#dammenbrister

Det har varit intensiva dagar. I dolda flöden rullar berättelserna fram, bakom ridåer samlas namn.

I dag brister dammen. 6111 kvinnors namn på ett upprop mot sexuella trakasserier, mot kvinnovåld, mot tystnadskulturen i Svenskfinland och i hela samhället.

Många, för många av mina vänners namn finns där. Mitt namn finns där. Jag hade redan från början tänkt att inte dela med mig av mina berättelser. Iddes inte röra till det som redan hade lagt sig till ro inom mig.

Men när dammen brast, brast också något inom mig. På jobbet började jag skriva ner händelser i punktform på en post-it-lapp. När jag var 16 år och blev manipulerad och utnyttjad av en sju år äldre man. När KJ och jag är på Ruisrock och i godan ro går omkring bland försäljningstälten och en förbigående man tar mig på rumpan. Alla gånger män har tafsat och ”dansat” objudet och närgånget på krogen.

Sedan orkade jag ändå inte, svor, rev sönder post-it-lapparna och slängde bitarna i roskis.

Men det finns berättelser. Det finns de som berättas, och de som av olika orsaker inte berättas. Det finns tusentals kvinnor som nu har sagt ifrån.

Läs deras berättelser. Lyssna till dem. Reagera och agera. Tystna aldrig igen.

http://www.astra.fi/dammenbrister

När man inte kan sova

När man inte kan sova.

Ligger och tänker på
jobb och sex och döden
och fester man vill ordna.

När man inte kan sova.

Äter tre skålar cornflakes
med mjölk och extra socker
– något man säkert får ångra.

När man inte kan sova.

Läser instagramposter
om våld och hat och nazister.
Det är för mycket, för många.

När man inte kan sova.

Går mellan säng och soffa,
räknar timmar till morgon.
Blundar och låtsas sova.

Veckan som gick

Dagarna bara försvinner iväg. Prydliga sjok av arbete, sömn (inte så mycket av den varan alla gånger), familjetid och fest.

Så här såg veckan som gick ut:

Måndag: Minns inte, men i alla fall jobb i butiken.
Tisdag: Hälsa på fammo med syrran och Nisse. På kvällen språkgranskningsjobb.
Onsdag: Butiken under dagen och biodejt med efterföljande Irish coffee på kvällen.
Torsdag: Lunch hemma hos goda vänner + små barn, sedan jobb i butiken.
Fredag: Arbete med språkgranskning, arbete med ljusförsäljning och sedan födelsedagsfirande på kvällen!
Lördag: Adventspynta, lunchsällskap norrifrån, föräldrarna på kaffe, språkgranska manus i skenet från ljusstake och med glögg tillhands.
Söndag: Jobba i butiken och dansa lindy hop.

Om bara en dryg vecka reser min syster iväg för att fira jul och nyår på andra sidan Atlanten, och jag umgås med henne så mycket jag bara kan för att samla på mig systratid att ha i reserv när hon är borta. När hon jobbar i butiken i centrum går jag dit för att byta några ord med henne. Ibland jobbar vi båda i varsin ända av köpcentret, och kan vinka till varandra genom alla ljusslingor, och det känns mycket bra.

På fredagskvällen går vi på restaurang, hela familjen och en vänfamilj, för att fira respektive familjefars födelsedag. Vi dricker och äter så otroligt gott – den där crème brûléen med färska bär och blommor var kanske den bästa någonsin – och skrattar oss igenom hela kvällen. När jag dimper i säng efter midnatt dröjer det tre timmar innan jag somnar, så mätt är jag.

Jag lånar bok efter bok från bibban men hittar ingen ro att läsa. Under ytan mullrar revolutionen. Om söndagskvällarna dansar jag lindy hop, som jag brukar, och jag är glad åt att få träffa fint folk och trött för att jag har arbetat under julöppningen tidigare på dagen och frustrerad över att jag återigen automatiskt blir omfattad som ”man” eller ”pojke” bara för att jag dansar som förare.

Nästa helg tänkte jag bo hemhemma, bada bastu och bara umgås med familj och husdjur. Nästan som en minisemester!

Hela helgen

Jag har varit sugen på hamburgare i flera veckor, är så hungrig att jag bara tänker i svärord, men när vi har fått vår mat skrattar jag och äter upp varenda franskis. Vi köper glass och dricker te i en märklig men fin lägenhet, och jag måste lämna mina gamla vänner alltför snabbt då jag ska möta en långtbortavän som befinner sig i staden å poesins vägnar.

Det är poetry slam, jag har aldrig varit med om det förut men gillar varje stund. Vår jurygrupp är nog den mest kritiska, men eftersom det högsta och det lägsta poängantalet stryks så gör det inget. En poet slammar på Närpesdialekt och en annan berättar om sin syster. Det är den mest levande och livfulla poesiaftonen på länge, kanske någonsin. Trots att klockan är över midnatt kan jag inte varva ner.

Jag sover fem timmar. Stiger upp för att skjutsa poesivännerna till morgonbåten, åker hem igen för att äta frukost innan skrivkursen. Där får jag höra olika läsningar av två dikter som jag inte har visat åt någon annan än och som jag har planer för, planer som jag inte vågar yttra högt än.

Med fem timmar sömn i kroppen äter jag choklad, tvättar ansiktet med kallvatten och går sedan lös med hårspray, eyeliner och ögonskugga. Det är ändå fest. Vi har hyrt en vinterbonad villa, med bastu och kök och sovrum som inte riktigt räcker till. Maten är god och musiken är passande och sällskapet är fint, och kvällen flyter på utan att man märker det, mellan samtal och ljussken och vin. Det finns alltid någon att sitta nära. Där ute börjar det snöa.

Jag sover fyra timmar. Kanske. När vi går och lägger oss är klockan tre, och klockan fem sover vi fortfarande inte, men det gör inget. När jag slutligen och något motvilligt lämnar sängen klockan tio för att koka kaffe har någon annan redan gjort det, och jag lägger beslag på den bekvämaste fåtöljen, dricker två koppar kaffe med grädde och äter bottenskrapet i godisskålen. Det är något så roligt med att se folk på morgonen dagen efter kvällen före. Alla är trötta, många är bakfulla. Vi är alla lite tilltufsade, lite tillrufsade, sminkrester i ögonvrån och lösa kläder som hänger lågt. Vid dörren ligger ett halvdussin par svarta snörkängor. När vi ska lämna feststället blir det snöbollskrig mellan alla kramar.

Hela helgen lyssnar jag på denna låt:

Bokenkät

Jag hittade en trevlig liten lista (ursprungligen en enkät) om ett av mina favoritämnen – böcker. Mina svar markeras med lila, nu kör vi! Fyll i du också, om du vill, och så diskuterar vi litteratur.

1. Vilken typ av bok läser du oftast?
a) Deckare
b) Facklitteratur
c) Romance
d) Skönlitterär roman
e) Biografi
f) Fantasy
g) Science fiction
h) Ungdomsbok
i) Annat

Skönlitterära ”vuxenböcker” för det mesta, förvånansvärt mycket ungdomsböcker för att vara långt över tilltänkt ålder, deckare under semestern!

2. Bästa omfång på en bok
a) 247 sidor
b) 447 sidor
c) 647 sidor

Jag gillar tjocka böcker, men det beror väldigt mycket på från bok till bok. The Goldfinch på sina 864 sidor är just rätt, medan jag kunde läsa minst det dubbla (130 sidor till) av Norrtullsligan.

3. Vilket bokformat föredrar du?
a) Inbunden
b) Storpocket
c) Pocket
d) E-bok
e) Ljudbok
f) Kartonnage
g) Skinnband
h) Danskt band (mjuka pärmar med invikta flikar)

Länge var jag någon slags fånig boksnobb som tyckte att inbundna böcker är finare än andra sorter. Sicken fjant. Sedan blev jag praktisk, upptäckte engelska böcker i storpocket, och dras sedermera till mjukpärmade böcker av praktiska och ekonomiska skäl. Allt som väger lite i resväskan och som man inte får ont i armarna av att hålla upp medan man läser.

4. Litterärt no-no
a) Vika hundöron
b) Låna ut mina böcker
c) Läsa under middagen
d) Vara oförsiktig om omslaget
e) Talspråk i böcker för små barn
f) Talspråk i böcker för vuxna
g) Skriva i böcker

Fysiska böcker ska behandlas med varsamhet. Hundöron och slitna pärmar eller omslag, orsakade av oaktsamhet och inte av flitig omläsning, är osnyggt. Däremot lånar jag gärna ut böcker (ibland på tvång), och flertalet av mina böcker har små blyertsmarkeringar för Särskilt Bra Stycken. Läsa vid middagen är icke-godkänt endast om det finns andra närvarande vid matbordet.

5. Ge exempel på böcker med snygga bokomslag!

De finaste omslagen i min bokhylla just nu:

6. Årstid då jag läser allra mest
a) Vår
b) Sommar
c) Höst
d) Vinter

Här går jag inte på statistik (vore roligt att faktiskt räkna ut det!) utan enbart på känsla. Sommarljuset och längre ledigheter är nyttigt för läslusten.

