Monthly Archives: november 2014

Barett

Jag möter två militärpojkar
i barett och hårt snörda kängor
och tänker
inte på dig tänker
inte på dig tänker
på dig –

 

Jag tittar ner
på mina löst knutna converse.

 

3 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Ja, nu och för evigt

Imorgon imorgon imorgon röstar Finlands riksdag om en jämlik äktenskapslag.

Jag minns en historia som en god vän berättade en gång. Han är på besök i hemstaden och råkar på en bekant. De stannar och pratar en stund, kommer in på ämnet hemlängtan och hur saknaden efter nära och kära kan vara stor. Min vän beklagar sig över att han så sällan kan tillbringa tid i hemstaden, då han studerar utomlands. Det förstår den bekanta väl, som också studerar på annan ort för tillfället, om än inrikes.

Men du har i alla fall inte din äkta hälft i hemstaden att längta till, säger den bekanta.
Nej, det har jag inte, svarar min vän. Jag får ju inte ens gifta mig.

Då min vän berättar det här vill jag bara gråta. Min fina vän kan inte ens i teorin sakna en äkta hälft, eftersom han inte skulle få gifta sig med en hypotetisk partner, bara för att denna också är man.

Jag trodde att jag är en sådan som inte ber. Jag hade fel. Den senaste tiden har jag bett, ordlöst och omedvetet, med ett aldrig stilla hjärta. Jag har sänder mina tankar och önskningar till alla goda högre makter, till världen, till människorna som står i beråd att säga ja eller nej, för att bestämma om folk – folk som min vän – ens ska få den teoretiska chansen att säga ja till en äkta hälft som är av samma kön som de själva.

Jag har inga planer på att gifta mig. Men om jag någon gång får sådana planer, så önskar jag att de planerna inte skulle gå i stöpet, bara för att min tilltänkta skulle vara kvinna.

14 kommentarer

Filed under dagbok

Going down good

Även om jag uppfattar mig som en förstående och förlåtande person som ofta ser världen i gråskalor – eller snarare regnbågsprisman – så kan jag ha förvånansvärt lite överseende med mig själv och tolka min plats i världen som obönhörligt svartvit.

Var bäst eller var inget.
Triumfera stolt eller böj huvudet i underkastelse.
Segra eller dö.

Det är tider då jag inte kan hantera mig själv och mitt sätt att leva. Jag lägger upp storslagna planer för dagen: stig upp tidigt, ta en rask promenad, studera flitigt, träffa vänner över lunch, laga en nyttig middag, ha intressanta fritidssysselsättningar, gå och lägg dig i tid, för allt detta är sådant som bra människor gör.

Och de dagar jag inte klarar av att hålla mig till planen (erkännande: de flesta) så är jag ett misslyckande, en dålig människa, en usel student, en eländig vän. Om jag inte storslaget triumferar så får jag se mig ofrånkomligt besegrad. Mitt sinne är ett slagfält och att begära vapenvila, att kompromissa finns inte som alterantiv. Om jag inte är vit så är jag svart, och är jag svart så är jag det djupaste, oförsvarligt svarta. If I’m going down then I’m going down good, som Emilie Autumn sjunger. Jag blir destruktiv, gör saker som jag vet att jag inte mår bra av men jag har inte själsstyrka att låta bli. Förvränger både nöjen som teveserier och musik som nyttigheter som mat och sömn till bestraffningar. Överdoserar en del, fråntar mig rätten till annat.

Det går ett tag. Varje dag tänker jag att morgondagen ska innehålla kontroll, varje kväll misslyckas jag och varje morgondag tänker jag att imorgon imorgon imorgon kommer det att bli bättre och jag kommer klara av att hålla mina dagsplaner och om jag bara går och lägger mig i tid och nu är klockan redan halv elva och det är redan för sent att lägga sig tidigt och jag sitter uppe bara en liten stund till och nu är klockan tolv och det är åtta timmar tills jag måste stiga upp och jag sover inte ännu och jag kommer aldrig få klart min gradu och jag måste komma ihåg att handla imorgon och när ska jag hinna det? och min jacka har en lös knapp som jag måste sy och det är för varmt det är för kallt —

Sedan går det inte längre och jag bryter ihop sent om kvällen, som så många gånger förut och varje gång önskar och hoppas och lovar jag att ska vara den sista men det är aldrig den sista. Så jag ringer en vän, gråter i panik så jag knappt kan andas och jag svär, jag känner fysiskt hur hjärtat i bröstet krampar i ångest.

