Rödskalor gråskalor

Det snöar dagar och nätter i sträck. Drivor på fönsterblecket i alla riktningar, snöplogen som krasar förbi i vargtimmen. Livet går i gråskalor, som när vi bestämmer oss för att under veckans snörikaste dag, under dagens snörikaste timmar korsa ett träsk för att inspektera ett vindskydd. Tillbaka till skogsbrynet söker vi skydd under grilltaket. Vårt sällskap har gjort upp en eld. Över den kokas det kaffe i sotig panna. Med kaffesumpen på bottnen av kåsan påminns jag så tydligt om hur bra jag mår av skog, kall luft och lägereld. Det jordar en som inget annat.

En kväll tar jag en sen promenad medan jag lyssnar på ett vinterprat om vila och återhämtning. Igen en påminnelse om det som är viktigt när vintern sluter sig svart och stor kring knutarna. När det spelas en jazzig låt i vinterpratet får jag lust att dansa, så jag dansar under gatlyktorna på cykelbanan, någonstans lite lättad över att ingen annan är ute i kvällen, men i det stora hela inte heller brydd. Det är länge sedan jag har känt och följt en impuls av det slaget, något innerligt, filmiskt, djupt, genuint. Jag gör piruetter och sträcker mig på tårna och kramar om träd, dansar ner i diken och upp igen på gångbanan, snurrar med blicken upp mot svarthimlen och trädkronorna, blir varm och andfådd på ett inte obehagligt sätt under stickatröjan. Nästa kväll tar jag en till promenad, samma rutt, för att lyssna på andra halvan av vinterpratet. När musiken kommer dansar jag igen.

Den första arbetsveckans sista dag är vi trötta, lite stressade, har tänkt städa och göra yoga. Då skickar min mamma och frågar om de får komma på kaffe, hon, pappa och Nisse. ”Jovisst!” svarar jag. Fast jag är trött, lite stressad, har tänkt städa och göra yoga. I slutändan är det så trevlig, så. Till och med min pappa, som inte är en man med stora ord till vardags, säger det, två gånger. Vi bjuder på whisky, krikonlikör, ingefärsdricka. Kolasnittar med kardemumma, apelsin-jordgubbsfudge och lokalrostat kaffe, allt är gåvor från julen och ska användas precis så här, när julen ännu dröjer sig kvar och någon bjuder in sig på kaffe med inte ens en timmes varsel.

Ännu en påminnelse. Om att man får vila först. Om att man kan städa sedan. Eller städa lite först, och sedan vila och vara social, och sedan städa resten. Vila är inte en ynnest efter arbete, det är en utgångspunkt för allt. Det är inte värt att avsäga sig något trevligt för att man är trött, lite stressad och har tänkt göra yoga. När vintern går i gråskalor utomhus får man skapa sig rödskalor inomhus och inombords.

Socialdans utan dans

Jag har klätt mig i helsvart, med guldbälte och röd scarf i håret, för en juldans. Det är den första socialdansen för mig sedan pandemin började. Jag tillbringar en halv shim sham på dansgolvet. Resten av tiden sitter jag i en soffa utanför salen och pratar med ett kompisbarn, som vilar sig efter att ha dansat och sprungit och som ivrigt pratande visar mig alla sina favoritspel på telefonen.

Socialdans utan dans. Socialdans nästan utan social också, men jag hälsar på några personer och pratar ganska mycket med en vän och tillika förälder till barnet. Det är inte det att jag inte vill vara social, men jag kommer mig inte för. Jag har dansat med många av de här människorna i flera år, men vet inte ens alltid vad de heter. Jag tänker att det beror på varandra: att jag drar mig undan för att jag inte känner folk, och att jag inte känner folk för att jag drar mig undan. Det är svårt att lära känna någon om man inte försöker, men det är också svårt att försöka när man inte känner någon.

På vägen hem försöker jag reda ut vad jag riktigt känner, förutom kylan som inte ens kan motas bort med dunjacka och filtstövlar. Jag är lite ledsen. Jag är besviken, men också tillfreds. Jag kom, jag såg, jag gjorde kanske inte mitt bästa, men ändå bättre än andra gånger. Det har funnits kvällar då jag har sminkat mig, packat ner dansskorna och promenerat till Ritz för att på trottoaren vända om och gå hem igen, oförmögen att möta människor och hantera situationen. Dryga ett och ett halvt år av pandemi har inte precis gjort det lättare att övervinna det där inre motståndet som oförklarligt nog dyker upp när social + dans ska kombineras.

