Monthly Archives: augusti 2013

Till Elorias vänner och fränder

Ni.

Ni har stulit mitt hjärta,
omfamnat min själ
med mjuka armar
och höga skratt.

Ni har sprängt mina tegel, slagit in mina dörrar
vidöppna
inför världens hisnande skönhet.

Jag har låtit mig snärjas
av te och rök och tjära,
jag har låtit mig förledas
av smeksamma ord och lockelser.

Jag har låtit mig gå vilse
i era förtrollade skogar
i era kullerstenslabyrinter
i era världar av skimrande drömmar.

Ni.

Ni har stulit mitt hjärta,
omfamnat min själ
och jag tänker aldrig
släppa er hand.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

All that jazz

(med inspiration av kvällens händelser)

Vi var en handfull vänner som hade samlats för att umgås. Det var sensommar, tidig höst rentav. Vi hade druckit te och pratat teveserier och förbannat studerandes dåliga ekonomi. Nu var klockan egentligen lite för mycket för att vara en vardagskväll, alla var trötta men ingen ville heller bege sig hemåt. Så kom det sig att vi rotade fram en kortpacke och satte oss kring soffbordet för att spela Klöver Åtta. I bakgrunden spelades musik medan vi halvengagerat slängde fram kort, åt godis och suckade varje gång vi var tvungna att stå över en runda.

Så hördes mjuk jazz, och jag förde världsvant cigarettmunstycket till läpparna. Det rasslade till av de många, stela armband som prydde min handled. Jag blåste ut röken i en tunn stråle och tänkte att det här, det här är livet.
-Så, vad dricker du? undrade Richard, som satt vid min vänstra sida. Jag kikade ner på bordet över mina kort. På den mossgröna sammetsduken stod ett lågt kristallglas med bärnstensfärgad vätska.
-Whiskey, svarade jag.
-Ah. Skål för den goda smaken! sade Richard och höjde sitt eget glas med Glenfiddich.

Medan vi skålade såg jag mig runtomkring. Söta Peggie satt med en bourbon. Marcus hade tagit sig ett glas portvin medan Annie smuttade på sherry. Richard tände sin andra cigarr för kvällen och nickade åt Marcus att blanda korten för ytterligare en omgång poker. Jag synade den nätta lilla hög med spelmarker som jag hade lyckats vinna åt mig under kvällens lopp och bestämde mig för att satsa högt denna gång.

Det blev varmt under den lågt hängande lampan. Annies strasshalsband glittrade då hon, med samma entusiasm som hon tog sig an allt här i världen, kastade sig över korten. Peggie hade otur och lade sig efter bara två varv. Richard verkade stensäker på att ta hem potten och bjöd löjligt högt, så det var mig ett ännu större nöje att i slutet lägga fram en hand straight flush mot hans fyrtal. Med en svordom sköt han över sina spelmarker till mig. Utan att dölja min skadeglädje tog jag emot dem och fiskade sedan förnöjd upp en fickspegel ur handväskan för att bättra på mitt mörkröda läppstift.
-Jaha, gratulerar till vinsten, miss Susan! Jag log syrligt mot Richard.
-Kära du, sade jag, när blev vi så formella att jag slutade vara Suzy, darling för dig? Är du en dålig förlorare, måhända?
Richard lutade sig fram och kysste mig på kinden. Han doftade sött av cigarr och parfym.
-Inte alls, Suzy darling, sade han med ett skratt. Får det lov att vara påfyllning av starkvarorna?

Jag sträckte på mig för att slå askan av cigaretten i askfatet, då musiken tystnade. Låten var slut och jag insåg att jag inte längre hade en cigarett i handen. På ett ögonblick försvann smaken av whiskey från min tunga, och det var inte längre tjockt av rök i rummet. Där jag hade haft min trave spelmarker fanns bara en hög med godispapper.

En kort stund satt vi alla tysta och stilla. Så reste sig Richard upp och gick fram till datorn.
-En gång till? frågade han och såg på oss, och vi nickade alla ivrigt.
Bring it on, baby! utbrast Marcus. The beauty, and the fame, and all that jazz.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Kramkalas!

Det finns en sång av The Sisters Of Mercy som heter First And Last And Always. Det var vad jag tänkte på då jag körde in mot stan idag. Vår allrakäraste Vivi som hade förgyllt vår sommar, skulle flytta tillbaka till de brittiska öarna. Jag var med henne då hon första gången kom till vad som blev hennes vita, tillfälliga sommarhem, och det kändes bara rätt att jag också var den som lämnade lägenheten för sista gången med henne. Nästan tre hela månader fick vi ha henne i staden, närmare än någonsin, och det var en ära och glädje större än jag kan beskriva just nu.

