Att bli sjuk i covid för andra gången lagom till villaavslutningshelgen är rätt surt. Då missar man både kombinerat inflyttnings- och förlovningskaffe en kväll, och så själva villaavslutningen följande kväll. Dessutom får de i familjen som ännu inte smittats (det var inte så många) hålla sig borta från villan, och så får man inte träffa dem heller på många dagar. Det enda som lite lindrar harmen är att man är för trött för att egentligen orka bry sig.
Dagarna dras ut, direkta hållpunkter saknas. Jag äter inte för att jag är hungrig utan för att jag känner att jag skulle må bra av det. Inget smakar ändå något. Jag ligger i sängen och vilar i många omgångar, och däremellan tar jag en kort, långsam promenad iklädd collagedräkt, yllesockor och crocs. Gräsmattan är slirig av de dagliga regnen. Jag kollar till mommo säkert tjugo gånger om dagen, ser att hon fortfarande andas där hon ligger och sover. I dag har hon klätt på sig och stekt ägg till frukost (innan hon gick och vilade igen), så vi ska tro att hon (liksom jag) är på bättringsvägen.
I dag skulle moffa ha fyllt 90 år. Grattis moffa, där på andra sidan! På den här sidan fick han bli 87 år. Vi firade honom på förmiddagen (och villaavslutning på kvällen), med kaffe, skumpa och fyra sorters bakelser. Jag blir så glad av det här fotot! Det fångar moffa så på pricken. Glad med det tjusiga håret på svaj, finskjorta och byxor som mommo helt säkert valt ut (men stickade tofflor på fötterna, för bara för att man är uppklädd behöver man inte frysa). Syrgasslangen som fick hänga med det sista knappa året. Här på sin födelsedagsmorgon sjöng vi ja, må han leva för honom, och han sjöng en rad ur en visa: Picco-Piccolissima serenata, mera mera kärlek och mindre ord!
Mommo berättade att hon drömde om moffa i natt, som hon (och jag) allt emellanåt gör. Han skulle fara iväg på sparesa till Pärnu, dit de har varit tillsammans många gånger, men han hade något märkligt för sig när han skulle packa: – Men vad gör du riktigt? – Jag hackar is för att ta med mig till badtunnan i Pärnu. – Hör du, du får nog all is du behöver i Pärnu på plats och ställe!
Jag vill bara avsluta med en uppmaning: Hålls hemma när du är sjuk. Och om du nu absolut vill träffa folk när du har förkylningssymptom – ta ett coronatest först, och visar det positivt, så träffa inte folk ändå. För dig kanske det känns som en vanlig lätt höstförkylning, för mig kanske det blir en rejäl förkylning som däckar mig en vecka, för 90-åriga mommon kan det var rentav ödesdigert. Det slår så olika, och vi kan aldrig veta på förhand. Var inte oartig. Hålls hemma när du är sjuk.
Det kändes som en bra idé i teorin: stiga upp med sambon 6.30, packa frukost, åka iväg in till stan till kl. 8 för att arbeta i lägenheten innan ett åtagande kl. 14. Men vad blir resultatet? Huvudvärk, en spretig att-göra-lista, och dags för lunch redan 11.20. Det är inte det att jag inte kan stiga upp tidigt. Det är att jag inte tycker om det.
I stället för en att-göra-lista får ni här en liten blogglista, snodd som vanligt av min mer kända bloggnamne. Jag ska börja skriva ordentligt i den här bloggen någon gång igen, men den här sommaren har varit … en sommar. Så fullspäckad av program av varierande sort. Kanske jag skriver om den också någon gång. Eller så struntar jag i det.
Två böcker jag vill läsa If wewere villains av M.L. Rio. Selma av Hannah Lutz. En är lånad, en är reserverad!
Två saker jag skjuter upp Kolla upp om jag kan få billigare bilförsäkring. Boka rundtur på Island.
Två dryckesbeställningar jag gör på bar Som om jag skulle gå på bar! Det är lite roligt med Sandra Beijers blogglistor, för det blir emellanåt så tydligt hur något som är självklart i en persons liv är helt befängt i en annans. Men om jag skulle gå på bar? Om jag skulle beställa något att dricka? Då är det antingen ”ett glas skumpa, tack”, eller så återgår jag till mina första år på krogen, när det främst var: ”Kan jag få någon rolig alkoholfri drink?”
Två saker jag ogillar med mig själv Katastroftänkandet. Hur sur och butter jag så ofta är.
Två saker jag gillar med mig själv Jag lever långt enligt de värderingar jag har. Närheten till känslor.
Två plagg jag vill ha Igen, plagg som jag vill ha? Jag vill aktivt låta bli att köpa plagg. Hoppas jag inte behöver köpa nya kläder på många år (fast ibland måste man ju göra det ändå, som när underkläderna är utslitna). Men jag har tänkt på att det vore trevligt och praktiskt att ha ett par vandringsbyxor. … jag kommer helt ärligt talat inte på ett andra plagg.
Två personlighetsdag jag älskar hos andra En påtaglig iver över ett gemensamt intresse (typexempel: litteratur- och feminismdiskussioner med Ylva). En uppriktig välvilja och uppmärksamhet (typexempel: min klasskompis A från gymnasiet).
Två barer i Stockholm ställen i Österbotten jag vill hänga på i höst Biblioteket. Skogen.
Två saker jag längtar efter En rejäl hemmahalloweenfest. Pumpor och ljusslingor i varje vrå! När vår lägenhet är grundligt städad och vi har flyttat tillbaka alla saker på sina rätta platser och vi är redo att börja stadslivet igen.
Under högstadiet upptäckte jag rock- och metallmusiken, med dragning åt glamrock och svartrock. Det var HIM, Negative, The 69 Eyes, lite Iron Maiden, Tigertailz, Crashdïet – och Hanoi Rocks, detta finska glamrocksfenomen vars debutskiva fortfarande bär en av de snyggaste titlarna enligt mig: Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks. Mina vänner och jag delade tacksamt nog musiksmak i mångt och mycket. I detaljer som glittrande scarfer, hemtrycka band-t-shirts och Klippotekets hårspray, i orange flaska av den största storleken, finns vår vänskap konkretiserad.
Jag googlade låtar och foton, printade ut bilder för att pryda mina skolkalendrar. En liten svartvit, inplastad bild av en barmagad Mike Monroe har hängt med som bokmärke i mina kalendrar ändra fram till för något år sedan, då jag köpte en kalender med inbyggt bokmärke. Då fick bilden flytta till min arbetsanteckningsbok. Den första Youtubevideon jag någonsin såg var en liveversion av Million Miles Away. Jag köpte en musiktidning med ett reportage om Hanoi Rocks i början av sin karriär. De berättade att de var så fattiga när de bodde i Stockholm att de ibland bara hade råd att köpa gurka till mat, och på bilderna låg Mike Monroe draperad över motorhuven på en bil, iklädd röd cowboyhatt och guldlamékostym med små, svarta prickar.
I Hanoi Rocks’ låt Lost In The City från debutskivan år 1981, med mycket enkel text där refrängen både inleder låten och upprepas många gånger, sjunger Mike Monroe om det hårda livet i storstan, för den som vill fantisera kanske om tiden i Stockholm (och vem är bättre på att fantisera än fangirls?):
”Take me down to the way back home I lost all my money, now I’m all alone City boy stole my car City girl stole my heart”
Men ungefär halvvägs in i låten, strax före bryggan, så kastas texten om i en enda refräng:
Now won’t you take me down to the way back home I lost all my money, now I’m all alone City girl stole my car City boy stole my heart Oh yes, he did!”
Jag minns hur det redan då kändes som en hemlighet, något privat mellan mig och Hanoi Rocks, kännbart bara i den bärbara cd-spelaren och bussresorna till och från skolan, något som pirrade och som var synligt endast för de insatta. Man behövde lyssna noga på låten för att inte missa det – jag läste i texthäftet som hörde till, för att vara säker på att jag inte hade missförstått något. Det var mitten av 00-talet, jag var tonåring och såg mig som straight.
Ändå var det något med en city boy som stjäl en annan city boys hjärta som fick mitt eget hjärta att fladdra till.
För alla er som inte kunde vara med på tinget på Hravnavallen i Runmarken tidigare i sommar, så kommer här en berättelse om vad som hände. Det är en berättelse mest i bilder, tagna av Tuomas Puikkonen, och fokuserar på Tora av Gullänga. Förutom de här fotona finns det hundratals till, och ni får gärna bläddra, om inte annat så för att se allas fina utstyrslar och det bästa Runmarken kan erbjuda, också efter sju svåra år: https://www.flickr.com/photos/darkismus/albums/72177720309719920
Jag spelade alltså Tora av Gullänga gård, den största och mäktigaste rövarhövdingen i Mattisskog-, jag menar, den rikaste härskarinnan i hela Runmarken. Tack vare goda vänner som lånat ut smycken och rävar kunde jag också se så rik och mäktig ut som jag hade hoppats.
Den gamla jarlen Erik Saltskänke skulle begravas.
Han fick en likvaka med riter, gåvor, sånger och uppvisningar. Nåde den som har något ont att säga om honom under den kvällen, även om han inte varit den jarl man hade hoppats de senaste åren.
Tora sjöng sin ätts egen sång, en version av Þat mælti mín móðir med egen svensk text som jag skrivit. Jag sjöng så förvånansvärt mycket under det här lajvet: fyllevisor, ättesången, giftasvisan. Ibland visste jag inte ens vad jag skulle sjunga när jag ställde mig upp, men jag sjöng utan att staka mig, utan att det alltid lät så vackert – men det lät.
Syftet med att vart sjunde år samlas till ting var bland annat att hålla samlingar där oförätter reddes ut, folk straffades, trälar friades, fria upptogs i ätter, trolovningar och äktenskap kungjordes.
Ett exempel: Tora av Skallagrimnaätten, som varit tilltänkt brudpart till ett stundande äktenskap med Völsungaätten, hade blivit mördad under vårvintern, och Torsten av Spjutvalla stod inför tinget för att förklara sin del i det skedda. Han nekade till mord, men erkände att han i vredesmod hade befallit Tyrvi Stortrut att blanda örter i Tyras dricka, så att Tyra skulle bli än mer berusad, ställa till med oreda, förarga Vöslungaätten och därmed göra så att trolovningen skulle brytas.
Thegnerna (alltså de lärda som ledde tinget) ville veta vad det var för ört. Det var en ört som kommit från Miklagård, som Torsten köpt för många år sedan av en handelsresande. Han visste inte vad örten hette eller hur den riktigt fungerade. Thegnerna diskuterade då om de borde kalla Fråsa, gudahovets träl som blivit tagen från just Miklagård, att tala inför tinget. Hade Fråsa några som helst kunskaper i örter? Nej, men hon var ju från Miklagård.
Som ni kan förstå var det var många, långa och tradiga tingsförhandlingar, precis som jag hade anat, fasat för och hoppats på. Modern logik och demokratiskt tankesätt fanns inte i Runmarken. Där var det annat och andra – gudarna, äran, eder – som rådde.
Gudahovet, den grupp andliga ledare som hela tiden bodde på den heliga platsen Hravnavallen, hade också stor del av tinget. De ledde, förutom jarlens likvaka, också hans begravning och det stora blotet för att blidka guarna efter sju svåra åren.
Tider av nöd kräver ofattbara offer, så tinget blotade en människa – det dyrbaraste som finns – och blotträdet i mitten av lunden fick smaka blod.
Det var inte bara människor som beträdde Hravnavallens heliga marker. Där gick vi även bland gudar – och bland trollpackor.
Jag hade två saker jag ville uppnå under lajvet Korpkvädet. Jag ville att Tora skulle bli jarl, och jag ville få till stånd ett bröllop. Tora blev jarl. Hon myglade, manipulerade och mutade sig till jarlskapet, sade det som folk ville höra, gjorde överenskommelser och gav framtida handelslöften, betalade där det behövdes, för pengapungarna var tunga av guld och silver.
Och jag fick till stånd ett bröllop. Toras eget, dessutom. Endast och enbart en affärsallians, för att knyta samman Skallagrimnaätten och Völsungaätten och få slut på den fejd som plågat ätterna.
Det blev förhandlingar ätterna emellan innan bröllopet – vem ska gifta sig, vem gifts in i vilken ätt, var ska paret bo, vem betalar för bröllopet – innan en överenskommelse kunde nås och det förkunnades inför tinget att Tora av Skallagrimnaätten och av Harald av Völsungaätten skulle ingå äktenskap för att förena ätterna.
Tingsärendet som följde var att Harald, helt oväntat, stiger fram och erkänner fadersmord tillsammans med sina två bröder. Dessutom får Tora höra att Harald har lovat bort sitt förstfödda barn till Grettungaätten för att betala en skuld.
Man kan upphäva en trolovning för mindre.
Tora blev rasande, men lugnade sig tillräckligt mycket för att hålla fast vid planen om äktenskap när Harald och hans bröder blir friade i tinget mot böter, och hennes träl påpekar att Haralds förstfödda barn ju inte behöver vara Toras förstfödda barn. Det är sådant man har frillor till. Och går allt riktigt åt Hel så är ju Harald viking, och vikingar drar ju ut på räder. Det är inte alla som kommer hem levande från sådana.
Så det blev ett bröllop trots allt, med lövprydd vigselbåge och Frejs välsignelse och långbord med sång och skratt och aldrig sinande mjödkannor. Köket bar ut rätt efter rätt: grönkålssallad med ost, nystekt flatbröd med örtsmör, så gott att man kunde dricka det, glödgad kålrot och lök, inlagd morot, rödlök och vitkål, korngrynsgryta med plommon, kycklingspett, flamstekt lax, revbensspjäll, mjödmarinerade frukter och bär med kanelyoghurt … Det var en av de bästa festerna jag någonsin varit på.
Sedan dansade folk sig andfådda: trälar, vikingar och fria om vartannat. Endast på en jarls bröllop kan folket blandas på det sättet, uppmuntrad av mjödet och ruset.
Sent den sista natten, när jag hade klätt av mig både den underbara, lånade guldbrokadklänningen och min roll, så badade vi bastu. Eller ”bastu”. Vi tätade ett av kökstälten så gott det gick, satte två grytor med lite vatten i botten på gasbrännare på full fräs, och bar in en bänk. Så satt vi, den nya jarlen och tre köksträlar, och småsvettades om överkroppen och kyldes ner om fötterna (för så bra gick det inte att täta tältets springor längs marken). Inte blev det ju bastuvarmt, men vi fick tvätta oss i ljummet vatten och diskutera hur man kan göra en riktig bastu nästa gång.
Sandra skriver 