Tag Archives: frustration

Queerhet ≠ sex

Jag sade att jag skulle skriva mera om myten att queerhet = sex. Det lär bli ett långt inlägg (med många parenteser), som på många sätt tangerar det tidigare jag skrev om queerhet – men om det är något som behöver repeteras och nötas in så är det väl det här.

Tänk dig en generisk straight heterosexuell kvinna. Vad inkluderas i hennes sexualitet? Sexuell läggning, förstås – hon blir attraherad av män. Kanske hon blir kär i en man, kanske de blir ihop. Förhoppningsvis är de lyckliga tillsammans, köper ett hus, har ett bra sexliv och får småningom ett barn. Annat? En straight kvinna kan se ut nästan hur som helst. Ingen höjer ett ögonbryn vare sig hon har volangklänning eller kostymbyxor, ring i näsan eller rött läppstift. Hon är inkluderad i bröllopskort med en brud och en brudgum, i filmer, låtar och böcker som behandlar romantik, i Fpa-blanketter och i reklamer för bostadslån.

Tänk dig en generisk lesbisk kvinna. Vad inkluderas i hennes sexualitet? Hon har sex med andra kvinnor. (Kanske är hon korthårig och kör truck också.) Så mestadels: sexuella praktiker. (Kanske även utseende.)

En heterokvinnas sexualitet omfattar allt från sexuell läggning till relationer till eventuell familjebildning till boende. Vittomspännande, hela livet, med andra ord. En queer kvinnas sexualitet ses som hur och med vem hon har sex.

När det talas om queera människor, finns sex alltid väldigt, väldigt nära ytan. Som jag läste någonstans – president Sauli Niinistö är (till synes) heterosexuell. När man ser bilder av honom och hans fru tänker man ”aha, presidenten och hans fru”. Pekka Haavisto, kandidat i presidentvalet 2012, är homosexuell. När man ser bilder av honom och hans man tänker man ”aha, undra vem som sätter på vem i sovrummet?”.

Nå nej, så tänker man inte. (Hoppas jag.) Men trots raljerandet ligger Haavistos sängkammarvanor de facto mycket, mycket närmare till i det allmänna medvetandet än vad Niinistös gör, enbart på grund av att Haavisto är tillsammans med en man. Och även om jag vill tro att två män i ett äktenskap idag i första hand ses som två människor som lever ihop, så är tankesteget till ”två män som har sex” mycket kortare än om det var ett par bestående av en man och en kvinna. Orsaken, tror jag, är att det är där som queer sexualitet skiljer sig från heterosexualitet. Istället för att fokusera på allt det som är likadant, eller liknande (att bli kär eller inte bli kär, att ha eller inte ha sex, dela liv och vardag, att ha viktiga relationer med andra, att kanske gifta sig eller vilja ha barn tillsammans) så markeras det som är olika (vem man är i förhållande till vem man vill ha sex med).

Att endast fokusera på en del liten av (den queera) sexualiteten, nämligen sex i praktiken, är så förenklande, förminskande och förödmjukande. För att jämföra, så låter en arbetsdefinition av sexualitet från Världshälsoorganisationen WHO (2006) så här, i fri översättning:

”Sexualitet är en väsentlig del av att vara människa genom genom hela livet och innefattar kön, könsidentiteter och könsroller, sexuell läggning, erotik, njutning, intimitet och reproduktion. Sexualitet upplevs och uttrycks i tankar, fantasier, önskningar, normer, attityder, värderingar, beteenden, praktiker, roller och relationer. Medan sexualitet kan omfatta alla dessa dimensioner, upplevs eller uttrycks inte alltid alla av dem. Sexualitet påverkas av samspelet mellan biologiska, psykologiska, sociala, ekonomiska, politiska, kulturella, etiska, legala, historiska, religiösa och andliga faktorer.”

Eller som ett citat, som tillskrivs biologien och sexologen Alfred Kinsey: ”Sexuality is expressed in the way we speak, smile, stand, sit, dress, dance, laugh and cry”.

Precis som heterosexualitet är queerhet något som finns och (kanske) tar sig uttryck i till exempel kön, sex, erotik, njutning, reproduktion, fantasier, intimitet och relationer. Som queer måste man också, till en högre grad än hetero, förhålla sig till sociala, ekonomiska, politiska, kulturella, rättsliga, historiska och religiösa faktorer. Ens sexualitet är inte ens privata, utan finns hela tiden närmare ytan för skärskådning, ifrågasättande och reducerande till endast sex. Ofta med oförstående eller moraliskt fördömande inbakat.

