Natten är ovanligt varm, och ett enda fönster lyser ut mot augustimörkret. Benen stramar efter många timmars stående och gående på Konstens natt. Jag har ivrigt och fumlande berättat om lajv på finska för intresserade, delat ut visitkort, ställt upp på tiotals fotograferingar och tackat för klädkomplimanger. Ska man synas ska man göra det ordentligt, även om man i början av kvällen håller på att svettas sönder på kuppen. ”Ragnar!” säger en ynglig och pekar när vi står inne på Hesburger för att köpa glass. ”Do you know Ragnar?” ”Of course”, säger min vikingasambo, ”he’s my brother.”
Tidigare i veckan har vi tillbringat några dagar på vikingens villa. Där har vi plockat blåbär, farit på utflykt och köpt en diskborste och glass i Monäs finurliga bybutik, badat bastu och sovit klockan runt. Jag har också gråtit en del, så där som man kan göra när själen är skör och sommaren är sen, och till exempel följande saker:
En gammal gubbe, bekant med sambons framlidna morfar, kommer med sin fiskebåt och lite färskfångad strömming åt en.
Hur en sandstrand känns som Kreta: sältan, doften; att vada i havet i den nedåtgående solens sneda strålar.
Sommaren är sen, men den är inte slut. Sambon har semester och jag tar också lite ledigt, fast allt är så flytande när man är frilansare och dessutom har skrivstipendier. Inget av det går riktigt lätt, och jag klamrar mig fast vid vad en vän sade: ”Det här är din första stipendieperiod. Du får se den som en övningsperiod. Ingen vet hur man gör något för första gången.” Jag funderar och läser och oroar mig och skriver, litegrann, men det känns aldrig tillräckligt mycket eller tillräckligt bra. Bara omständigheterna var lite annorlunda, tänker jag. Bara jag hade klarare rutiner, mindre extra program, mera vardag, mera obruten ensamtid. Men sommar är inte ensamtid, speciellt inte när ens käraste också är ledig. Då är det tid att:
gå på Konstens natt
äta kantarellpasta
snart besöka Storkyros 1700-talsmarknad
stanna sent efter sommarens sista teaterföreställningar för att fota de allra mäktigaste solnedgångarna över Oravaisfjärden.
Redan vid de två, tre inledande tonerna av introlåten måste jag blinka bort de första tårarna. Det är något som går rakt in, en schaktgrop lodrätt ner i det som känns. Jag blinkar och blinkar för att inte missa det som sker på filmduken.
Jag förstår plötsligt mommo, som vill se på Let’s dance och Mästerkockarna, för hon ”känner ju dem allihopa”. Jag känner ju dem allihopa, jag också: lady Mary, Tom, änkegrevinnan, Thomas Barrow, mrs Patmore, Daisy, Molesley. Om nätterna när jag inte kan sova – det händer rätt ofta för tillfället – kan jag i tanken gå omkring i Downton Abbeys salar. Jag känner den vindlande trappan, utsikten från övervåningen, biblioteket där de dricker sitt te. Tjänstefolkets vindskrypin, matsalen på nedrevåningen, köket och tänkarbänken under det stora trädet. Vissa fiktiva platser och karaktärer blir ens egna hem och vänner. Ni vet säkert alla hur det kan vara.
Att gå på bio är ett sällsynt och stort nöje. Jag tycker om hela upplevelsen – biljettköp, godis, förväntan. Salongens mjuka stolar, storskärmen, till och med reklamerna innan filmen. Att småviska med sitt biosällskap, att få skratta högt. Att få gråta. Jag var inte den enda som prasslade med näsdukspaket under gårdagens filmvisning. Allt är lite större och mer påtagligt än film hemma i soffan.
Efter filmen dricker vi te hemma hos mig. Jag har dukat med mitt snirkligaste porslin, förberett sconesdeg och gjort falsk clotted cream. Värmer tekannan med kokande vatten innan bryggning. Köksfönstret får stå på glänt medan scones gräddar, för att släppa ut lite av värmen i den dimmiga vårkvällen. Det är fint att inte behöva skiljas åt direkt efter bion, att få prata om filmen och karaktärerna, långsamt få landa i egen tidsålder och eget liv.
