Etikettarkiv: te

Septembersöndag

En fullspäckad vecka slutar på samma sätt som den pågått, med program hela söndagen lång. Jag for hemhem för att tittat på när pappa bytte oljefilter på bilen (det var inte planerat, utan blev bara så), klappa kaniner och gosa med Nisse samt äta citronrisotto och dricka kaffe med familjen och morföräldrarna.

På kvällen var det sedvanlig lindy hop-lektion. Med en ny lärare och en helt ny ingångsvinkel i dansen har de senaste lektionerna varit med frustrerande än givande, men i dag kände jag att någonting lossnade – i dag gick det äntligen att faktiskt dansa.

Sedan skyndade jag mig hem, då syster och kusinerna med pojkvänner skulle komma över på te. Vi trängde ihop oss kring soffbordet och pratade om USA och rostade massor av rågbrödssmörgåsar. Jag diskuterade bostäder med min syster, bondade med min kusin J över gemensamma fandom (Harry Potter, Supernatural, Sherlock). Jag bjöd på Bertie Botts bönor i alla smaker och imponerades lite av pojkvännernas relativt neutrala miner när de fick gelébönor med smakerna rotten egg, earthworm eller earwax. När kusinerna lämnade huset var saltgurkan slut. Ett säkert tecken på en lyckad tebjudning.

Annonser

3 kommentarer

Under dagbok

Vad jag dricker

När man är sjuk och inte kan fara på fest men ändå måste arbeta, så får man roa sig där man kan. Genom att fylla i blogglistor, till exempel. Tyckte det här var en rätt rolig lista som jag hittade en gång hos min betydligt mer berömda namne Niotillfem-Sandra. (Någon gång ska jag liksom henne också ha mitt namn på pärmen på en bok.)

DSC05098

Kaffe:
Starkt, hett och med en skvätt mjölk. Eller grädde. I mån av möjlighet mörkrostat och ekologiskt. Kokkaffe är ju extra roligt.

Öl:
De få gånger jag aktivt dricker öl ska det vara mörkt, gärna tjeckiskt.

Här: påsköl i Prag för några år sedan.

20160328_131844

Vin:
Husets vita vin i en immig literskaraff på vår stamrestaurang på Kreta. Någon gång ett fylligt rödvin om jag vill känna mig sofistikerad.

Bubbel:
Något roligt i fin flaska. Helst ekologiskt här med.

Här: på Kap Verde senaste sportlov. Vi har aldrig haft all-inclusive förr, men nu hade vi det, och vi drack skumpa varenda dag. Skumpa sju dagar i sträck. Alltid immande kall. Om jag ska välja en enda bild från Kap Verde-resan för att illustrera den sportlovsveckan, så väljer jag denna:

DSC_0091

Te:
Som mitt kaffe: starkt, hett och med en skvätt mjölk. Earl Grey så potent att det känns som ett slag i bröstet från insidan. Mmmm.

Bubblare: Rosy Earl Grey – ett Earl Grey-te med rosenknoppar och blåklint som bara kan köpas från en viss tebutik i Winchester.

IMG_3351

Juice:
Röd apelsinjuice till en lite lyxigare vardagsfrukost när jag inte har bråttom någonstans.

Mjölk:
Till en nybakt bulle, eller till en redig rågbrödssmörgås.

Cider:
Någon enstaka gång till bastun, eller Koulus egen svartvinbärscider när jag är i Åbo på besök.

Drink:
Ytterst sällan! Möjligen en Mai Tai eller mango mojito när jag är i Thailand.

Alkoholfritt ute:
Om jag är ute och dansar dricker jag alkoholfritt 9 gånger av 10. Vatten, vatten, vatten med is, vattenglasen med ut på dansgolvet och truga på sina vänner. Kanske en cokis. Jag är inte ute för att dricka, jag är ute för att dansa.

2 kommentarer

Under okategoriserat

When I am good, I am very, very good, but when I am bad, I am fucking gorgeous!

