Tag Archives: ångest

Sommarledigt

Det är sommar igen. Jag vet inte hur det hände. Det var april hur länge som helst, maj drog ut och juni överrumplade, och sedan blev det plötsligt sommar. Det är som om det alltid ha varit sommar, samtidigt som jag inte alls hänger med.

Denna sommar har jag en ny taktik. Det behövs en sådan, insåg jag, efter tre dygn med konstant, lamslående ångest och panikgråt. När man googlar symptom för utmattning och bockar av alltför många punkter. När man gråter i telefon med först en vän och sen med mamma och inser att man ännu kan vända det.

Taktiken är enkel: vara ledig precis hela tiden jag inte jobbar. Bedrägligt enkel, kan tyckas, men jag tror den fungerar. Att äta frukost i solen innan en arbetsdag är också frukost i solen. Jag behöver inte vara ledig hela dagen för att kunna vara ledig stunder. Och jag har avbokat, avböjt och avstått från allt som tar men inte ger. Skapar ledighet och rum och tid, sådant som jag så desperat behöver. Inte ens bara vill ha numera, utan behöver. För att inte behöva googla de där symptomen igen.

I grunden är det väl: vara snäll mot sig själv. Göra det som jag vill. Inte racka ner på mig själv. Inte tro att det bara finns ett sätt att göra sommar på, och att jag måste göra den som jag alltid ha gjort den. Flexibilitet, omvärderande, alltid tillåtelse att göra om. En tilltro att allt blir bra.

Hälsa på kaninerna. Dricka kaffe i solen. Eller dricka kaffe inomhus fastän det är soligt ute. Sitta framför datorn om jag vill det. Dra upp brännässlor om jag vill det. Sova där jag vill, äta det jag vill. Vila, tillåta, bejaka. Hela tiden, i tanken och i handling, återkomma till det jag redan vet: det är okej. Allt är okej.

3 kommentarer

Filed under dagbok

La familia

Idag är det morsdag. Vi firade med brunch med familjen, och tillbringade sedan resten av dagen på villan med morföräldrar och morbror. Räfsade löv, klippte ner fjolårsbambu, oljade verandan, grävde upp och planterade en björk. (Hoppas björken överlevde flytten och tar sig i sommar.) Drack lite kaffe där emellan. Jagade efter Nisse och planerade sommaren.

Jag tänker på den stora ynnest det är att få bo i samma stad som sin familj. Att få träffa dem ofta. En vanlig torsdag kan jag äta långlunch hemma hos syster, komplett med vaniljglass och jordgubbar till efterrätt. Under de senaste två veckorna har jag hunnit med lika många familjebruncher. (Vet ni vad som verkligen sätter pricket över i:et på en brunch? Skumpa och en liten skål lösgodis. I love it.)

18216252_10155319247179886_1224198058_o

Vappenbrunch. Notera lösgodiset uppe till höger.

Jag tänker på när jag skulle flytta in i min lägenhet senaste augusti. Jag mådde verkligen uselt, sämsta på många år, och hade noll inspiration eller motivation för att flytta och inreda. Var totalt likgiltig inför så mycket. Ville bara fortsätta bo kvar i min 4,5 kvadratmeters stuga på villan för att slippa tänka, bestämma och engagera mig. Det fanns ingen ork till det, när all kraft gick åt till att bara ta sig genom dagarna.

Så mina föräldrar gjorde det åt mig. Körde vända efter vända med släpvagn. Köpte, fraktade och installerade tvättmaskin. Sökte efter, köpte och skruvade ihop en bokhylla. En dag körde jag runt för att prova ut en ny säng. Medan jag var på jobbet hämtade de den nya sängen och baxade in den i lägenheten. En morgon letade mamma och jag en soffa. Vi hittade en svart lädersoffa, och medan jag var på jobbet hämtade de soffan och bar in den. De fixade matta till sovrummet, spraymålade köksstolarna svarta, kom hem från Juthbacka marknad med en skohylla  åt mig. Och de gjorde allt med respekt för mig och mitt nya hem. Frågade varje gång om det var okej att de lånade nyckeln, att de bar in möblerna,  var jag ville att de skulle ställa dem.

