Jag tänker på alla de människor som har gjort ett intryck, tagit plats i mina tankar, mina texter.
Alla de tonårspojkar, grönhåriga ynglingar, rödhåriga flickor och svartögda varelser som jag har mött och som har berört mig på något vis. Alla de vänner och bekanta, de främlingar och okända ansikten i massan som jag har sett – som kanske har sett mig – och som sedan har kommit till liv igen i texter, tankar och drömmar.
Finns jag i någons texter? Har jag någon gång lämnat spår, någonstans? Ett avtryck i sinnet, bläck på ett papper, en statusuppdatering, en anekdot. En blick som möter min, ett delat leende och ögonblick innan vi går skilda vägar igen för att aldrig ses.
Det är något stort i det. Det är något så svindlande enormt att se en annan människa och i det att möta en annan människa och få en glimt av ett annat liv. Det är knappt så jag vet vad jag ska ta mig till, och kanske just därför skriver jag om det, om dem, för att på något vis hålla fast vid detta stora.
❦
Om du vill läsa om dessa möten, dessa mer eller mindre okända pojkar och flickor som har lämnat spår, så kan du göra det till exempel här:
Sandra skriver 