Nästa morgon, imorgon imorgon imorgon, är det lite lättare. Jag äter då jag är hungrig trots att jag inte har diskat först. Jag dricker en kopp kaffe för att jag vill det. Jag lyssnar på annan musik som motar bort svåra tankar istället för att mata dem. Tänker att jag måste hitta ett sätt att kunna handskas med mig själv. Tänker på den insikt som jag har kommit till i höst, det är okej, och försöker att verkligen omfatta den också med mitt för tillfället slitna hjärta. Tar en promenad, skickar ett meddelande åt en vän och pusslar sakta ihop mig själv igen.

Tänker att en vapenvila inte är ett misslyckande utan ett första steg mot ett fredsavtal. Tänker att alla förtjänar regnbågsfärgade skalor och att jag är en av alla. Tänker att nästa gång kan jag hantera det bättre, vet samtidigt att jag knappast kommer göra det, men intalar mig att det är okej. allt är okej.

3 kommentarer

Filed under dagbok

1500+ ord om mens

Jag vaknar klockan 01.06 av mensvärk. Suckar av lika delar frustration och uppgivenhet, kurar ihop mig på sidan för att försöka få smärtan att släppa, orkar inte stiga upp.

Jag vaknar klockan 02.04 av samma orsak. Trevar omkring med handen i mörkret för att få veta om det har läckt blod på lakanen. Det har det inte och jag orkar fortfarande inte stiga upp.

Jag vaknar igen klockan 03.10. Den här gången hasar jag till badrummet, sväljer en värktablett av den billigaste sorten och förbannar värken, världen och morgondagens oundvikliga trötthet.

Jag minns när jag var 10 år och vi skulle till simhallen från skolan. Innan bussens avfärd berättar en klasskompis att hon inte ska simma. Jag undrar varför och hon svarar att det är för att hon har mens. ”Vet du vad det är?” frågar hon och jag nickar, fastän jag inte är riktigt säker. Det är något jag har läst om i frågespalten i Kamratposten, men jag förstod det aldrig riktigt.

Det finns ett menstest på nätet, How metal is your period? Jag gör testet och får svaret ”Your uterus is a dark storm cloud and once a month it RAINS BLOOD out of your vagina for days on end. You, my friend, are very fucking metal”. Jag skrattar gott och skickar länken vidare till några av mina vänner, som också har erfarenhet av mens. Vi diskuterar testet nästa gång vi ses, skrattar så vi gråter över hur very fucking metal vi är (det är kul att få det bekräftat), men under skrattet finns förundran och frågor som vi efter en stund vågar lufta. Då vi gjorde testet upplevde vi alla en förvåning, kanske en lättnad: ”Finns det andra som känner så här och går igenom det här? Är det här en grej då det kommer till mens?” Det visar sig att vi delar många kroppsliga erfarenheter som har ett samband med menstruation, men som vi aldrig har vetat att även andra upplever, för ingen har någonsin pratat om det.

Jag minns när jag var 12 år och fick min första mens. Ett halvt år tidigare hade vi varit till skolsköterskan och hon menade att jag nog snart kommer få mens. Jag blev arg. Vem var hon att komma och bestämma om något sådant? Inte ville jag ha något med det att göra, jag var nöjd som det var. I slutändan hade jag förstås ingen talan och min kropp gjorde som den ville. Jag ropade skärrad på mamma, som undrade om jag behövde hjälp med bindan. Jag nekade och krånglade lite med bindan innan jag sprang ut för att leka med en kompis som var på besök. I efterhand ser jag det som något väldigt poetiskt och symboliskt. Jag må ha fått mens, men jag var fortfarande ett barn.

Menstruationen för med sig en väldigt tudelad känsla inför min egen kropp. Å ena sidan känner jag mig så distanserad till min fysiska uppenbarelse. Är det där verkligen mitt röda blod som rinner ur mig, är de där svarta, koagulerade klumparna faktiskt en del av mig som nu ska ut och bort? Det känns surrealistiskt, som om blodet inte är riktigt blod, inte mitt riktiga blod. Å andra sidan binder menstruationen mig obönhörligt till min kropp. Den svullnar upp och spänner, krampar och molar: magen, ryggen, underlivet, huvudet fungerar inte som jag är van vid. Jag måste förhålla mig till min kropp och dess funktioner på ett helt annat, mera medvetet sätt än under resten av min oreflekterade menscykel.

