Ibland nuddar man vid något som man tror är något fristående, en stilla damm i trädgården, bara för att senare inse att det är källan till något mycket större och starkare strömmande.
En av de sista dagarna under NaPoWriMo skrev jag en dikt om tyll och swing, där jag rörde mig i sinnlighet och närhet. Det var ett nöje att riktigt bada i alla känslor och intryck.
Dikten stannade hos mig, och jag klottrade ner några spridda ord, några rader som en slags fortsättning, och en tågresa ett par veckor senare satte jag pennan till pappret för att uttryckligen skriva vidare.
Det är fascinerande att se vad som kommer när man inte hindrar sig, att se hur historien bara vecklar ut kronbladen, öppnar sig. Det gäller att våga skriva det som man inte riktigt är bekväm med, att inte censurera sig själv, i alla fall inte i början. Kanske gäller det att också publicera det man fortfarande inte är riktigt bekväm med, men som man känner att är något värt att blotta och utmana med.
Med de orden vill jag inbjuda er alla till läsning! Inkommande vecka kommer jag att publicera diktsviten Tyll och swing. Det blir fyra dikter, en per inlägg och dag, inklusive den första NaPoWriMo-dikten som startade det hela.
Vi börjar på måndag. Välkomna med!
Sandra skriver 