Cirkeln slöts även på andra vis. Liksom vi hade en välkomstkommitté som väntade Vivi på tågstationen då hon anlände till staden, var vi tillika en skara som följde henne till stationen för att vinka av henne då hon skulle åka. Då lite biljettrassel hade löst sig, så hjälpte vi att bära ombord Vivis saker. Alla bar något – en väska, en tygkasse eller bara en tröja. Väl inne i tågvagnen stuvade vi med väskor, hamnade i vägen för andra passagerare och krånglade oss mellan tågsätena. Jag fintade förbi en affärsman och fick trängas med en beväring i armékläder som hade sittplats bredvid Vivi, tvärs över gången.

Så var det dags för oss sex, Vivi och hennes fem följeslagare, att ta farväl där vi stod och trängdes i mittgången.
”Kramkalas!”, sade Vivi och omfamnade den närmaste av oss.
Kramkalas?” hördes det från sätet bredvid. Där stod beväringen och bredde ut sina armar, och utan att tveka slog jag armarna om honom och kramade honom. Jag har ingen aning om vem han var, men just i den stunden älskade jag honom för det han gjorde. Han fick flera kramar av de andra i sällskapet också, och sedan kramade vi alla Vivi, och sedan kramade jag Vivi igen, och då jag redan var på väg ut ur tågvagnen kom jag ihåg att jag skulle hälsa från Z och gav Vivi en kram från honom också. Sedan var jag tvungen att skynda mig ut innan jag började gråta. Det sista jag hörde, strax innan jag steg ut ur vagnen, var beväringen som frågade Vivi: ”Så, ska du resa långt?”

Det är gånger som den här, tänkte jag medan tårarna i ögonvrån byttes ut mot ett leende, som verkligheten vida överträffar dikten. Åh, vad det är fint att leva!

6 kommentarer

Filed under dagbok

Till döds

Det slog mig där jag satt på golvet, så som jag brukar sitta på golv; en insikt liksom en stöt i bröstet.

Jag kommer sakna er till döds.

Mina vänner, mina underbara vänner som alltid har varit mig kära men som under denna sommar har rotat sig ännu starkare i mitt hjärta. Många är de kvällar och dagar vi har upplevt tillsammans, många är de skratt och de tårar vi har delat. Det är den aspirerande bokbindaren, som är så olik mig själv men som jag håller så innerligt av för det. Det är min älva, som är en självklar kärlek och som jag aldrig behöver tveka inför. Det är den rödhåriga räven, som det är nästintill omöjligt att inte falla för. Det är småfolket, som aldrig slutar bjuda mig på te trots att jag så sällan har möjlighet. Det är alla de och många fler, som jag skattar högt och tycker om att umgås med.

Nu ska jag lämna dem, som jag gör om höstarna.

Och jag kommer sakna dem till döds.

7 kommentarer

Filed under dagbok

Denna sommar

Vad blev det av denna sommar?

Ja, vad blev det?

 

Den dallrande, röda hettan på kretenska berg.

Smaken av frusna hallon i soldagrar.

Svetten som rinner nerför ryggen på dansgolvet.

Knarret från gungstolen i lanthandeln.

Timmar av en bensindoftande 50-talshistoria som inte är min.

Hundra och åter hundra kramar och kyssar.

Nya, osannolika bekantskaper som jag försiktigt nosar på.

Blåbärsris i det oändliga.

Hala, blänkande fiskar under en vass kniv.

Ljusa sommarnätter som aldrig lämnar mitt hjärta.

Ett aldrig sinande umgänge som gränsar till det hysteriska.

 

Det, kära vänner, är vad det blev av denna sommar.

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Puukkon i kaffet

Det var en tung dag. Jag hade sprängeldat i bondstugans öppna spis hela förmiddagen och nu satt jag och stirrade ner i en liten vit Arabiakopp med gulddekor. Mjölkvirvlarna fick det tjocksvarta kaffet att ljusna och det steg upp en svag doft av kardemumma. ”Jag borde ha något att röra om med”, tänkte jag och så hände det. Jag fick en mening. Det var inte ens en hel mening, endast ett meningsfragment som dök upp i mitt huvud och jag var tvungen att göra något av det. Några ord som trillade ner från taket och ner i min rykande kaffekopp.

