Jag är mitt emellan två långa arbetsprojekt och unnar mig därmed några dagar ledigt innan jag tar mig an nästa jobb. Det ska bli skönt att byta ut gymnasiekemitexter mot åländsk biografi. Omväxling förnöjer.
I flera veckor har jag haft ont i armen. Det är svårt att ens lyfta en telefon. När jag använder tandtråd om kvällarna (inte alla kvällar, så duktig är jag inte) krampar det i underarmen när jag är klar. Är det en överansträngning? För mycket knattrande på tangentbordet? För lite (ingen) stretchning?
Det är oxveckor, mitt emellan första januari och första april. Vardagen kravlar sig fram. Utomhus slår det från minus tjugotre till nollgradigt över en natt. Bilarna har stått orörda under tunga blötsnötäcken, men ikväll blir det att sopa av min bil än en gång. Vi ska storhandla till helgens 30-årsfirande (det är inte mitt). En ny butik har öppnat i hembyn, och mamma köper lösgodis åt oss till specialpris. Hon överräcker det när hon, jag och mommo träffas på kaffe i stan. Vi kivas lite över vem som ska få bjuda, men mommo vinner (som hon brukar). Jag vet att jag har sagt det förr, och det är svårt att framhålla utan att låta löjlig, men jag uppskattar varenda kaffekopp med mommo och mamma mer än vad jag någonsin kan förklara, som något jag aldrig tar för givet, alltid värt att prioritera.
Onsdagen, vändagen, känns som fredag. Jag är på ärenden i stan och skickar ett meddelande åt Conny: Okej, nu kommer en viktig fråga: Ska jag köpa blommor åt mig själv idag? Men det behöver jag inte göra, får jag veta, och när han kommer hem från jobbet är det med en blombukett och en liten ask chokladpraliner. Vi äger närmare femton vaser, men ingen som passar precis till just den här blombuketten. Så den får stå i ett ölglas.
På kvällen går vi på alla hjärtans musikaler-konsert. Jag sitter ofta och blundar mot scenljuset, plockar fram en näsduk när det behövs och kramar om Connys knä när det är någon rad i alla musikallåtar om kärlek som känns extra starkt. Så fånig är jag ändå, att jag förstår poesi, musik och litteratur på ett annat sätt när de stämer överens med mitt eget liv. Klyschor är klyschor för att de är sanna. Kärlek är större än vad förnuftet kan fånga.
Sandra skriver 