Jag tänker igen på Prideparader, och på alla de som grumsar över att Prideparader bara är ett sätt för queera att trycka upp sin sexualitet (läs: sex) i ansiktet på Stackars Oskyldiga Heteron. Heterosexualiteten normaliseras och uppmuntras varje dag, överallt. I filmer, i böcker, i skolor, i samhällsinstitutioner, i språkbruk, i politiska beslut, i religioner, på arbetsplatser, i klädbutiker, i reklam. Prideparader är ett tillfälle för queera att låta sin sexualitet – hela spektret av det – synas och vara, i musik och språk och reklam, i skratt och dans och gråt.

Annonser

4 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

Föräldrar och barn

En av mina närmaste vänner väntar barn på egen hand. Efter flera års noggrant övervägande och funderande kontaktade hon en fertilitetsklinik. Min vän hade tur, hon fick snabbt en passande spermadonator och blev gravid på andra inseminationsförsöket.

Om allt går som det ska får hon sitt första barn i sommar.

I en artikel på YLE konstateras det att 150-160 ensamstående kvinnor blir mammor varje år, med hjälp av fertilitetsbehandling. Folkhälsan ordnar en kurs för sådana blivande mammor, eftersom blivande mammor utan partner kanske inte alltid känner att de har en plats på traditionella föräldrakurser.

Det konstateras också i en annan YLE-artikel att regnbågsbarn (i detta fall barn till samkönade kvinnopar eller ensamstående kvinnor, som använder fertilitetskliniktjänster) är en klassfråga. Det är helt enkelt mycket dyrt att försöka få barn på det viset: vi pratar tusentals euro.

Jag läser artiklarna med stort intresse. Sedan läser jag kommentarsfälten och vill spy.

”Alla barn har rätt till en mamma och en pappa” skriver någon. ”Barn är ingen rättighet”, skriver någon annan. ”Jag tycker barnets behov ska ställas i främsta rummet. Singelkvinnor borde inte ha rätten att kasta bort ett människoliv bara för att de vill ha en liten kelgris att köpa gulliga kläder till”, skriver en tredje i all sin vidrighet och SATAN I GATAN ÄNDÅ, mina versaler och svärord räcker inte till för att förmedla den ilska och förnedring jag känner.

Självklart är barn ingen rättighet, inte för någon, och därför är det så tröttsamt att självklarheter ska användas som argument mot vissa grupper som vill ha barn. Ingen pratar om sådant när olikkönade par söker fertilitetshjälp på grund av barnlöshet.

Och när folk talar om samkönade parförhållanden som ”val av livsstil” och menar att man på grund av det valet har valt bort barn, då ser jag fanimej rött. Allt som över huvud taget kopplar ihop icke-heterosexualitet med ”val” och ”livsstil” får mig att vilja skriva FUCKKKK YOUUUUU (men då skulle jag säkert bli portad från alla kommentarsfält).

Det är personligt. Varje gång någon påstår att ett barn alltid ska ha rätt till en mamma och en pappa, att singelmammor är egoistiska och ”kastar bort ett människoliv” för att de bestämmer sig för att bli just singelmammor, så är det personligt. De som skriver så spottar på min vän, min underbara vän som längtar så efter barn och som tack vare teknologi och liberal lagstiftning (och länge ihopsparade pengar). De som skriver så spottar på mig, för även om jag inte vill ha barn så vill de förvägra mig chansen till barn på egen hand.

Ytterligare en kritisk kommentator skriver att YLE-redaktionen ”framställer den förändring som sker i samhället på denna normkritikens och normnedmonteringens väg som något positivt”. JA FÖR FAN. Att över huvud taget vidga familjebegreppet och -bildningen tror jag bara är positivt. Mer förståelse och respekt. Ett synliggörande av den mångfald som redan finns.

We’re here, we’re queer – get fucking used to it already.

9 kommentarer

Filed under okategoriserat

Alldeles betagen och frustrerad

Om jag vore en sån som blir förälskad…” kan jag börja en mening med, i ett försök att ringa in en känsla eller en upplevelse. Berätta hur jag blev alldeles betagen av någon, eller är så förtjust i, med förhoppning om att kunna förklara mina känslor av glädje, hänförelse och intresse för en person utan att för den delen göra dem exklusivt romantiska.

Det gör mig frustrerad. Mitt språk, mitt första och starkaste verktyg att förklara och förstå mig själv och världen, räcker inte till. Jag saknar ord och vinklingar. Indikerar betagen för mycket romans? Hur är det med attraherad? Hur många nyanser av ordet kärlek kan jag använda? Hur kan jag reda ut mina känslor om jag inte har ord för dem? Behöver jag ens ha ord för dem?

En morgon äter jag frukost med en vän. Hon är bland det finaste frukostsällskap som går att ha. Vi samtalar och dricker kaffe och när jag står och diskar nämner jag i förbifarten att jag kan se mig leva ihop med en kvinna lättare än vad jag kan se mig leva ihop med en man. Min vän blir lite förvånad.
– Jaså, säger hon. Det har jag inte vetat.

Och jag ger mig in i en lång utläggning om hur det är enklare för mig att föreställa mig att dela liv och vardag med en kvinna  – om jag nu alls kommer dela det med någon, det är ju inte alls säkert – kanske för att jag helt enkelt känner att jag ofta kommer lättare överens med kvinnor rent praktiskt, sådär med tanke på om man ska bo ihop och så, för att vi kvinnor uppfostras enligt liknande mall – jag menar ju inte att kvinnor och män och andra till naturen är olika, det är bara hur vi formas av samhället? Och det behöver ju inte vara något romantiskt över det, jag tänker mera som något slags alternativ till en romantisk relation, kanske, vänner och livspartner i ett, dela ett hus men ha egna sovrum – fast kanske med stora sängar så att man kan sova hos varandra om man vill det…?

Min vän nickar och fattar förstås vad jag svamlar om. Jag är inte helt säker på att jag själv fattar.

Jag skrotar runt på tumblr, som jag brukar, när det plötsligt är som om jag kan andas lite lättare. Shades-of-greyro skriver:

Honestly, trying to separate feelings into ”platonic” and ”romantic” is like trying to use the words ”black” and ”white” to describe the rainbow.

Återigen blir jag påmind om styrkan, men också dubbelheten, i språk. Styrkan i hur rätt ord berättigar, förstärker och befriar, men också hur det är språket som ska anpassas till oss och inte vi som ska anpassas till språket.

Så kanske det är helt okej att börja meningar med ”Om jag vore en sån som blir förälskad…” utan att veta om man är en sådan som blir förälskad eller inte. Kanske kan jag prata om kärlek i tjugofem olika sammanhang, för kärlek är inte svart eller vitt utan oändliga regnbågsskalor. Kanske jag får vara förtjust i människor utan att veta om det är romantiskt eller inte (jag menar, vad är ens romantiska känslor?), för det är ju inte det viktigaste. Det viktigaste är att det finns människor som jag tycker om, och som glädjande ofta tycker om mig.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 11 – Perklande och Zon 2

Vissa dagar vill inspirationen helt enkelt inte infinna sig. Jag blev mycket förtjust i dagens prompt: Today, I challenge you to write a poem in which you closely describe an object or place, and then end with a much more abstract line that doesn’t seemingly have anything to do with that object or place, but which, of course, really does.

Det hjälpte inte. Kanske var det för att jag hade alldeles för få timmars sömn i kroppen (en kombination av en lång och trevlig utflyktssöndag, en inte lika trevlig halvtimme mitt i natten när en okänd man ville in i trapphuset och en för tidig väckning), kanske var det för att jag på något vis kom in på dikten från fel håll (jag hade den sista raden klar innan jag ens visste vilket föremål eller vilken plats jag skulle skriva om).

Hur som helst så ville det inte lossa. Jag kunde känna hur dikten satt fast inne i huvudet, vilken form den hade, men den ville inte släppa taget. Jag måste tvinga ut den, och även om jag tror starkt på att arbete föder inspiration, så blir framtvingade dikter sällan lika bra som de som springer fram ur ens någon slags inspiration.

Jag beklagar mig för en vän på Facebook.

