Tag Archives: vår

Vårens första dag

Så kom den, vårens första dag.

Jag fick skjuts hemhem med syster. Där satt vi och drack förmiddagskaffe i solen på framverandan, mamma, syster och jag. Nisse som lekte med grannens vita katt Leo. Nisse sprang runt runt runt, Leo tittade på och viftade lite med tassen när Nisse kom för nära. När Nisse rusade tillbaka till vår gård för att dricka satte sig Leo vid tomtgränsen och jamade för att återfå uppmärksamheten. Strax kommer Nisse tillbakaflängande för att fortsätta cirkellekarna.

Jag gick i kortärmad klänning och rotade fram ett par solglasögon.

Sedan ställde vi fram utemöblerna på bakverandan, där det dracks eftermiddagskaffe. Kaninerna låg lojt utsträckta i solen. Jag kunde precis föreställa mig hur varma deras glänsande pälsar var. En brungrå päls och en gräddvit.

Bakdörren stod på vid gavel hela dagen. Jag hittade en myra på vardagsrumsgolvet. Släppte ut den genom den öppna bakdörren.

Gjorde inget mer ansträngande på hela dagen än läsa i soffan, först nyaste numret av Allas, och sedan en påbörjad roman. Åt glass till efterrätt.

Mot kvällen körde jag hem mopon till stan, med blåbär och lingon i ryggsäcken och en bensindunk mellan fötterna.

Huden är ännu solvarm.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Imorgon igen

Det är något som inte riktigt är som det ska vara. Jag tror det är tröttheten som överrumplade mig. Plötsligt, en dag, tog även små saker all min energi, och igår – en lördagskväll – var jag i säng innan klockan tio om kvällen. Sedan sov jag tio timmar. Idag är jag trött igen. Helt färdig redan klockan tre, när jag ligger i soffan och läser en feministisk tidskrift. Senare: gäspar framför datorn, tänker kan inte tvättmaskin bara gå klart så jag kan sova sedan?

På andra sätt: en märklig känsla av att allt går som det ska – eller att saker i alla fall går i en godtagbar riktning. Att jag inte har något jag stressar väldigt mycket över, och att jag inte har haft svår ångest på rätt länge. Känns på nåt vis förvånansvärt – och lite bedrägligt – lugnt, helt enkelt.

En vän: ”Sådär så man undrar om det är lugnet mellan stormarna eller om det har stormat klart för ett tag?”
Jag: ”Precis så! Magkänslan säger faktiskt att det har stormat klart för ett tag, men det finns ju alltid den där lilla rösten som säger annat.”
Min vän: ”Då får vi tro på magkänslan och berätta för den lilla rösten att allt faktiskt kan rämna när som helst och att det är precis så det ska vara.”
Jag: ”Vilken otroligt svår men samtidigt fin tanke. Och sann, framför allt.”
Min vän: ”Too-ticki säger: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Jansson vet nog hur det är.”
Jag: ”Nå att.”

Morgnarna, i alla fall. Förmiddagarna, de tidiga eftermiddagarna. Det här vidunderliga vårljuset som får min själ att vilja sjunga. Allt är så lugnt i det. Hanterligt. Till och med vackert. Tiden dras ut i långa sjok och jag vill bara bada i det här marsljuset, i det som snart kommer vara aprilljus. (Åh, vad jag ser fram emot april.)

Då blir senkvällarna lite svårare. Att jag fortfarande måste tända ljus för att orka, för att inte vilja sova riktigt med detsamma. Den regnbågsfärgade ljusslingan i mitt sovrum. Gräva ner sig i tumblr och instagramkonton som antingen är trösterikt vackra eller utan ursäkter feministiska eller en blandning av båda.

Men det där ljuset, ändå. Imorgon igen. Att få se det imorgon igen.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Lisboa

(Min syster har tagit mer eller mindre alla foton.)

cykel6

I love the smell of old European city in the morning. Det löftesrika i en ny dag.

torg

cykel3

Lissabon/Lisbon/Lisboa.

kakel1

20170226_095408

lissabon11

I fem dagar bodde vi i staden av målat kakel och graffiti. Allt detta kakel och graffiti. Pura poesia står det, och all mångspråkighet läser jag det som ”ren poesi”. Det visar sig att jag läser rätt.

lissabon1

stan2

Vi hade hyrt en lägenhet på över hundra kvadratmeter, med bara ett stort täcke i varje dubbelsäng och spårvagn nr 28 som skramlar förbi utanför de franska balkongerna. Jag drömmer tunga, sköna drömmar och läser, passande nog, Hannele Mikaela Taivassalos In Transit.

