Tag Archives: det är okej

När det inte längre är april

Jag gör ju inte årssammanfattningar vid nyår, som många bloggare gör. Däremot har jag de senaste åren skrivit en reflektion kring när det inte längre är april, och därmed inte längre är National Poetry Writing Month.

I år kanske jag kunde ha struntat i det, men samtidigt – även motgångar ska få uppmärksammas.

Jag är den där som ser fram emot saker med iver, för om det då skiter sig har jag i alla fall fått glädja mig över det en gång. Jag drömde om en april i ett rus av poesi, av ljusa kvällar och lyrik skrivet över hela världen – som det har varit tidigare aprilmånader.

Nu blev det inte så. Jag har varit sjuk mer eller mindre hela månaden, går på antibiotika och två andra sorters medicin. Både i min omedelbara närhet och ute i världen i stort har det skett otroligt tunga saker. Det har helt enkelt inte funnits kraft att fokusera på poesi på det sätt jag hade velat. Livet, världen och omständigheterna har krävt annat.

En dikt jag skrev dag 28 hette Typisk aprildag:

Typisk aprildag.
Sova länge.
Inget jobb.
Göra saker.
Träffa folk.
Dricka kaffe.
Trots det
ångest på kvällen.

Icke desto mindre har jag faktiskt skrivit en dikt varje dag. Trettio dikter under trettio inte alltid tunga, men ofta uttröttande dagar. Som att orken har räckt precis till vardagen, men sällan något utöver det.

Jag sörjde den förlorade poesin, men har insett att det finns något att lära sig här också: ibland går saker inte som jag hoppas. Ibland tillåter inte livet att levas såsom jag vill. Det är också okej.

Det har inte blivit bra dikter, har jag tänkt, men när jag läser igenom de jag har vågat publicera här på bloggen märker jag att de inte är dåliga. Jag har fått fin respons på flera av dem – roligt och fascinerande nog speciellt på Tretton variationer av queer, som jag inte lade särskilt mycket tid på. Först var det frustrerande – att en dikt som jag skrev mer eller mindre i ett sträck tilltalar och berör mer än en dikt som jag kanske hade lagt mer tid och tanke på – men sedan hittade jag en slags trygghet i det också. Att jag, när jag skriver om det jag kan och känner, när jag gräver där jag står, har något som resonerar och klingar sant.

Jag går tillbaka till dag 13, och till dikten Själsligt lågvatten. Också där finns något som klingar sant, något som talar till mig från en halv månad tillbaka, och som säger: Även tider som denna är detta mitt liv. Även tider som denna är detta mitt vatten. En försäkran från mitt dåtida jag att det, trots allt, är okej.

Det är själsligt lågvatten

viken har dragit undan
blottar allt det bottenfula
stenarna smärtsamt synliga

det luktar lera och tång
rutten vass vid strandkanten

jag står invid bryggan
till knäna i gyttja

hänger abborrgräs kring halsen
smyckar mig i dy och fiskfjäll

detta är min krona

detta är mitt rike

även tider som denna
är detta
mitt vatten

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Någon slags frid

Jag kan inte lägga fingret på vad som är fel. Det är ingen enskild känsla, ingen konkret händelse. Det är som om världen har förskjutits några grader åt höger. Den skaver. Jag snubblar in i saker för att djupseendet inte fungerar som det ska, jag glömmer vad jag ska göra då jag fryser. Barriärerna är nere, det främmande sipprar in. Jag har ont i magen ett dygn i sträck och vågar inte äta.

Så jag gör som jag brukar. Inte för att det är det bästa sättet att hantera en vriden värld på, men för att det är det enda sättet jag har krafter till. Att sköta om en opasslig själ kräver resurser som jag inte har när skevheten smyger sig på. Jag drar mig tillbaka, flyr till teveserier och tekoppar och whisky. Talar inte i telefon, lyssnar på death metal då jag måste till butiken för att klara av att röra mig i folkmassorna. Väljer vad jag visar upp av mig då jag måste interagera med människor.

