Tre roligheter

Har du ens läst dikter till lunch, om du inte fotar att du har läst dikter till lunch?

Vi lagade fem liter tonfiskpastasallad till mat för flera dagar, och jag har läst dikter till lunch, också det flera dagar i rad. Att läsa Jag älskar dig till döds ändå av Dorothy Parker, i urval och tolkning av Isabella Nilsson, var så roligt. Flappern Dorothy Parker skrev sina dikter om livets nedrigheter, dödslängtan och kärlekssorg år 1926 på light verse, som enligt diktsamlingens förord är ”rimmad poesi med triviala eller lekfulla teman som skrivits primärt för att roa eller underhålla och som ofta involverar användandet av nonsens eller ordlek”. Nästan hundra år senare tolkar Isabella Nilsson dikterna med lika stor skicklighet, och placerar dem dessutom i sin samtid. Eller vad sägs om följande bilder:

ANECDOTE

So silent I when Love was by
He yawned, and turned away;
But Sorrow clings to my apron-strings,
I have so much to say.

ANEKDOT

Hos Kärleken, på finbesök,
förblev jag på min vakt.
I Sorgens slitna pentrykök
blev desto mera sagt.

Eller den här absoluta pärlan:

En lördag var jag på lajv. För en gångs skull såg karaktären inte alls ut som jag. Lockad pannlugg och smink är the way to go, tydligen!

Foto: Toni Finell.

Till utstyrseln hade jag:

• icke synlig: svart korsett som jag en gång betalde 3 euro för på loppis och som tjänat mig väl
• av gamlamommo omsydd kråsskjorta, ursprungligen lagad till moffa för en Bellmanmaskerad
• folkdräktsliv med tillhörande röd kjol
• brun loppiskjol med glittrande kantband
• mommos gamla förkläde
• röd sjal som jag någon gång haft under magdanslektioner
• mammas gamla halsduk som huvudduk
• broderade och paljetterade pengapungar av okänt ursprung
• tingeltangelsmycken från mina tonår och djupet av smyckeslådorna
• mammas gamla stövlar (som varit med på varenda piratlajv och vars klack oåterkalleligt smulades sönder när lajvet slutat).

Jag spelade siaren Martha Isabelle på sjörövarlajvet Bland dråpare och rövare, och det var så roligt. Jag spådde i tarotkort tills jag tappade rösten, och korten talade sanning varenda gång. Det var så härligt med ett kort, lättsamt och optimistiskt lajv efter sommarens stora vikingalajv. Det fick lusten att lajva att väckas igen.

Förutom tarotkorten hade jag förstås också en uppsättning tekanna, tekopp och teblad för att kunna ägna mig åt tasseografi, och så hade jag en skattkista med allehanda små behändiga föremål att använda när man ska förtrolla och förbanna.

Och i går skickade jag med mycket kort varsel och frågade om en gammal gymnasievän ville äta fredagshamburgare med mig. Jag skulle ändå vara i stan, och behövde ändå äta, så varför inte göra det i finsällskap? Vännen är numera heltidsarbetande trebarnsfar, vilket som ni förstår är en livssituation ganska olik en barnfri frilansares, så glädjen var ännu större när det ordnande sig så att han och hans barn, tillika mitt fadderbarn, kunde träffas! Så roligt! Det var hjärtevärmande att kunna umgås och hinna prata – förstås inte om allt som man hade velat, och inte så länge eller så ostört som man kanske hade behövt – men icke desto mindre givande. Att det kan kännas så bekvämt och självklart även när man inte umgåtts ordentligt på flera år. Det visar i sanning på vänskap.

Vykort från väntrummet

Det kommer att komma en dag
när jag inte gråter hos doktorn
sjukskötaren, rådgivaren, fysioterapeuten
men den dagen
är inte i dag.

Jag befinner mig inte
i dödens väntrum
klarar mig med sympati och opiater
men väntrummet ligger i dödsskuggans dal:
för om jag ock sitter i väntrummets sal
fruktar jag mycket ont.

Det sägs att det som inte dödar härdar
men det som inte dödar
skadar.

Hemma gäller kaffe i finkopp
gårdagens grodbakelse
förnuftigt nog sparad:
jag känner mig själv
vet vad som krävs:
kaffe, grädde, marsipan.

Så här är det nu

En söndag strax innan duggregnet river vi av sådant som borde göras men som lämnat på hälft: lyfter in postlådan, tvättar ur soptunnan, tömmer blomkruka och kokar äppelsylt på de (nästan) sista äpplena. ”Ska vi ta ner vimpeln?” frågar min sambo, men jag säger nej, vi bor ju ännu här. Så länge husfolket är på plats ska husfolksvimpeln vaja. Höststädningen av lägenheten är påbörjad men inte avklarad. Dessutom finns det folk på villan som ska vaktas. Eller jag säger folk, men jag menar hund.