kopia-av-lisbon4

kopia-av-lisbon3

Varje dag: god mat (risotto, crème brûlée och pasta) och vin. Också varje dag: pastéis de nata – traditionella tarteletter med söt äggkräm. Finns i varje kvartersbageri eller -kafé.

slotte5

cykel9

cykel5

Första dagen hyrde vi elcyklar och med vår guide Francis/Frans/Fransisco besteg vi stadens backar. Jag skrekskrattade av lika delar fröjd och skräck när vi rullade ner för de allra brantaste, slingrigaste kullerstensgränderna. Ett mycket rekommenderat sätt att ta sig an en ny stad.

cykel4

lissabon13

lissabon15

lisbon6

Uppe vid slottet finns grönskande träd och gräsmattor, påfåglar och staden som breder ut sig framför slottsvallarna. Högt ovan trafiken hör jag koltrastar sjunga. Kom, o vår.

lissabon8

Det är femton grader varmt och terassäsongen inleds 26:e februari. Måsskrik, havsskvalp och saltdoft. Jag bränner mig aldrig så lite i nacken av solen.

kopia-av-frukost2

På fastlagstisdagens morgon går syster och jag till butiken för att handla, vi köper allt gott och sedan gör vi egna fastlagsbullar med hallonsylt, sprutgrädde och avlånga bullar från ett närbeläget bageri.

lissabon16

cykel10

cykel7

kyrka1

lisabon2

Överallt står monument, kyrkor, vackra och slitna gamla byggnader. Jag går jämt med småmynt i fickorna för att ha tillgängliga för tiggare och gatumusikanter. En kväll spelar en man dragspel i en portgång. Det är så vackert och han får alla slantar.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Ögonblick i maj

Under en av de sista vändorna jag cyklar till universitetet har jag en blomkruka i cykelkorgen. Framför mig ramlar en man med sin cykel. Jag stannar och frågar på två språk om han är okej. Jovisst är han det, förklarar han. Det var kedjan han använder som cykellås som råkade komma in i hjulet och orsaka fallet.

Tack for asking, en osaa ruottia, svarar han lite sluddrande, luktar dagsgammal sprit. Han kanske inte osaa ruottia men vår ordväxling sker ändå på imponerande tre språk. Långsamt tar han upp på cykeln igen. Jag önskar honom en säker fortsatt resa. Samoin, svarar han och om jag var en sådan som bad, så skulle han finnas i mina böner ikväll.

Väl framme vid universiteten lämnar jag blomkrukan i en blomlåda i ämnets korridor. Som en konkret påminnelse om att jag har varit här. Som ett tyst tack för allt jag har fått.

Jag har tänkt fråga ut dig på kaffe så många gånger! utbrister hon när vi i hastigheten ses, som vi alltid gör. Jag också, tänker jag. Men om vi under de fem år vi har bott i samma stad, rört oss i samma korridorer, ätit lunch i samma studentrestaurang, inte fått till stånd en kaffedejt kanske det inte heller är meningen.

Det är meningen att vi ska träffas i hastigheten, i vimlet. Vi hyser båda en sådan välvilja mot den andra, men vi är helt enkelt inte meningen.

Att sitta och läsa en bok utomhus – på ett kafé, vid en åstrand – handlar bara delvis om att läsa en bok. Det handlar också om att andra ska se att man läser en bok. Att man läser just den boken. Jag har frågat ut någon på kaffe. Vi har bott i samma stad i fem år och först nu är det meningen att vi ska träffas.

Vi sitter med våra böcker på bordet mellan oss. Mest för att visa varandra. Alla de andra runtom, de som också ser – de spelar ingen roll. Just nu är det vi som spelar roll.

En fredagsmorgon har jag hjärtklappning av sömnbrist. Kvällen innan: cider, portvin, whisky, absint. Under natten vaknar jag flera gånger, desorienterad och alldeles för varm. Jag tänker att det bara är att bita ihop. Det är bara att packa porslin och kläder. Köpa fler flyttlådor. Dammsuga och skura badrummet för att göra det lättare för själen. Bakom svidande ögon och kalla händer finns ändå något slags njutning. Ett masochistiskt nöje i att känna efterverkningarna av ett liv.

