Tag Archives: tårar

Vad jag tänker

Vad jag skriver: Hej, är du också ännu vaken?

Vad jag tänker: Jag är så fruktansvärt trött, men kan inte sova. När jag blundar skriver jag listor i huvudet över ett evenemanget jag ska ordna; gäster, programpunkter, mejl att skriva, ställen att kolla upp. Jag stressar över flyttpackandet, över flyttandet, över flyttstädningen. Kommer jag hinna, kommer allt rymmas? Vad ska jag göra med vitrinskåpet, med soffan? Fpa skickar kravbrev på återbetalning, gör inte nya utredningar fastän de borde göra det och jag måste ringa för tionde gången och påminna dem för att ärendena ska gå framåt. Sommaren har inte ens börjat och jag fasar redan för att den ska vara över. Jag är så fruktansvärt trött.

Vad jag ska göra: Återlämna universitetsnyckel. Handla mat. Flyttpacka. Träffa en vän.

Vad jag gör: Återlämnar universitetsnyckeln. Går till domkyrkan, sitter i kyrkbänken och gråter. Promenerar tillbaka till cykeln genom en park, sitter på en parkbänk och gråter. Cyklar till affären, sitter på en bänk och gråter. Handlar mat. Cyklar hem och gråter. Flyttpackar inte utan tar en tupplur. Träffar en vän, dricker rödvin och gråter inte.

Vad jag tänker: ”Snälla, låt det bli bättre tills imorgon.”

Vad jag tänker: ”Snälla, låt det vara lättare imorgon.”

Vad jag tänker: ”Snälla, låt mig vara utsövd imorgon.”

5 kommentarer

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 26 – Mascara på kinden

Till alla er
som bär spår
av mascara på kinden:

Det kommer bättre tider

Det kommer bättre avtryck
på fel ställen:

Läppstiftsmärkta kyssar

Av våldsam dans och vildsint skratt
utsmetad kajal

Puder mot kavajaxeln
av innerliga famntag

Av tredagsfestival
med gräs och rök och grus
avskavt nagellack

Parfymdoft i en sjal
(den är inte din)

Till min vän M, med förfrågan: ”Kan du skriva en dikt tillägnad spåret av mascara på kinden?”, och till alla andra med mascaraspår på kinden. Här är er dikt.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Inte den här gången (heller)

Jag hinner inte läsa mer än början på mejlet, ”Du har denna gång tyvärr inte blivit utsedd bland de tolv deltagarna till författarutbildningen…”, innan jag skriker rakt ut. Fula ord. Fula ord, rakt ut, gång på gång, innan jag skriker fula ord ner i kuddarna i soffan där jag ligger och gråter hysteriskt.

Det är inte vackert och jag hoppas att grannarna inte är hemma.

Jag vet, rent logiskt, att det var en stor risk att jag inte skulle bli antagen den här gången (heller). Det är många sökande för de där tolv platserna. Men jag trodde och hoppades verkligen. Skickade in det bästa jag hade åstadkommit, ord skriva med hjärteblod och iver.

Det är alltid ruttet när ens bästa inte duger.

För en sekund tänker jag att jag fan ska sluta skriva, men det är bara en kort, fåfäng tanke. Vem tackar mig om jag slutar skriva? (Ingen.) Vem tackar mig om jag fortsätter skriva? (Nå, egentligen ingen där heller, men jag vet inte hur jag skulle leva om jag inte skulle skriva.)

Jag hade inte berättat åt så många att jag skulle ansöka, ifall det inte skulle gå vägen. (Nu berättar jag ju det i alla fall.) Men jag skriver åt mina närmaste vänner, att inte den här gången (heller) och att det känns ruttet. ”Det är det också”, svarar min vän. ”Det är ruttet med hinder för den som kan och vill men inte får”.

Då gråter jag igen. Utan fula ord, inte av ilska och besvikelse utan av kärlek och tacksamhet över den sympati jag får och de vänner jag har.

Och så tänker jag att den dag jag inte har ord i hjärtat och poesi i blodet är den dag jag är död.

13 kommentarer

Filed under dagbok

Psykisk förkylning

Jag borde kanske har lärt mig hantera det under årens lopp. Ibland går det att avstyra helt (ringa en vän, andas i fyrkanter, ta en dusch), ibland kan jag skjuta fram det, någon timme, ett par dagar, en vecka.

Ibland finns inget annat att göra än att ge efter.

Jag sitter ute på balkongen, väter betongen med tårar och snor, hyperventilerar, försöker sluta, misslyckas. Tänker att den här gången svimmar jag, huvudet bultar, synfältet blir snävt i kanterna. Det är tredje gången på ett par timmar som jag gråter okontrollerat. Flera vänner kommer och ser efter hur det är med mig, en av dem sitter kvar och pratar med mig, får mig att skratta genom tårarna och då jag slutar gråta för fjärde gången bestämmer jag mig för att det är färdiggråtet för idag. (Jag svimmade inte den här gången heller.)

Jag borde ha lärt mig, efter så många år, men den finns fortfarande där — skammen. Skammen i att min smärta är mental, i att jag drar mig undan för att själen inte orkar. Den förbannade skammen i att psykiskt illamående inte är lika accepterat som fysiskt illamående.

För att det inte syns på en att en mår dåligt. För att jag pratade och skrattade tidigare under dagen, svarade det är bra! på frågan om hur det går. För att jag (men det vet jag inte än) om några timmar kommer att få köra en låg, svart bil med en baslåda som får tänderna att skallra där vi drar mot regnbågen, solnedgången i backspegeln, och tänka det här är finare än fiktion. För att mina vänner måste ta hand om mig, se mig i tårar, i bitar. För att tankarna finns där — att jag inte mår tillräckligt dåligt för att förtjäna den uppmärksamhet som jag får. För att jag längtar efter, behöver den uppmärksamheten — hjälpen att komma igenom ångestattacken, lugna ner andetagen, få de knutna händerna att lösas upp.

Skammen får mig att fråga mig själv: Har jag orsak nog att vara svag? Borde jag inte klara av det (hjärtesorg, sömnbrist, kraftlöshet) på ett annat sätt än att gå sönder framför folk, dra mig undan som ett skadat djur i hopp om att någon ska hitta mig, för att jag inte kan (inte vågar?) be om hjälp rakt ut?

Jag har sagt att jag vägrar skämmas, men ibland är det svårt. Stigman vid mentala problem, misstron. ”Uppmärksamhetssökande”. Rädslan för att folk talar bakom ens rygg.

Det var en inflyttningsfest i huvudstaden. ”Låt mig va, men inte för mycket”, stod det på väggen i badrummet. Precis så är det då jag tyst smyger iväg, söker upp ett hörn, en korridor, en balkong, och hoppas på att någon hittar mig — för jag måste vara för mig själv men klarar inte av att vara det ensam.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Stora frukostar med ägg och apelsin

– Det här livet kommer att ta kål på mig, tänker jag uppgivet.

Jag är ensam hemma, otaliga kvadratmeter av ljus öppenhet med skog på tre av husets fyra sidor. Det har snöat under natten och jag tänker på att jag förra slutet-av-mars skrev om converseklädda fötter och koltrastar.

Tillbaka till livet. Detta otyg till ljuvlighet. Jag tänker på hur jag skulle kunna investera emotionellt i endast en relation under hela mitt liv och fortfarande känna att det skulle bli mig övermäktigt. Alla dessa känslor. ”Skulle kunna”, förresten. Jag kan inte. Alla dessa känslor betyder också alla dessa människor, alla dessa älskade människor. Mina nära och kära är många och utspridda. Igår talade jag femtusensjuhundrasextiosex sekunder med en vän i telefon, för det tar så länge för viktiga ting att färdas mellan Finland och Danmark.

Strax innan jag tänkte den ironiska tanken om att jag kommer dö av livet talade jag med en annan vän, om framtidsplaner som har klarnat och drömmar som verkar gå i uppfyllelse. Jag gladdes å min väns vägnar, det gjorde jag, och samtidigt visste jag att jag ännu kommer gråta över det. Att glädjas över någons framtid betyder inte att jag inte kan sörja det som har varit och snart inte längre är.

Jag sitter i soffan och läser en favoritbok från mina tidiga tonår. Föregående kväll stod jag länge framför bokhyllorna, med litteratur fram till år 2009, för att känna efter vad jag egentligen ville ha. På insidan av den bok jag slutligen valde står det mitt namn och 2004 i blyerts, omsorgsfullt textat. Det är en bok som berörde mig starkt som fjortonåring och jag ser bilderna i huvudet lika klart nu som för tio år sedan.