Jag minns när jag var 14 år och började ta p-piller, efter att jag en gång för många hade legat på golvet och gråtit av smärta. ”Nu får det vara nog, nu gör vi något åt det här”, tyckte min mamma. Det var i samband med det jag besökte gynekologen för första gången och jag är fortfarande inte helt bekväm med det. ”Har du någon pojkvän?” var en av de frågor som mitt 14-åriga jag fick under utredningen, och även om jag anade att frågeställaren egentligen var intresserad av något annat än min relationsstatus så kunde jag sanningsenligt svara nej, för nej var svaret både på den explicita frågan och på den outtalade frågan som jag anade bakom orden. Då jag fick samma fråga som 17-åring blev det svårare att veta vad jag skulle svara och jag kände mig olustig. Om jag svarar ja, så svarar jag kanske också ja på den outtalade frågan, där svaret kanske är nej, och svarar jag nej så kanske jag ljuger på den uttalade frågan. Mitt 17-åriga jag verkade förstå att det går att vara 17 år och ha pojkvän men ändå inte vara sexuellt aktiv, eller att vara 17 år och inte ha pojkvän men vara sexuellt aktiv ändå – vilket tydligen var mer än gynekologen verkade förstå.

Då jag fick frågan som 20-åring hade jag genomskådat de unkna föreställningarna och normerna som låg bakom frågans formulering och svarade helt enkelt på den outtalade frågan. Min relationsstatus hade inget att göra med huruvida jag kunde få mitt p-pillerrecept förnyat eller inte. Det var först som 24-åring som jag fick den tidigare bakomliggande frågan explicit ställd: Är du sexuellt aktiv? Och jag insåg att inte ens det är rätt formulerat och att den enda rätta frågan skulle vara: Har du sådant sex att du kan bli gravid av det? Jag undrar hur många år det kommer dröja innan jag får höra uttryckligen den frågan.

I somras läste jag Spill: en damroman av Sigrid Combüchen. Det var en fantastisk läsupplevelse av många orsaker. En av dem var hur romanen inte ryggade tillbaka för det mänskliga och/men tabubelagda. Jag läste ord och beskrivningar vars like jag aldrig hade kommit i kontakt med tidigare, och det var nästan att jag blev generad. Sedan blev jag generad över att jag blev generad. Sedan blev jag arg över att jag blev generad, över att det finns så livsviktiga och samtidigt vardagliga skeenden som rentav blir överväldigande i skönlitterär form, för att de så sällan, om ens någonsin, yttras eller känns vid.

”Hedda hade menstruation (”giltiga dagar” som hon skulle säga, om hon måste säga något) på andra dagen, den värsta, och kände blod glida ur slidan, klia utmed hårkanten på blygdläpparna och svämma ut vått, varmt och rikligt. Det som är viktigast att hemlighålla är det som inte går att kontrollera. Hon kunde inte hindra blodet från att rinna ut, man kan inte hålla sig när man blöder, hon kunde inte springa till toaletten i allas åsyn.” (Spill: en damroman, s. 25-26)

Kom inte och säg att du inte reagerade på något vis då du läste de där raderna.

Jag minns när jag var 23 och var ute i skogen en helg för att lära mig mera om läger- och vildmarksliv. Jag gjorde upp eld med tändstål, kokade mat över öppen eld och byggde vindskydd med likasinnade, en del ytligt bekanta men många av dem nära vänner. Under den andra dagen var jag tvungen att dra mig tillbaka till stugan som vi hade som bas, för mensvärken gjorde det omöjligt för mig att fungera som aktiv människa. Jag kallsvettades, tryckte i mig värktabletter och vatten och kröp ihop i fosterställning i soffan medan jag undrade om jag skulle svimma av smärtan och frossan innan medicinen hunnit börja verka. (Nej, det gjorde jag inte.)

