Aprillyrik dag 4 – Ömhet och Ängslan

Två systrar går i rosengård
den äldre heter Ängslan
den yngre heter Ömhet

Det doftar mull och vår

De sitter vid ett vitmålat bord
blå och gröna linnekjolar
faller över smäckra stolar
fållen fläckad av nyväckt jord

Skinande står en silverkanna
två guldkantade koppar
kardemummakex att doppa

På bordet tronar en honungskaka
det är Ömhet som bakat
dekorerat med gul suckat

De har vikt varandras servett

Ömhet häller teet som ångar
frågar om socker
tröstar och lockar

Ängslan skakar på hand
lätt grepp om gräddsnäckan
rädd att spräcka finporslin

Skuggan är kylig men
solen värmer ända in

Ömhet sopar smulor
slänger in i rosenbuskagen
för fåglar och igelkottar

Ängslan sänker sina axlar

★

Jag tog en långpromenad med min vän Ludde, som pratade om allt möjligt och som nämnde en idé han fick i stunden: två systrar vid namn Ängslan och Ömhet i en trädgård.

Efter lajvet

Täcket är aldrig så lent och kudden aldrig så mjuk, luften aldrig så sval äntligen äntligen som mellan klockan två och fyra på morgonen när jag halvsover och däremellan jagar myggor som smitit in på vinden. Det är nästan (men bara nästan) värt de där förlorade sömntimmarna för de där smeksamma lakanen.

Min sambo stiger upp strax efter att jag har somnat för gott för natten. Om det är en bra dag kommer han hem tio timmar efter att han for. Om det är en sämre dag dröjer det femton timmar tills vi ses igen. Det enda jag kan tänka är efter lajvet efter lajvet efterlajvet då vardagen stabiliseras igen och ingen av oss måste sy kjortlar och pösbyxor så svetten lackar på en kvav villavind, och en av oss inte måste sitta i möten, bygga stockbänkar och brygga kotikalja. (Vi kunde ha sytt kjortlar och pösbyxor i februari, mars, april, när som helst innan nu, veckorna före lajvet – men samtidigt: det kunde vi inte, uppenbarligen. Någonstans i all leda känner jag starkt att det här trots allt är det enda sättet det kan ske på. Det betyder inte att jag tycker om det.)

Men det suger att behöva vänta på bättre tider när de bästa tiderna ska vara nu. När det är piontider och midsommarrosorna blommar och det doftar torra tallbarr i skogen. När solendgången sätter skyn i brand och skogen fått ett nytt djup efter grannens fjolårsgallring, det är bara djupare och djupare grönt där mommo och jag sitter och dricker förmiddagskaffe på hennes veranda, i skuggan, i brisen. Om vi inte rör oss eller gör något så är det inte ens varmt.

En eftermiddag lägger jag mig i gårdsbjörkens skugga med en roman och kaffe, hasar stolen allt längre bak vartefter solen sticker fram. Jag storgråter i kylan från luftkonditioneringen medan jag diskar undan en morgon, gråter därefter inte på flera dagar. Jag städar utedasset, fångar dagen i sekundssjok, fyller glaset med isbitar och Fanta, kliar Nisse på magen när jag går förbi honom i gräset. ”Sitter ni här och äter och dricker igen”, beskärmar sig mommo när vi intar kvällskaffe med gris. Så klart vi gör det. Allt handlar om skuggan, värmen, svetten, tiden som går, tvätten på tork, kaffet och sittandet, det trotsiga umgänget när det finns så mycket att göra, de där varma nätterna när myggorna jagar.

Vi hörs på efter lajvet efter lajvet efterlajvet.

Haista paska, päivä!

Jag tänker alltid att jag inte påverkas av mörkerårstider, jetlag eller omställning från vintertid till sommartid (och tvärtom), tills jag är mer än lovligt trött tredje dagen i rad och funderar om det, trots allt, är så att jag påverkas av omställningar från vintertid till sommartid.

Jag drömmer en massa rådd, om interaktiva KAJ-pjäser och utfärder med min fammo och en ledsen syster. Vill endast äta godis, dricka kaffe och skrolla på Instagram, men det sistnämnda fastar jag från fram till påsk. Youtube fastar jag däremot inte från, och emellanåt orkar hjärnan inte med mer än max tio minuter långa videor om folk som överlevt en uppväxt i en sekt eller känslosamma brudar i Say Yes To The Dress: Curvy Brides Boutique.

På dag två av nämnda dagarna trenne är jag så utled på alltihop och vill bara gå och lägga mig. Jag är bräcklig, skör och tårögd, alldeles färdig med dagen.
”Tack tack för dagningen”, säger jag uppgivet till min sambo. Dagar som denna är han mer än vanligt mitt hjärtas tröst och lilja, som farbror Nilsson i Madicken säger åt sin fru. Vi brukar tacka för en massa saker med den frasen, efter de bevingade orden ”tack tack för vilningen” av min syrra, när hon som barn bökade runt i soffan med mamma (som bara försökte vila lite), för att sedan ligga stilla i två sekunder innan hon tyckte att det tack tack var bra så, med vilningen.

Men ett tack tack för dagningen en dag som denna känns som att ta i.
”Haista paska, päivä!” säger min sambo i stället och viftar med långfingret åt dagen, och då kan jag ju inget annat än skratta, trots allt.

Storskiftet, ryssen och armageddon

När min farmor var liten var hon rädd för tre saker: storskiftet, ryssen och armageddon. Det var sådant hon hade hört de vuxna prata om i oroade ordalag.

Det känns inte så orimligt just nu.

Tidigare i dag hördes ett starkt, dovt ljud över stan. Ett flygplan på låg höjd, kanske. Fönsterkarmen vibrerade av ljudet när jag stod för att titta ut och försöka få syn på källan till ljudet. En annan dag hade jag noterat ljudet, och sedan återgått till jobbet. Nu rusade hjärtat och jag tänkte: nu kommer kriget. Jag tänkte på vad närmaste källare ligger, var närmaste bombskydd finns. Att vi hade planerat att promenera bara en halvtimme senare.

Jag råkade chatta med en kompis, som också hört ljudet och visste att berätta att flygvapnet firar sitt 104-årsjubileum i dag, bland annat med att ett Hornet-jaktplan flyger över Vasa. Jag blev märkbart lättad, men var ändå skakig när vi halvtimmen senare gick ut. Vilken överjävlig tajmning av flygvapnet, tänkte jag, och sade senare också detsamma till två kvinnor som högljutt stod och beskärmade sig över det skedda vid brödhyllan i butiken. Vi höll alla med om att det kunde ha varit skäl att ställa in flygningen, sedan plockade jag på mig rågbröd och knäckebröd och godis och vetemjöl, packade varorna i den av biblioteksböcker redan tunga ryggsäcken.

Men det föll ju inga bomber, var inga fiendeplan, och vi kunde i fred och frid promenera i marssolen till lunch med mina föräldrar. Det var varmt på punschverandan, vi åt potatismos och bearnaisesås och drack kaffe med fyra sorters kex. Allt sådant som lugnade en darrande själ. När vi vinkat hejdå och var på väg hemåt igen, strax innan vi skulle skiljas åt för att jag skulle till bibban och butiken och min sambo till teatern, brast jag ut i gråt. Lite för kriget och bomber, men allra mest för att det ändå finns solvarma verandor och föräldrar och luncher och hundar och det förunderligt nog årligen återkommande löftet om ännu en sommar.

Fylla och krig

Klimatkollapsen närmar sig och krigshotet ryter, min sambo säger åt mig på skarpen att jag ska sluta läsa nyheterna när jag redan är nedstämd. Jag bär fortfarande med mig en obehagskänsla efter en dystopisk novellsamling jag läste i jobbets tecken för några veckor sedan, tänker åter en gång att jag borde få extra betalt för sådana texter som inte bara tar av min tid utan också kännbart tär på min själsfrid. (Då är det bättre, det jag läser nu, noveller som utspelar sig på mossar och i skogar, om historia som redan är, saker som redan har hänt och som vi har facit på.)

En morgon vaknar vi till konsekvensen av Putins vanföreställningar. Jag är en fredlig själ, för det mesta, men önskar livet ur dessa maktgalna män som av ofattbara anledningar satts att styra världen. Läser nyheterna, för min sambo är redan på jobb och kan inte hindra mig, och tänker på Frodo, som önskar att han inte hade behövt uppleva hur Skuggan i Mordor växer och tar en ny form under sin livstid, och på Gandalfs svar: ”So do I, and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us.”

Allt vi har att avgöra är vad vi ska göra med den tid som är oss given.