För sex år sedan firade jag påsk tillsammans med min vän Jan. (Det gjorde faktiskt jag i år också. Och har gjort minst två gånger tidigare: en gång för många år sedan var vi ut och dansade, stroboljus och Swedish House Mafia och blonda hårgardiner; en annan gång lajvade vi på ett mentalsjukhus.)

För sex år sedan, påsklördagen den 7 april 2012, reste vi till Helsingfors för att se Emilie Autumn. Jag springer omkring i min lägenhet och försöker förtvivlat komma på vad allt jag behöver med mig, vad jag ska ha på mig och vem jag egentligen är.

Så här skriver jag då: ”J har roligt åt min nervositet. Klockan elva startar vi från Åbo och beger oss mot huvudstaden. GPS:en har slutat fungera, men vi lyckas ändå hitta rätt i Helsingfors. Klockan fem traskar vi iväg mot Nosturi.”

Vi har VIP-biljetter och är uppfixade till tänderna; mohawk och vit blus och rött läppstift och svart kajal och läderkorsett. I ena örat dinglar ett örhänge, vars make Emilie ska få. Jag har köpt blåbärste åt henne. Det snöar och blåser iskall aprilvind, utanför klubben står andra plague rats och vi kurar alla ihop oss för att hålla värmen. ”Dead is the new alive”, svarar Jan på en förmaning om att rökning dödar och ingen kan säga emot.

img_0878

Vi får se ett soundcheck, en övningslåt, träffa Emilie, för en liten pratstund, ett foto, en autograf. Hon får det matchande örhänget och blir ivrig när hon ser att mitt sällskap har ett likadant. Hon hänger örhänget i sin diamantglittrande hårprydnad.

”Sedan blir det dimmigt. Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände då jag äntligen fick möta Emilie Autumn i egen hög person. ”Hello Emilie”, hinner jag säga innan hon kramar om mig. Jag ger henne min present, blåbärste och ett påskkort. Hon ger ifrån sig ett förtjust pip då hon ser kaninerna på kortet. Hon kallar mig my love, håller i min hand, kramar mig igen. Svarar ”Me too!” då jag säger att jag tror att denna påsk blir den bästa någonsin. Frågar om hon får rita på min VIP-plansch och ritar ett hjärta och skriver sitt namn och kysser planschen innan hon lämnar tillbaka den. Och kramar mig igen, säger så fina saker om och till mig, saker som jag inte kommer ihåg. Kanske ber hon mig saker, att sjunga, att marschera, att make her proud. Jag minns bara att jag svarade ja. Jag gör allt för henne.”

img_1114

Och sedan börjar showen. Vi har de bästa platserna någonsin – i mitten, allra längst fram vid säkerhetsstaketet, rakt i the cake and tea zone (vilket innebär att du får kakor och muffins slängda på dig och te sprutat över dig, vare sig du vill det eller inte – min vita blus har fortfarande tefläckar, sex år senare.) Det är musik och burleskdans och cirkus och teater och tebjudning på samma gång.

Jag kastar upp ett pärlhalsband på scenen under textraden ”If you haven’t got a dime, toss us your pearls!” Veronica Varlow uppträder med burleskdans och kysser en flicka ur publiken på scen. Blessed Contessa håller en kort andakt i sin egen religion och Captain Maggot crowdsurfar. Emilie Autumn sjunger, dansar och spelar cembalo och fiol. Jag gråter, skrattar, sjunger, skriker, stampar, marscherar, applåderar, dansar och älskar varje sekund av det. Scenen fullkomligen svämmar över av korsetter, glitter, paljetter, blommor, läkarinstrument, te, muffins och randiga strumpbyxor.

veroncia-gif

Och i slutet av showen förklarar Emilie Autumn att hon inte har några betänkligheter emot att ge oss nyckeln till The Asylum för Wayward Victorian Girls. Tvärtom. ”Welcome home!”, ropar hon och jag känner att jag är hemma.

img_1068

8 kommentarer

Under dagbok

And then, there was the tea

Här om veckan hälsade jag på min goda vän KJ, som fick sitt första barn i somras. Det var intensiva dagar i Åboland: ett mycket trevligt dop av babyn (som jag får äran att vara fadder åt!), med den kanske bästa chokladkakan; Sverigekusiner och påbörjandet av höstmys med te och tända ljus; ett stormigt dygn i Nagu där jag fick träffa min saknade Vivi (som jag inte sett på längre tid än vad jag riktigt ville räkna) och äta svamppaj.