Ett tag senare kommer de andra tillbaka till stugan. Jag ligger kvar i soffan, orkar inte bry mig om särdeles mycket annat än om att genomlida och genomleva minut för minut. Flera närmar sig och undrar hur det är med mig – de är fina på det sättet, mina vänner. Jag funderar om jag ska ljuga, en vit lögn om att jag har huvudvärk eller kanske bara säga att jag har ”ont i magen”. Mens är inget som ska nämnas ens för nära (speciellt manliga) vänner, men normer är till för att brytas och tabun är ännu mer till för att brytas, så jag säger som det är – jag har en sådan helvetisk mensvärk. En av mina vänner, som råkar vara man, sätter sig intill mig och frågar var jag har mest ont, och sedan stryker han länge med sina varma händer över min korsrygg medan jag äntligen känner hur de där 800 milligrammen ibuprofen börjar verka.

Det slår mig, hur snabbt jag glömmer bort hur ont jag hade. Då jag vaknar för sista gången är klockan 08.4o. Fortfarande inget blod på lakanen. Jag kravlar mig upp ur sängen, vinglig av sömnbrist men med bara en svag känning i magen. Jag undrar om det verkligen var så där farligt inatt, om jag hade orsak att svära så mycket och om jag inte överdriver mina plågor. (Jo, det var verkligen så farligt och jag hade all orsak, och nej, jag överdriver inte.) Då jag klär på mig väljer jag de bekvämaste kläder jag har, strumpbyxor som inte spänner åt i midjan och en trikåklänning som tillåter kroppen att gå utanför dess vanliga ramar.

♦ ♦ ♦

Jag tror inte att jag någonsin har skrivit mens- så här många gånger förut. Jag har skrivit och skrivit om, sovit på saken och bearbetat, låtit texten ligga och mogna ett par dagar för att sedan bearbeta på nytt. Fortfarande skäms jag lite då jag läser igenom inlägget (varför gör jag det?). Jag har tänkt publicera det här inlägget minst sju gånger, bara för att ångra mig sju gånger. Det känns olovligt att skriva om mens, men det gör att jag bara blir mer säker på att jag ska trycka på ”publicera”, trots att det gör mig obekväm. På samma gång känns det förunderligt befriande, nästan rebelliskt. Det här inlägget får stå för alla de gånger jag i mitt liv har hållit tyst om menstruation, för att det är något som ska kontrolleras och tystas ner, något som en ska dölja och nästan skämmas över.

Nu är jag färdig med att vara tyst och skämmas.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Allt det som är och aldrig blir

”Man ska hålla sig borta från saker som gör en hungrig och arg”. Jag tänker på vad min vän KJ sade där jag sitter på körövningen, trött och okoncentrerad, byter ställning med några minuters mellanrum i fruktlösa försök att lindra mensvärken i mage och korsrygg. (Någon dag ska jag skriva om mens. Om det klarröda, mörkbruna, svarta blodet, om smärtan som får en att ligga kallsvettig och darrande på golvet. Om att känna sig distanserad till sin kropp och samtidigt så förankrad till en kropp som spänner, krampar och är omöjlig att kontrollera. Om att bara försöka vänta ut det. Om det förbannade hyschandet och hemlighetsmakeriet som jag på senare tid har kommit att avsky.)

Jag sitter och vrider mig i stolen, tänker på te och choklad och så bestämmer jag mig för att cykla hem innan jag blir än mer hungrig och arg.

Väl hemma packar jag upp väskan och tygkassen med notmappen. Slänger yllesockorna i rätt låda, hänger upp jackan, lägger penalen prydligt ovanpå kalendern. Så går jag i duschen, varmt, varmt vatten och slutna ögon för att få känna efter och vara istället för att se ut och prestera.

Sedan sitter jag i duschen och gråter. Hulkar och snorar och jämrar mig under varmt, varmt vatten. Jag gråter över allt det jag är och allt det jag aldrig kommer att kunna vara, för att jag är just den jag är. Jag gråter över alla de historier jag har berättat och över alla de som jag aldrig kommer hitta orden till, och jag sörjer alla dessa oberättade historier. Jag gråter över alla de kyssar jag har fått uppleva och över alla de kyssar som kommer förbli okyssta, men som jag saknar ändå. Jag gråter över alla de sorger, smärtor och förluster som vi måste genomlida och genomleva, och jag gråter över alla de kärlekar, glädjeämnen och triumfer som vi med öppna hjärtan och armar får ta emot.

Det jag inte gråter över är studier, pengar, materiella ting. Det jag fäller tårar över då jag befinner mig där alla slags fasader och masker är överflödiga – ensam, naken, på golvet under en rinnande dusch –  är det som är verkligt viktigt, och i slutändan är det en stor tröst i sig.