Så jag gör som jag brukar. Väntar ut det. Förr eller senare kommer världen vridas rätt igen, eller så lär jag mig hantera den nya vinkeln, jag är inte säker. Förr eller senare, tänker jag och kokar en till kopp te. Det är okej, tänker jag och ser på ytterligare ett avsnitt Supernatural.

Det är någonstans där det händer. Vid kanten av en stor sjö, mjukt ljus över grusväg. Ljusa blickar, en luftad tanke, ett avslut. En början på något nytt. Så kör de iväg.

Och jag, jag förnimmer någon slags frid. Inser att jag är hungrig och funderar på havregrynsgröt med blåbär. Förr eller senare, tänker jag. Det är kanske här det vänder.

1 kommentar

Filed under dagbok

Vi kan inte alltid lyckas, och det är som det ska vara.

Mina drömmars kvinna är svarthårig och bär krona. Hon heter Veronica Varlow.

I natt träffade jag henne på en stor utomhusmarknad. Det är vackert väder. Hon står bakom mig i kön till kassan, mitt sällskap ska köpa en massa askar och tyll och guld. När jag hjälper att packa inköpen vänder sig Veronica till mig och frågar om jag njutit av marknaden. Jag drar lite besvärat i min svarta, slinkiga klänning som hela tiden hotar att glida ner på grund av avsaknaden av axelband. Jag har en tiara i handen. Med drömmars logik sitter den ibland i mitt hår och ibland är den två – växlande mellan min första tiara någonsin, en nätt liten sak i silver, och min nyaste tiara, en intrikat prydnad i brons och pärlor. Just nu är den en stor, glittrande skapelse av endast glaspärlor som fångar ljuset på ett underbart sätt.

Jag svarar att jag tyvärr inte har uppskattat marknaden så mycket som jag hade hoppats, trots att jag har gjort mitt bästa med klänning och tiara.

Veronica ler mot mig. ”Det är okej”, säger hon medan hon packar ihop sina inköp med sitt sällskap, en okänd dam lika strålande betagande som hon själv. ”Om du har försökt, om du har planerat och ansträngt dig, men ändå misslyckas, så är det helt okej. Vi kan inte alltid lyckas, och det är som det ska vara. Vi får bara inte ge upp, utan försöka igen nästa gång.”

När vi ska skiljas åt kramar hon alla i mitt sällskap, mig till allra sist. Så kysser hon mig med smala, rödmålade läppar. Hon kysser mig länge och ömt och det är inte helt oväntat, men inte heller något som jag hade kunnat kräva. Det är en välsignelse, och medan vi kysser varandra tänker jag på resor och solljus.

DSC05124

2 kommentarer

Filed under dagbok

Att skriva samma sak om och om igen

Ibland känns det som om jag skriver om samma sak om och om igen.

Jag skriver om feminism och teveserier. Jag skriver om andetag och om nyckelben under tunn hud. Om tonårspojkars kärlek till varandra, om converse och asfalt och rök. Om rött läppstift och whisky och svarta hattar.

Någon gång har jag tänkt på att göra som Sandra Beijer och förbjuda ord, vägra skriva vissa bokstavskombinationer. Men det går inte.

Veronica Varlow förlorade sitt hus i en eldsvåda. I sin blogg skriver hon om att känna skam inför att återkommande teman:

I feel that way every time I write about the fire.  I feel like people will think – why isn’t she over it yet?

I’ll never be over it.”

Det är kanske så det är. Jag är inte över det än. Kanske kommer jag aldrig över vissa saker, i den betydelsen att de för alltid kommer vara en del av mig, av min historia och min tankevärld. Obekvämheten i min egen kropp, som konkretiseras i ett par rosa byxor i högstadiet. Den oerhörda svärtan i att bli utnyttjad och manipulerad av en äldre man som jävlarimig borde ha vetat bättre – men också, senare: en annan man i grön huvtröja som tittade rakt på mig och såg något värdefullt. Den eviga kampen i att försöka förstå och hantera stormande känslor i en värld där tårar kan vara något obekvämt.