Utanför köpcentret står ett gäng tonåringar. De är på väg att skiljas åt men vill inte riktigt, inte riktigt än. En pojke är huvudet längre än jag och klädd helt i nitar och tygmärken. Grov ring i näsan. Jag är inte säker på att hans byxor någonsin har varit byxor. De kanske alltid har varit med grov tråd ihopsydda tyglappar. På ryggen har han ett gitarrfodral, under ena armen en rullbräda.

Utan att tveka tar han en annan pojke, en mindre och med färre nitar, i hand. Tillsammans går de därifrån. Hejdårop åt resten av gruppen. Återigen den där känslan, någon slags kärlek till mina medmänniskor i allmänhet och till tonårspojkar i synnerhet.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Praha

Påsken tillbringade jag med familjen i Prag bland kullerstenar och tegeltak.

20160327_131820

Vi promenerade tills fötterna värkte och åkte flodbåt under Karlsbron.

20160328_152644

Här är jag på Karlsbron, hej hej! Om ni någonsin, någonstans, ser en typ i röd basker, matchande axelväska, läderkängor och blå militärkappa är det med allra största sannolikhet jag.

IMG_5518

Vi drack öl varje dag. Sista kvällen ville jag köpa hem en liten flaska absint.
Kassören var häpen.

Han: It’s 70%.
Jag: Yes, I know.
Han: Strong girl! From Russia?
Jag: No, from Finland.
Han: Ah, Finland. Finlandia vodka!
Jag: Yes. We know how to handle strong stuff.

20160328_131844

Våren var närvarande på ett helt annat sätt än hemma.

IMG_5528

IMG_5525

Innan jag reste iväg fick jag en utmaning av min vän C. ”Skriv något skönlitterärt om Prag”, sade han, så det gjorde jag.

På en gata i Prag
ser två män på varandra
och jag ser på dem

Den ena jonglerar med tre käglor
När de ler mot varandra

gör jag dem till:
vänner
bröder
älskare

för jag förstår inte tjeckiska
– men leenden

och makten är min
och staden
formar sig efter min vilja
som den gjorde för Kafka

Kanske är det något
med alla dessa kullerstenar

IMG_5554

Prag är tusentals turister på Karlsbron.

20160327_150705

Prag är också detta, två kvarter från bron och in i Gamla stan.

IMG_5568

På kvällen var det gotiska Askungenslottet vårt riktmärke hemåt, på dagen gick vi under Powder Gate, som jag förstår betyder Krutporten men som jag alltid tänker på som Puderporten.

IMG_5536

IMG_5549

Det allra finaste var ändå alla kafésittningar med familjen, i olika kombinationer av familjemedlemmar. Att umgås över kaffe och choklad är kvalitetstid av bästa sort.

IMG_5556

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Stora frukostar med ägg och apelsin

– Det här livet kommer att ta kål på mig, tänker jag uppgivet.

Jag är ensam hemma, otaliga kvadratmeter av ljus öppenhet med skog på tre av husets fyra sidor. Det har snöat under natten och jag tänker på att jag förra slutet-av-mars skrev om converseklädda fötter och koltrastar.

Tillbaka till livet. Detta otyg till ljuvlighet. Jag tänker på hur jag skulle kunna investera emotionellt i endast en relation under hela mitt liv och fortfarande känna att det skulle bli mig övermäktigt. Alla dessa känslor. ”Skulle kunna”, förresten. Jag kan inte. Alla dessa känslor betyder också alla dessa människor, alla dessa älskade människor. Mina nära och kära är många och utspridda. Igår talade jag femtusensjuhundrasextiosex sekunder med en vän i telefon, för det tar så länge för viktiga ting att färdas mellan Finland och Danmark.

Strax innan jag tänkte den ironiska tanken om att jag kommer dö av livet talade jag med en annan vän, om framtidsplaner som har klarnat och drömmar som verkar gå i uppfyllelse. Jag gladdes å min väns vägnar, det gjorde jag, och samtidigt visste jag att jag ännu kommer gråta över det. Att glädjas över någons framtid betyder inte att jag inte kan sörja det som har varit och snart inte längre är.

Jag sitter i soffan och läser en favoritbok från mina tidiga tonår. Föregående kväll stod jag länge framför bokhyllorna, med litteratur fram till år 2009, för att känna efter vad jag egentligen ville ha. På insidan av den bok jag slutligen valde står det mitt namn och 2004 i blyerts, omsorgsfullt textat. Det är en bok som berörde mig starkt som fjortonåring och jag ser bilderna i huvudet lika klart nu som för tio år sedan.

”Själv sjöng hon i duschen. Åt stora frukostar med ägg och apelsinjuice och hade börjat leta på nätet efter gymnasieprogram med inriktning på teater.”

– Jaså, det är nu jag gråter, tänker jag, nästan lättat, och så gör jag det. Tänker på hur livet kan bestå av att sjunga i duschen och äta stora frukostar med ägg och apelsin. Det där adjektivet, ”stora”. Det finns något så livsbejakande över stora frukostar. Det gråter jag lite över. Och över att sjunga i duschen. Och över att det är så långt mellan Danmark och Finland och över att mina vänner får chans att göra det de vill och över att jag saknar dem så fruktansvärt och älskar dem ännu mer. Jag gråter över att längta och över att ge upp. Över att det alltid är och alltid har varit så här, tårar och skratt om vartannat, och jag tror inte det någonsin blir på annat sätt heller.

Sedan torkar jag tårarna och läser klart boken.

Och sedan skrattar jag.

1 kommentar

Filed under dagbok

Uppbrottets tid

Uppbrottet ligger i luften. De redan djupgröna löven i björken utanför köksfönstret är alldeles stilla i den heta majmorgonen. Solen är otröttlig i sitt gassande, ingen vind skänker svalka. Allt väntar på dagen för avresan.

Vi cyklar nordväst, genom betongdistrikt och taggtrådskvarter tills grönskan åter tar vid, mjuka kullar och äntligen – en lummig skugga som förlänar skydd från solljuset. Det doftar så jag blir yr – av kåda och torra tallbarr, av försiktigt blommande hägg, av rök från bränt ris, av jord och hav och al. Längst ut på udden, på solvarma men skuggfläckiga klippor slår vi oss ner, barfota, sandbeströdda fötter och blöt byxbunt. Vi lyssnar till vågsvall, koltrast, frasandet av tunna tallbarksflagor i den välsignade vind som trots att den inte orkar till inlandet alltid lurar vid stranden. Vi äter plättar och fruktsallad och choklad och pratar om vad som är viktigt i livet och vad som inte är viktigt.

En disig skymning visar att ännu en dag har gått. Vinden stillnar åter, det lyser ännu ingen stjärna över takåsen på grannhuset men jag vet att den finns där. Kinderna hettar efter en hel dag utomhus, värmen dröjer sig kvar i nacken och tröttheten tynger benen. Jag önskar mig liljekonvaljer och svala lakan. Väntan surrar fortfarande i luften, sticker i blodet. Det är inte dags än. Men snart, snart.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

De sista tio minuterna

Igår var det strålande vackert solsken och jag cyklade jag vilse till en gravgård med springbrunn. Sedan insåg jag att det var samma gravgård som jag har promenerat omkring i flera timmar tidigare årstider, men den var tydligen så stor att det fortfarande fanns oupptäckta delar av den. Det var så knäppt att gå omkring där och tänka på att där låg tusentals tusentals döda människor under stenar, och där gick jag helt levande med solglasögon på näsan och hörlurar i öronen. På kvällen såg jag en zombie-romantisk komedi. Jag brukar varken tycka om zombiefilmer eller romantiska komedier, men kanske just därför var det en så osannolik kombination att jag riktigt njöt av det.

 IMG-20140507-WA0002

IMG-20140507-WA0001

Idag har det regnat hela dagen, så jag har suttit inne och studerat så hjärnan hettat och skrivit så fingrarna krampat. Nu är jag inne på sista kurvan av löpbanan för den här terminen! Eller förresten, jag ogillar ju att springa. Låt mig hitta en bättre metafor. Nu är jag inne på de sista tio minutrarna innan en föreläsning slutar, med vetskapen om att en långhelg (= sommarlov) väntar mig. Det ska bli så skönt att få lämna graduarbetet åt sidan ett tag!

Så har jag suttit på diskbänken och kokat rågmjölsgröt med lingon och nu ska jag i bastun. Jag lever kanske inte ett så fartfyllt och äventyrligt liv för tillfället, men nåde den som vågar påstå att det är banalt och tråkigt liv.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Leve poesin!

Vid det här laget är NaNoWriMo (National Novel Writing Month) ett ganska känt fenomen. Under november månad samlas folk under samma virtuella banderoll och kämpar tillsammans på distans för att få ihop 50 000 ord till sitt romanutkast.

Men om novembermörkret hör romanförfattarna till, så är det nu dags för oss poeter att ta steget ut i vårljuset! April är nämligen NaPoWriMo, National Poetry Writing Month. Det hela är lika fint som det är enkelt. Under april månad kan hugade poeter förenas i föresatsen att under 30 dagar skriva 30 dikter. Ifall du vill, kan du följa NaPoWriMo:s hemsida och där varje dag få ett tips/inspiration/utgångspunkt (eng. ”prompt”) till en dikt, eller så kan du skriva om precis vad du vill. Du kan skriva sina dikter för dig själv och aldrig låta någon se dem, eller så kan du dela dem på internet, på post it-lappar som du klistrar upp på allmänna toaletter eller sticker in i biblioteksböcker. Det enda du behöver göra är 1. säga att du deltar 2. skriva dikter.

Så här har ni det: I år ska jag delta i NaPoWriMo!

Jag ser det som ett roligt sätt att komma igång med diktskrivandet igen, ett kravlöst sätt att låta inspirationen flöda i aprilsolen. En del dikter kanske jag kommer sätta upp här, eller så stannar de mellan sidorna i min skrivbok. Hur som helst vill jag uppmuntra dig att också ta del av den poetiska april: Om du är av den skaldande sorten – gör mig sällskap som månadspoet! Om lyrik inte är ditt hantverk – ta chansen och läs dikter. Om du aldrig någonsin har lånat en diktsamling från biblioteket, förändra den saken! Låna något av Edith Södergran, William Butler Yeats eller varför inte min senaste favorit inom poesi, Locus Amoenus av Eva-Stina Byggmästar. Jag vågar påstå att du aldrig ha rört dig i så ljuva sinnesbilder förut.

 

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Den slinker ur min hand

Det är svårt att få grepp om den här våren. Jag tappar den. Den sammanlagda, aktiva studietiden per dag är väldigt få timmar. Jag dricker alldeles för mycket kaffe istället, hänger för mycket på tumblr, läser för många romaner. Samtidigt försöker jag att inte ha dåligt samvete över det, tänker att allt är okej, att vara vilse, att studera på halvfart. Det är okej. Samtidigt har jag inte dåligt samvete över det, men känner att jag borde göra mera. Samtidigt har jag dåligt samvete över det, för jag känner att jag borde. Samtidigt har jag, dåligt samvete, har jag inte över det. Ni kanske förstår att det inte alltid är riktigt enkelt att leva i mitt huvud?

Ibland läser jag Gender & language – theory and practice och det är så intressant och frustrerande att det riktigt värker. Andra gånger bakar jag bröd istället, för jag orkar inte bestämma mig för vilket jag skulle köpa i butiken. Jag sover dåligt och längtar efter en baldakin att vila under. Jag drömmer om att jag har kort hår igen. Jag köper – och äter – för mycket choklad och skriver saker med blyerts på väggarna.

Well, look who I ran into”, crowed Coincidence.
”Please”, flirted Fate, ”this was meant to be”.

Jag är inte hälften så mycket människa som jag skulle vilja vara, inte hälften så bra vän som jag strävar efter att vara, men jag fick ett brev på posten där det stod ”Kom ihåg att du räcker till precis som du är!”. Världen finns fortfarande kvar, imorgon och imorgon och imorgon, och känslan av att bara vilja ge upp har börjat ge med sig. Mina neurotiska tendenser håller sig i skinnet, jag låser in dem i städskrubben och har ändå ordning på vardagen. Kanske lite för bra ordning, men själsfrid kan uppnås på flera sätt och jag är inte i en position att förhandla med mig själv. Jag tvingar iväg mig själv på körövning och har riktigt roligt väl på plats, lär känna vänners vänner och leker med tanken på framtida teträffar.

Här om kvällen såg jag på Billy Elliot. Igen. Jag vet inte längre hur många gånger jag har sett den filmen. Ibland slår det till och jag behöver se den filmen lika mycket som jag behöver syre. De bästa scenerna såg jag om flera gånger på raken. Det är något så ärligt med den filmen som ruskar om mig, något hjärtskärande uppriktigt och naket, en varm handflata i min, en hastig kyss på kinden två pojkar emellan.

Michael: Do you get to wear a tutu?
Billy: Fuck off, they’re only for lasses. I wear me shorts.
Michael: You ought to ask for a tutu?
Billy: I’d look a right dickhead.
Michael: I think you’d look wicked.

3 kommentarer

Filed under dagbok