Lekkamrater

Jag sitter och glorstirrar ut i tomma luften. Svettas bakom ansiktsmask och i tjock jacka, känner hur det rinner på ryggen och under behån. Framför mig smattrar tjänstemannen in information i datorn. Sambon sitter i skitiga arbetsbyxor och doftar rök och träskivor, kom raka vägen från bygget för att vi skulle hinna innan banken stängde.

”Är du en politiskt inflytelserik person?” läser bankpersonen utantill från skärmen.
”Nej”, svarar jag. Men jag önskar att jag var det, tänker jag. Inflytelserik, och rik. Då skulle jag inte behöva sitta och svettas i ett litet bankrum. Någon annan kunde göra det åt mig. Jag kunde ligga hemma på soffan; äta godis; skriva dikter; engagera mig ideologiskt; starta ett parti; starta en revolution.

Det här är att vara vuxen, tänker jag, och det får mig att fnittra. Allt är roligt i sin absurditet. Värmen, banktjänstemannen, mängden folk i Prisma en fredagseftermiddag, min tomma blick som jag inte lyckas vända från väggen. Att en av oss måste köra hem för att hämta våra pass, för att körkort inte dög som id. Att allt det här ska anses vara normalt. Jag skriver under flera papper, alla på finska för att jag inte orkar be om dem på svenska. Någonstans långt bak i mitt vuxna, ideologiska jag är jag lite sur över att det är min sambo som har sitt namn på alla viktiga papper: gemensamt bankkonto, hemförsäkring, elavtal. Någonstans är jag lite lättad över att jag inte behöver ta det ansvaret, även om eller kanske just för att jag stressade så mycket med det innan flytten.

Vi får göra om proceduren med de finska pappren flera gånger, när vi kommer på nya saker som måste tas i beaktande, jag skrattar fortfarande bakom masken. Jag känner mig inte som en vuxen, jag känner mig som ett barn. Sneglar på min partner, han har träflis på mössan och byggdamm på glasögonen. Som om han har hoppat i en sågspånshög hela dagen. Han ler också bakom masken. Lekkamrater i en låtsasvuxenvärld.

Semestervecka

Det finns inte så mycket tid att skriva blogginlägg. Inte när det är sommar och man har våffelkalas att närvara på, vänner att hämta från flygplatser, Britatårtor att äta, tvätt att tvätta och nätter att sova på andra ställen än i den egna sängen.

Här i veckan hade jag semestervecka och ekvationen såg ut som följande:
Jeppis: (4 vänner + 2 småbarn + 1 man) * 1 hus * 4 nätter

Vi tog promenader i grannskap som var så vackra att jag kunde gråta, firade födelsedagar, badade bastu och drack kaffe (OCH ÅT BULLAR) på Jakobstads finaste kafé Skorpan.

I Lundagård hittade jag två kvinnor från år 1936, Ulla och Maud. De var troligen systrar, men inget kan hindra mig från att fiktionalisera dem till flickvänner. 83 år genom historien är inget hinder för deras blickar.

Och däremellan var det vanligt småbarnsliv, i en lite mer udda familjekonstellation än annars. Jag har tömt och fyllt diskmaskiner flera gånger om dagen (kändes det som), diskat, hängt och vikt tvätt, lagat mat, klätt på små strumpor på små fötter, skuffat vagnar och haft högläsning. Fem vuxna på två barn känns ju som en rimlig minimiproportion.

Fick en påminnelse om livet via Instagram också. Jag skrattade högt och blev genast inspirerad till att ha mer sex samt äta mer kaka.

Jag har också bokat in hela tre sommarteatrar, alla med (minst) min syster. Så himla roligt det blir! ”En kakbuffé”, som syrran beskrev det. En komedi, ett nyskriven feel good-pjäs och ett historiskt drama. Ni österbottningar får lista ut vilka pjäser det blir.