Jag minns att jag svarade: ”Jag vet inte” eller ”Den är väl helt okej” på i princip alla frågor om min åsikt gällande möbler, placering, inredning. Sekretären från villan? Den var väl okej. Soffbordet? Jag vet inte. Vad som helst bara. Den gamla lampan duger lika bra som någon annan, jag bryr mig inte.

Nu bryr jag mig. Nu har jag vilja, inspiration och ork. Inte bara till lägenheten, men till livet överlag. Och jag tänker på välsignelsen i att bo i samma stad som familjen. På att ha en familj som flyttar och kör släpvagn och köper tvättmaskiner, när det behövs göras men man själv inte klarar av att göra det.

7 kommentarer

Filed under dagbok

Sämsta april i mannaminne

Jag såg väldigt mycket fram emot april. Drömde om det där poesiruset som jag har fått uppleva tidigare vårar. Tänkte mig sol och tulpaner och ljus.

Hittills har denna april nog varit den sämsta april i mannaminne. Tvångsdeporteringar till Afghanistan, gasattack i Syrien, terrordåd i Stockholm. Ondska och död. Jag har ångest och Weltschmerz. Blir förkyld och får bihåleinflammation för andra gången i år, måste på grund av det stå över ett lajv. En kväll går det riktigt illa för en nära vän. Jag får i tredje hand veta att hen är akut intagen på sjukhus och jag lever i en absurd mardröm innan jag får bekräftat att hen kommer klara sig.

Poesiruset är långt borta och jag är förundrad över att jag faktiskt har tvingat fram en dikt också de dagar då jag mår som värst. Tänker att det finns ett egenvärde i att skriva en dikt varje dag, oavsett hur dålig den blir. Tänker att poesiruset kanske ännu kommer.

Tänker att tulpaner har jag ändå fått, och igår talade jag länge i telefon med KJ. Tänker att det snart är påsk, och jag kan ju inte vara sjuk hur länge som helst, och att det måste vara nu april vänder.

20170410_194216

4 kommentarer

Filed under dagbok

Flyktväg

Idag blev det så tydligt hur ångesten har en talan i mitt liv. Det finns en aktivitet där den alltid, för mig ofta omedvetet, har högsta bestämmanderätt.

Att välja plats. Sittplats i föreläsningssalar, biografsalonger och teatrar. I bussar och på tåg. I väntrum. I cirkeln på golvet under en workshop. Ibland till och med på kaféer, bibliotek, köpcentrum.

Jag vill sitta: på kanten, mot dörren, långt bak. Måste ha ryggen fri, alltid en flyktväg. Obehindrad kunna ge mig av, om jag behöver det. Inte störa eller synas, om jag snabbt måste ta mig ut. Alltid är det inte ens logiskt, var jag vill sitta – men det måste kännas rätt. Kännas tryggt. Kännas som att jag kan retirera.

Det är också därför som jag ofta hellre kör själv och tar passagerare, än får skjuts med någon annan. För om jag är chauffören, då får jag bestämma när vi åker, när vi stannar, när vi beger oss hemåt igen. Jag behöver inte rätta mig efter andras scheman. Om något eller någon får mig att behöva fara nu nu just nu så kan jag göra det. Måste inte stanna i en ångestfylld situation bara på grund av praktiska skäl.

Sällan behöver jag fly. Nästan aldrig, faktiskt. I alla fall inte hals över huvud och med benen på ryggen. Men ibland – vissa perioder mer än annars – måste jag kunna ge mig av. Tyst och diskret. Därför: nära dörren. Längst bak i klassrummet.

