Etikettarkiv: dans

Aprillyrik dag 19 – Lindy hop

photography of bus stop during winter

Aldrig trodde jag väl att det var på en
busshållplats, iklädd
cocktailklänning, som jag skulle börja
dansa lindy hop.

En vän sade: det är så
fantastiskt
gränslöst
härligt!

I stundens hetta
(jag hade vakat många timmar
klockan var halv två på natten)
lyckades hon övertyga
mig att dansa var det enda jag
någonsin ville göra.

Och det spelar ingen roll, sade hon, att det är en
pardans, det är roligt, det är
queert, du kan dansa vilken
roll du vill!

Så där drog jag (mitt i natten)
telefonen ur väskan och anmälde mig.

(Under kurser och
veckoslut av
workshoppar inser jag snart att det spelar en roll, men:
x antal danslektioner senare kan jag fortfarande känna
yrseln av den där första natten på busshållplatsen, som en
zeppelinare som stiger för första gången.)

Ångrat mig har jag inte:
Än har jag inte slutat dansa. Än slutar inte dansen
överraska.

Dagens prompt var att skriva en alfabetisk dikt. Jag är inte helt nöjd, men så är det ibland under NaPoWriMo – det är sent om natten även nu. SAOL var till stor hjälp för de mer ovanliga bokstäverna.

Annonser

2 kommentarer

Under skönlitterärt

4 tankar om förarskap

Helgens planer ställdes helt in under fredagseftermiddagen (ärligt talat så gick varenda plan för fredagen i stöpet, av diverse skäl), men på fredag kväll fick jag lyckligtvis nog en plats på den lokala boogie woogie-workshoppen som gick av stapeln på lördag morgon. Nu har jag dansat sex–sju timmar på två dagar, och det känns i både kropp och huvud. Boogie woogie är svårare än det ser ut, ska jag säga er. Om ni inte vet vad boogie woogie är (vilket jag i princip inte heller visste ens när jag anmälde mig till workshoppen) så är här ett exempel på boogie woogie-socialdans:

Några spridda tankar om förarskap i swingdans, som har dykt upp under den senaste veckan.

1. Jag förstår fullständigt tanken på att dela upp gruppen i förare och följare – följarna till ena sidan av salen, förarna till andra sidan av salen – för att mer effektivt kunna öva på respektives steg. Därför är det fortfarande lite förvånande att märka det där korta stygnet av – jag vet inte ens vad det är; obekvämhet, ledsamhet, uppgivenhet, något slags o- är det i alla fall – då jag inser att jag är den enda på förarnas sida som har kjol och scarf i håret, den enda kvinnan. Det blir så extra tydligt när jag ser oss alla i spegeln, och jag ställer mig helst längst bak för att inte sticka ut mer än nödvändigt. När vi sedan dansar i en cirkel är det inget jag tänker på, för då är vi alla så blandade hela tiden.

2. Vi har en ny lärare som håller lektion allt emellanåt, och det är alltid roligt med nya tankar och tekniker. En enda gång, en kort halvsekund, lite sådär ur ögonvrån, tog läraren mig för följare. Jag förstår det fullständigt: ny grupp att undervisa, många människor, de flesta okända. Jag hade kjol och scarf i håret. Ändå, igen: det där korta hugget av medvetenhet. Jag vet. Jag är den udda fågeln.

3. En av de nya följarna på boogie woogien såg glad ut och sade: ”Vad kul att du dansar som förare!” när vi hälsade på varandra och skulle dansa för första gången. Ja, visst är det!

4. Det finns några manliga förare som också så smått har börjat följa. Inte gå lektioner eller så, men öva hemma, dansa på socialdans. En lektion hade det blivit något fnurr på parbytestråden, och vi stod två förare bredvid varandra utan följare. Den andra föraren – en som också börjat följa så smått – föreslog att vi skulle dansa. Han som följare. Det värmde. Att han, som vet att jag också följer allt emellanåt på socialdanser, lät mig vara förare. Kanske var det bara för att han ville öva sin följarroll, men ändå, samtidigt – för mig var det ett så tydligt tecken på respekt: han vet att jag är förare, och att utgångspunkten är att jag dansar som det. Allt annat, som visserligen förekommer, är ändå undantag som alltid måste bekräftas.

P.S. Idag är det sex dagar min hjärna funkar tydligen inte efter all dans år sedan jag skapade denna blogg. Hurra hurra!

Lämna en kommentar

Under dagbok

Hänförelse

Det var ju inte så att jag blev kär, inte precis – det var mera så att hon var den mest förtjusande kvinna jag sett i kanske hela mitt liv, och hade jag inte redan suttit så skulle jag helt klart ha funnit mig själv på golvet i ren hänförelse. Men nu satt jag redan på golvet och där stod hon, glittrande och intagande och jag tänkte på Hollywood och diamanter och Great Gatsby och att jag inte skulle kunna sova innan jag visste hennes namn.

När hon började dansa glömde jag till och med att fundera över hennes namn. Guldskorna gled över golvet och hårbandet glittrade, hon drog upp klänningen med ena handen för att, för att, ja, jag vet inte ens varför, för att skapa rörlighet eller för att retas, men hon var tatuerad hela vägen upp från ankel till lår, så högt som hon drog klänningen. Och de långa ögonfransarna! Och den röda blomman i håret! Och de där ögonbrynen som var vinklade så att hon alltid såg okynnig ut, även när leendet var av den oskyldiga sorten (och det var det sällan, hela hennes varelse bara ropade sofistikerade oanständigheter av det allra ljuvaste slag). Jag var glad över mörkret över publiken, att det dolde min hettande, utan tvivel höga rodnad.

Jag var nästan rädd för att se henne på närmare håll, rädd att stjärnglansen skulle dämpas när hon steg ut ur strålkastarljuset, att jag skulle se sömmarna i hennes paljettklänning. Men jag listade ut hennes namn, och om natten låg jag läge och vakendrömde om hur jag bjöd upp henne till en dans som i verkligheten aldrig skulle ske.

1 kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Någon helt annan någon helt annanstans

När väckarklockan ringde för några morgnar sedan visste jag inte vilken dag det var (det var söndag). Jag hade ingen uppfattning om vad klockan var (den var 7.00). Jag visste inte varför klockan ringde (den ringde för jobb), och när jag insåg varför klockan ringde visste jag inte vilken tid jag skulle vara på jobb (9.30) eller ens var (Stundars). Av någon anledning blinkade klockslaget 8.30 i mitt sinne, så jag var orolig för att jag inte skulle hinna iväg till klockan 8.30 till var-jag-nu-skulle-vara. (Av alla otaliga tider jag har haft att passa den veckan och kommer ha att passa denna vecka, är ingen av dem 8.30.)

Jag visste dock var jag var (hemma), och vem jag var (mig själv), vilket väl är att betrakta som någorlunda lyckat med tanke på att jag mer eller mindre hela lördagen var någon helt annanstans än jag brukar vara, och var någon helt annan än den jag brukar vara. Jag var nämligen på lajv, den andra omgången av piratlajvet Arrrgh! Där spelade jag styrmannen Sarah Connors, som seglade under den skräckinjagande kapten Grayham, under en kväll på sjörövartavernan The Rude Lady.

_DSC0135

Delar av kapten Grayhams besättning: styrman Sarah Connors, kaptenen själv och navigatör Morgan ”Blackfog” Ark. Foto: Zacharias Holmberg

För en gångs skull såg jag lika cool ut som jag kände mig, och hela två nätter efter lajvet drömde jag om piratskepp och hav.

sandra

Foto: Zacharias Holmberg

 

2 kommentarer

Under dagbok

Dagen efter kvällen före

Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: det finns något så älskvärt över människor dagen efter kvällen före. Hjärtat gläds över alla festfina vänner en lördag, men ömmar nästan ännu mer för de slitna varelserna nästa morgon.

Kvällen före:

Det är utflyttningsfest. Jag har lånat ett matt, rött läppstift och bär regnbågsörhängen som jag får komplimanger för. Alla är snygga och alla är glada. Jag dricker en root beer och är inte riktigt övertygad om smaken. Vi har frågesport om värdarna och mitt lag, Major Arcana (jag är The Queen), vinner varsin slickepinne. Vi drar roliga (dåliga) skämt, den ena värden spelar piano för oss, i något skede riskerar den andra värdens säng att gå sönder av tyngden av sju-åtta människor.

Folk bär mörkt läppstift och hatt och klockan är över midnatt innan vi drar ut för att dansa och dricka och kramas. Musiken är dålig men sällskapet underbart. När det är så sent att det har blivit tidigt ramlar vi hem på efterfest, men vi tänder inga lampor. Jag ligger uppkrupen i soffan och en vän stryker mig över ryggen, gång på gång, och någonstans i lugnet och välbehaget slumrar jag till.

Morgonen efter:

Vi rör oss långsamt, och ofta mot kaffebryggaren. Garden är nere och ens väsen lite mer hudlöst än annars. Vi är lite tillrufsade, tilltufsade både till hår och hjärta. Man tänker tillbaka på gårnatten och skrattar åt vad man gjorde. Man tänker tillbaka på gårnatten och rodnar kanske lite över vad man gjorde, men det är inte skam utan mera en slags road förlägenhet åt att ens vänner pikar en för sugmärket som dykt upp på ens hals. Någon ligger ännu och sover i sovrummet. Någon annan tvättar läppstift ur skägget. Ingen är riktigt klädd. I soffan ligger fem personer i en oorganiserad hög – ben och händer läggs där de ryms, helt enkelt. Det är varmt, och svettigt, och nära.

En vän kastar tomater och vindruvor på folksamlingen i soffan. Sedan äter vi gårdagens chipsrester, och lyckan är gjord när det finns en flaska Coca-Cola att skölja ner saltet med. Det är vår frukost. Ingen har bråttom hem.

Lämna en kommentar

Under dagbok

IV: Fläckar förgäves

När vi inte dansar
ligger vi
och när vi inte ligger
dansar vi
och någonstans där emellan
slätar hon till kjolen
och jag knäpper skorna:
vi tar långa promenader i skuggan
och dricker te ur gula muggar

(Som att inte skrynklorna
avslöjar oss
visar var våra fingrar
har varit)

Min vita skjorta
har läppstiftsfläckar på kragen
puder på axeln
och när jag ber henne
fläckar hon ner mig
ännu mer

allt det där blossande röda:
på krage och axlar
och läppar och hals

Snart doftar alla kläder
svett och trä och aprikos
och jag tvättar och tvättar
förgäves

4 kommentarer

Under skönlitterärt

III: Kom, dansa

Kom, dansa med mig
(igen och igen)
säger hon och placerar
mina händer
runt sin midja
sina händer
någon annanstans

Vi dansar
(igen och igen)
till swing och jazz och charleston
jag snurrar ut henne
bara för att fånga in henne igen
närmare än förut

Våra klänningar blandas:
tråd och tyll och fåll i
ett och samma

och mina händer som går ner
till fållen
och sedan upp igen

Hon är varm
och jag är yr
och snart blir hennes skratt en flämtning
under mina fingrar

3 kommentarer

Under skönlitterärt

II: Kronblad

Det spelar alltid musik kring henne
något ohörbart men kännbart:
synkoper och kontrabas
gula kabbelekor om våren

Det här är ingen tid
för blyghet
säger hon och rör vid
min gula klänningsfåll

Musiken: accelerando, crescendo
och blommorna slår ut
i värmen

När jag faller
gör jag det som
ett stjärnregn:
hjälplöst blossande

Hon har sparkat av sig klackarna
och lagt
armen om mig
helt oblygt
kjolfållen bränner ännu
av hennes beröring

och jag faller
hjälplöst blossade
baklänges ner
på hennes säng

kjolarna står som
solstrålar      kronblad
åt alla håll

i mitten: hettan

(tack till Eva-Stina Byggmästar för inspirerande ord ur Älvdrottningen:
”[…] det är ett stjärnregn du faller hjälplöst lustfyllt blossande […]”)

7 kommentarer

Under skönlitterärt

I: Tyll och swing

Det är en dröm
Hon är en dröm

En perfekt dröm
som klippts ut
ur tyll och swing
och placerats
rakt i mitt synfält:

vida kjolar och klapprande klackar
pärlor och rosetter
‒ jag svär hon skimrar på ett sätt
som inte är verkligt
som champagnebubblor på tungan
som guld i synen
som is och salt och äpplen

och än mindre verkligt
att hon närmar sig:

ler med mörkröda läppar
mot mina klarröda
och frågar:

Ska vi dansa?

Så vi dansar
till bas och piano och saxofon
hennes hand om min midja
mjukt mjukt
och jag lägger handen
på hennes axel
också den
så mjuk

och tur är
att hon för
och jag följer
för jag har glömt
allt som mina fötter
någonsin har gjort
när hennes skratt kittlar mig i örat
letar sig ner för nacken
och in under klänningskragen ‒

Hon doftar som en dröm:
puder och aprikos
ögonfransar över rosiga kinder

(Och vad måste jag väl lukta?
Försök och misstag,
nervositet:
hårspray och svett?)

Vi fortsätter dansa under kvällen
och hennes skratt fortsätter
leta sig in
under min klänning

Och långt långt senare
när vi slutat dansa
knäpper hon upp min kofta
(hjärtslagen, HJÄRTSLAGEN)
och blandar våra läppstift
till den perfekta nyansen rött

3 kommentarer

Under skönlitterärt

Tyll och swing: prolog

Ibland nuddar man vid något som man tror är något fristående, en stilla damm i trädgården, bara för att senare inse att det är källan till något mycket större och starkare strömmande.

En av de sista dagarna under NaPoWriMo skrev jag en dikt om tyll och swing, där jag rörde mig i sinnlighet och närhet. Det var ett nöje att riktigt bada i alla känslor och intryck.

Dikten stannade hos mig, och jag klottrade ner några spridda ord, några rader som en slags fortsättning, och en tågresa ett par veckor senare satte jag pennan till pappret för att uttryckligen skriva vidare.

IMG-20180404-WA0001

Det är fascinerande att se vad som kommer när man inte hindrar sig, att se hur historien bara vecklar ut kronbladen, öppnar sig. Det gäller att våga skriva det som man inte riktigt är bekväm med, att inte censurera sig själv, i alla fall inte i början. Kanske gäller det att också publicera det man fortfarande inte är riktigt bekväm med, men som man känner att är något värt att blotta och utmana med.

Med de orden vill jag inbjuda er alla till läsning! Inkommande vecka kommer jag att publicera diktsviten Tyll och swing. Det blir fyra dikter, en per inlägg och dag, inklusive den första NaPoWriMo-dikten som startade det hela.

Vi börjar på måndag. Välkomna med!

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt