Etikettarkiv: ångest

Det för privata

Jag tänker på hur en ny bekantskap sade: Känns det inte utlämnande då du skriver om så privata saker i din blogg? Jag skrattade och sade att jag inte tänker på det som privat.

Det är väl personligt, det jag skriver. Inte privat. Så mycket som hjärtat är fullt av som jag inte skriver om, för att det vore att blotta sig själv för mycket. Jag vågar och kanske inte ens vill stå för det allra fulaste.

När jag skrev på X3M:s community fanns det inga begränsningar. Allt östes ut, sorger och glädjeämnen och ångest. (Det fanns mycket av allt, tonårstidens känslospektrum är stort och vilt.) Men här blir det allt mer … jag vill inte kalla det tillrättalagt, för det hoppas jag det inte är, men genomtänkt. Oftast på gott – det blir helt enkelt bättre text då. Men ibland på ont.

Som när jag* ligger efter midnatt och inte kan sova på grund av den förkrossande känslan av att ha misslyckats på ytterligare ett plan, misslyckats med ytterligare en sak som andra kan och gör och får, och som förväntas: fast jobb, hus, giftermål, barn; något av det som räknas. När jag känner: jag måste skriva om detta. Men det blir för privat att skriva. (Och vad är text som inte blir läst?) När jag känner: jag har ingen att ringa, jag har ingen att prata med, och jag i stundens desperation skickar iväg ett meddelade till en vän som redan sover och försöker dölja smärtan under någon slags svart humor. När jag tänker: detta kommer inte gå över av att pratas om, inte här, inte nu, så då gäller det att distrahera sig: läsa blogginlägg och en roman med känsla av ensamhet – någon annans ensamhet.

Förr eller senare somnar jag ändå. Någonstans i bakhuvudet finns tanken: om hundra år är jag död, ingen kommer minnas detta, och detta kommer inte spela någon roll. Däri ligger också en slags tröst.

* Först skrev jag hela detta stycke med ”man” som pronomen. Man ligger efter midnatt, man känner, man tänker … Men det är ju inte man. Det är jag. Och någonstans ska jag väl också stå för det fula och lite för privata genom val av pronomen.

Annonser

6 kommentarer

Under dagbok

Världspoesidagen

Idag är
världspoesidagen

Detta får jag veta
en och en halv timme
innan dagen är slut

Tänker först:
så typiskt!

Tänker sedan:
whatever
det ryms ingen poesi
mellan den här dagen
och den här ångesten

(jag
vill
ju
bara
sova)

Tänker sedan:
var det inte något jag sa
under danslektionen?
om att lösningen var
att ta ett steg
bakåt

var det inte någon som sa
det var ju riktigt
poetiskt
?

Jag orkar inte
ta ett steg till
(inte ens bakåt)
men kanske orkar jag
andas djupt
(en gång)
för att skapa lite utrymme
i det sista av dagen

Kanske ryms det
lite poesi
där

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Systerskapet

Systerskapet. När det är som allra finast.

Det hade varit en mycket bra dag, och sedan kom en dag som inte var lika bra, och kvällen blev rentav uslig. När jag ligger på sovrumsgolvet, för att jag inte kan annat, och hyperventilerar och gråter och skriker (undrar vad grannarna tänker) inser jag att det inte blir något av bokträffen jag har lovat hålla följande dag. Det finns inte den orken, den psykiska förmågan. Det skulle vara att ta kraft från resurser jag inte har, som ångesten har dränerat mig fullständigt på.

Så jag skriver det, vill vara helt uppriktig inför mina feministiska medsystrar: av olika orsaker är jag helt enkelt inte i psykiskt skick för att leda en bokträff i morgon. Det skulle bli en för stor påfrestning och ett tvång från min sida, och vi förtjänar alla bättre än det.

Vet ni hur svårt det är att skriva det? Hur lätt det i jämförelse vore att skriva att träffen inte blir av på grund av feber? Ingen skulle blinka.

Och ingen blinkar nu heller. Snabbt får jag svar: Absolut okej, hälsan först, böckerna finns kvar. Ingen fara, vi hinner med den senare! Vi tar det på nytt när du mår bättre. Vi hinner nog träffas. Ingen fara, sköt om dig! Vi tar det senare. Ta hand om dig! Hjärtan och snälla smileyn.

Det systerskapet alltså. När det är som allra vackrast. De jag känner, de jag sett endast en gång, de jag aldrig träffat. När man är ledsen och trött och rädd, står de där och säger: Ingen fara, ta hand om dig! Kommer med hjärtan och smileyn. Håller en om ryggen, håller upp en.