Emellan allt socialt umgänge och alla kilometer bakom ratten hann jag också ta mig an Emilie Autumns roman The Asylum for Wayward Victorian Girls. Medan KJ matade och nattade, satt jag i gungstolen och läste historien som jag har nosat på genom sånger och shower, men aldrig tidigare tagit del av i sin helhet.

Och vilken historia det är.

”And then, there was the tea. My near-forgotten mother had often steeped leaves by the same name, but the resulting brew was pale and flavourless in comparison. The foreign distilment I now enjoyed was dark, rich, and tasted of elegance and civility; I knew no greater pleasure than pouring my drop of milk into a delicate china cup so thin as to be nearly transparent, then infusing the liquid with steaming amber and watching the two disparate elements blend into the dusky brown that soothed the lonely soul and calmed the shattered nerves following a particularly trying lesson with the Music Master.”

20171004_133926

”If a visitor to our institution were allowed to see its inmates rather than its actors, he would no doubt be shocked by our conditions and the torture we suffer daily, and would also be surprised by our general youth; most girls who are admitted when they are young will not live to become old, and the few who do are locked up with the deformed in a dark corner of Ward B where they are forgotten until they simply rot away. This is the dismal destiny of we who are strong enough to endure the torture, and we all know it. And yet we breathe.”

And yet we breate.

 

Lämna en kommentar

Under dagbok

Aprillyrik dag 19 – Hur du ordnar en tebjudning (någonstans är det alltid tid för te)

Det är mycket dikter på gång nu! Jag har publicerat min första chapbook någonsin och är otroligt exalterad över det. Slutförandet av Road trip har ändå tagit tid och kraft från de senaste dagarnas NaPoWriMo-skrivning, förhoppningsvis vänder det nu och jag är på hugget den sista dryga veckan av lyrikmånaden. Här kommer i alla fall en dikt från tidigare, nämligen:

Hur du ordnar en tebjudning (någonstans är det alltid tid för te)

Bjud eventuellt in gäster
(någonstans finns det alltid gäster)

Torka tårarna
och ta på dig förkläde

Duka fram omaka tekoppar
i tunnaste porslin
(ju fler blomsterrankor och gulddekorer
desto bättre)

Tappa minst en i golvet
och gläds åt skärvorna

Gå ut i trädgården
för att plocka rosor
och locka fram igelkottarna

Applicera rött läppstift
(någonstans finns det alltid läppstift)
och torka eventuella tårarna igen

Lägg rosorna i en vas
champangeglas
tekanna
eller annat valfritt kärl

Koka upp vatten på spisen
och ring Veronica
(någonstans finns det alltid en Veronica)

Häll en omgång hett vatten i tekannan
för att värma den

Koka sedan upp nytt friskt vatten

Lägg teblad i kannan
häll på vattnet
och brygg teet
(svart te: 3 till 5 minuter
grönt te: 1 till 3 minuter
vitt te: upp till 10 minuter
oloong: 2 till 4 minuter)

Byt till hela och rena strumpor
och försäkra dig om
att kjolen inte har läppstiftsfläckar
(någonstans finns det alltid fläckar)

Baka muffins som du kryddar med
något av följande:
kardemumma
kanel
kanderad apelsin
nejlika
lakritsrot
rosensalt
lithium

Dansa vilt medan muffinsen gräddas
(någonstans finns det alltid musik)

Dekorera muffinsen med
något av följande:
körsbär
jordgubbar
vispad grädde
citronmeliss
kapkrusbär
krossat glas
vaniljstänger