Gråten sitter kvar under senkvällen, inte en sorglig gråt, utan en inkännande. Konst och kultur ger upphov till känslor, reflektion, det är något man säger, men det gör det inte mindre sant. Jag klarar inte av att förklara för min sambo hur jag känner inför introlåten utan att börja gråta, igen. Han får googla låttiteln, dra egna slutsatser. Om en film kan påminna om det som är viktigt, det som är viktigt på riktigt, är det väl inget annat än gott.
Jag skulle kunna bli klyschig och sockersöt om den gångna helgen med alla hjärtans dag, men det är inte riktigt min stil. Jag slår ifrån mig allt romantiskt betonat, ibland med mera kraft än vad jag kanske innerst inne skulle vilja. För kärlek är kärlek är kärlek, och bara för att min kärlek de senaste åren har breddats till att också innefatta den romantiska kärlek, som förr var mig så främmande (och, för att vara ärlig, ännu ibland är det), så är den romantiska kärleken även den en kärlek som numera finns i min vardag, sida vid sida vid de andra sorters kärlekar – den till familj, den till vänner – som är och alltid har varit närvarande.
Men kanske, om jag får vara lite lite klyschig och sockersöt, så har den gångna helgen med alla hjärtans dag varit en underbar helg. Min pojkvän har jobbat de senaste fem lördagarna, så vi har saknat att få umgås ostört och nära och utan tider att passa. Jag är in between jobs, som det heter, och har ägnat några dagar åt att ta itu med saker som släpat efter och kurerat min fot och min själ (opassligheten i de båda är inte relaterade). På fredagen dricker jag kaffe med distanssällskap och tar en promenad i närvarande sällskap. Jag får en blombukett med hälsning om en fin helg, och en ask chokladlöv som tack för lånet av en bok. Båda bor nu på mitt soffbord och matchar varandra. På kvällen badar vi bastu och äter fattiga riddare, och helgen i den goda matens tecken börjar.
(Natten mellan fredag och lördag har jag också oerhörd huvudvärk och på grund av det dödsångest och panik. Det går att skriva lättsamt om helgen så här nu efteråt, men där och då var jag emotionellt beredd på att aldrig vakna igen om jag somnade, även om jag förnuftsmässigt insåg att så inte kommer ske. Och jag vaknade ju på lördagen, och det var soligt och klar himmel, och världen var lättare att hantera även om huvudvärken ännu sitter i, dock med förminskad styrka.)
På lördagen steker vi amerikanska plättar till frukost och går in till stan för att köpa chokladpraliner. Det är inte bråttom någonstans och allt får ta den tid det tar. Jag har nog aldrig vilat så mycket i vardagen som jag gjort detta pandemiår. Kanske har jag alltid behövt eller i alla fall skulle ha haft nytta av mera vila, men inte trott att jag hade tid för det. Nu finns det sällan något att ha bråttom till och redan den minsta tidspress får mig att bli jäktad och spänd. På kvällen lagar min partner mat medan jag sitter framför datorn i en sammankomst och dricker rödvin. (Att någon lagar mat åt mig är något jag aldrig vill ta för givet men som jag värderar likt guld varenda gång.) Sedan dricker vi mera rödvin och äter älgfärsbiffar, potatismos, gräddsås med timjan och surdegsbröd.