Nästa dag är bättre igen, mycket tack vare dessa livssystrar. Ta hand om dig! säger de, och vi tar hand om oss, och om varandra.

 

4 kommentarer

Under dagbok

Sommarledigt

Det är sommar igen. Jag vet inte hur det hände. Det var april hur länge som helst, maj drog ut och juni överrumplade, och sedan blev det plötsligt sommar. Det är som om det alltid ha varit sommar, samtidigt som jag inte alls hänger med.

Denna sommar har jag en ny taktik. Det behövs en sådan, insåg jag, efter tre dygn med konstant, lamslående ångest och panikgråt. När man googlar symptom för utmattning och bockar av alltför många punkter. När man gråter i telefon med först en vän och sen med mamma och inser att man ännu kan vända det.

Taktiken är enkel: vara ledig precis hela tiden jag inte jobbar. Bedrägligt enkel, kan tyckas, men jag tror den fungerar. Att äta frukost i solen innan en arbetsdag är också frukost i solen. Jag behöver inte vara ledig hela dagen för att kunna vara ledig stunder. Och jag har avbokat, avböjt och avstått från allt som tar men inte ger. Skapar ledighet och rum och tid, sådant som jag så desperat behöver. Inte ens bara vill ha numera, utan behöver. För att inte behöva googla de där symptomen igen.

I grunden är det väl: vara snäll mot sig själv. Göra det som jag vill. Inte racka ner på mig själv. Inte tro att det bara finns ett sätt att göra sommar på, och att jag måste göra den som jag alltid ha gjort den. Flexibilitet, omvärderande, alltid tillåtelse att göra om. En tilltro att allt blir bra.

Hälsa på kaninerna. Dricka kaffe i solen. Eller dricka kaffe inomhus fastän det är soligt ute. Sitta framför datorn om jag vill det. Dra upp brännässlor om jag vill det. Sova där jag vill, äta det jag vill. Vila, tillåta, bejaka. Hela tiden, i tanken och i handling, återkomma till det jag redan vet: det är okej. Allt är okej.

3 kommentarer

Under dagbok

La familia

Idag är det morsdag. Vi firade med brunch med familjen, och tillbringade sedan resten av dagen på villan med morföräldrar och morbror. Räfsade löv, klippte ner fjolårsbambu, oljade verandan, grävde upp och planterade en björk. (Hoppas björken överlevde flytten och tar sig i sommar.) Drack lite kaffe där emellan. Jagade efter Nisse och planerade sommaren.

Jag tänker på den stora ynnest det är att få bo i samma stad som sin familj. Att få träffa dem ofta. En vanlig torsdag kan jag äta långlunch hemma hos syster, komplett med vaniljglass och jordgubbar till efterrätt. Under de senaste två veckorna har jag hunnit med lika många familjebruncher. (Vet ni vad som verkligen sätter pricket över i:et på en brunch? Skumpa och en liten skål lösgodis. I love it.)

18216252_10155319247179886_1224198058_o

Vappenbrunch. Notera lösgodiset uppe till höger.

Jag tänker på när jag skulle flytta in i min lägenhet senaste augusti. Jag mådde verkligen uselt, sämsta på många år, och hade noll inspiration eller motivation för att flytta och inreda. Var totalt likgiltig inför så mycket. Ville bara fortsätta bo kvar i min 4,5 kvadratmeters stuga på villan för att slippa tänka, bestämma och engagera mig. Det fanns ingen ork till det, när all kraft gick åt till att bara ta sig genom dagarna.

Så mina föräldrar gjorde det åt mig. Körde vända efter vända med släpvagn. Köpte, fraktade och installerade tvättmaskin. Sökte efter, köpte och skruvade ihop en bokhylla. En dag körde jag runt för att prova ut en ny säng. Medan jag var på jobbet hämtade de den nya sängen och baxade in den i lägenheten. En morgon letade mamma och jag en soffa. Vi hittade en svart lädersoffa, och medan jag var på jobbet hämtade de soffan och bar in den. De fixade matta till sovrummet, spraymålade köksstolarna svarta, kom hem från Juthbacka marknad med en skohylla  åt mig. Och de gjorde allt med respekt för mig och mitt nya hem. Frågade varje gång om det var okej att de lånade nyckeln, att de bar in möblerna,  var jag ville att de skulle ställa dem.

Jag minns att jag svarade: ”Jag vet inte” eller ”Den är väl helt okej” på i princip alla frågor om min åsikt gällande möbler, placering, inredning. Sekretären från villan? Den var väl okej. Soffbordet? Jag vet inte. Vad som helst bara. Den gamla lampan duger lika bra som någon annan, jag bryr mig inte.

Nu bryr jag mig. Nu har jag vilja, inspiration och ork. Inte bara till lägenheten, men till livet överlag. Och jag tänker på välsignelsen i att bo i samma stad som familjen. På att ha en familj som flyttar och kör släpvagn och köper tvättmaskiner, när det behövs göras men man själv inte klarar av att göra det.

7 kommentarer

Under dagbok

Sämsta april i mannaminne

Jag såg väldigt mycket fram emot april. Drömde om det där poesiruset som jag har fått uppleva tidigare vårar. Tänkte mig sol och tulpaner och ljus.

Hittills har denna april nog varit den sämsta april i mannaminne. Tvångsdeporteringar till Afghanistan, gasattack i Syrien, terrordåd i Stockholm. Ondska och död. Jag har ångest och Weltschmerz. Blir förkyld och får bihåleinflammation för andra gången i år, måste på grund av det stå över ett lajv. En kväll går det riktigt illa för en nära vän. Jag får i tredje hand veta att hen är akut intagen på sjukhus och jag lever i en absurd mardröm innan jag får bekräftat att hen kommer klara sig.

Poesiruset är långt borta och jag är förundrad över att jag faktiskt har tvingat fram en dikt också de dagar då jag mår som värst. Tänker att det finns ett egenvärde i att skriva en dikt varje dag, oavsett hur dålig den blir. Tänker att poesiruset kanske ännu kommer.

Tänker att tulpaner har jag ändå fått, och igår talade jag länge i telefon med KJ. Tänker att det snart är påsk, och jag kan ju inte vara sjuk hur länge som helst, och att det måste vara nu april vänder.

20170410_194216

4 kommentarer

Under dagbok

Flyktväg

Idag blev det så tydligt hur ångesten har en talan i mitt liv. Det finns en aktivitet där den alltid, för mig ofta omedvetet, har högsta bestämmanderätt.

Att välja plats. Sittplats i föreläsningssalar, biografsalonger och teatrar. I bussar och på tåg. I väntrum. I cirkeln på golvet under en workshop. Ibland till och med på kaféer, bibliotek, köpcentrum.

Jag vill sitta: på kanten, mot dörren, långt bak. Måste ha ryggen fri, alltid en flyktväg. Obehindrad kunna ge mig av, om jag behöver det. Inte störa eller synas, om jag snabbt måste ta mig ut. Alltid är det inte ens logiskt, var jag vill sitta – men det måste kännas rätt. Kännas tryggt. Kännas som att jag kan retirera.

Det är också därför som jag ofta hellre kör själv och tar passagerare, än får skjuts med någon annan. För om jag är chauffören, då får jag bestämma när vi åker, när vi stannar, när vi beger oss hemåt igen. Jag behöver inte rätta mig efter andras scheman. Om något eller någon får mig att behöva fara nu nu just nu så kan jag göra det. Måste inte stanna i en ångestfylld situation bara på grund av praktiska skäl.

Sällan behöver jag fly. Nästan aldrig, faktiskt. I alla fall inte hals över huvud och med benen på ryggen. Men ibland – vissa perioder mer än annars – måste jag kunna ge mig av. Tyst och diskret. Därför: nära dörren. Längst bak i klassrummet.

Och framför allt vetskapen. Att jag kan gå. Att jag inte känner mig fångad. Bara det kan få mig lugn nog att stanna kvar.

2 kommentarer

Under dagbok

Titta sig omkring

Jag hade en bra fredag. Lånade böcker från flera bibliotek, åt lutfiskmiddag med släkten hos morföräldrarna. Pratade vitt och brett med en kusin och gosade med Nisse. På kvällen blev det La la land på bio med syster och mamma. Jag tycker om att gå på bio, tycker om hela fenomenet: biljettinköp, godsaker att knapra på, reklamerna innan filmen, surroundljudet, att sitta kvar tills eftertexterna rullat klart.

Och ändå: när jag kom hem slog ångesten till. Helt omotiverat (som den ju brukar). Snabba, ytliga andetag och något som drar i magen. Man kan ha hur många strategier som helst för att stävja ångest – att jorda sig, andas i fyrkanter, medveten närvaro, accepterande av känslor – men allt är glömt när ångesten redan är där. Jag minns inget och kan inget.

Mycket, mycket försiktigt letade jag runt efter musik som inte var för snabb, för att inte öka pulsen ytterligare; inte för långsam, för att inte sjunka ner i apati; inte för sorglig, för att inte späda på känslan av uppgivenhet; inte för hetsig, för jag klarade inte av för mycket sinnesintryck.

Till slut sov jag och drömde om kaniner, fyra stycken, som alla var på rymmen och var alldeles dammiga efter att ha grävt i torr jord.

Idag har jag navigerat mig långsamt genom dagen, för att inte röra upp ångesten från igår. Föräldrarna skulle fara ut till villan en sväng. ”Vad ska ni göra vid villan ens?”, frågade jag mamma. ”Inget speciellt”, svarade hon. ”Titta oss omkring”.

Så jag följde med ut till villan där vi gjorde inget speciellt och tittade oss omkring. Bastun stod där den ska stå. Bryggan låg kvar där den ska ligga. Vi funderade över ett träd vi ska plantera, över att lillstugoverandan behöver tvättas i sommar. Vi drack varm kakao och åt croissanter. Sedan diskade vi kastrullen och sleven i snön och åkte hem igen.

 

1 kommentar

Under dagbok

Sjuk

Sjuk hemma för andra dagen. Orkar-knappt-gå-utanför-dörren-och-tillbringar-mest-tid-i-sängen-sjuk. Förmiddagarna går bra: jag ligger i sängen och surfar, läser, dricker te och isvatten med citron om vartannat. Dagen går bra: Sms:ar med vänner för att se hur de har det. Ställer in och skjuter på planer. Tar en dusch för att känna mig lite mer som en fungerande människa. Får skjuts till butiken för att köpa bröd och tandkräm och är alldeles slut när jag kommer hem igen.

Men så smyger skymningen på: himmel i blekrosa i ena fönstret, ljusblå i det andra. Jag inser att jag måste tända lampor. Kanske borde äta middag, fast jag inte känner någon smak. Het tomatsoppa ska väl gå an. Kvällen går inte lika bra: jag är trött, men det är för tidigt att gå och lägga sig. Jag ser inte fram emot natten, feber och halsont och täppt näsa. Konstanta drömmar, med tur bara märkliga och med otur mardrömmar. Känslan av att man aldrig någonsin kommer sova. Somnar tydligen ändå, eftersom jag vaknar många gånger under natten.

Men förr eller senare: en ny morgon. En förmiddag som förhoppningsvis kommer gå bra. En tredje dag där jag kanske är frisk.

6 kommentarer

Under dagbok

Ett sista

Plötsligt bestämde vi att dagens stödsamtal var det sista. Uppföljningsträff i slutet av januari för att se att allt går bra, och uppmaning om att ta kontakt om det sker någon stor försämring innan dess.

Under stödsamtalen har vi pratat oväntat mycket om städning och diskning, och tacksamt mycket om skrivande. (”Om du är ett träd, var finns då skrivande i dig? Är det en liten, liten kvist högst upp, eller är det en stor gren, som kanske till och med utgör en del av stammen? Om skrivandet tas bort – om grenen går av i en storm – hur klarar sig trädet? Hur stor skada gör det, hur bra klarar trädet sig i fortsättningen?”) Jag har nog gråtit på varenda ett av dem. Det har sagt så många viktiga saker, som jag har behövt höra utifrån för att börja kunna omfatta dem även inombords. Jag har varit tvungen att gräva djupare än vad jag hade förväntat mig eller ens velat. Allt i försök att förstå, både intellektuellt och emotionellt, att det inte är alla andra utom jag, utan att det är om inte jag, så ingen. Jag är värd lika mycket som alla andra. Jag har lika stor rätt till existens, uttrycksform och livskvalitet som alla andra. Om inte jag, så ingen.

Det kändes bra. Jag var ovanligt pepp på livet när jag efteråt träffade Z. Kaféet vi besökte firade 60-årsdag och bjöd på kaffe och tårta. Jag glömde bort huvudvärken som suttit i under 1½ dygn.

Dagens noteringar om skrivande:

ORD + KÄNSLIGHET = POESI

Jag finns, alltså skriver jag poesi
Jag finns, alltså finns poesi.

Där någonstans är kärnan. I att tillåta sig vara den man är. I att den egna existensen är nog för att berättiga skrivande. Att jag i mig själv är en tillräckligt konkret orsak att skriva.

Så skriver jag.

5 kommentarer

Under okategoriserat