skönlitterärt

Bära frukt

Det är så varmt
att kroppen inte vet
vad den ska ta sig till:
snart bär jag väl frukt!

Alla mina blommor
har blommat ut
i hettan, i huden
den verkar aldrig ta slut,
denna svett, denna mättnad
av värme och sälta och ljus över bygderna
allt det som
sedan länge
torkat fast i dyn

Jag har slutat se mig om,
kastar mig rakt ut i vattnet
dricker direkt ur skålar
allt det som erbjuds mig
all den väta jag kan få och locka fram
ur alla skrymslen, skuggor

Snart bär jag väl frukt,
solmogen, solsvedd
som torkade tomatblad
men tomaterna! — de sväller än
i rött och gult
gömmer den fukt
jag så ivrigt letar
efter solen
efter middagen
efter timmar då svetten inte
hinner torka ens en droppe
innan nästa
innan nästa
innan nästa
innan nästa

Hela världen är ett växthus
det är bara att kapitulera

20190726_125234

Påbörjad under förra sommarens värmebölja. Bearbetad under denna sommars första värmebölja. Publicerad under denna sommars nuvarande värmebölja. Tack till A för textmeddelandet med den första strofen. Du skriver omedvetet dikter.

Annonser
dagbok

Tre av nio

De senaste nio nätterna har jag sovit tre i egen säng. De andra har jag sovit:

  • på en villa på en ö norrut
  • i ett hus i Oravais
  • på en annan villa ännu längre norrut
  • i en lägenhet i stan
  • i samma hus i Oravais
  • på ytterligare en villa, också den i Oravais.

20190716_153402Jag säger att jag inte har semester, för det har jag inte i den bemärkelse att jag för det första inte har betald ledighet, och för det andra egentligen inte ens obetald ledighet, för jag har arbete som hänger över mig, men i praktiken blir det inte mer sommarledigt än detta – att dra runt från villa till villa, vandra i naturen, umgås med vänner, dricka kaffe med familjen, bada bastu (fyra dagar i rad). När jag vaknar om morgnarna har jag oftast sovit för lite och är glad ända in i själen. Tänk att jag får allt det här.

IMG-20190714-WA0011

I fredags fick jag en efterlängtad träff med en person jag tycker om. Vi åt jättegoda hamburgare, jag skrev dikter i huvudet, och sedan gick vi hand i hand längs precis hela strandpromenaden, från Havstornen ända till Sandviksparken. Överallt satt glada människor i solen och jag älskade dem på det där plötsliga och häftiga sättet som jag ibland kan älska främlingar, när precis alla är vackra och världen är skön och livet är oändligt gott.

I helgen firade en kär vän allt: kandidatexamen, magisterexamen, inflyttningsfest och 30-årsfest. ”Vi ska dricka skumpa och flanera i trädgården”, hade vännen sagt innan, och det var precis det jag gjorde. Drack skumpa ur ett fint glas (som jag sedan lyckades slå sönder – ”det gör ingenting”, sa värden, ”glasskärvor på en fest betyder tur!”) och strosade omkring i trädgården.

IMG-20190720-WA0005
Innan glasskärvorna.

Vi upptäckte ett äppelträd som behövde stadgas om, och på finklädd tremanhand tog vi oss an projektet. Det finns något så underbart i den sortens vänskap också, att folk känner varandra så bra att man låter andra rota fritt i arbetsrum efter snören, och att någon vet var järnspettet förvaras på värdens gård. Äppelträdet stöttades upp igen, med nynerslagen stödpinne och nya band. Vi var nöjda.

Sedan åt vi fisksoppa från guldkantat porslin – denna förnimmelse av österbottniskt bondbröllop – och det var hett ute i trädgården och svalt inne i huset. Festen drog vidare till en villa där vi åt tårta och pratade och badade bastu i flera omgångar och timmar, simmade, grillade. Och när skymningen fallit, så mycket som den faller på den 63:e breddgraden i juli, tände vi marschaller och en eld nere vid stranden. Fastän vi var en av de första att gå och lägga oss så var klockan över två innan vi var i säng, och när jag vaknade imorse hade jag sovit för lite och var glad ända in i själen. Tänk att jag får allt det här.

Och när jag ser i kalendern ser jag: Det bara fortsätter. Tänk att allt detta underbara bara fortsätter.

20190718_163650

skönlitterärt

Ryska

Jag trodde aldrig jag skulle
falla för ryska

– jag som alltid blivit knäsvag
av danska
färöiska
grekiska –

men det var tills jag träffade Boris
(som ju är australiensare, ungrare, polack)
tills jag hörde poesi på ryska
(jag förstod inte ett ord
läste hela tiden översättningen)
det var något som rördes
och sprack inom mig

tills jag hörde en ung man
på ett kafé
fräknar och utstående öron
och det var något som rördes
och lättade inom mig.

sunflower-seeds-537651_1920

dagbok

Semestervecka

Det finns inte så mycket tid att skriva blogginlägg. Inte när det är sommar och man har våffelkalas att närvara på, vänner att hämta från flygplatser, Britatårtor att äta, tvätt att tvätta och nätter att sova på andra ställen än i den egna sängen.

IMG-20190624-WA0007

Här i veckan hade jag semestervecka och ekvationen såg ut som följande:
Jeppis: (4 vänner + 2 småbarn + 1 man) * 1 hus * 4 nätter

Vi tog promenader i grannskap som var så vackra att jag kunde gråta, firade födelsedagar, badade bastu och drack kaffe (OCH ÅT BULLAR) på Jakobstads finaste kafé Skorpan.

20190704_105007

I Lundagård hittade jag två kvinnor från år 1936, Ulla och Maud. De var troligen systrar, men inget kan hindra mig från att fiktionalisera dem till flickvänner. 83 år genom historien är inget hinder för deras blickar.

20190705_162904

Och däremellan var det vanligt småbarnsliv, i en lite mer udda familjekonstellation än annars. Jag har tömt och fyllt diskmaskiner flera gånger om dagen (kändes det som), diskat, hängt och vikt tvätt, lagat mat, klätt på små strumpor på små fötter, skuffat vagnar och haft högläsning. Fem vuxna på två barn känns ju som en rimlig minimiproportion.

Fick en påminnelse om livet via Instagram också. Jag skrattade högt och blev genast inspirerad till att ha mer sex samt äta mer kaka.

Screenshot_2019-07-05-10-02-53

Jag har också bokat in hela tre sommarteatrar, alla med (minst) min syster. Så himla roligt det blir! ”En kakbuffé”, som syrran beskrev det. En komedi, ett nyskriven feel good-pjäs och ett historiskt drama. Ni österbottningar får lista ut vilka pjäser det blir.

Och så har jag tankar att tänka. Den där stora sorten som väcks av sommarljus, och av musik så vacker att det skär i hjärtat, och av kärlek och vänskap och av att inte kunna vara säker på något. Förutom det som Laleh sjunger: ”Men det enda man kan vara säker på är tack förlåt.”

Tack. Förlåt. Men framför allt: Tack.
20190704_105106