På söndagen är det lika soligt och klart som hela helgen, vi hissar upp persiennerna halvvägs för att inte bli bländade men ändå kunna äta brunch i solljus. Kaffe, apelsinjuice, äggröra, salami, sallad, croissanter, surdegsbröd, vindruvor, tunnbrödschips. Jag tänker på citat från en bok som berörde mig starkt som 14-åring: ”Själv sjöng hon i duschen. Åt stora frukostar med ägg och apelsinjuice […]” Det livsbejakande i stora frukostar med ägg och apelsinjuice, precis som denna söndag, denna alla hjärtans dag. Jag har velat se Amélie igen, ett annat verk som berört, och vi ser den under andra koppen kaffe, med pauser nu som då för att koncentrerat äta chokladpraliner och utvärdera dem: mocca crème, jordgubb-vitchoklad, jordgubb-champagne, salted caramel cup, golden champagne. De två förstnämnda var godast, den andra smakade som Hesburgers jordgubbsmilkshake. Den sistnämnda lämnar, till min förtjusning, guldglitter på pojkvännens läppar. Det försvinner inte hur han är slickar.
Liksom halva stan beger vi oss ut på isen. Säkert tio gånger stannar jag för att slå ut med handen och säga: ”TITTA NU, vad fint det är!” För det är så fint, med snön och solen och himlen och ljuset ljuset ljuset. Snålblåsten kyler näsor och öronsnibbar, vi följer skoterspår och upptrampade stigar och när vi kommer iland vid stranden igen måste jag gråta lite, för att björkarna med snön och de blå spåren på isen och ljuset och alltihop är så vackert, och för att det på bänkarna i solskenet sitter ett sällskap som pratar och skrattar högt och har termosar och emaljmuggar och det är så vackert, det också.
Avståndet till bloggen blir större och större. Ju fler dagar det går sedan jag senast skrev här, desto mer tar det emot att skriva något här. Jag ser bloggen segla iväg över vikens vatten, vet inte om jag ska vinka av den eller hoppa i roddbåten för att hämta in den till stranden igen. (Men nu, nu skriver jag ju här igen, nu har jag hoppat i den där roddbåten åtminstone för den här gången.)
”Jag känner att jag inte har nåt att skriva om”, säger jag. ”Så skriv om att du inte har nåt att skriva om?” säger min pojkvän. ”Men hur kul är nu det att läsa?” ”Nå nä, det förstås. Du behöver ju inte skriva nåt heller.” ”Nå nä, men vad är det för vits att ha en blogg om man inte skriver nåt?” ”Nå nä, det förstås.”
Jag skriver inte någon annanstans heller, förutom dagbok (nästan) varje kväll. Är det till skrivandet har tagit sin tillflykt? Det är spännande, för förr var jag en sådan som skrev och pratade om nästan allt. Min första reaktion för, tja, allt var att prata om det. Det är fortfarande min universallösning för, tja, allt, men numera med större reflektion innan. Under det senaste året har jag till min förvåning känt att jag vill inte prata om det. Vad nu det kan vara. Men många saker är det, absolut många fler än tidigare i alla fall. Jag har inte nödvändigtvis ett behov av att prata mindre, men nog ett behov av att tänka mer. Det är lite som Anne på Grönkulla, som när hon var barn använda långa och sirliga ord för att hon tyckte de var fina även om de inte alltid passade i ett barns mun, och när hon blev äldre tonåring och hade haft bättre möjlighet att använda dem inte längre kände att hon ville eller behövde använda dem. (Jag skulle citera det exakt, om jag hade boken tillgängligt, men det är en sommarbok och därmed har den sin plats i skåpet i lillstugon på villan, och där sover den nu sin vintersömn i väntan på kommande somrar.)
Vad gör jag i stället för att skriva? Jag arbetar, med text på olika sätt. Försöker navigera i den här knäppa vardagen utan att oroa ihjäl mig. Bokar tid till tandläkare och fysioterapeuter och psykiatriska sköterskor för att få någon ordning på den här kroppen och den här själen och kanske reda ut vad som egentligen är vad och var det felas som mest. Jag gråter, ganska mycket och väldigt ofta.
”Jag trodde att 2020 ändå var ett ganska bra år för mig”, säger jag åt min pojkvän i telefon, där jag står sent en kväll i badrummet framför spegeln och gråter, ”men jag har nog mått ganska dåligt ganska stor del av tiden.” ”Jo, det har du nog”, svarar han. ”Jag önskar att jag inte behövde ringa dig och gråta så ofta”, säger jag. ”Det önskar jag också, men av andra orsaker”, säger han. ”Jag vet”, säger jag. ”Jag vet”, säger han.
Igår, när jag just ska börja göra mig i ordning för att lämna villan och åka in till stan, börjar de första nyheterna om knivdådet i Åbo rulla in. En journalistvän skickar en länk, det finns inte mycket att gå på än. Han: ”Låt oss hoppas det är ett rånförsök gone wrong.” Jag: ”Dear gods inga terrordåd.”
Min gamla studiestad. Torg jag gått på. Jag kommer mig inte för att klä om mig, skickar ett sms till J, som jag ska möta i stan, och berättar att jag blir sen, vet inte hur sen. Sitter och uppdaterar Yle:s sidor, frenetiskt, tänker ”snälla snälla låt det vara en vit gärningsman”. Gråter, ringer en vän. Kokar en stor kopp te, bara för att ha något att göra med händerna och något att koncentrera mig på.
Undrar om det faktiskt går att ha bastu och sedan dans en dag som denna.
Tänker att bastu och sedan dans kanske är precis det som behövs en dag som denna. Omges av vänner, värme, gemenskap.
Till sist lyckas jag rycka upp mig, packar ner handduk och danskläder och kör in mot stan. Mot vänner och värme och gemenskap.
Jag brukar vara restriktiv med mitt drickande. Mer ofta än inte låter jag helt bli alkohol. Men den här kvällen tar jag tacksamt emot allt som bjuds. För att jag kan. För att jag vill. För att jag behöver det. Röd fördrink. Halsa det sista ur en skumpaflaska på väg från en lägenhet till den andra. Smaka på bastuöl. På krogen: shotta Minttu Black. En ypperlig kombination av tandkräm och salmiak. Den värmer ner genom halsen, bröstet, magen. Stiger sedan nästan lika snabbt åt huvudet. Världen blir skönt vag i kanterna, mjukt ljus, sviktande golv. Det regnar där ute när jag som snabbast träffar min journalistvän och får veta vad som finns att veta då: två döda, misstänkt gärningsman anhållen.
Jag dansar så svetten rinner, den vattenfasta eyelinern sätts på prov. Svetten och spriten rensar huvudet, jag behöver inte tänka när kroppen gör arbetet. Handen på någons knä, någons arm om min rygg, någon annans smink utsmetat över min kind. Jag ropar högt av glädje när mina favoritlåtar spelas, den ena efter den andra. Dansar och dricker, i stroboljus och krogmörker, i värme och gemenskap. En så bra kväll, en så bra natt, efter en dag som denna.
Vad jag tänker: Jag är så fruktansvärt trött, men kan inte sova. När jag blundar skriver jag listor i huvudet över ett evenemanget jag ska ordna; gäster, programpunkter, mejl att skriva, ställen att kolla upp. Jag stressar över flyttpackandet, över flyttandet, över flyttstädningen. Kommer jag hinna, kommer allt rymmas? Vad ska jag göra med vitrinskåpet, med soffan? Fpa skickar kravbrev på återbetalning, gör inte nya utredningar fastän de borde göra det och jag måste ringa för tionde gången och påminna dem för att ärendena ska gå framåt. Sommaren har inte ens börjat och jag fasar redan för att den ska vara över. Jag är så fruktansvärt trött.
Vad jag ska göra: Återlämna universitetsnyckel. Handla mat. Flyttpacka. Träffa en vän.
Vad jag gör: Återlämnar universitetsnyckeln. Går till domkyrkan, sitter i kyrkbänken och gråter. Promenerar tillbaka till cykeln genom en park, sitter på en parkbänk och gråter. Cyklar till affären, sitter på en bänk och gråter. Handlar mat. Cyklar hem och gråter. Flyttpackar inte utan tar en tupplur. Träffar en vän, dricker rödvin och gråter inte.