7. Drömyrke i bokbranschen
a) Författare
b) Förläggare
c) Formgivare
d) Förlagschef
e) Försäljare (bokhandel)

Jag skulle ju ljuga mig blå om jag sade annat än författare, men i brist på det vore förläggare väldigt intressant – och bokförsäljare! Tänk nu, en liten indie-bokhandel med en rejäl poesihylla, sammetsfåtöljer med läslampor, och en hel vägg med feministisk litteratur.

8. Du letar efter en riktigt bra bok, vilket förlag kan du lita på har just den boken?

Ingen aning – jag går nog aldrig efter förlag när jag letar efter eller läser böcker. Vet bara att Rabén & Sjögren ger ut Astrid Lindgren, så det måste väl vara bra?

9. Är det någon typ av språk du har svårt för i böcker?
a) Ålderdomligt språk
b) Övertydligt språk
c) Erotiskt språk
d) Sentimentalt språk
e) Slangspråk/jargong

Jag tycker inte om att bli skriven (hah!) på näsan, eller få mig serverat för omständliga beskrivningar. Slangspråk (nu tänker jag speciellt i ungdomsböcker) blir ofta för mig ett störningsmoment snarare än en stämningsskapare. Det känns tillgjort snarare än verklighetstroget.

10. Hur ofta ger du bort böcker i julklapp?
a) Nästan alltid, det är roligt att hitta den perfekta boken för en viss person
b) Nu tänker jag faktiskt ge upp, alla är konstigt nog inte lika stora bokälskare som jag själv
c) Bara till personer jag vet uppskattar böcker
d) Gärna till personer som jag tycker borde läsa mer

Presenter är viktiga och ibland svåra. Att ge bort en bok som riskerar att bli oläst är bara sorgligt, men man kan alltid försöka balansera på linjen mellan säkra kort och uppmuntran.

11. Vad är viktigt när du väljer en bok till dig själv?
a) Handlingen
b) Språket
c) Att hålla sig uppdaterad om snackisarna
d) Stämningen
e) Att det är en bok av en ny, intressant författare
f) Att det är en bok av en favoritförfattare
g) Att det är ett snyggt omslag

Det enda som nog inte är avgörande är omslaget, även om det förstås påverkar. Don’t judge a book by its cover, heter det ju på världsspråket. Annars väljer (köper) jag böcker med stor medvetenhet och eftertanke, eller så går jag på känsla och ser vad som hoppar på mig (lånar från bibban). För att hänga med i vad som händer i litteraturvärlden kan jag lika bra läsa om böckerna som att läsa dem. Litteraturvetenskapen lär en sådant.

12. Jag ser fram emot nästa bok av…

Donna Tartt. Den lär väl komma ut år 2023 om hon fortsätter i samma takt som hittills.
Maria Turtschaninoff. Jag är nyfiken på att se vilka världar hon utforskar till näst.
J.K. Rowling. Det kan ju bara inte bli annat än bra.

Fröjden

Fröjden. Att bo i hemstaden. Att sticka sig in i butiken där systern jobbar, för att bara säga hej. Att titta efter noga när man passerar ett särskilt kafé, och javisst, där sitter en vän som han ofta brukar. Att promenera i kylig senskymning med en liten hund, för att systern jobbar länge i sagda butik. Att själv jobba i en butik bara tvärs över köpcentret, så att vi kan vinka åt varandra. Att bli hembjuden på middag en torsdag, pappa ska laga gnocchi och jag drömmer om att prova vår nya bastukamin.

Fröjden. Att städa lägenheten redan om förmiddagen, duscha och sedan njuta av det vita dagsljuset. Precis så här vackert.

Dags att tänka på kaffe.

Systerskapet

Systerskapet. När det är som allra finast.

Det hade varit en mycket bra dag, och sedan kom en dag som inte var lika bra, och kvällen blev rentav uslig. När jag ligger på sovrumsgolvet, för att jag inte kan annat, och hyperventilerar och gråter och skriker (undrar vad grannarna tänker) inser jag att det inte blir något av bokträffen jag har lovat hålla följande dag. Det finns inte den orken, den psykiska förmågan. Det skulle vara att ta kraft från resurser jag inte har, som ångesten har dränerat mig fullständigt på.

Så jag skriver det, vill vara helt uppriktig inför mina feministiska medsystrar: av olika orsaker är jag helt enkelt inte i psykiskt skick för att leda en bokträff i morgon. Det skulle bli en för stor påfrestning och ett tvång från min sida, och vi förtjänar alla bättre än det.

Vet ni hur svårt det är att skriva det? Hur lätt det i jämförelse vore att skriva att träffen inte blir av på grund av feber? Ingen skulle blinka.

Och ingen blinkar nu heller. Snabbt får jag svar: Absolut okej, hälsan först, böckerna finns kvar. Ingen fara, vi hinner med den senare! Vi tar det på nytt när du mår bättre. Vi hinner nog träffas. Ingen fara, sköt om dig! Vi tar det senare. Ta hand om dig! Hjärtan och snälla smileyn.