Och framför allt vetskapen. Att jag kan gå. Att jag inte känner mig fångad. Bara det kan få mig lugn nog att stanna kvar.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Titta sig omkring

Jag hade en bra fredag. Lånade böcker från flera bibliotek, åt lutfiskmiddag med släkten hos morföräldrarna. Pratade vitt och brett med en kusin och gosade med Nisse. På kvällen blev det La la land på bio med syster och mamma. Jag tycker om att gå på bio, tycker om hela fenomenet: biljettinköp, godsaker att knapra på, reklamerna innan filmen, surroundljudet, att sitta kvar tills eftertexterna rullat klart.

Och ändå: när jag kom hem slog ångesten till. Helt omotiverat (som den ju brukar). Snabba, ytliga andetag och något som drar i magen. Man kan ha hur många strategier som helst för att stävja ångest – att jorda sig, andas i fyrkanter, medveten närvaro, accepterande av känslor – men allt är glömt när ångesten redan är där. Jag minns inget och kan inget.

Mycket, mycket försiktigt letade jag runt efter musik som inte var för snabb, för att inte öka pulsen ytterligare; inte för långsam, för att inte sjunka ner i apati; inte för sorglig, för att inte späda på känslan av uppgivenhet; inte för hetsig, för jag klarade inte av för mycket sinnesintryck.

Till slut sov jag och drömde om kaniner, fyra stycken, som alla var på rymmen och var alldeles dammiga efter att ha grävt i torr jord.

Idag har jag navigerat mig långsamt genom dagen, för att inte röra upp ångesten från igår. Föräldrarna skulle fara ut till villan en sväng. ”Vad ska ni göra vid villan ens?”, frågade jag mamma. ”Inget speciellt”, svarade hon. ”Titta oss omkring”.

Så jag följde med ut till villan där vi gjorde inget speciellt och tittade oss omkring. Bastun stod där den ska stå. Bryggan låg kvar där den ska ligga. Vi funderade över ett träd vi ska plantera, över att lillstugoverandan behöver tvättas i sommar. Vi drack varm kakao och åt croissanter. Sedan diskade vi kastrullen och sleven i snön och åkte hem igen.

 

1 kommentar

Filed under dagbok

Sjuk

Sjuk hemma för andra dagen. Orkar-knappt-gå-utanför-dörren-och-tillbringar-mest-tid-i-sängen-sjuk. Förmiddagarna går bra: jag ligger i sängen och surfar, läser, dricker te och isvatten med citron om vartannat. Dagen går bra: Sms:ar med vänner för att se hur de har det. Ställer in och skjuter på planer. Tar en dusch för att känna mig lite mer som en fungerande människa. Får skjuts till butiken för att köpa bröd och tandkräm och är alldeles slut när jag kommer hem igen.

Men så smyger skymningen på: himmel i blekrosa i ena fönstret, ljusblå i det andra. Jag inser att jag måste tända lampor. Kanske borde äta middag, fast jag inte känner någon smak. Het tomatsoppa ska väl gå an. Kvällen går inte lika bra: jag är trött, men det är för tidigt att gå och lägga sig. Jag ser inte fram emot natten, feber och halsont och täppt näsa. Konstanta drömmar, med tur bara märkliga och med otur mardrömmar. Känslan av att man aldrig någonsin kommer sova. Somnar tydligen ändå, eftersom jag vaknar många gånger under natten.

Men förr eller senare: en ny morgon. En förmiddag som förhoppningsvis kommer gå bra. En tredje dag där jag kanske är frisk.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Ett sista

Plötsligt bestämde vi att dagens stödsamtal var det sista. Uppföljningsträff i slutet av januari för att se att allt går bra, och uppmaning om att ta kontakt om det sker någon stor försämring innan dess.