Häll upp en fingerborg whisky och svep den
för att dränka sorgerna
(någonstans finns det alltid sorg)

Plocka fram
mjölkkanna
sockerskål
citronskivor
honungsburk
cyanid
resten av whiskyn

När det ringer på dörren
bättra på läppstiftet och
öppna för de inbjudna gästerna

Om det ringer på dörren
och du inte har bjudit några gäster
kan du bättra på läppstiftet
och öppna i alla fall

Servera teet

Dagens prompt var att skriva en ”How to”-dikt. Under lunchen föreslog min vän att jag skulle skriva om how to arrange a tea party, och jag valde att ta inspiration från Emilie Autumn och hennes tebjudningar för vanartiga viktorianska flickor.

4 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Fullständiga stunder

Under den något förskjutna helgen upplevde jag två stunder av fullständighet.

Ett. Eftermiddag med vitt februariljus och tulpaner i rött och gult. Vi dricker kaffe och äter två sorters choklad, lyssnar på ljuv musik och pratar om litteratur. Friden och belåtenheten är total.

Två. Kväll, efter te och fastlagsbullar, i en oerhört bekväm fåtölj. En letar akustisk musik på datorn, en stickar i skenet från stearinljus, en läser en språktidning, en bara sitter. Jag löser korsord högt. ”Gullgosse, sju bokstäver, tredje är V?”

”Tänk att man kan umgås genom att lösa korsord”, säger en i sällskapet.
Ja, men det går bara att göra bland de bästa.

1 kommentar

Under dagbok

Det är något speciellt med honung

Det är något speciellt med honung.

Du äter rostat bröd med jordgubbssylt

och slickar i dig sylten som rinner längs fingrarna.

I fiktionen är det aldrig kladdigt,

utspillt te, honung i mungipan.

En kopp som slår i marken.

Du slickar i dig teet som rinner längs handleden.

 

Det är något speciellt med all svett.

Av närhet, av skräck,

av dessa värmeböljor som gör dig andfådd,

värmeböljor med cigaretter och honung i mungipan.

Du slickar i dig svetten som rinner längs hans hals.

 

Ingen duschar. Ingen tvättar händerna.

Sylten kladdar på fingrarna, på golvet.

Ingen torkar golvet, köksbordet.

Whiskyflaskan töms.

Du slickar i dig dropparna som rinner ur hans mun.

 

Lämna en kommentar

Under dagbok

10. Tre tips på verk som på något sätt handlar om feminism

Jag lyckades. Nästan. Tio feminisminlägg under vårens gång, må vara att det tionde och sista kommer under försommaren.

Tack, alla ni som läst och diskuterat! Det har varit givande för mig att skriva strukturerat om feminism, och jag hoppas att det har varit givande att läsa. Självklart kommer jag fortsätta skriva om feminism, men det är sommar nu, systra mi, som Birk säger till Ronja. Sommar betyder villaliv och ljusa nätter och kaffe på verandan. Romaner och vedeldad bastu och kaniner att ta hand om. Inte så mycket tillgång till dator och internet. Så att sånt.

Som avslutning kommer här tre feministiska verk av olika slag att ta del av:

1. Ett blogginlägg

En av mina feministiska förebilder är burleksdansösen och artisten Veronica Varlow. Hennes texter står på en feministisk grund och ett blogginlägg jag ofta återvänder till är det där hon skriver om ”when feminism became the F word”. Personligt, argt och ögonöppnande och alldeles underbart ♥

2. En video

I denna video pratar hayleyghoover, med utgångspunkt i det för några år sedan uppmärksammade våldtäktsfallet i Steubenville, om samtycke. Samtyckte kan egentligen sammanfattas i ett citat från videon: ”Anything that’s not a YES, means NO”.

Dagens samhälle står, i teorin, på offrets och inte på förövarens sida i ett våldtäktsfall. I praktiken gäller något annat. Kvinnor lärs hur de ska agera för att undvika att bli våldtagna och män lärs (förhoppningsvis) att ett nej är ett nej, men det är att åtgärda problemen i helt fel ända.