Och så har jag tankar att tänka. Den där stora sorten som väcks av sommarljus, och av musik så vacker att det skär i hjärtat, och av kärlek och vänskap och av att inte kunna vara säker på något. Förutom det som Laleh sjunger: ”Men det enda man kan vara säker på är tack förlåt.”

Tack. Förlåt. Men framför allt: Tack.

Aprillyrik dag 4 – Onsdag morgon

19 elever
vid sina pulpeter
alla med blicken
ner i boken

En som snörvlar
två som hostar
fyra som tvinnar sitt hår

Pappersblädder
långsamt, tvekar

Någon gnuggar sig i ögat
onsdag morgon åtta trettio
gäspningar och röda kinder

Längst bort i hörnet
läser Felix
min favoritbok:

jag undrar om han tycker om den
lika mycket som jag

Ryska posten

Jag språkgranskar ett romanmanus. Det är fest på gång, en flicka fyller tretton, och de ska leka ”Mörka rummet”.

Jag kommer att tänka på alla dessa lekar som vi hade när födelsedagskalasen nästan omärkligt övergick i födelsedagsfester, tidiga tonår; ryska posten, snurra flaskan, sanning eller konsekvens, klädpoker … Alltid på något vis på gränsen till vad man ville och var bekväm med, något som man kunde förnimma men som var strax utanför ens förståelsehorisont, pirrigt och spännande, pinsamt och skrämmande. (Och samtidigt, på samma fest där någon i en omgång av snurra flaskan skulle kyssa en annan i tio sekunder, tunga och allt (åh, långtradare hette det – jag hade glömt det ordet!), på samma fest: utomhus lekte vi kurragömma, bollen är hemma; sprang och gömde oss bakom husknutar och under verandor och landtagna, upp-och-ner-vända båtar.)

Och heteronormativt, förstås! Alltid! Det fanns liksom inget annat alternativ ens tänkbart, så hårt satt normen i (o)medvetandet. Bara ett par år senare kommer jag att vara på en annan födelsedagsfest, med endast flickor, och när vi ser på film ligger jag med huvudet i födelsedagsbarnets knä och hon stryker med ett finger över mina sockerkladdiga läppar, filmen flimrar i utkanten av medvetandet, hjärtat flimrar, inget mörker eller slumpvist snurrade flaskor som bestämmer här.

(Och ytterligare några år senare: helt andra fester, helt andra människor, och där har heteronormativiteten kastats all världens väg, mörka minuter i badrum och skrubbar med vem som helst, kysser flickor inför allas åsyn – några spelar klädpoker fastän vi alla just varit i bastun tillsammans.)

Var ni också på den sortens fester? Någonstans mellan barn och tonår, med popmusik och dans (tryckare!) och lekar? Festen i källaren och föräldrarna som lovade att hålla sig på ovanvåningen, eller tvärtom. De populäraste pojkarna med uppåtspretande hår och MicMac-jeans. Chips (sourcream&onion, alltid) och godis i stora glasskålar, halvdunkla rum och ljusslingor. Fintröjan med silverglitter, H&M-läppglans, doften av billig parfym.

Knäckebröd och kokt potatis

De senaste dagarna har jag vikarierat som elevassistent i en lågstadieskola. Jag får skjuts med min pappa, som är lärare och rektor. Morgnarna är mörka och blåsiga, men jag sitter som en varm, sömnig puppa i passagerarsätet och lullar i takt med radion.

Min aktning för lärare och skolpersonal växer för varje timme. Att de orkar. Att de klarar det.

Varje rast är det någon som gråter. Någon som slåss. Varje lektion är det någon som springer, någon som skriker. Fyra elever som frågar ”Vad ska vi göra?” precis åtta sekunder efter det att läraren har gått igenom de steg-för-steg-instruktioner som står skrivna på tavlan.

Samtidigt: för varje timme lär jag känna eleverna lite bättre. De vågar komma till mig när de har problem med matteräkning, låter sig tröstas efter att någon har pickat dem lite för hårt i axeln, läser sin läseläxa för mig. (Det är fascinerande, hur stora skillnader det är  i läsning för elever på sju, åtta år: vissa stavar sig igenom varje ord och klarar det knappt då, andra läser flytande och har inga problem med ord som ”guldbroderi” eller ”brådska”.)