Jag är inte klar med feminism och rött läppstift. Jag är inte färdig med känslan av converse mot asfalt, den svarttuschade blicken mellan två unga, den stickande smaken av för billig whisky.

”Döda inte dina älsklingar”, skriver Beijer. ”Använd dem om och om igen om det gör att språket flyter enklare. Rödvinshångla passionerat med varenda stavelse som ligger dig närmare om hjärtat. Det viktigaste är att vi skriver.”

Och det är väl det. Det viktigaste är att vi skriver. Och om vad?

VeVa träffade en författare, som inte skulle skriva ännu en bok om sin mor. Så hon skrev en bok om att ensam vandra 1600 kilometer – och om sin mor.

”The last bits of advice Cheryl [Strayed] gave to me were:
Write what you’re obsessed with.  Write the truth.  And write like a motherfucker.”

Så jag fortsätter skriva om dem. Det handlar om att skriva samma sak om och om igen, och vad mer –

Det handlar om att skriva samma sak om och om igen
och om att tillåta sig det.

11 kommentarer

Filed under dagbok

Att motsäga sig själv

Jag älskar då världen placerar ut precis rätt ord i min väg, som om orden har blivit skrivna endast för att jag ska kunna läsa dem då tiden är inne. Då jag oroligt funderar över saker jag har gjort, saker som jag ifrågasätter men som samtidigt är självklara. Jag undrar om jag har varit sann mot mig själv eller om jag har drivits av något som inte är jag.

Så snubblar jag över följande rader:

Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)

Och plötsligt är allt givet.

Jag kan vara mig själv trogen samtidigt som jag gör saker som jag inte förväntar mig. Jag är stor, jag rymmer en mångfald – och vissa delar av denna oerhörda mångfald motsäger sig själva. Dessa motsägelser står inte i väpnad strid med varandra, istället speglas de mot varandra varandra, bildar ett regnbågsspektra av otaliga själv, visar på varandras olikheter, gör mig till den mångfacetterade varelse som jag är, som vi alla är.

Så, motsäger jag mig själv? Ja, jag motsäger mig själv.

Och det är precis som det ska vara.

Och jag är inte längre orolig.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Denna hösten, ett liv

Jag försöker komma tillrätta med den här hösten, denna höst som numera är vinter och snart över. Jag försöker komma tillrätta med den här hösten, för att kunna få ett slut på den, släppa taget och gå vidare. Det har varit utmanande på många vis. Då jag försöker tänka vilka ord som har legat i luften denna höst är det följande: uppgivenhet. likgiltighet. sparlåga. väntan. uthärda. avstånd. smärta. Men också: tacksamhet. vila. acceptans. lugn. prioriteringar.

Jag har inte uppnått det stora mål som jag hade satt upp åt mig: att skriva klart gradun innan lucia. Det är inte mycket arbete kvar med den, ”några dagar, högst en vecka”, som min handledare sade, men just nu har jag inte en vecka. Kanske i ren tid, men inte i själsfrid och arbetsro. Med andra ord kommer jag låta gradun vila och ta upp den igen på andra sidan nyår för att färdigställa den. På sina sätt är jag besviken över att jag inte klarade av det jag hade tänkt, men å andra sidan vet jag att jag – trots att det inte alltid har verkat så – har jobbat hårt och kan vara nöjd över det jag har åstadkommit så här långt. Det gäller att försöka koncentrera sig på känslan av stolthet istället för misslyckande.

På samma sätt som många saker i livet har gått på sparlåga – sociala relationer, engagemang, entusiasm – så har också kreativiteten legat lågt denna höst. Trots att jag har gått en skrivkurs är det inte många rader poesi och prosa som har lämnat mitt huvud och mina händer. All skrivkraft har lagts på att producera tiotals sidor med akademisk text och dikten har därmed fått lida. Jag försöker att inte heller sörja detta, utan tänker som jag så många gånger tänkt under hösten: det är okej. Allt har sin tid och om det är svåra tider är det bara att vänta ut världen. Det blir bra igen, bara jag låter det.

Snart är hösten här i söder över. Snart packar jag min väska och sätter mig på tåget norrut. Jag önskar, drömmer om och hoppas på ett jullov med långa, sömntunga nätter, dagar av själsro och att kravlöst och okomplicerat kunna umgås med mina vänner. Samla kraft inför vårterminen, känna att jag står stadigt på jorden och att jag ska vilja och orka börja drömma igen, kasta mig ut i äventyr med en iver som jag har saknat.

Livet är ändå något så svindlande stort och jag vill leva vilt och vackert. Jag vill lysa som jag föreställer mig Edith Södergrans stjärnor: starka, klara och alltid utan skräck.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Going down good

Även om jag uppfattar mig som en förstående och förlåtande person som ofta ser världen i gråskalor – eller snarare regnbågsprisman – så kan jag ha förvånansvärt lite överseende med mig själv och tolka min plats i världen som obönhörligt svartvit.

Var bäst eller var inget.
Triumfera stolt eller böj huvudet i underkastelse.
Segra eller dö.

Det är tider då jag inte kan hantera mig själv och mitt sätt att leva. Jag lägger upp storslagna planer för dagen: stig upp tidigt, ta en rask promenad, studera flitigt, träffa vänner över lunch, laga en nyttig middag, ha intressanta fritidssysselsättningar, gå och lägg dig i tid, för allt detta är sådant som bra människor gör.

Och de dagar jag inte klarar av att hålla mig till planen (erkännande: de flesta) så är jag ett misslyckande, en dålig människa, en usel student, en eländig vän. Om jag inte storslaget triumferar så får jag se mig ofrånkomligt besegrad. Mitt sinne är ett slagfält och att begära vapenvila, att kompromissa finns inte som alterantiv. Om jag inte är vit så är jag svart, och är jag svart så är jag det djupaste, oförsvarligt svarta. If I’m going down then I’m going down good, som Emilie Autumn sjunger. Jag blir destruktiv, gör saker som jag vet att jag inte mår bra av men jag har inte själsstyrka att låta bli. Förvränger både nöjen som teveserier och musik som nyttigheter som mat och sömn till bestraffningar. Överdoserar en del, fråntar mig rätten till annat.

Det går ett tag. Varje dag tänker jag att morgondagen ska innehålla kontroll, varje kväll misslyckas jag och varje morgondag tänker jag att imorgon imorgon imorgon kommer det att bli bättre och jag kommer klara av att hålla mina dagsplaner och om jag bara går och lägger mig i tid och nu är klockan redan halv elva och det är redan för sent att lägga sig tidigt och jag sitter uppe bara en liten stund till och nu är klockan tolv och det är åtta timmar tills jag måste stiga upp och jag sover inte ännu och jag kommer aldrig få klart min gradu och jag måste komma ihåg att handla imorgon och när ska jag hinna det? och min jacka har en lös knapp som jag måste sy och det är för varmt det är för kallt —

Sedan går det inte längre och jag bryter ihop sent om kvällen, som så många gånger förut och varje gång önskar och hoppas och lovar jag att ska vara den sista men det är aldrig den sista. Så jag ringer en vän, gråter i panik så jag knappt kan andas och jag svär, jag känner fysiskt hur hjärtat i bröstet krampar i ångest.

Nästa morgon, imorgon imorgon imorgon, är det lite lättare. Jag äter då jag är hungrig trots att jag inte har diskat först. Jag dricker en kopp kaffe för att jag vill det. Jag lyssnar på annan musik som motar bort svåra tankar istället för att mata dem. Tänker att jag måste hitta ett sätt att kunna handskas med mig själv. Tänker på den insikt som jag har kommit till i höst, det är okej, och försöker att verkligen omfatta den också med mitt för tillfället slitna hjärta. Tar en promenad, skickar ett meddelande åt en vän och pusslar sakta ihop mig själv igen.