Då jag har stängt av duschen snyter jag mig, sveper badrocken om mig och kokar upp vatten för att göra mig den där koppen te jag drömde om.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Pakkosuomi i tvättstugan

Huomenta! säger kvinnan i tvättstugan då jag kommer in för att hämta min tvätt. Jag svarar detsamma och rafsar de fuktiga kläderna ur maskinen, hittar en före detta vit strumpa som inte är min och tänker än en gång att jag måste kika in i maskintrumman innan jag slänger dit min egen tvätt, för det är inte första gången jag har tvättat någon annans strumpor ett varv extra.

Kvinnan står och betraktar kalendern med bokade tvättider och säger något till mig, på finska, då jag redan är halvvägs ut genom dörren. Jag uppfattar det inte, mumlar ett ”Mmhmm” och hoppas att det är en vettig respons, att det ska räcka. Det gör det inte. Hon frågar om jag inte ska använda torkrummet, och jag svarar att nej, jag hänger tvätten i lägenheten så jag slipper springa fram och tillbaka mellan tvättstugan och huset.

– Ootko sä suomenruotsalainen? frågar hon då. Hon menar att det hörs, på min accent. (Och mina underliga böjningsformer och mitt stapplande språk, kan jag anta.) Ja, det är jag och det förstår jag, svarar jag och vill bara gå hem med min tvätt.

Kvinnan börjar prata om svenska i Finland, påpekar igen att min accent avslöjar att jag inte är helt finsktalande. Hon berättar om en bekant (alltid denna bekanta), som är finlandssvensk och jobbar i en blombutik – och som inte kunde finska, tänka sig! Att det går att bo i åratal i Finland utan att behöva använda finska! De lyssnar på svenska nyheter, ser på svensk teve… Själv är hon emot svenskan, på grund av pakkoruotsi. Hon skulle aldrig tala svenska, inte ens om hon skulle drunkna utanför Åland skulle hon ropa något annat än Apua! Då hon hälsar på sin finskspråkiga syster, som bor i Sverige och är gift med en rikssvensk man,  så talar hon finska eller engelska med mannen. Hennes syster tycker att hon är barnslig och envis. Allt detta berättar hon med ett glatt tonfall och ord och kroppsspråk som visar på skämt, på trevligt småprat.

Jag småpratar med, på min knaggliga finska och min avslöjande accent. Säger aivan och just niin och försöker förklara hur det är helt och fullt möjligt att leva i Finland på svenska, då ens familj och vänner talar svenska, skolan går på svenska, det finns svenskspråkig teve och svenskspråkiga radiokanaler och nyheter och tidningar… Och medan jag pratar – eller mest lyssnar – tänker jag så många saker, på svenska, för att min finska inte räcker till.

Jag tänker på hur:

– någon kan tycka att svenska, eller kanske snarast idén bakom, är ett så motbjudande språk att hen vägrar använda det över huvud taget?
– hon inte verkar hysa agg mot mig som person, utan endast mitt språk. Och eftersom jag för tillfället inte talar mitt språk är allt frid och fröjd i hennes värld.
– pakkoruotsiförespråkare ofta menar att deras motstånd mot svenska ”inte är något personligt” riktat mot svensktalande, och hur överjordiskt svårt om inte ens omöjligt det kan vara för finlandssvenskar att inte ta det personligt, eftersom ens modersmål är så personligt och tätt sammanknutet med ens identitet? Trampar du på mitt språk så trampar du på mig.
– jag, trots att jag (högst troligen) är den mer språkbegåvade av oss två, blir att känna mig så obekväm?
– jag återigen inte fattar att någon kan vägra ett språk på det där viset. Som om svenska var det absolut värsta som kunde komma ur ens mun, som om det på något vis är ett språk så lågt stående att en inte vill befatta sig med det över huvud taget.

Sedan önskar jag Hyvää päivänjatkoa och får ett glatt Samoin! till svar. Går till min lägenhet och hänger tvätt, och tänker på hur jag kommer fortsätta prata svenska varje dag, läsa min finlandssvenska fantasy, skriva mina svenska dikter. Hur jag vill leva och dö på svenska, och på vad som har blivit en livsdevis: om en inte har något positivt, upplyftande eller hjälpande att säga – då ska en bara hålla tyst, på vilket språk en helst behagar. Speciellt på finska.

4 kommentarer

Filed under dagbok