Hayley poängterar bland annat att hon vill ta upp vissa saker för att ”make them explicitly clear, in case no one has ever told you. Because no one had ever explicitly told me”. Det här är så viktiga saker att de inte kan lyftas upp tillräckligt mycket eller ofta, och då jag för några år sedan såg videon för första gången var det en stor, personlig lättnad. Att någon explicit sade Det är okej. Det är okej att säga nej. För ingen hade någonsin sagt det åt mig tidigare.

Bonus: En annan kort, bra, informativ och rolig video om samtycke är denna video om te.

3. En film

Okej, det här är lite fusk, för filmen Suffragette har premiär först i höst (datum för Finlandspremiär är ännu okänt). Filmen handlar om suffragetterna, som i sekelskiftets England kämpade för rösträtt för kvinnor. Jag har sett trailern flera gånger och varje gång hotar tårarna att börja rinna. För att det är så berörande. För att det är så viktigt. För att jag påminns om hur långt vi har kommit, men också hur långt vi har kvar. Som huvudrollsinnehavaren Carey Mulligan har sagt: Det har tagit hundra år för den här filmen att bli gjord.

Vem kommer med på bio?

Lämna en kommentar

Under okategoriserat

Tisdag

Idag har varit en bra dag. En omväxlande dag, en givande dag. En dag då jag trots allt känner att jag har en plats i akademin, att universitetslivet passar mig.

Morgon. Radio och en yvig bukett tulpaner på köksbordet. Te och smörgås i soffan medan jag läser tidningen. Det blåser friskt då jag cyklar iväg mot akademin.

Foto0567

Förmiddag. Långtråkig föreläsning om det moderna genombrottet, men tacksamt nog mycket fokus på den feministiska kampen. Jag sitter och vickar på tårna och funderar på att skriva en dikt, men hittar ingen inspiration. Otillfredsställande lunch med den djefla Strindberg som sällskap. Jag dissar honom och dricker kaffe istället medan jag planerar min vår. Det positiva med att vara studerande är att det, efter lite tråcklande, går att ta påsklov på 1½ vecka. Österbotten, here I come.

Eftermiddag. Ett mycket hjärnkittlande och givande seminarium om queera läsningar. Vi ställde alla stolar i en ring för att kunna diskutera bättre. Det kändes naket, skavde och var lite obekvämt men just därför var det precis rätt. Jag antecknade inte en enda rad men talade desto mera. Queera sprickor i fiktion – det som inte riktigt syns men ändå finns, det som talar i tystnaden – fascinerar mig oerhört. Jag tänkte mycket på hur det är helt möjligt att läsa (eller snarast se) Supernatural ur ett queert perspektiv, om hur det går att se en romantisk och/eller sexuell relation mellan bröderna Winchester utan att för den delen ignorera eller ogiltigförklara den broderliga och vänskapliga relationen. ”You know Sam and Dean Winchester are psychotically, irrationally, erotically codependent on each other, right?” En sak behöver inte utesluta en annan, och en queer läsning av ett verk är bara en möjlig av otaliga sätt att närma sig fiktionen.

Foto0526Ett av mina många ensamnöjen – Supernatural och whisky.

Sedan. Steka plättar till middag och äta dem med vispad grädde och jordgubbar (jordgubbar!) medan jag ser på en teveserie och diskuterar populärkultur med en vän. Det är fortfarande ljust och jag har inga kvällsplaner.

Fy farao, vad fint.

5 kommentarer

Under dagbok

Living the dream

Det är en sketen måndagskväll. Jag sitter framför datorn och dricker te och äter banankaka, medan jag skrotar runt på tumblr. Bland bilder på Benedict Cumberbatch och bröderna Winchester blir jag så till mig att jag tappar skeden. ”Kaksmulor över hela mitt tangentbord!”, utropar jag och slår dramatiskt ut med händerna. Jag är ensam hemma, living the Wayward Victorian Girl dream.

Lämna en kommentar

Under dagbok