Jag saknar plötsligt den helglånga lindy hop-festivalen, tre dagar där man dansar fler timmar än vad man sover, där det serveras mat fem gånger om dagen, där jag för första gången träffade andra icke-manliga förare, där det ett år fanns ett kvinnligt lärarpar som var allt jag hade önskat och samtidigt inte alls det jag hade hoppats på. Överlag känner jag mig mer hemma på lektioner än socialdanser, för lektionerna har en klar struktur och ett roterande system – alla vet vad de ska dansa, när de ska dansa, och med vem de ska dansa. Socialdanserna på helgfestivalen är så enorma att ingen sticker ut om den sitter vid sidan av, och dessutom finns det alltid de som är modigare än jag och som vågar bjuda upp den som sitter vid sidan av. Jag minns med värme en svensk dansare som bjöd upp mig, medveten om att jag kunde följa men främst dansade som förare. Hon förde och jag följde, tills hon snurrade mig på oväntade sätt och jag skrattande fann mig själv i förarrollen.

När jag norpar åt mig min väska för att obemärkt smyga hem möter jag en kurskamrat i dörren.
”Ska du inte dansa något i kväll?” frågar kurskamraten.
”Nej, det blev inte så”, svarar jag och ler ett helt säkert inte övertygande leende. Det gör mig ändå glad, att någon hade lagt märke till min närvaro i gruppen och min frånvaro på dansgolvet.

Dansa igen

”Ska det bli kul att dansa igen?” frågar en kurskamrat när jag dyker upp på min första lindy hop-lektion på 1½ år.
”Nä”, svarar jag sanningsenligt. ”Jag hade inte alls lust och fick tvinga mig själv hit. Att ha en tid att passa, en väska att packa, att känna sig ringrostig och behöva se folk och interagera lockar inte alls. Det hade varit mycket skönare att bara fortsätta ligga på soffan hemmavid.”

Jag inser att det inte är särskilt artigt eller socialt välanpassat att säga det, speciellt inte till folk man snart ska dansa med. Men jag ler medan jag säger det, och orkar inte föreställa mig eller arbeta upp någon slags iver. Jag är trött och butter, och vet att det kommer vara mycket nyttigt och nöjsamt för mig att dansa. (Den insikten späder på butterheten. Jag blir ofta butter när klyschor stämmer.)

Golvet är ett vackert, ojämnt bonat trägolv. På vissa ställen glider man oväntat fram. Det blir att ta extra spjärn med foten. Jag har glömt mina skoinlägg hemma, men snör åt dansskorna extra hårt för att de inte ska vara så stora. Det går bra så också. Skorna har inte sett utsidan av min garderob sedan mars 2020. Jag köpte dem efter att bokstavligen ha provat mig igenom huvudstadens alla dansskobutiker, men inte ett enda par dansskor som passade på mina fötter fanns. Trött och butter då också sket jag kungligt i alla snobbiga specialskor och köpte ett par italienska promenadskor med paljetter i hemstaden i stället. Det är inte skorna som gör dansaren.

Hjärnan får jobba på högvarv under lektionen, tänk på att inte låta axlarna röra sig framåt, håll fötterna under dig, för med hela kroppen och inte med armen, lyft armbågen så att följaren lättare kan glida med handen. Jag har glömt alla rörelser förutom double tuck turn, change places och send out. Mina stackars danspartner får sig nog den mest grundläggande dans som bara finns. Halvvägs in i lektionen blir jag påmind om swing out, just ja! Men kroppen minns grundstegen, bouncet, just ja, gunget! Det var ju inte de fancyga movsen som var det viktiga, utan samarbetet, dansen tillsammans, kommunikationen, kontakten! Bakom ansiktsmasken rinner svetten, under scarfen om huvudet rinner svetten, jag spritar händerna närmare var tionde minut ungefär. Tre gånger får jag höra, av tre olika följare, att jag för så mjukt. Tre gånger, som i en saga. Jag tackar och blir glad.

Konstens natt

Andra torsdagen i augusti. Redan tidigt under eftermiddagen samlas folk i stan: vänner, familj, bekanta, främlingar. Längs gågatan doftar det grillrök och lakrits. På en innergård tillagas helstek gris. Folk har fladdriga sommarkläder, cyklar, hundar. Jag har kort, svart klänning, jeansjacka och näsring.

I strålande solsken – som inte alls utlovats, så jag har inga solglasögon med – sitter jag, två av mina äldsta vänner, en tysk, två britter och en hund. Vi dricker kaffe och äter tårta i flera omgångar. Alla är så snälla och trevliga, och jag som kan ha svårt med nya sociala sällskap kommer på mig själv med att hålla låda och berätta om allt från lajv till min systers kommande bröllop.

Karnevalskänslan är påtaglig. Jag är glad hela tiden. Det är trångt om saligheten på gator och torg, det hörs musik från alla håll, och på åtta timmar hinner jag:

• diskutera bordsrollspel
• äta nämnda tårta
• dansa lindy hop
• lyssna till singer-songwritermusik
• applådera och vissla åt en burleskshow
• se en och en halv kortfilm
• äta hamburgare (till och med två gånger)

När annars än under Konstens natt?

Min fenomenala vän Nightbird på Ritz …

… och hennes briljanta vän och kollega Mäkkelä.

När klockan närmar sig midnatt kör jag mopon hem till min lägenhet – jag har inte bott där på hela sommaren, alla persienner är neddragna, i hallen ligger ännu två prideskyltar och ett ouppmonterat badrumsskåp, det enda som finns i kylskåpet är alkohol och jordnötssmör – för att duscha. Sen kör jag till en lägenhet i andra ändan av stan för att sova där, för där finns ett alltid efterlängtat sällskap.

Idag förflyter i ett märkligt solgass och för varma kläder (de enda vettiga jag hade i lägenheten – som sagt, jag bor inte där, och har därmed inga av mina vardagssommarkläder där). Det blir så när man stiger upp två gånger (första frukost: en halv kopp kaffe och några bitar lakrits; andra frukost: kaffe, apelsinjuice, rostat bröd med smör och ost, melon, mörka vindruvor, bondost, paprika, stekt ägg, bacon) och alternerar mellan sällskap (men vilka fina sällskap, ändå).

Och imorse, mellan frukostarna, såg jag att någon hade köpt mig kaffe via ko-fi, och lämnat ett så fint meddelande om mina dikter i allmänhet och om Vart sommarn tog vägen och Rallarrosor i synnerhet. Min första ko-fi-kaffe någonsin! Tusen tack, du kaffeköpare – och tusen tack alla ni som läser och kommenterar mina dikter. Ni värmer en poets fladdriga lilla hjärta ♥

Aprillyrik dag 19 – Lindy hop

Aldrig trodde jag väl att det var på en
busshållplats, iklädd
cocktailklänning, som jag skulle börja
dansa lindy hop.

En vän sade: det är så
fantastiskt
gränslöst
härligt!

I stundens hetta
(jag hade vakat många timmar
klockan var halv två på natten)
lyckades hon övertyga
mig att dansa var det enda jag
någonsin ville göra.

Och det spelar ingen roll, sade hon, att det är en
pardans, det är roligt, det är
queert, du kan dansa vilken
roll du vill!

Så där drog jag (mitt i natten)
telefonen ur väskan och anmälde mig.

(Under kurser och
veckoslut av
workshoppar inser jag snart att det spelar en roll, men:
x antal danslektioner senare kan jag fortfarande känna
yrseln av den där första natten på busshållplatsen, som en
zeppelinare som stiger för första gången.)

Ångrat mig har jag inte:
Än har jag inte slutat dansa. Än slutar inte dansen
överraska.

♦

Dagens prompt var att skriva en alfabetisk dikt. Jag är inte helt nöjd, men så är det ibland under NaPoWriMo – det är sent om natten även nu. SAOL var till stor hjälp för de mer ovanliga bokstäverna.

4 tankar om förarskap

Helgens planer ställdes helt in under fredagseftermiddagen (ärligt talat så gick varenda plan för fredagen i stöpet, av diverse skäl), men på fredag kväll fick jag lyckligtvis nog en plats på den lokala boogie woogie-workshoppen som gick av stapeln på lördag morgon. Nu har jag dansat sex–sju timmar på två dagar, och det känns i både kropp och huvud. Boogie woogie är svårare än det ser ut, ska jag säga er. Om ni inte vet vad boogie woogie är (vilket jag i princip inte heller visste ens när jag anmälde mig till workshoppen) så är här ett exempel på boogie woogie-socialdans:

Några spridda tankar om förarskap i swingdans, som har dykt upp under den senaste veckan.

1. Jag förstår fullständigt tanken på att dela upp gruppen i förare och följare – följarna till ena sidan av salen, förarna till andra sidan av salen – för att mer effektivt kunna öva på respektives steg. Därför är det fortfarande lite förvånande att märka det där korta stygnet av – jag vet inte ens vad det är; obekvämhet, ledsamhet, uppgivenhet, något slags o- är det i alla fall – då jag inser att jag är den enda på förarnas sida som har kjol och scarf i håret, den enda kvinnan. Det blir så extra tydligt när jag ser oss alla i spegeln, och jag ställer mig helst längst bak för att inte sticka ut mer än nödvändigt. När vi sedan dansar i en cirkel är det inget jag tänker på, för då är vi alla så blandade hela tiden.

2. Vi har en ny lärare som håller lektion allt emellanåt, och det är alltid roligt med nya tankar och tekniker. En enda gång, en kort halvsekund, lite sådär ur ögonvrån, tog läraren mig för följare. Jag förstår det fullständigt: ny grupp att undervisa, många människor, de flesta okända. Jag hade kjol och scarf i håret. Ändå, igen: det där korta hugget av medvetenhet. Jag vet. Jag är den udda fågeln.

3. En av de nya följarna på boogie woogien såg glad ut och sade: ”Vad kul att du dansar som förare!” när vi hälsade på varandra och skulle dansa för första gången. Ja, visst är det!

4. Det finns några manliga förare som också så smått har börjat följa. Inte gå lektioner eller så, men öva hemma, dansa på socialdans. En lektion hade det blivit något fnurr på parbytestråden, och vi stod två förare bredvid varandra utan följare. Den andra föraren – en som också börjat följa så smått – föreslog att vi skulle dansa. Han som följare. Det värmde. Att han, som vet att jag också följer allt emellanåt på socialdanser, lät mig vara förare. Kanske var det bara för att han ville öva sin följarroll, men ändå, samtidigt – för mig var det ett så tydligt tecken på respekt: han vet att jag är förare, och att utgångspunkten är att jag dansar som det. Allt annat, som visserligen förekommer, är ändå undantag som alltid måste bekräftas.

P.S. Idag är det sex dagar min hjärna funkar tydligen inte efter all dans år sedan jag skapade denna blogg. Hurra hurra!

Hänförelse

Det var ju inte så att jag blev kär, inte precis – det var mera så att hon var den mest förtjusande kvinna jag sett i kanske hela mitt liv, och hade jag inte redan suttit så skulle jag helt klart ha funnit mig själv på golvet i ren hänförelse. Men nu satt jag redan på golvet och där stod hon, glittrande och intagande och jag tänkte på Hollywood och diamanter och Great Gatsby och att jag inte skulle kunna sova innan jag visste hennes namn.

När hon började dansa glömde jag till och med att fundera över hennes namn. Guldskorna gled över golvet och hårbandet glittrade, hon drog upp klänningen med ena handen för att, för att, ja, jag vet inte ens varför, för att skapa rörlighet eller för att retas, men hon var tatuerad hela vägen upp från ankel till lår, så högt som hon drog klänningen. Och de långa ögonfransarna! Och den röda blomman i håret! Och de där ögonbrynen som var vinklade så att hon alltid såg okynnig ut, även när leendet var av den oskyldiga sorten (och det var det sällan, hela hennes varelse bara ropade sofistikerade oanständigheter av det allra ljuvaste slag). Jag var glad över mörkret över publiken, att det dolde min hettande, utan tvivel höga rodnad.

Jag var nästan rädd för att se henne på närmare håll, rädd att stjärnglansen skulle dämpas när hon steg ut ur strålkastarljuset, att jag skulle se sömmarna i hennes paljettklänning. Men jag listade ut hennes namn, och om natten låg jag läge och vakendrömde om hur jag bjöd upp henne till en dans som i verkligheten aldrig skulle ske.