I matsalen tänker jag tänker, hur alla finländska elever i princip är uppfödda på knäckebröd, kokt potatis och mjölk så kall att det ilar i tänderna om man tar för stora klunkar.

Det fascinerar mig också, hur eleverna inte verkar tro att lärare och andra vuxna är så okunniga om vad de gör. Svärord i korridoren. Fula gester i matsalen. Tänkte vi också att vuxna inte lade märke till saker?

Kanske är det mycket vi inte lägger märke till.

Föräldrar och barn

En av mina närmaste vänner väntar barn på egen hand. Efter flera års noggrant övervägande och funderande kontaktade hon en fertilitetsklinik. Min vän hade tur, hon fick snabbt en passande spermadonator och blev gravid på andra inseminationsförsöket.

Om allt går som det ska får hon sitt första barn i sommar.

I en artikel på YLE konstateras det att 150-160 ensamstående kvinnor blir mammor varje år, med hjälp av fertilitetsbehandling. Folkhälsan ordnar en kurs för sådana blivande mammor, eftersom blivande mammor utan partner kanske inte alltid känner att de har en plats på traditionella föräldrakurser.

Det konstateras också i en annan YLE-artikel att regnbågsbarn (i detta fall barn till samkönade kvinnopar eller ensamstående kvinnor, som använder fertilitetskliniktjänster) är en klassfråga. Det är helt enkelt mycket dyrt att försöka få barn på det viset: vi pratar tusentals euro.

Jag läser artiklarna med stort intresse. Sedan läser jag kommentarsfälten och vill spy.

”Alla barn har rätt till en mamma och en pappa” skriver någon. ”Barn är ingen rättighet”, skriver någon annan. ”Jag tycker barnets behov ska ställas i främsta rummet. Singelkvinnor borde inte ha rätten att kasta bort ett människoliv bara för att de vill ha en liten kelgris att köpa gulliga kläder till”, skriver en tredje i all sin vidrighet och SATAN I GATAN ÄNDÅ, mina versaler och svärord räcker inte till för att förmedla den ilska och förnedring jag känner.

Självklart är barn ingen rättighet, inte för någon, och därför är det så tröttsamt att självklarheter ska användas som argument mot vissa grupper som vill ha barn. Ingen pratar om sådant när olikkönade par söker fertilitetshjälp på grund av barnlöshet.

Och när folk talar om samkönade parförhållanden som ”val av livsstil” och menar att man på grund av det valet har valt bort barn, då ser jag fanimej rött. Allt som över huvud taget kopplar ihop icke-heterosexualitet med ”val” och ”livsstil” får mig att vilja skriva FUCKKKK YOUUUUU (men då skulle jag säkert bli portad från alla kommentarsfält).

Det är personligt. Varje gång någon påstår att ett barn alltid ska ha rätt till en mamma och en pappa, att singelmammor är egoistiska och ”kastar bort ett människoliv” för att de bestämmer sig för att bli just singelmammor, så är det personligt. De som skriver så spottar på min vän, min underbara vän som längtar så efter barn och som tack vare teknologi och liberal lagstiftning (och länge ihopsparade pengar). De som skriver så spottar på mig, för även om jag inte vill ha barn så vill de förvägra mig chansen till barn på egen hand.

Ytterligare en kritisk kommentator skriver att YLE-redaktionen ”framställer den förändring som sker i samhället på denna normkritikens och normnedmonteringens väg som något positivt”. JA FÖR FAN. Att över huvud taget vidga familjebegreppet och -bildningen tror jag bara är positivt. Mer förståelse och respekt. Ett synliggörande av den mångfald som redan finns.

We’re here, we’re queer – get fucking used to it already.

Lucia -93

En riktigt glad Luciadag önskar Sandra 3½ år!
Nu ska Sandra 26½ år snart få besök av syster, äta lussebullar och klä granen.