Men människan är en märklig varelse. Som jag så ofta säger, och tror på till det allra fullaste, går det att hålla två tankar i huvudet samtidigt, känna två känslor samtidigt. Inget gör en bättre eller sämre – det bara är. Och när jag ligger på soffan en kväll, klockan är bara lite över nio men det börjar redan bli läggdags, känner jag en saknad efter något. Jag blundar och smärtar och längtar efter äventyr, ovardagligheter, spänning. Känslan av att något väntar. Skymningssvalka och bar asfalt. Kvällar är inte min bästa tid, och ofta är det klokast att bara gå och lägga sig för att inte rasa längre ner i svårhanterliga tankar. Som det står i Kvinnor och kakor längs Kyro älv, sagt av en tant som var tonåring under andra världskriget: ”Du skall inte tänka för djupt, du klarar kanske inte av det.”

När jag skriver dagbok för kvällen försöker jag reda ut vad det jag egentligen vill ha, och landar i: en fylla, en fest. Bubbel och pirr och eyelinerbågar. Folk i köket, folk i hallen, folk som faller en om halsen. Någon som somnar med handklovar i fåtöljen på efterfesten. Ett fönster öppet mot våren.

Nyårsafton

Det är nyårsafton och jag har ingen festfiilis.

Efter frukost hemma hos oss i stan vinkade vi av familjen. De ska till USA och vi ska vara hus- och hundvakt. Efter avvinkningen har jag legat i soffan och varit deppig. Läst årssammanfattningar och förtvivlat över vart de här pandemiåren har försvunnit. Krisar kort men intensivt över mitt liv: Vad har jag egentligen gjort och åstadkommit, vad vill jag, vad kan jag?

Det blir tydligt hur glaset alltid är halvtomt för mig.

Hur var julen då? hör jag någon fråga. Jotack, den var fin och känslosam och fylld av program. Underbart är kort osv. Om jag har hunnit vila? Nejdå, inte på långa vägar tillräckligt. Det tänkte jag ägna årets första veckor åt, vid sidan av hus- och hundvaktandet, och förstås lite jobb. Men bara lite. Måste börja lugnt efter en stressig höst och en fullspäckad jul, med planer som blev ombokade, av coronaläget och matförgiftning. Jag är så innerligt trött på att knappt våga planera och alltid behöva se hur det blir, men man kan ju inget annat.

Jag skrollar igenom bloggen för att påminna mig själv om vad som skett under året. Det tröstar. Jag har gjort saker, tänkt saker, upplevt saker, läst saker, känt saker.

Glaset fylls lite mer.

Nu ska jag tömma en diskmaskin och sedan bege mig till huset och hunden. Där ska vi fira nyår, fiilis eller inte.

Gott nytt år, fiilis eller inte! ♥

Årets julkort från min konstnärliga vän A.

Motsatsen till att göra slut

”Kära dagbok! Jag är så trött och bara gråter hela tiden. C och jag ska flytta ihop.”

Med tanke på hur den dagbokssidan började, kunde man tro att vi hade gjort slut. Men det är precis tvärtom. Äntligen ska vi få påbörja det vi längtat efter länge: ett mer gemensamt vardagsliv. Motsatsen till att göra slut. Att få vakna tillsammans och äta middag tillsammans och inte behöva komma överens om vilka kvällar vi ska träffas, utan tvärtom behöva komma överens om vilka kvällar vi inte ska träffas.

När jag köpte min lägenhet för över 2½ år sedan föregick lägenhetsköpet av två veckors konstant gråt. Jag grät så mycket att jag måste börja använda en särskild ögonkräm, för huden kring ögonen blev så torr.

Den här gången gråter jag inte lika mycket, men nog nästan. Gråter över att vi behöver fatta snabba beslut. Gråter över att vi inte får skilda hyreskontrakt, vilket innebär förlorade bostadsstöd. Gråter när jag inser att jag inte kan hyra ut min lägenhet bara så där, eftersom den är köpt med bsp-lån (allt de inte berättar för dig!). Gråter då C redan har sagt upp sin lägenhet, och jag känner att allt är mitt fel. Gråter när jag telefonköar till banken för att reda ut situationen (och byta från bsp-lån till vanligt lån – vilket går, men vilket tar tid, pengar och ork som jag gärna skulle lägga på något annat). Gråter för att jag är trött, för att jag har ont, för att jag är så stressad att jag inte kan sova och inte kan arbeta. Gråter över tanken på hemförsäkringar, internetabonnemang, elavtal. Gråter över att jag inte ännu är helt frisk, så allt tar mer på krafterna och psyket än det skulle göra om jag vore i skick.