Någon helt annan någon helt annanstans

När väckarklockan ringde för några morgnar sedan visste jag inte vilken dag det var (det var söndag). Jag hade ingen uppfattning om vad klockan var (den var 7.00). Jag visste inte varför klockan ringde (den ringde för jobb), och när jag insåg varför klockan ringde visste jag inte vilken tid jag skulle vara på jobb (9.30) eller ens var (Stundars). Av någon anledning blinkade klockslaget 8.30 i mitt sinne, så jag var orolig för att jag inte skulle hinna iväg till klockan 8.30 till var-jag-nu-skulle-vara. (Av alla otaliga tider jag har haft att passa den veckan och kommer ha att passa denna vecka, är ingen av dem 8.30.)

Jag visste dock var jag var (hemma), och vem jag var (mig själv), vilket väl är att betrakta som någorlunda lyckat med tanke på att jag mer eller mindre hela lördagen var någon helt annanstans än jag brukar vara, och var någon helt annan än den jag brukar vara. Jag var nämligen på lajv, den andra omgången av piratlajvet Arrrgh! Där spelade jag styrmannen Sarah Connors, som seglade under den skräckinjagande kapten Grayham, under en kväll på sjörövartavernan The Rude Lady.

Delar av kapten Grayhams besättning: styrman Sarah Connors, kaptenen själv och navigatör Morgan ”Blackfog” Ark. Foto: Zacharias Holmberg

För en gångs skull såg jag lika cool ut som jag kände mig, och hela två nätter efter lajvet drömde jag om piratskepp och hav.

Foto: Zacharias Holmberg

 

Dagen efter kvällen före

Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: det finns något så älskvärt över människor dagen efter kvällen före. Hjärtat gläds över alla festfina vänner en lördag, men ömmar nästan ännu mer för de slitna varelserna nästa morgon.

Kvällen före:

Det är utflyttningsfest. Jag har lånat ett matt, rött läppstift och bär regnbågsörhängen som jag får komplimanger för. Alla är snygga och alla är glada. Jag dricker en root beer och är inte riktigt övertygad om smaken. Vi har frågesport om värdarna och mitt lag, Major Arcana (jag är The Queen), vinner varsin slickepinne. Vi drar roliga (dåliga) skämt, den ena värden spelar piano för oss, i något skede riskerar den andra värdens säng att gå sönder av tyngden av sju-åtta människor.

Folk bär mörkt läppstift och hatt och klockan är över midnatt innan vi drar ut för att dansa och dricka och kramas. Musiken är dålig men sällskapet underbart. När det är så sent att det har blivit tidigt ramlar vi hem på efterfest, men vi tänder inga lampor. Jag ligger uppkrupen i soffan och en vän stryker mig över ryggen, gång på gång, och någonstans i lugnet och välbehaget slumrar jag till.

Morgonen efter:

Vi rör oss långsamt, och ofta mot kaffebryggaren. Garden är nere och ens väsen lite mer hudlöst än annars. Vi är lite tillrufsade, tilltufsade både till hår och hjärta. Man tänker tillbaka på gårnatten och skrattar åt vad man gjorde. Man tänker tillbaka på gårnatten och rodnar kanske lite över vad man gjorde, men det är inte skam utan mera en slags road förlägenhet åt att ens vänner pikar en för sugmärket som dykt upp på ens hals. Någon ligger ännu och sover i sovrummet. Någon annan tvättar läppstift ur skägget. Ingen är riktigt klädd. I soffan ligger fem personer i en oorganiserad hög – ben och händer läggs där de ryms, helt enkelt. Det är varmt, och svettigt, och nära.

En vän kastar tomater och vindruvor på folksamlingen i soffan. Sedan äter vi gårdagens chipsrester, och lyckan är gjord när det finns en flaska Coca-Cola att skölja ner saltet med. Det är vår frukost. Ingen har bråttom hem.

IV: Fläckar förgäves

När vi inte dansar
ligger vi
och när vi inte ligger
dansar vi
och någonstans där emellan
slätar hon till kjolen
och jag knäpper skorna:
vi tar långa promenader i skuggan
och dricker te ur gula muggar

(Som att inte skrynklorna
avslöjar oss
visar var våra fingrar
har varit)

Min vita skjorta
har läppstiftsfläckar på kragen
puder på axeln
och när jag ber henne
fläckar hon ner mig
ännu mer

allt det där blossande röda:
på krage och axlar
och läppar och hals

Snart doftar alla kläder
svett och trä och aprikos
och jag tvättar och tvättar
förgäves