Vad jag tänker: ”Snälla, låt det bli bättre tills imorgon.”
Vad jag tänker: ”Snälla, låt det vara lättare imorgon.”
Vad jag tänker: ”Snälla, låt mig vara utsövd imorgon.”
Av våldsam dans och vildsint skratt
utsmetad kajal
Puder mot kavajaxeln
av innerliga famntag
Av tredagsfestival
med gräs och rök och grus
avskavt nagellack
Parfymdoft i en sjal
(den är inte din)
❦
Till min vän M, med förfrågan: ”Kan du skriva en dikt tillägnad spåret av mascara på kinden?”, och till alla andra med mascaraspår på kinden. Här är er dikt.
Jag hinner inte läsa mer än början på mejlet, ”Du har denna gång tyvärr inte blivit utsedd bland de tolv deltagarna till författarutbildningen…”, innan jag skriker rakt ut. Fula ord. Fula ord, rakt ut, gång på gång, innan jag skriker fula ord ner i kuddarna i soffan där jag ligger och gråter hysteriskt.
Det är inte vackert och jag hoppas att grannarna inte är hemma.
Jag vet, rent logiskt, att det var en stor risk att jag inte skulle bli antagen den här gången (heller). Det är många sökande för de där tolv platserna. Men jag trodde och hoppades verkligen. Skickade in det bästa jag hade åstadkommit, ord skriva med hjärteblod och iver.
Det är alltid ruttet när ens bästa inte duger.
För en sekund tänker jag att jag fan ska sluta skriva, men det är bara en kort, fåfäng tanke. Vem tackar mig om jag slutar skriva? (Ingen.) Vem tackar mig om jag fortsätter skriva? (Nå, egentligen ingen där heller, men jag vet inte hur jag skulle leva om jag inte skulle skriva.)
Jag hade inte berättat åt så många att jag skulle ansöka, ifall det inte skulle gå vägen. (Nu berättar jag ju det i alla fall.) Men jag skriver åt mina närmaste vänner, att inte den här gången (heller) och att det känns ruttet. ”Det är det också”, svarar min vän. ”Det är ruttet med hinder för den som kan och vill men inte får”.
Då gråter jag igen. Utan fula ord, inte av ilska och besvikelse utan av kärlek och tacksamhet över den sympati jag får och de vänner jag har.
Och så tänker jag att den dag jag inte har ord i hjärtat och poesi i blodet är den dag jag är död.
Jag borde kanske har lärt mig hantera det under årens lopp. Ibland går det att avstyra helt (ringa en vän, andas i fyrkanter, ta en dusch), ibland kan jag skjuta fram det, någon timme, ett par dagar, en vecka.
Ibland finns inget annat att göra än att ge efter.
Jag sitter ute på balkongen, väter betongen med tårar och snor, hyperventilerar, försöker sluta, misslyckas. Tänker att den här gången svimmar jag, huvudet bultar, synfältet blir snävt i kanterna. Det är tredje gången på ett par timmar som jag gråter okontrollerat. Flera vänner kommer och ser efter hur det är med mig, en av dem sitter kvar och pratar med mig, får mig att skratta genom tårarna och då jag slutar gråta för fjärde gången bestämmer jag mig för att det är färdiggråtet för idag. (Jag svimmade inte den här gången heller.)
Jag borde ha lärt mig, efter så många år, men den finns fortfarande där — skammen. Skammen i att min smärta är mental, i att jag drar mig undan för att själen inte orkar. Den förbannade skammen i att psykiskt illamående inte är lika accepterat som fysiskt illamående.