Tänker att en vapenvila inte är ett misslyckande utan ett första steg mot ett fredsavtal. Tänker att alla förtjänar regnbågsfärgade skalor och att jag är en av alla. Tänker att nästa gång kan jag hantera det bättre, vet samtidigt att jag knappast kommer göra det, men intalar mig att det är okej. allt är okej.

3 kommentarer

Filed under dagbok

1500+ ord om mens

Jag vaknar klockan 01.06 av mensvärk. Suckar av lika delar frustration och uppgivenhet, kurar ihop mig på sidan för att försöka få smärtan att släppa, orkar inte stiga upp.

Jag vaknar klockan 02.04 av samma orsak. Trevar omkring med handen i mörkret för att få veta om det har läckt blod på lakanen. Det har det inte och jag orkar fortfarande inte stiga upp.

Jag vaknar igen klockan 03.10. Den här gången hasar jag till badrummet, sväljer en värktablett av den billigaste sorten och förbannar värken, världen och morgondagens oundvikliga trötthet.

Jag minns när jag var 10 år och vi skulle till simhallen från skolan. Innan bussens avfärd berättar en klasskompis att hon inte ska simma. Jag undrar varför och hon svarar att det är för att hon har mens. ”Vet du vad det är?” frågar hon och jag nickar, fastän jag inte är riktigt säker. Det är något jag har läst om i frågespalten i Kamratposten, men jag förstod det aldrig riktigt.

Det finns ett menstest på nätet, How metal is your period? Jag gör testet och får svaret ”Your uterus is a dark storm cloud and once a month it RAINS BLOOD out of your vagina for days on end. You, my friend, are very fucking metal”. Jag skrattar gott och skickar länken vidare till några av mina vänner, som också har erfarenhet av mens. Vi diskuterar testet nästa gång vi ses, skrattar så vi gråter över hur very fucking metal vi är (det är kul att få det bekräftat), men under skrattet finns förundran och frågor som vi efter en stund vågar lufta. Då vi gjorde testet upplevde vi alla en förvåning, kanske en lättnad: ”Finns det andra som känner så här och går igenom det här? Är det här en grej då det kommer till mens?” Det visar sig att vi delar många kroppsliga erfarenheter som har ett samband med menstruation, men som vi aldrig har vetat att även andra upplever, för ingen har någonsin pratat om det.

Jag minns när jag var 12 år och fick min första mens. Ett halvt år tidigare hade vi varit till skolsköterskan och hon menade att jag nog snart kommer få mens. Jag blev arg. Vem var hon att komma och bestämma om något sådant? Inte ville jag ha något med det att göra, jag var nöjd som det var. I slutändan hade jag förstås ingen talan och min kropp gjorde som den ville. Jag ropade skärrad på mamma, som undrade om jag behövde hjälp med bindan. Jag nekade och krånglade lite med bindan innan jag sprang ut för att leka med en kompis som var på besök. I efterhand ser jag det som något väldigt poetiskt och symboliskt. Jag må ha fått mens, men jag var fortfarande ett barn.

Menstruationen för med sig en väldigt tudelad känsla inför min egen kropp. Å ena sidan känner jag mig så distanserad till min fysiska uppenbarelse. Är det där verkligen mitt röda blod som rinner ur mig, är de där svarta, koagulerade klumparna faktiskt en del av mig som nu ska ut och bort? Det känns surrealistiskt, som om blodet inte är riktigt blod, inte mitt riktiga blod. Å andra sidan binder menstruationen mig obönhörligt till min kropp. Den svullnar upp och spänner, krampar och molar: magen, ryggen, underlivet, huvudet fungerar inte som jag är van vid. Jag måste förhålla mig till min kropp och dess funktioner på ett helt annat, mera medvetet sätt än under resten av min oreflekterade menscykel.