”Själv sjöng hon i duschen. Åt stora frukostar med ägg och apelsinjuice och hade börjat leta på nätet efter gymnasieprogram med inriktning på teater.”

– Jaså, det är nu jag gråter, tänker jag, nästan lättat, och så gör jag det. Tänker på hur livet kan bestå av att sjunga i duschen och äta stora frukostar med ägg och apelsin. Det där adjektivet, ”stora”. Det finns något så livsbejakande över stora frukostar. Det gråter jag lite över. Och över att sjunga i duschen. Och över att det är så långt mellan Danmark och Finland och över att mina vänner får chans att göra det de vill och över att jag saknar dem så fruktansvärt och älskar dem ännu mer. Jag gråter över att längta och över att ge upp. Över att det alltid är och alltid har varit så här, tårar och skratt om vartannat, och jag tror inte det någonsin blir på annat sätt heller.

Sedan torkar jag tårarna och läser klart boken.

Och sedan skrattar jag.

1 kommentar

Filed under dagbok

1500+ ord om mens

Jag vaknar klockan 01.06 av mensvärk. Suckar av lika delar frustration och uppgivenhet, kurar ihop mig på sidan för att försöka få smärtan att släppa, orkar inte stiga upp.

Jag vaknar klockan 02.04 av samma orsak. Trevar omkring med handen i mörkret för att få veta om det har läckt blod på lakanen. Det har det inte och jag orkar fortfarande inte stiga upp.

Jag vaknar igen klockan 03.10. Den här gången hasar jag till badrummet, sväljer en värktablett av den billigaste sorten och förbannar värken, världen och morgondagens oundvikliga trötthet.

Jag minns när jag var 10 år och vi skulle till simhallen från skolan. Innan bussens avfärd berättar en klasskompis att hon inte ska simma. Jag undrar varför och hon svarar att det är för att hon har mens. ”Vet du vad det är?” frågar hon och jag nickar, fastän jag inte är riktigt säker. Det är något jag har läst om i frågespalten i Kamratposten, men jag förstod det aldrig riktigt.

Det finns ett menstest på nätet, How metal is your period? Jag gör testet och får svaret ”Your uterus is a dark storm cloud and once a month it RAINS BLOOD out of your vagina for days on end. You, my friend, are very fucking metal”. Jag skrattar gott och skickar länken vidare till några av mina vänner, som också har erfarenhet av mens. Vi diskuterar testet nästa gång vi ses, skrattar så vi gråter över hur very fucking metal vi är (det är kul att få det bekräftat), men under skrattet finns förundran och frågor som vi efter en stund vågar lufta. Då vi gjorde testet upplevde vi alla en förvåning, kanske en lättnad: ”Finns det andra som känner så här och går igenom det här? Är det här en grej då det kommer till mens?” Det visar sig att vi delar många kroppsliga erfarenheter som har ett samband med menstruation, men som vi aldrig har vetat att även andra upplever, för ingen har någonsin pratat om det.

Jag minns när jag var 12 år och fick min första mens. Ett halvt år tidigare hade vi varit till skolsköterskan och hon menade att jag nog snart kommer få mens. Jag blev arg. Vem var hon att komma och bestämma om något sådant? Inte ville jag ha något med det att göra, jag var nöjd som det var. I slutändan hade jag förstås ingen talan och min kropp gjorde som den ville. Jag ropade skärrad på mamma, som undrade om jag behövde hjälp med bindan. Jag nekade och krånglade lite med bindan innan jag sprang ut för att leka med en kompis som var på besök. I efterhand ser jag det som något väldigt poetiskt och symboliskt. Jag må ha fått mens, men jag var fortfarande ett barn.

Menstruationen för med sig en väldigt tudelad känsla inför min egen kropp. Å ena sidan känner jag mig så distanserad till min fysiska uppenbarelse. Är det där verkligen mitt röda blod som rinner ur mig, är de där svarta, koagulerade klumparna faktiskt en del av mig som nu ska ut och bort? Det känns surrealistiskt, som om blodet inte är riktigt blod, inte mitt riktiga blod. Å andra sidan binder menstruationen mig obönhörligt till min kropp. Den svullnar upp och spänner, krampar och molar: magen, ryggen, underlivet, huvudet fungerar inte som jag är van vid. Jag måste förhålla mig till min kropp och dess funktioner på ett helt annat, mera medvetet sätt än under resten av min oreflekterade menscykel.

