omkring på krogen och jag ser mina medmänniskor med kärlek, i kärlek. Jag älskar att se konventionens normer bändas och brytas och det sker sällan så tydligt som här. Jag kommer inte undan dansgolvets befrielse, paradoxen i hur förminskat personligt utrymme gör uttrycksfriheten större, hur jag tror på att spränga gränser med kroppslig kraft.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Freaks

Vi beställer vatten i baren och dricker isbitarna ur varandras munnar. Det doftar hårspray, cigarettrök, rakvatten, alkoholångor klibbar mot kinden och jag älskar det – svettigt hår i nacken, svettigt hår i ansiktet, minnet av svettigt hår mellan våra tänder. Jag vet att du också minns den natten, du nämnde den tidigare: låten, platsen, känslan som föregick den kyssen. Nu är det andra låtar, annan plats, men känslan är densamma – basen i bröstkorgen, skärande elektronik, svordomar, skratt, rök. Jag dansar som jag aldrig har dansat förr. Tell me where the freaks at. Jag möter din blick i stroboljusets hackiga rörelser och tänker här, vi är här, för det är bara vi fem på dansgolvet, det har bara varit vi fem på dansgolvet hela kvällen och det är bara freaks som vågar äntra dansgolvet först och endast. Nästa dag får jag tvätta allt, klänning, röda strumpbyxor, genomblöta av svett och regn och jag har precis så ont i nacken, ömma fötter, kvardröjande leende som jag förtjänar och det är precis som det ska vara.

2 kommentarer

Filed under dagbok