Det systerskapet alltså. När det är som allra vackrast. De jag känner, de jag sett endast en gång, de jag aldrig träffat. När man är ledsen och trött och rädd, står de där och säger: Ingen fara, ta hand om dig! Kommer med hjärtan och smileyn. Håller en om ryggen, håller upp en.

Nästa dag är bättre igen, mycket tack vare dessa livssystrar. Ta hand om dig! säger de, och vi tar hand om oss, och om varandra.

 

Tisdag

Det är tisdag förmiddag och jag sitter på den lokala Fpa-byrån, efter att ha promenerat dit då jag inte fick upp cykellåset. Tänker arga tankar, men tänker sedan också lite mer konstruktiva tankar: en droppe maskinolja på nyckeln nästa gång, så kanske låset vill samarbeta.

45 minuter får jag vänta, för att få veta att blanketten som jag hade med och ifylld, enligt tidigare instruktioner från Fpa, inte duger och att jag behöver göra nya ansökningar på nätet. Ansökningar om stöd jag vet att jag kommer bli nekad, och när jag går hem igen är jag arg och hungrig och svettig och tänker att det var nog som fan att alla inblandade parter ska göra onödigt jobb.

Men sedan ringer en vän, oväntat men välkommet, ber om natthärbärge och mutar in sig med trattkantareller och tranbär. Jag får duscha och äta pasta med avokado och oliver, och snart är jag en bättre version av mig själv igen.

På jobbet är det lugnt, jag paketerar ljus efter ljus, för det kommer behövas när julruschen närmar sig. Jag glömmer bara en sak när jag ska räkna och bokföra kassan, och när jag knackar på hemma hos mig själv är min vän där och släpper in mig. Tror visst det är första gången någon annan släpper in mig hos mig själv.

Så medan jag duschar (igen) handlar min vän grädde och lök, vi lagar middag av trattkantarellerna och tranbären (spagetti med svampsås) och öppnar en vinflaska. Det är trevligt och maten är god och vinet är lättdrucket. Till efterrätt blir det turkisk yoghurt blandad med vispad grädde, tranbär, kanel och honung; te ur min nygamla teservis med en kanna som jag inte hunnit prova tidigare.

Vi funderar på att fara ut på en öl. Kvällens frivilliga tema: Goth Girl Extraordinaire. Medan vi dricker vårt vin och funderar kommer mer folk hit, jag kokar kaffe och bjuder på whisky, och hur det nu går till så slutar det med att vårt lilla gäng sitter och dricker i min soffa istället för på pub. Vi talar lajv och dataspel och liv, i något skede övergår den lugna bakgrundsmusiken i Emilie Autumn, det står använda små tekoppar på alla bord, en till vinflaska öppnas, och när den sista gästen sent omsider lämnar huset diskar jag bort alla tekoppar och kexfat och tänker att såhär bra dag trodde jag mig inte få när jag, svettig och arg, väntade på Fpa-byrån.

Emellan

Om någon mot förmodan undrar vart jag har försvunnit, kan jag tala om följande: livet kom emellan, som det brukar.

Jag har börjat jobba deltid i en pop up-butik som säljer handgjorda ljus, och de två första arbetsdagarna var på 12 respektive 7 intensiva timmar med alltför få timmar sömn och en värkande kropp där emellan.

Så här ser min arbetsplats ut.

Jag har varit på finska teatern och sett musikalversionen av Billy Elliot, en alldeles fantastisk version med glitter och dans och gåshudsframkallande scener, allt av lokala förmågor. Londonversionen får seriös konkurrens här.

Jag har lagt upp följande bild på min Facebooksida och har hittills skrivit 29 karaktärsintroduktioner av mycket varierande sort och längd.

”Alexandra hade blivit första spanare redan som sextonåring, som tjugoåring blev hon befordrad till första förare, och nu var hon redan kapten över hela rymdfartyget Earhart II. Under en livsfarlig vilseflygning i Cassiopeiakonstellationen hade hon visat den rådighet och det mod (och ska vi vara ärliga, den dumdristighet) som krävdes för att få hela besättningen levande ut ur det interdimensionella slukhålet. Besättningen kallade henne, dels på skämt men mestadels på allvar, för ”Alexandra den Stora”. Hon låtsades inte höra.”

Jag har sovit elva timmar för att låta kroppen vila ut, och sedan har jag tagit tillflykt hemhemma för att äta pepparkaksdeg och dricka kaffe i soffan och läsa både Vasabladet och Kyrkpressen.

Så jag återkommer, som jag brukar, när livet lämnar utrymme igen.