Jag minns när jag var 14 år och började ta p-piller, efter att jag en gång för många hade legat på golvet och gråtit av smärta. ”Nu får det vara nog, nu gör vi något åt det här”, tyckte min mamma. Det var i samband med det jag besökte gynekologen för första gången och jag är fortfarande inte helt bekväm med det. ”Har du någon pojkvän?” var en av de frågor som mitt 14-åriga jag fick under utredningen, och även om jag anade att frågeställaren egentligen var intresserad av något annat än min relationsstatus så kunde jag sanningsenligt svara nej, för nej var svaret både på den explicita frågan och på den outtalade frågan som jag anade bakom orden. Då jag fick samma fråga som 17-åring blev det svårare att veta vad jag skulle svara och jag kände mig olustig. Om jag svarar ja, så svarar jag kanske också ja på den outtalade frågan, där svaret kanske är nej, och svarar jag nej så kanske jag ljuger på den uttalade frågan. Mitt 17-åriga jag verkade förstå att det går att vara 17 år och ha pojkvän men ändå inte vara sexuellt aktiv, eller att vara 17 år och inte ha pojkvän men vara sexuellt aktiv ändå – vilket tydligen var mer än gynekologen verkade förstå.

Då jag fick frågan som 20-åring hade jag genomskådat de unkna föreställningarna och normerna som låg bakom frågans formulering och svarade helt enkelt på den outtalade frågan. Min relationsstatus hade inget att göra med huruvida jag kunde få mitt p-pillerrecept förnyat eller inte. Det var först som 24-åring som jag fick den tidigare bakomliggande frågan explicit ställd: Är du sexuellt aktiv? Och jag insåg att inte ens det är rätt formulerat och att den enda rätta frågan skulle vara: Har du sådant sex att du kan bli gravid av det? Jag undrar hur många år det kommer dröja innan jag får höra uttryckligen den frågan.

I somras läste jag Spill: en damroman av Sigrid Combüchen. Det var en fantastisk läsupplevelse av många orsaker. En av dem var hur romanen inte ryggade tillbaka för det mänskliga och/men tabubelagda. Jag läste ord och beskrivningar vars like jag aldrig hade kommit i kontakt med tidigare, och det var nästan att jag blev generad. Sedan blev jag generad över att jag blev generad. Sedan blev jag arg över att jag blev generad, över att det finns så livsviktiga och samtidigt vardagliga skeenden som rentav blir överväldigande i skönlitterär form, för att de så sällan, om ens någonsin, yttras eller känns vid.

”Hedda hade menstruation (”giltiga dagar” som hon skulle säga, om hon måste säga något) på andra dagen, den värsta, och kände blod glida ur slidan, klia utmed hårkanten på blygdläpparna och svämma ut vått, varmt och rikligt. Det som är viktigast att hemlighålla är det som inte går att kontrollera. Hon kunde inte hindra blodet från att rinna ut, man kan inte hålla sig när man blöder, hon kunde inte springa till toaletten i allas åsyn.” (Spill: en damroman, s. 25-26)

Kom inte och säg att du inte reagerade på något vis då du läste de där raderna.

Jag minns när jag var 23 och var ute i skogen en helg för att lära mig mera om läger- och vildmarksliv. Jag gjorde upp eld med tändstål, kokade mat över öppen eld och byggde vindskydd med likasinnade, en del ytligt bekanta men många av dem nära vänner. Under den andra dagen var jag tvungen att dra mig tillbaka till stugan som vi hade som bas, för mensvärken gjorde det omöjligt för mig att fungera som aktiv människa. Jag kallsvettades, tryckte i mig värktabletter och vatten och kröp ihop i fosterställning i soffan medan jag undrade om jag skulle svimma av smärtan och frossan innan medicinen hunnit börja verka. (Nej, det gjorde jag inte.)

Ett tag senare kommer de andra tillbaka till stugan. Jag ligger kvar i soffan, orkar inte bry mig om särdeles mycket annat än om att genomlida och genomleva minut för minut. Flera närmar sig och undrar hur det är med mig – de är fina på det sättet, mina vänner. Jag funderar om jag ska ljuga, en vit lögn om att jag har huvudvärk eller kanske bara säga att jag har ”ont i magen”. Mens är inget som ska nämnas ens för nära (speciellt manliga) vänner, men normer är till för att brytas och tabun är ännu mer till för att brytas, så jag säger som det är – jag har en sådan helvetisk mensvärk. En av mina vänner, som råkar vara man, sätter sig intill mig och frågar var jag har mest ont, och sedan stryker han länge med sina varma händer över min korsrygg medan jag äntligen känner hur de där 800 milligrammen ibuprofen börjar verka.

Det slår mig, hur snabbt jag glömmer bort hur ont jag hade. Då jag vaknar för sista gången är klockan 08.4o. Fortfarande inget blod på lakanen. Jag kravlar mig upp ur sängen, vinglig av sömnbrist men med bara en svag känning i magen. Jag undrar om det verkligen var så där farligt inatt, om jag hade orsak att svära så mycket och om jag inte överdriver mina plågor. (Jo, det var verkligen så farligt och jag hade all orsak, och nej, jag överdriver inte.) Då jag klär på mig väljer jag de bekvämaste kläder jag har, strumpbyxor som inte spänner åt i midjan och en trikåklänning som tillåter kroppen att gå utanför dess vanliga ramar.

♦ ♦ ♦

Jag tror inte att jag någonsin har skrivit mens- så här många gånger förut. Jag har skrivit och skrivit om, sovit på saken och bearbetat, låtit texten ligga och mogna ett par dagar för att sedan bearbeta på nytt. Fortfarande skäms jag lite då jag läser igenom inlägget (varför gör jag det?). Jag har tänkt publicera det här inlägget minst sju gånger, bara för att ångra mig sju gånger. Det känns olovligt att skriva om mens, men det gör att jag bara blir mer säker på att jag ska trycka på ”publicera”, trots att det gör mig obekväm. På samma gång känns det förunderligt befriande, nästan rebelliskt. Det här inlägget får stå för alla de gånger jag i mitt liv har hållit tyst om menstruation, för att det är något som ska kontrolleras och tystas ner, något som en ska dölja och nästan skämmas över.

Nu är jag färdig med att vara tyst och skämmas.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Allt det som är och aldrig blir

”Man ska hålla sig borta från saker som gör en hungrig och arg”. Jag tänker på vad min vän KJ sade där jag sitter på körövningen, trött och okoncentrerad, byter ställning med några minuters mellanrum i fruktlösa försök att lindra mensvärken i mage och korsrygg. (Någon dag ska jag skriva om mens. Om det klarröda, mörkbruna, svarta blodet, om smärtan som får en att ligga kallsvettig och darrande på golvet. Om att känna sig distanserad till sin kropp och samtidigt så förankrad till en kropp som spänner, krampar och är omöjlig att kontrollera. Om att bara försöka vänta ut det. Om det förbannade hyschandet och hemlighetsmakeriet som jag på senare tid har kommit att avsky.)

Jag sitter och vrider mig i stolen, tänker på te och choklad och så bestämmer jag mig för att cykla hem innan jag blir än mer hungrig och arg.

Väl hemma packar jag upp väskan och tygkassen med notmappen. Slänger yllesockorna i rätt låda, hänger upp jackan, lägger penalen prydligt ovanpå kalendern. Så går jag i duschen, varmt, varmt vatten och slutna ögon för att få känna efter och vara istället för att se ut och prestera.

Sedan sitter jag i duschen och gråter. Hulkar och snorar och jämrar mig under varmt, varmt vatten. Jag gråter över allt det jag är och allt det jag aldrig kommer att kunna vara, för att jag är just den jag är. Jag gråter över alla de historier jag har berättat och över alla de som jag aldrig kommer hitta orden till, och jag sörjer alla dessa oberättade historier. Jag gråter över alla de kyssar jag har fått uppleva och över alla de kyssar som kommer förbli okyssta, men som jag saknar ändå. Jag gråter över alla de sorger, smärtor och förluster som vi måste genomlida och genomleva, och jag gråter över alla de kärlekar, glädjeämnen och triumfer som vi med öppna hjärtan och armar får ta emot.

Det jag inte gråter över är studier, pengar, materiella ting. Det jag fäller tårar över då jag befinner mig där alla slags fasader och masker är överflödiga – ensam, naken, på golvet under en rinnande dusch –  är det som är verkligt viktigt, och i slutändan är det en stor tröst i sig.

Då jag har stängt av duschen snyter jag mig, sveper badrocken om mig och kokar upp vatten för att göra mig den där koppen te jag drömde om.

6 kommentarer

Filed under dagbok