I går kväll låg jag som vanligt på spikmattan för att vila min stackars kropp, och grät ner i telefon. Men jag insåg och kände också att det var den sista gråten. Inte för alltid, gubevars, och knappast ens för hela den här flyttrumban – men för den här gången. Det håller inte att gråta och stressa så här. Jag mår absolut skitdåligt av det. ”I morgon ska du koncentrera dig på att arbeta och må bra”, säger C i andra ändan av telefon.

Så det ska jag göra i dag. Inte gråta. Arbeta och må bra.

Från spik till memma

I lördags rev vi ett gammalt båthus med hammare, kofot, motorsåg och handkraft. Mot slutet av dagen råkade jag tappa en balk på min fot då en gavel gav efter, och det visade sig att foten inte bara fick en stöt utan också en spik som trängde in genom skon, sockan och huden. Ett prydligt litet sår, förvisso, men med gamla spikar gäller det att vara försiktig, så på lördagen ringde jag akutrådgivningen och efter deras instruktioner den vanliga hälsorådgivningen idag igen för att få en stelkrampsspruta.

Det var nästan nöjsamt att vara till hälsovården i så till synes ofarliga ärenden för en gångs skull, eller i alla fall i väldigt enkla orsak-verkan-ärenden: ett sticksår som behövde ses över, ett vaccin som skulle tas – inga diffusa smärtor, orosmoment, långdragna undersökningar, pinsamheter, vardagspåverkande krämpor. Som att vara lågstadiebarn och ha fallit och skrapat upp knäet på rasten. (Senaste gången jag fick stelkrampsvaccin var faktiskt i Åbo, min allra första vecka jag studerade där, då jag föll med cykeln och skrapade upp knäet. Jag blev omhändertagen av en så vänlig och omtänksam sköterska efter att i två timmar ha linkat omkring efter studenthälsan, sådär som det kan bli när man är alldeles ensam på ny ort och utan smarttelefon.)

Eftersom jag ändå var i farten och bilburen tänkte jag att jag kunde svänga in till Halpa-Halli och köpa det lilla som stod på min inköpslista (som jag hade på kylskåpet där hemma och därmed bara kunde se i minnet): grönsaker, frukt, mjölk (jag glömde margarinet). Paprikorna var dyra och det fanns inga ekologiska bananer, så jag struntade i det. Tog en mjölk och gick sedan förbi disken med memma, kom på att vi hade öppnad grädde och vaniljvisp hemma och hade tänkt köpa en riva till. Vi hade ätit memma av ett annat märke än det vanliga, en gul kvadratisk låda med en kyckling istället för den björknäversimiterande rektangulära, och den nya memman hade varit sockerfri och dessutom godare än vanligt. Så jag såg den gula kycklinglådan, läste igenom innehållsförteckningen, och betalade den och mjölken.

Ute i bilen insåg jag att memman inte var den sockerfria varianten. Det stod inte ”sockerfri” på locket, vilket jag kom ihåg att det gjorde på den riva vi hade, men jag hade ju läst innehållsförteckningen. När jag läste den igen stod där ”socker” och ”sirap”, vilket det med allra största sannolikhet hade gjort hela tiden.

Det finns människor som inser att de råkat köpa sockerhaltig memma när de tänkt köpa sockerfri, tänker åhå och nåjå, och sen glömmer de det, går vidare med sin dag och sina liv. Kanske kommer de att tänka på saken när de ska äta sin memma lite senare – eller så gör de det inte. Jag blev återigen medveten om hur skoningslös jag i mina tankar kan vara mot mig själv. Jag svor åt mitt misstag, åt mig själv. Tänkte att jag är dum i huvudet och kände en enorm våg av misslyckande. Som om något stort hängde på huruvida det var socker i memman eller inte. Som om jag hade förstört något.

Jag vet ju att det inte är så. Att det inte spelar någon roll för någon annan än mig själv, och i det stora hela inte ens för mig själv. Men det är så lätt att hacka ner på sig själv på ett sätt som man aldrig skulle tilltala någon annan. Vad om min partner, mamma, kompis eller mommo hade råkat köpa memma med socker? Jag skulle tänka åhå och nåjå och sedan äta den med god aptit.