Under stödsamtalen har vi pratat oväntat mycket om städning och diskning, och tacksamt mycket om skrivande. (”Om du är ett träd, var finns då skrivande i dig? Är det en liten, liten kvist högst upp, eller är det en stor gren, som kanske till och med utgör en del av stammen? Om skrivandet tas bort – om grenen går av i en storm – hur klarar sig trädet? Hur stor skada gör det, hur bra klarar trädet sig i fortsättningen?”) Jag har nog gråtit på varenda ett av dem. Det har sagt så många viktiga saker, som jag har behövt höra utifrån för att börja kunna omfatta dem även inombords. Jag har varit tvungen att gräva djupare än vad jag hade förväntat mig eller ens velat. Allt i försök att förstå, både intellektuellt och emotionellt, att det inte är alla andra utom jag, utan att det är om inte jag, så ingen. Jag är värd lika mycket som alla andra. Jag har lika stor rätt till existens, uttrycksform och livskvalitet som alla andra. Om inte jag, så ingen.

Det kändes bra. Jag var ovanligt pepp på livet när jag efteråt träffade Z. Kaféet vi besökte firade 60-årsdag och bjöd på kaffe och tårta. Jag glömde bort huvudvärken som suttit i under 1½ dygn.

Dagens noteringar om skrivande:

ORD + KÄNSLIGHET = POESI

Jag finns, alltså skriver jag poesi
Jag finns, alltså finns poesi.

Där någonstans är kärnan. I att tillåta sig vara den man är. I att den egna existensen är nog för att berättiga skrivande. Att jag i mig själv är en tillräckligt konkret orsak att skriva.

Så skriver jag.

5 kommentarer

Filed under okategoriserat

Ide

Jävlar i mig, vad det går trögt ibland. Har mer eller mindre gått i skrivaride den här vintern. Men så blir det, när kraften går åt till annat. Sova, till exempel. Många timmar, många nätter i sträck, och ändå kunde jag alltid sova mer.

Jag har dansat också, många timmar, tre dagar i sträck. Det var bra att få dansa en hel helg. Det var utmanande och utmattande också, på många sätt. Nya tankebanor om dans och nya figurer och kom ihåg att böja på knäna och vilket håll var det nu jag skulle snurra min partner åt i en swing out?

Det finaste var socialdansen på fredag kväll, när jag fick dansa med min vän P. Han är så duktig på lindy hop och det kändes alltigenom roligt och på något vis tryggt med honom. Att själv få snurra och lita på att han leder. Svepa fram över dansgolvet i hisnande hastighet och alltid komma tillbaka i hans famn i slutet. Det är inte ofta jag får känna mig liten och lätt, ska jag säga er – men här fick jag det. Vilken känsla.

En annan känsla: tänk, att det kan kännas som en revolutionerande stor svindlande känsla att tillåta sig själv vara som man är. Att man får vara precis som man är. Att istället för att tänka alla utom jag kunna tänka om inte jag, så ingen. Inkludera sig själv i de tankar man har om andra, om acceptans och respekt och förtjänande att må bra. Tänk, att det ska vara så omvälvande att kunna ge sig själv samma möjligheter och vänligheter som man ger alla andra.

Idag har jag köpt julklappar, suttit på kafé och ätit hamburgare med en vän. Nu ska jag sova igen. Många timmar. Så kanske jag är pigg imorgon när jag vaknar.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

En skrivande människa

”Vad skulle du helst av allt vilja göra?” frågades jag under stödsamtalet idag.
”Skriva”, svarade jag.

Det var inte så bra i sensomras och tidighöstas. Sedan blev det bättre. Sedan blev det lite sämre igen. Tanken var att börja avsluta stödsamtalen, men nu har de intensifierats igen i väntan på att vi ska komma fram till en ny väg. Det talas om psykoterapi, antidepressiv medicin, långtidsterapi. Jag är alldeles virrig. Ofta blir jag så trött på det hela och vill bara sluta. Återgå till att ha obehandlad prestationsstress och ångestproblematik, som jag ju är van vid. Det går att leva så också, empiriskt bevis: 26,5 års livserfarenhet. Men det ska väl bli sämre innan det kan bli bättre eller nån liknande klyscha. Jag vet inte, jag. Det är fucking jobbigt att leva emellanåt, och det är fucking jobbigt att försöka må bättre också emellanåt. För det hänger ju på mig.