För att det inte syns på en att en mår dåligt. För att jag pratade och skrattade tidigare under dagen, svarade det är bra! på frågan om hur det går. För att jag (men det vet jag inte än) om några timmar kommer att få köra en låg, svart bil med en baslåda som får tänderna att skallra där vi drar mot regnbågen, solnedgången i backspegeln, och tänka det här är finare än fiktion. För att mina vänner måste ta hand om mig, se mig i tårar, i bitar. För att tankarna finns där — att jag inte mår tillräckligt dåligt för att förtjäna den uppmärksamhet som jag får. För att jag längtar efter, behöver den uppmärksamheten — hjälpen att komma igenom ångestattacken, lugna ner andetagen, få de knutna händerna att lösas upp.
Skammen får mig att fråga mig själv: Har jag orsak nog att vara svag? Borde jag inte klara av det (hjärtesorg, sömnbrist, kraftlöshet) på ett annat sätt än att gå sönder framför folk, dra mig undan som ett skadat djur i hopp om att någon ska hitta mig, för att jag inte kan (inte vågar?) be om hjälp rakt ut?
Jag har sagt att jag vägrar skämmas, men ibland är det svårt. Stigman vid mentala problem, misstron. ”Uppmärksamhetssökande”. Rädslan för att folk talar bakom ens rygg.
Det var en inflyttningsfest i huvudstaden. ”Låt mig va, men inte för mycket”, stod det på väggen i badrummet. Precis så är det då jag tyst smyger iväg, söker upp ett hörn, en korridor, en balkong, och hoppas på att någon hittar mig — för jag måste vara för mig själv men klarar inte av att vara det ensam.
– Det här livet kommer att ta kål på mig, tänker jag uppgivet.
Jag är ensam hemma, otaliga kvadratmeter av ljus öppenhet med skog på tre av husets fyra sidor. Det har snöat under natten och jag tänker på att jag förra slutet-av-mars skrev om converseklädda fötter och koltrastar.
Tillbaka till livet. Detta otyg till ljuvlighet. Jag tänker på hur jag skulle kunna investera emotionellt i endast en relation under hela mitt liv och fortfarande känna att det skulle bli mig övermäktigt. Alla dessa känslor. ”Skulle kunna”, förresten. Jag kan inte. Alla dessa känslor betyder också alla dessa människor, alla dessa älskade människor. Mina nära och kära är många och utspridda. Igår talade jag femtusensjuhundrasextiosex sekunder med en vän i telefon, för det tar så länge för viktiga ting att färdas mellan Finland och Danmark.
Strax innan jag tänkte den ironiska tanken om att jag kommer dö av livet talade jag med en annan vän, om framtidsplaner som har klarnat och drömmar som verkar gå i uppfyllelse. Jag gladdes å min väns vägnar, det gjorde jag, och samtidigt visste jag att jag ännu kommer gråta över det. Att glädjas över någons framtid betyder inte att jag inte kan sörja det som har varit och snart inte längre är.
Jag sitter i soffan och läser en favoritbok från mina tidiga tonår. Föregående kväll stod jag länge framför bokhyllorna, med litteratur fram till år 2009, för att känna efter vad jag egentligen ville ha. På insidan av den bok jag slutligen valde står det mitt namn och 2004 i blyerts, omsorgsfullt textat. Det är en bok som berörde mig starkt som fjortonåring och jag ser bilderna i huvudet lika klart nu som för tio år sedan.
”Själv sjöng hon i duschen. Åt stora frukostar med ägg och apelsinjuice och hade börjat leta på nätet efter gymnasieprogram med inriktning på teater.”
– Jaså, det är nu jag gråter, tänker jag, nästan lättat, och så gör jag det. Tänker på hur livet kan bestå av att sjunga i duschen och äta stora frukostar med ägg och apelsin. Det där adjektivet, ”stora”. Det finns något så livsbejakande över stora frukostar. Det gråter jag lite över. Och över att sjunga i duschen. Och över att det är så långt mellan Danmark och Finland och över att mina vänner får chans att göra det de vill och över att jag saknar dem så fruktansvärt och älskar dem ännu mer. Jag gråter över att längta och över att ge upp. Över att det alltid är och alltid har varit så här, tårar och skratt om vartannat, och jag tror inte det någonsin blir på annat sätt heller.
Sandra skriver 