Jag: Det är en perklandes dag idag. Jag har perklat med min jäkla dikt hela dagen.
Vän:
Har perklandet burit frukt då?
Jag:
NÄ. Det blir bara skit. UH.
Jag:
Eller, inte blir det väl helt skit. Jag vågar påstå att jag inte skriver helt skitdikter. Men det blir inte som jag vill och det stör mig.
Vän:
Bah! Då får du väl sova på saken, och ta två imoron! Eller ge efter och publicera den enligt dig skit dikten.

För mig är NaPoWriMo egentligen väldigt simpel. Det finns en enda regel som jag följer: Jag måste skriva minst en dikt per dag. Även de dagar när poesin sitter hårt åt. Kanske speciellt de dagar när poesin sitter hårt åt. Och just för att jag inte kan sova på saken och ta två imorgon, just för att poesin satt så hårt åt idag, så publicerar jag denna perklandets dags dikt. Som ett bevis på att det går att skriva poesi också när det känns som att det inte gör det.

Zon 2

Strax innanför zon 2
Två rum en hall ett badrum ett kök

Kondens på fönsterrutan varje morgon
grönväxter kring badkaret
dubbla täcken i dubbla sängar

Trägolv i köket
slitet under yllefötter
På innergården
hänger tvätt och smyger katter
underhållning när man diskar

Om nätterna:
knäppningar i vattenledningarna
duvor på takpannor
om man håller andan
tunnelbanan

Det skulle inte bli så här.

7 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Den feministiska frustrationen

Det närmar sig, slutet. I tunneln hägrar ljuset och jag vet att det inte är ett tåg, det är jullovet, ledigheten, vintern. Sovmorgnarna, kvällspromenaderna, dansnätterna. Jag längtar mig sjuk efter att denna termin ska vara över, att jag klockan två om natten inte sitter och klipper brickor till memoryspel inför kommande veckas tutorlektion bara för att jag inte har ro att sova.

För tillfället går jag en kurs i feministisk teori och klassiker. Det är en givande och intressant kurs, men som med alla andra universitetskurser inser jag att ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag med säkerhet. Speciellt diskussionerna kring begrepp har varit svåra för mig som språkvetare, i den bemärkelsen att jag har tvingats till att tänka om och definiera om. Innan introduktionskursen i genusvetenskap trodde jag att jag hade begreppet ”genus” på klart och att det var ett användbart begrepp. Innan kursen i feministisk teori trodde jag att jag hade begreppet ”patriarkat” på klart och att det var ett användbart begrepp. Att reflektera, tänka om och bli mer ödmjuk i sina synsätt är något bra, men också så o-t-r-o-l-i-g-t jobbigt.

”Min målsättning inför kursen är att komma ut på andra sidan som en lite mer förundrad, upplyst och tänkande människa”, skrev jag efter den första kursträffen. Förundrad är jag, främst över hur många av de texter som vi har läst som ännu är aktuella idag. Minna Canth skriver om lika lön för lika arbete och Emma Goldman tar upp den sexuell dubbelmoralen gällande kvinnor respektive män. 1800-talet är inte långt från 2000-talet. Lite mera upplyst angående feminismens historia och vissa nyckelpersoner är jag, och det har varit trevliga bekantskaper. Att om inte få lära känna så i alla fall blivit ordentligt presenterad för Simone de Beauvoir, Virginia Woolf och Valerie Solanas (speciellt den sista som gjorde ett djupt och förvånande intryck på mig).

Det som jag inte insåg att jag skulle bli efter kursen var frustrerad. Frustrerad över hur mycket orättvisa det ännu finns i världen, hur mycket det ännu finns att kämpa för. Frustrerad över dessa ständigt aktuella texter och frågor om kvinnor som handelsvara, kvinnor som lågavlönade och kvinnor som blir straffade oavsett om de gör eller om de inte gör. Frustrerad av de redan tidigare nämnda begrepp och definitionsdiskussioner, som jag förstår är ytterst viktiga men som är obekväma, för de kräver eftertanke och omvärdering och sådant är alltid jobbigt. Det är lättare att fortsätta gå i gamla spår och det är väl också det som är faran – utveckling och förbättring kräver arbete, svårigheter och en vilja att gå ifrån det gamla, trygga.

Den här feministiska kampen och viljan att bli en bättre människa, alltså. Inte är det ett litet arbete, inte.

5 kommentarer

Filed under dagbok