Jag påstår mig vara en skrivande människa, men är det bara en läpparnas bekännelse och inte ett hjärtats sanna varande? För att vara en skrivande människa skriver jag periodvis väldigt lite, om något alls. Har det bara blivit en identitetsmarkör, en känsla av någon jag vill vara? Vill jag verkligen skriva, eller är det bara något jag så länge har velat att jag tror att jag alltid kommer vilja det? (Nej, när jag skriver den satsen (o, sådana metanivåer det finns här) så känner jag att den är osann. Jag vill skriva. Att jag per automatik svarar ”Jag vill skriva” är inte för att jag har tagit som vana att svara det, utan för att det är så självklart och i min själ att det inte finns något annat svar.)

Av allt det som är belagt med krav, har skrivande ändå alltid – till största delen – varit något lustfyllt och givande. Något bortom krav och bedömning. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att skrivande och poesi inte är något som ska tävlas i, som inte går att tävla i. En skrivkursledare sade en gång: Det viktigaste i skrivandet är att hitta sin egen röst. Den rösten kan ingen annan skriva, och därmed är allt det man skriver värdefullt i sig, för att det ger en möjlighet att uttrycka sig och hitta sin röst.

Så många saker jag säger åt mina vänner om skrivande: All text är bättre än ingen text. En dålig dikt är oändligt många gånger bättre än ingen dikt alls. Att skriva är ett arbete, inte en väntan på inspiration. Write without fear, edit without mercy.

Vad lite jag lyssnar på mig själv i det fallet.

”Tillåt dig att vara den du är”, var avskedsorden från dagens samtal.

Tillåt mig att vara den skrivande människa jag är. Och hur tillåter jag mig det? Genom att skriva. Förstås. Leva det liv jag vill leva – i och genom text. Så enkelt och samtidigt så svårt. Men jag ska försöka koncentrera mig på den enkla biten: ord efter ord, bokstav efter bokstav. En dålig dikt är mer än ingen dikt. Utan rädsla eller begränsningar.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Tillbaka

Jag är tillbaka. Det känns så. Jag är inte igenom livskrisen och depressionen, men jag har nått botten och jag är på väg upp igen. Det känns som om det går långsamt – ibland kanske det gör det – men som psykologen sade: jag är på en helt annan plats än för några veckor sedan.

Till exempel bor jag numera på en annan plats än för några veckor sedan. Lillstugon på villan har bytts ut till en lägenhet på 48 kvm, så nära centrum att jag kan promenera in till stan med hatt, om jag vill. Det är högt till tak och fönster åt tre håll. Tre nätter har jag sovit i lägenheten, och nästan ett dussin vänner har jag hunnit ha på besök. Gamla vänner och nya vänner och vänner som en gång i tiden stod mig så nära, så nära, men som sedan försvann åt andra håll – eller så vad det jag som gav mig av. Nu har jag fått träffa dem igen och känt värmen som tydligen fortfarande finns mellan oss. Jag är så tacksam för det.

I lägenheten har jag en stor säng och en soffa och många tavlor. I hallen står poesiböckerna och samsas med det lilla som finns kvar av whiskyn.

DSC05520

Jag vill ha en massa grönväxter och snart även ett piano, som är min systers men som jag får förvalta.

DSC05525

I bokhyllan bor Janne och Alexi från Children of Bodom, de passar bra bland mina queera pocketböcker.

DSC05519

Köksbordet är detsamma, stolarna har fått en ny blanksvart nyans. Min lilla lyckokanin håller sig i närheten och vilar sig under en vacker växt som jag inte har en aning om vad heter.

DSC05517

Välkommen in!

DSC05522

(Fast inte just idag. För idag ska jag resa söderut till den gamla staden för att hälsa på saknade vänner. Men nästa vecka. Då är jag tillbaka igen.)

3 kommentarer

Filed under dagbok