Dagens lärdomar:
1. Läs det finstilta. Noggrant.
2. Kom ihåg att ditt värde inte hänger på det du gör (eller misslyckas med att göra).
3. Spikar i foten kan ha oväntade konsekvenser.

Så nu ska jag vara lite snäll mot mig själv också. Göra lite yoga. Koka kaffe. Skriva dagens dikt. Och sedan ikväll, när vi kanske äter memma till efterrätt eller kvällsmat, ska jag äta den med god aptit.

Avståndet

Avståndet till bloggen blir större och större. Ju fler dagar det går sedan jag senast skrev här, desto mer tar det emot att skriva något här. Jag ser bloggen segla iväg över vikens vatten, vet inte om jag ska vinka av den eller hoppa i roddbåten för att hämta in den till stranden igen. (Men nu, nu skriver jag ju här igen, nu har jag hoppat i den där roddbåten åtminstone för den här gången.)

”Jag känner att jag inte har nåt att skriva om”, säger jag.
”Så skriv om att du inte har nåt att skriva om?” säger min pojkvän.
”Men hur kul är nu det att läsa?”
”Nå nä, det förstås. Du behöver ju inte skriva nåt heller.”
”Nå nä, men vad är det för vits att ha en blogg om man inte skriver nåt?”
”Nå nä, det förstås.”

Jag skriver inte någon annanstans heller, förutom dagbok (nästan) varje kväll. Är det till skrivandet har tagit sin tillflykt? Det är spännande, för förr var jag en sådan som skrev och pratade om nästan allt. Min första reaktion för, tja, allt var att prata om det. Det är fortfarande min universallösning för, tja, allt, men numera med större reflektion innan. Under det senaste året har jag till min förvåning känt att jag vill inte prata om det. Vad nu det kan vara. Men många saker är det, absolut många fler än tidigare i alla fall. Jag har inte nödvändigtvis ett behov av att prata mindre, men nog ett behov av att tänka mer. Det är lite som Anne på Grönkulla, som när hon var barn använda långa och sirliga ord för att hon tyckte de var fina även om de inte alltid passade i ett barns mun, och när hon blev äldre tonåring och hade haft bättre möjlighet att använda dem inte längre kände att hon ville eller behövde använda dem. (Jag skulle citera det exakt, om jag hade boken tillgängligt, men det är en sommarbok och därmed har den sin plats i skåpet i lillstugon på villan, och där sover den nu sin vintersömn i väntan på kommande somrar.)

Vad gör jag i stället för att skriva? Jag arbetar, med text på olika sätt. Försöker navigera i den här knäppa vardagen utan att oroa ihjäl mig. Bokar tid till tandläkare och fysioterapeuter och psykiatriska sköterskor för att få någon ordning på den här kroppen och den här själen och kanske reda ut vad som egentligen är vad och var det felas som mest. Jag gråter, ganska mycket och väldigt ofta.

”Jag trodde att 2020 ändå var ett ganska bra år för mig”, säger jag åt min pojkvän i telefon, där jag står sent en kväll i badrummet framför spegeln och gråter, ”men jag har nog mått ganska dåligt ganska stor del av tiden.”
”Jo, det har du nog”, svarar han.
”Jag önskar att jag inte behövde ringa dig och gråta så ofta”, säger jag.
”Det önskar jag också, men av andra orsaker”, säger han.
”Jag vet”, säger jag.
”Jag vet”, säger han.

Funktionera

En dag enligt egen tidtabell efter fyra dagar i en lågstadieskola. Den började med hotellfrukost med systra mi, vilket var en trösterik och fin andningspaus i de senaste dagarnas tunga sinnesstämning.

Sedan tog jag itu med dagens att-göra-lista. Där står:

• ring sotare
• ordna med skrivkurs
• kolla saker inför styrelsemöte
• ring fammo
• blogga

Men nä, vet ni, det blir inte till något mer av den sista punkten än det här. Hela världen brinner, och jag pendlar mellan förtvivlan och apati. Klimatångesten är så påtaglig att den är lamslående. Det är svårt att funktionera emellanåt. Jag måste bara försöka överleva ångesten. Distrahera mig själv. Vänta ut den. Orka tro att det lättar någon gång. Och om det aldrig skulle lätta – hitta ett sätt att leva trots allt. Alternativet är jag inte beredd att gå med på, inte än.

Jag önskar er en lugnare fredag än på det här hållet! Själv ska jag laga en smörgås. Det kan ju inte bli sämre av det.