Jag minns när jag var 14 år och började ta p-piller, efter att jag en gång för många hade legat på golvet och gråtit av smärta. ”Nu får det vara nog, nu gör vi något åt det här”, tyckte min mamma. Det var i samband med det jag besökte gynekologen för första gången och jag är fortfarande inte helt bekväm med det. ”Har du någon pojkvän?” var en av de frågor som mitt 14-åriga jag fick under utredningen, och även om jag anade att frågeställaren egentligen var intresserad av något annat än min relationsstatus så kunde jag sanningsenligt svara nej, för nej var svaret både på den explicita frågan och på den outtalade frågan som jag anade bakom orden. Då jag fick samma fråga som 17-åring blev det svårare att veta vad jag skulle svara och jag kände mig olustig. Om jag svarar ja, så svarar jag kanske också ja på den outtalade frågan, där svaret kanske är nej, och svarar jag nej så kanske jag ljuger på den uttalade frågan. Mitt 17-åriga jag verkade förstå att det går att vara 17 år och ha pojkvän men ändå inte vara sexuellt aktiv, eller att vara 17 år och inte ha pojkvän men vara sexuellt aktiv ändå – vilket tydligen var mer än gynekologen verkade förstå.

Då jag fick frågan som 20-åring hade jag genomskådat de unkna föreställningarna och normerna som låg bakom frågans formulering och svarade helt enkelt på den outtalade frågan. Min relationsstatus hade inget att göra med huruvida jag kunde få mitt p-pillerrecept förnyat eller inte. Det var först som 24-åring som jag fick den tidigare bakomliggande frågan explicit ställd: Är du sexuellt aktiv? Och jag insåg att inte ens det är rätt formulerat och att den enda rätta frågan skulle vara: Har du sådant sex att du kan bli gravid av det? Jag undrar hur många år det kommer dröja innan jag får höra uttryckligen den frågan.

I somras läste jag Spill: en damroman av Sigrid Combüchen. Det var en fantastisk läsupplevelse av många orsaker. En av dem var hur romanen inte ryggade tillbaka för det mänskliga och/men tabubelagda. Jag läste ord och beskrivningar vars like jag aldrig hade kommit i kontakt med tidigare, och det var nästan att jag blev generad. Sedan blev jag generad över att jag blev generad. Sedan blev jag arg över att jag blev generad, över att det finns så livsviktiga och samtidigt vardagliga skeenden som rentav blir överväldigande i skönlitterär form, för att de så sällan, om ens någonsin, yttras eller känns vid.

”Hedda hade menstruation (”giltiga dagar” som hon skulle säga, om hon måste säga något) på andra dagen, den värsta, och kände blod glida ur slidan, klia utmed hårkanten på blygdläpparna och svämma ut vått, varmt och rikligt. Det som är viktigast att hemlighålla är det som inte går att kontrollera. Hon kunde inte hindra blodet från att rinna ut, man kan inte hålla sig när man blöder, hon kunde inte springa till toaletten i allas åsyn.” (Spill: en damroman, s. 25-26)

Kom inte och säg att du inte reagerade på något vis då du läste de där raderna.

Jag minns när jag var 23 och var ute i skogen en helg för att lära mig mera om läger- och vildmarksliv. Jag gjorde upp eld med tändstål, kokade mat över öppen eld och byggde vindskydd med likasinnade, en del ytligt bekanta men många av dem nära vänner. Under den andra dagen var jag tvungen att dra mig tillbaka till stugan som vi hade som bas, för mensvärken gjorde det omöjligt för mig att fungera som aktiv människa. Jag kallsvettades, tryckte i mig värktabletter och vatten och kröp ihop i fosterställning i soffan medan jag undrade om jag skulle svimma av smärtan och frossan innan medicinen hunnit börja verka. (Nej, det gjorde jag inte.)

