Det finns så många bra bloggare som sparkar igång mitt tankemaskineri. En av dem är Sanna, som för ett tag sedan skrev ett tankeväckande inlägg och frågade när hennes heterosexuella läsare kom på att de är heterosexuella. Hon uppmanade också läsarna att blogga om saken och jag känner att jag vill göra ett försök, men vill också redan nu gardera mig och på intet sätt utlova ett sammanhängande och uttömmande inlägg, utan närmast lösa funderingar kring ämnet.
”När kom ni på att ni är hetero?” frågar hon och bjuder också på några följdfrågor, som ”Har ni alltid varit hetero, eller har ni haft homosexuella kärlekshistorier också?”, ”Hur reagerar omvärlden på er heterosexualitet och vad är det jobbigaste respektive bästa med att vara hetero?” samt ”Hur kom ni ut, och hur ofta kommer ni ut (det vill säga ”skyltar” med er sexuella läggning)?”
Ja, jösses…
Min vän L kastade en gång begreppet heteroflexible åt mig. ”Mostly straight, but shit happens sometimes”, var hans skämtsamma definition. Jag tycker mycket om det begreppet. Jag tycker överlag om ord som precis beskriver ett fenomen, en känsla eller en tanke som jag har. Det rättfärdigar plötsligt fenomenet, känslan eller tanken – det är officiellt, det finns på riktigt, det är inget som bara jag känner eller upplever. Jag njöt av att hitta ordet eskapism och få ett namn på det jag ofta sysslade med. Jag var själaglad då jag i gymnasiet snubblade över begreppet queer och med ens fick en accepterad etikett att sätta på mitt tankesätt. Känslan var kanske inte lika överväldigande då jag fick heteroflexible givet åt mig, men det var inte desto mindre en känsla av att det jag gör och känner är rätt, även i andras ögon.
De gånger jag inser att jag är hetero (eller heteroflexibel) är de gånger jag bryter mot heteronormen, och därmed bryter mot det mönster jag själv oftast följer. En av de första, faktiska insikterna kom för ett par år sedan, då jag mötte en flicka på en nattklubb. Hon bröt mot den (hetero)norm som råder på nattklubbar genom sitt utseende, och jag bröt mot samma norm genom att interagera med henne som det endast förväntas att heteropar gör. Vi talade med varandra och jag bjöd henne på en drink. Vi dansade tryckare och då det blev valomerkki bytte vi telefonnummer innan jag skjutsade hem henne. Jag visste innerst inne att det knappast skulle bli något mera mellan oss, men det gjorde ju inte att jag inte uppskattade hennes närvaro och sällskap för det.
Då jag var barn talades det aldrig om andra sexualiteter än heterosexualitet. Jag förstod på något vis inte att det ens fanns alternativ. Det här blev dock inte endast en negativ sak. I och med att jag inte hade hört talas om någon annan sexualitet än heterosexualitet så hade jag heller inte fått ta del av några fördomar. Då jag sedan kom i kontakt med först homosexualitet, senare bisexualitet och för några år sedan asexualitet, vilket kan ses som avsaknad av sexuell läggning, så tog jag de som självklarheter som jag bara inte hade hört talas om förut.
Det bästa, och samtidigt sämsta, med att vara hetero är nog självklarheten. Att vara en heterosexuell (nåja, ditåt i alla fall) cis-kvinna gör att jag uppfyller (nästan) alla förväntningar som heterosamhället lägger på mig. Det här kan på sina sätt vara väldigt frustrerande, jag kan känna mig fångad i dessa eländiga normer, men jag slipper ta så många strider som icke-heterosexuella måste ta och jag ses alltid som normal. Två gånger har jag hört icke-straighta personer – personer som jag har sett som färggranna, starka, öppna och frimodiga – säga att de, om de bara kunde välja, skulle välja att vara straighta för att slippa ångesten och svårigheterna som hör ihop med deras sexuella läggning. Det här gjorde mig mycket illa berörd, eftersom jag insåg att jag hade levt i min egen lilla bubbla där icke-straighta personer var lika självskrivna som straighta, men att det utanför den umgängeskretsen fortfarande inte är en självklarhet att alla inte faller under kategorin ”heterosexuell”. Det knepiga med att vara hetero är att det ibland känns som om jag inte har tillstånd att uttala mig om eller kämpa för saker som gäller icke-heterosexualitet, att jag inte har rätt att föra andras, icke-heterosexuellas talan eftersom jag inte är en av de vars sak jag verkar för.
Nu inser jag att jag ju inte alls har svarat på de frågor som ställdes i början, men må så vara. Det här är inte ett ämne som behöver få klara svar, tvärtom, det är något som kan diskuteras och funderas kring. En intressant frågeställning är ju också den varför det finns detta behov av att sätta etiketter på allehanda fenomen, varför allt måste kunna ringas in och definieras och klargöras.
Så, bästa (heterosexuella) läsare – vad är er syn på saken? Vill ni dela med er av era tankar och berättelser? Hur och ur vilken garderob har ni (inte) kommit ut?