”…sade han och rörde om i kaffet med puukkon.”

Det var bara att snabbt springa efter papper från katedern i skolan, sno åt sig en blyertspenna, vässa den med kniven som låg kvar på arbetsbänken och sedan sätta sig ner och skriva medan kaffet kallnade. Detta var historien som gömde sig bakom de nio orden.

* ~’ -; ~^ *

Det hade varit en blöt natt, och den sena marssnön låg som en tung filt över markerna där vi pulsade fram. Jag hade smort in näbbstövlarna föregående dag, men vätan trängde ändå igenom och jag var snart både genomblöt om fötterna och genomsvettig om ryggen. Jussi travade på i god takt och trots att jag försökte hänga med så blev jag till slut tvungen att be honom sänka farten.
-Vad är du för en lallus? skrattade han och dunkade mig hjärtligt i ryggen med så stor kraft att jag snubblade till, men han slog ned på takten, bjöd mig på vatten och började berätta en historia om hur han i sin ungdom gick vilse i skogen runt Sinivaarafjället och hur han gjorde en överenskommelse med en rånda för att hitta hem igen. Jussi berättade ofta historier, men han hade alltid nya på lager och på något vis fick han mig alltid att tro att han talade sanning.

Solen hade redan nått toppen på sin ännu korta bana då vi bestämde oss för att ta rast. Vi hittade en fin bäck som kluckade löftesrikt mellan snödrivorna och en stormfälld gran erbjöd sittplats. Kvickt späntade Jussi upp en grenklyka och fick igång en eld, hastigt surrade han ihop en trefot och snart fräste en sotig kaffepanna över elden. Med en belåten suck bredde han ut sin jacka på den omkullfallna trädstammen och slog sig ned för att värma händerna. Det sades att han hade älvblod i sig, att hans samiska mormorsmor hade fått ihop det med en av de underjordiska och att det var därför som elden lydde honom i alla väder. Jag hade, som många andra av min generation, fnyst åt de historierna, men ju mer tid jag tillbringade med Jussi, desto tydligare insåg jag att han inte var som alla andra.

Vi satt tålmodiga och väntade på att kaffet skulle koka upp, och så småningom började Jussi sjunga, en långsam, dov sång långt nere i bröstet. Jag förstod inte orden, men jag kände gensvaret från elden, från snön, från träden, från bäcken. Allt runtom lyssnade till melodin, skälvde till och återgav sitt eko, sin version av sången. Jag kände hur marken riste till, hörde hur hela världen sakta sjöng om liv och död och återfödelse i en taktfast, aldrig sinande ström.

Det bekanta ljudet och den väl förtrogna doften av porlande kaffe fick mig att rycka till. Med plirande ögon räckte Jussi mig en kåsa och en mandelskorpa. Förtrollningen var med ens bruten och jag var tillbaka i skogen och snöslasket. Medan vi drack och doppade försökte jag fråga Jussi om sången, men han bara skakade på huvudet.
-Senare, senare. Då du är lite äldre, och mycket förståndigare, ska jag lära dig sjunga, sade han och rörde om i kaffet med puukkon. Utan en egen puukko var man ingen oikea mies, och Jussi satte en stolthet i att alltid ha med sig sin puukko, alltid nyvässt, alltid nära till hands. Så tömde han kåsan, kastade sumpen över vänster axel och sade att nu, nu måste vi ge oss av om vi skulle hinna fram innan skymningen. Snart var elden släckt och kaffepannan undanplockad. Vi drog på oss våra fuktiga stövlar, kontrollerade att puukkon satt säkert i bältet och begav oss sedan iväg. Jussi stämde upp i sång igen, men den här gången var det med hög och klar röst, en visa om hur en hopplös ungkarl hittar sitt livs kvinna ute på mossen.
-Den här sången kan jag lära dig redan nu! hojtade han, rättade till ryggsäcken och började om från början.

3 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Att inte ha en garderob att komma ut ur

Det finns så många bra bloggare som sparkar igång mitt tankemaskineri. En av dem är Sanna, som för ett tag sedan skrev ett tankeväckande inlägg och frågade när hennes heterosexuella läsare kom på att de är heterosexuella. Hon uppmanade också läsarna att blogga om saken och jag känner att jag vill göra ett försök, men vill också redan nu gardera mig och på intet sätt utlova ett sammanhängande och uttömmande inlägg, utan närmast lösa funderingar kring ämnet.

”När kom ni på att ni är hetero?” frågar hon och bjuder också på några följdfrågor, som ”Har ni alltid varit hetero, eller har ni haft homosexuella kärlekshistorier också?”, ”Hur reagerar omvärlden på er heterosexualitet och vad är det jobbigaste respektive bästa med att vara hetero?” samt  ”Hur kom ni ut, och hur ofta kommer ni ut (det vill säga ”skyltar” med er sexuella läggning)?”

Ja, jösses…

Min vän L kastade en gång begreppet heteroflexible åt mig. ”Mostly straight, but shit happens sometimes”, var hans skämtsamma definition. Jag tycker mycket om det begreppet. Jag tycker överlag om ord som precis beskriver ett fenomen, en känsla eller en tanke som jag har. Det rättfärdigar plötsligt fenomenet, känslan eller tanken – det är officiellt, det finns på riktigt, det är inget som bara jag känner eller upplever. Jag njöt av att hitta ordet eskapism och få ett namn på det jag ofta sysslade med. Jag var själaglad då jag i gymnasiet snubblade över begreppet queer och med ens fick en accepterad etikett att sätta på mitt tankesätt. Känslan var kanske inte lika överväldigande då jag fick heteroflexible givet åt mig, men det var inte desto mindre en känsla av att det jag gör och känner är rätt, även i andras ögon.

De gånger jag inser att jag är hetero (eller heteroflexibel) är de gånger jag bryter mot heteronormen, och därmed bryter mot det mönster jag själv oftast följer. En av de första, faktiska insikterna kom för ett par år sedan, då jag mötte en flicka på en nattklubb. Hon bröt mot den (hetero)norm som råder på nattklubbar genom sitt utseende, och jag bröt mot samma norm genom att interagera med henne som det endast förväntas att heteropar gör. Vi talade med varandra och jag bjöd henne på en drink. Vi dansade tryckare och då det blev valomerkki bytte vi telefonnummer innan jag skjutsade hem henne. Jag visste innerst inne att det knappast skulle bli något mera mellan oss, men det gjorde ju inte att jag inte uppskattade hennes närvaro och sällskap för det.

Då jag var barn talades det aldrig om andra sexualiteter än heterosexualitet. Jag förstod på något vis inte att det ens fanns alternativ. Det här blev dock inte endast en negativ sak. I och med att jag inte hade hört talas om någon annan sexualitet än heterosexualitet så hade jag heller inte fått ta del av några fördomar. Då jag sedan kom i kontakt med först homosexualitet, senare bisexualitet och för några år sedan asexualitet, vilket kan ses som avsaknad av sexuell läggning, så tog jag de som självklarheter som jag bara inte hade hört talas om förut.

Det bästa, och samtidigt sämsta, med att vara hetero är nog självklarheten. Att vara en heterosexuell (nåja, ditåt i alla fall) cis-kvinna gör att jag uppfyller (nästan) alla förväntningar som heterosamhället lägger på mig. Det här kan på sina sätt vara väldigt frustrerande, jag kan känna mig fångad i dessa eländiga normer, men jag slipper ta så många strider som icke-heterosexuella måste ta och jag ses alltid som normal. Två gånger har jag hört icke-straighta personer – personer som jag har sett som färggranna, starka, öppna och frimodiga – säga att de, om de bara kunde välja, skulle välja att vara straighta för att slippa ångesten och svårigheterna som hör ihop med deras sexuella läggning. Det här gjorde mig mycket illa berörd, eftersom jag insåg att jag hade levt i min egen lilla bubbla där icke-straighta personer var lika självskrivna som straighta, men att det utanför den umgängeskretsen fortfarande inte är en självklarhet att alla inte faller under kategorin ”heterosexuell”. Det knepiga med att vara hetero är att det ibland känns som om jag inte har tillstånd att uttala mig om eller kämpa för saker som gäller icke-heterosexualitet, att jag inte har rätt att föra andras, icke-heterosexuellas talan eftersom jag inte är en av de vars sak jag verkar för.

Nu inser jag att jag ju inte alls har svarat på de frågor som ställdes i början, men må så vara. Det här är inte ett ämne som behöver få klara svar, tvärtom, det är något som kan diskuteras och funderas kring. En intressant frågeställning är ju också den varför det finns detta behov av att sätta etiketter på allehanda fenomen, varför allt måste kunna ringas in och definieras och klargöras.

Så, bästa (heterosexuella) läsare – vad är er syn på saken? Vill ni dela med er av era tankar och berättelser? Hur och ur vilken garderob har ni (inte) kommit ut?

5 kommentarer

Filed under dagbok