Ett tag senare kommer de andra tillbaka till stugan. Jag ligger kvar i soffan, orkar inte bry mig om särdeles mycket annat än om att genomlida och genomleva minut för minut. Flera närmar sig och undrar hur det är med mig – de är fina på det sättet, mina vänner. Jag funderar om jag ska ljuga, en vit lögn om att jag har huvudvärk eller kanske bara säga att jag har ”ont i magen”. Mens är inget som ska nämnas ens för nära (speciellt manliga) vänner, men normer är till för att brytas och tabun är ännu mer till för att brytas, så jag säger som det är – jag har en sådan helvetisk mensvärk. En av mina vänner, som råkar vara man, sätter sig intill mig och frågar var jag har mest ont, och sedan stryker han länge med sina varma händer över min korsrygg medan jag äntligen känner hur de där 800 milligrammen ibuprofen börjar verka.

Det slår mig, hur snabbt jag glömmer bort hur ont jag hade. Då jag vaknar för sista gången är klockan 08.4o. Fortfarande inget blod på lakanen. Jag kravlar mig upp ur sängen, vinglig av sömnbrist men med bara en svag känning i magen. Jag undrar om det verkligen var så där farligt inatt, om jag hade orsak att svära så mycket och om jag inte överdriver mina plågor. (Jo, det var verkligen så farligt och jag hade all orsak, och nej, jag överdriver inte.) Då jag klär på mig väljer jag de bekvämaste kläder jag har, strumpbyxor som inte spänner åt i midjan och en trikåklänning som tillåter kroppen att gå utanför dess vanliga ramar.

♦ ♦ ♦

Jag tror inte att jag någonsin har skrivit mens- så här många gånger förut. Jag har skrivit och skrivit om, sovit på saken och bearbetat, låtit texten ligga och mogna ett par dagar för att sedan bearbeta på nytt. Fortfarande skäms jag lite då jag läser igenom inlägget (varför gör jag det?). Jag har tänkt publicera det här inlägget minst sju gånger, bara för att ångra mig sju gånger. Det känns olovligt att skriva om mens, men det gör att jag bara blir mer säker på att jag ska trycka på ”publicera”, trots att det gör mig obekväm. På samma gång känns det förunderligt befriande, nästan rebelliskt. Det här inlägget får stå för alla de gånger jag i mitt liv har hållit tyst om menstruation, för att det är något som ska kontrolleras och tystas ner, något som en ska dölja och nästan skämmas över.

Nu är jag färdig med att vara tyst och skämmas.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Allt det som är och aldrig blir

”Man ska hålla sig borta från saker som gör en hungrig och arg”. Jag tänker på vad min vän KJ sade där jag sitter på körövningen, trött och okoncentrerad, byter ställning med några minuters mellanrum i fruktlösa försök att lindra mensvärken i mage och korsrygg. (Någon dag ska jag skriva om mens. Om det klarröda, mörkbruna, svarta blodet, om smärtan som får en att ligga kallsvettig och darrande på golvet. Om att känna sig distanserad till sin kropp och samtidigt så förankrad till en kropp som spänner, krampar och är omöjlig att kontrollera. Om att bara försöka vänta ut det. Om det förbannade hyschandet och hemlighetsmakeriet som jag på senare tid har kommit att avsky.)

Jag sitter och vrider mig i stolen, tänker på te och choklad och så bestämmer jag mig för att cykla hem innan jag blir än mer hungrig och arg.

Väl hemma packar jag upp väskan och tygkassen med notmappen. Slänger yllesockorna i rätt låda, hänger upp jackan, lägger penalen prydligt ovanpå kalendern. Så går jag i duschen, varmt, varmt vatten och slutna ögon för att få känna efter och vara istället för att se ut och prestera.

Sedan sitter jag i duschen och gråter. Hulkar och snorar och jämrar mig under varmt, varmt vatten. Jag gråter över allt det jag är och allt det jag aldrig kommer att kunna vara, för att jag är just den jag är. Jag gråter över alla de historier jag har berättat och över alla de som jag aldrig kommer hitta orden till, och jag sörjer alla dessa oberättade historier. Jag gråter över alla de kyssar jag har fått uppleva och över alla de kyssar som kommer förbli okyssta, men som jag saknar ändå. Jag gråter över alla de sorger, smärtor och förluster som vi måste genomlida och genomleva, och jag gråter över alla de kärlekar, glädjeämnen och triumfer som vi med öppna hjärtan och armar får ta emot.