När jag går mellan stugorna en morgon doftar det starkt av honung i luften. Jag blir lite orolig över att det är kokossemlorna som jag har i brödrosten som blivit brända, men inomhus doftar det bara te och kokos, ingen honung. Här om dagen fick jag vykort från Italien. Det hade postats i början av juni. Nu tre månader senare använder jag det som bokmärke och påminns om avsändaren ♥

Det är björkfrön överallt. De fastnar i stickasockorna, i ylletröjorna, i håret, på Nisses nos. När solen sneddar över golvet ser jag hur dammigt det är. ”Jag dammsög ju för bara någon vecka sedan!” tänker jag, innan jag kommer på mig själv med att det faktiskt är någon vecka sedan. Ingen städning är satt i system, till skillnad från i stan. Det är ett annat tempo som gäller på villan. Saker görs när de görs. Jag byter lakan (för jag älskar känslan av rentvättade sängkläder) men struntar i dammet. Det kan jag göra här, till skillnad från i stan.

På söndag kväll, när jag har fått ge mig inte ens halvvägs in i lindy hop-lektionen för att mitt knä krånglar till en helt annan grad än vad det brukar göra, eldar vi bastu, både för att tvätta oss och för att sedan kunna torka tvätt. Sambon tänder ljusen i bastufönstret för första gången den här säsongen. Förra året badade vi bastu sista gången på allhelgona, när vi redan stängt av sommarvattnet men varit förutseende nog att tappa upp i varmvattenberedare och hinkar så vi skulle klara ännu en bastuomgång.

Jag har läst boken Four Thousand Weeks. Time Management for Mortals av Oliver Burkeman, som vi fick i gåva av en av sambons äldsta vänner när hon hälsade på i augusti. Det är en bok som med torr humor tar sig an det moderna problemet, ja, rentav tidslögnen, som påstår att vi kommer hinna med allt, bara vi planerar tillräckligt noga. De flesta tidshanteringsböcker och -taktiker bortser från en avgörande sak, menar Burkeman, och det är att vår tid här på jorden är ”absurdly, insultingly brief”. Genom att bejaka detta faktum (i stället för att låtsas om att den inte finns och påverkar oss) kan vi hitta ett bättre sätt att se på tid. Jag hade stor behållning av boken, med sina reflektioner och påminnelser om vad som är viktigt på riktigt, ni vet, och märker hur jag sedan jag läst boken har haft en lugnare inställning till, och därmed mindre stress kring, framför allt arbete. (Vi får för all del se hur länge det håller i sig). Det hela påminner ju mig om en av mina favorittavlor:

Boken gav mig också, så där i andra hand, en insikt gällande min kropp och dess (emellanåt bristfälliga) funktioner. Av olika orsaker har jag har ganska ofta ont, och dras med flera (livs)långa hälsoproblem, vilket ju kan göra en väldigt nedslagen emellanåt. När det är en värre dag eller period har jag ofta gått och tänkt ”bara jag mår bra igen” och längtat efter den där dagen i framtiden när jag inte har ont någonstans. Men nu har det slagit mig: Den dagen kommer inte. Nu är det denna kropp som har blivit mig given, och även om jag förstås vill göra det jag kan för att ta hand om den så att den ska fungera så bra som möjligt, så kommer den alltid ha sina felkopplingar, tendenser och ”anatomiska variationer”, som en ortoped formulerade det. Det handlar inte om att bli helt ”frisk” (vad nu det sedan är) eller absolut smärtfri för resten av livet, utan om att hitta en acceptans i att allt är en process, att saker tar den tid det tar, att krämpor kommer och går (och kommer – och går!). Inte se medicinering, sämre perioder och som ett misslyckande, utan som ett neutralt faktum: Så här är det nu.

Eller som den lesbiska, funktionsnedsatta, kroniskt sjuka, vintageintresserade youtubern Jessica Kellgren-Fozard säger: ”Om jag skulle vänta tills jag mår bra med att göra saker, så skulle jag aldrig göra saker.”

Nu ska jag hämta mommo, hon ska ta servicebussen till byhamnen. Hon flyttade till stan förra veckan, men måste alldeles bestämt komma ut igen över dagen (det finns lingon och krikon att plocka). Jag förstår henne. Inte gällande själva plockandet, men gällande att alldeles bestämt vara här.