Det jag inte gråter över är studier, pengar, materiella ting. Det jag fäller tårar över då jag befinner mig där alla slags fasader och masker är överflödiga – ensam, naken, på golvet under en rinnande dusch –  är det som är verkligt viktigt, och i slutändan är det en stor tröst i sig.

Då jag har stängt av duschen snyter jag mig, sveper badrocken om mig och kokar upp vatten för att göra mig den där koppen te jag drömde om.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Att göra fiktion av verkligheten

Det är en onsdag, en ögonblicksbild ur ett liv. I matsalen där jag sitter med två vänner surrar det av ljud, av människors rörelse, av interaktion. En man är klädd i kostym och slips, som han är varje dag. Jag ser inte hans skor men vet att de är välputsade i brunt läder.

Jag undrar vad den mannen tänker om morgnarna då han klär på sig. När, och framför allt varför, han började bära skjorta och kostym som vardagskläder. Jag undrar hur ofta han putsar sina skor. Bakom varje människa finns historier, svindlande berättelser som jag vill samla ihop. Omsorgsfullt ta del av och få bekräftat det jag tror – att under den ofta anonyma ytan på varje främling finns en oändlig, sprakande rymd av liv. Att göra fiktion av verkligheten, som min vän L säger och jag sparar de orden i min inre rymd.

Två bord framför oss sitter en sommarjobbskollega och talar med en före detta älskare. Dåtider och relationer krockar oftare än vad jag alltid är riktigt bekväm med. Det finns en orsak till att han är en före detta och inte nuvarande älskare, och jag undrar vad min kollega ser i honom. Kanske ser hon samma saker som jag en gång såg i honom, purpurglittrande ord och känslan av att vara utvald på nåder. I tanken följer jag relationstrådarna vidare, inser att kollegan är knuten till mig via inte bara en utan två före detta älskare. Dessa destruktiva mörkermän, åh, vad jag önskar att de aldrig snärjer hungrande tonåringar igen.

Ytterligare tre bord längre fram sitter en som jag drömde om att skulle bli en älskare. Hans smala nyckelben hemsöker ännu mina tankar, blir till bleka begär i texter som jag inte vågar visa allmänheten. Att göra fiktion av verkligheten.

I min väska ligger motsatsen till fiktion, Language and Sexuality av Deborah Cameron och Don Kulick. Flera gånger under lunchen sliter jag fram boken för att läsa en rad högt i ett försök att understryka hur ord rättfärdigar tankar. ”Att skriva, att anförto ordet till rummet, vidgar språkets möjligheter till det närmast omätbara”, som Walter J. Ong skriver. Det är genom att uttala ord högt och förkroppsliga dem i papper och bläck som tankarna bakom orden blir begripliga, och därmed hanterbara. Sanningen finns i det explicit sagda, och det finns så mycket i denna värld som skulle behövas sägas mer explicit:

  • Sexuality makes up a large share of the self-perceived identity of some people, a small share of oterhs’.
  • Some people spend a lot of time thinking about sex, others little.
  • Some people like to have a lot of sex, others little or none.
  • Many people have their richest mental/emotional involvement with sexual acts they dont do, or even don’t want to do.
    (Eve Kosofsky Sedgewick (1990), ur Languange and Sexuality, s 9.)

Det är alldeles för mycket som omgärdas av skam, av osäkerhet och känslan av det onormala, bara för att ingen rättfärdigar det genom ord. Med stor iver försöker jag berätta för mina vänner om hur stor del av sexualiteten som finns och försiggår i sinnet, eller med bara sig själv involverad. ”Men det är bara den utagerade sexualiteten tillsammans med någon annan som lyfts fram!”, säger jag och vet att jag predikar för de redan frälsta. Men det är skönt att säga det högt. Det är genom att uttala mina tankar som jag rättfärdigar och bekräftar, och det är genom att göra fiktion av verkligheten som jag hanterar den oändliga, sprakande rymd vi lever i.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt