Tag Archives: Sherlock

Aprillyrik dag 27 – Moriarty

Min vän K frågar (relaterat till gårdagens diktinlägg): Är du vän med Moriarty?
Jag svarar: …jag borde skriva en dikt om att vara vän med Moriarty…

Vilket jag förstås gör:

Moriarty

Att vara vän med Moriarty
är som att spela rysk roulette

fast med tio patroner i magasinet
på en Beretta 92FS Inox

och det är han
som håller pistolen
mot ditt huvud.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Då den romantiska kärleken blir uttjatad

Då den romantiska kärleken blir uttjatad eller
Men vänner och syskon, då? eller
Hur det kommer sig att jag ser på Supernatural

Då det kommer till fiktiva verk – filmer, romaner, teveserier – kan jag vara mycket lättflörtad. Ge mig vackra ord och jag faller för dem. Förlägg handlingen i en tilltalande, gärna historisk, miljö och jag lapar i mig den till sista pärlhalsbandet. Låt en snygg skådespelare inneha huvudrollen och jag behöver ingen annan orsak att se filmen. Visst hjälper det om berättelsen i sig är bra, om orden har substans och om skådespelaren inte bara är attraktiv utan dessutom duktig, men det behövs inte för att jag ska dyka upp på festen.

En av de saker som däremot får mig att stanna på festen, är karaktärerna. Eller närmare bestämt relationerna mellan karaktärerna. Jag har insett att jag är en stor vän av intensiva, okonventionella relationer (hello Sherlock, hello Doctor Who… och nu senast, hello Supernatural) där kärleken – i vilken form den än må vara – är smärtsamt påtaglig men sällan uttalad. Där båda parterna i slutändan alltid, alltid sätter de(n) andra före sig själv. Det blir så spännande, rörande, frustrerande och oerhört vackert. Jag har dessutom insett att jag har börjat tröttnat på den heterosexuella, romantiska kärleken som finns överallt, hela tiden. Då är det skönt att kunna ta till fiktiva verk där kärleken mellan vänner eller mellan syskon och familjemedlemmar är i fokus, eller historier där den queera eller den odefinierade kärleken får komma till tals.

För det känns som att all annan sorts kärlek än den romantiska på något vis förminskas hela tiden inom (populär)kulturen. Kärleken graderas och en älskad vän eller en förälder står lägre i kurs än en äkta make eller flickvän, trots att jag inte vill tro att det är så i verkligheten. Jag vill tro att kärlek kommer i alla möjliga former och intensitetsgrad, att det finns oändligt många olika sätt att älska någon. Alla olika, alla jämlika, som det heter, och att det även gäller kärlek. Jag tror på mångfald och på variation, och speciellt då det i mitt eget liv för stunden är rätt glest med den klassiska, romantiska kärleken så känns det än viktigare att få lyfta fram och ta del av andra sorters kärlekar.

Därför, bland annat, ser jag på Supernatural.

1 kommentar

Filed under dagbok

”En jävla lång lista”

Det fanns en tid då jag hängde på X3M:s community med andra fina typer. katarhino, lustmord, banankokaren, steph… Minns ni det? Jag stormdiggade det. X3Misterna blev som egen liten nätfamilj och där kunde jag skriva vad som helst. Då jag började skriva här, så lovade jag först mig själv att inte censurera mig, att låta orden flöda ut ur hjärtat lika obehindrat som tidigare.

Inte blev det ju så. Här skriver jag med mer eftertanke, mer redigering. Det har sina fördelar och det har sina nackdelar.

Kata och jag chattar om bussbiljetter och stundande resor till hufvudstaden och studieångest och kaffe, då hon länkar till ett gammalt inlägg, en av de där långa listorna som snurrade runt på X3M:s community och som snoddes till höger och vänster. Nu snor jag tillbaka den, för lite nostalgi och tidsfördriv. Jag vet med mig själv att jag ändå inte kommer studera mera idag. Istället ska jag dricka kaffe och komma ihåg att hämta min tvätt och kanske skriva brev och definitivt se på Supernatural. Och skriva vad Kata kallar ”en jävla lång lista”.

10 saker jag vill göra innan jag dör

1. Bo i England.
2. Träffa – och helst också kyssa – Veronica Varlow.
3. Ge ut en poesibok.
4. Äga ett par röda, högklackade skor.
5. Skaka hand med Ian McKellen.
6. Dricka otaliga afternoon tea, med äkta scones och clotted cream.
7. Dansa tills stängningsdags.
8. Krossa patriarkatet.
9. Bli bjuden på mina vänners bröllop.
10. Sova en hel dag.

9 saker om mig själv

1. Jag blir hela tiden bättre på att hantera mina nojor (hurra!).
2. Jag ogillar disk som står framme länge, och diskar därför oftare än strängt taget nödvändigt.
3. Jag blir arg av väldigt få saker, men cykla i regn är en av dem.
4. Jag trodde mig vara en minimalist, men ack så fel jag hade.
5. Jag älskar att hitta ord som är på pricken något jag tänkt, känt eller trott, men inte vetat att det finns ett vedertaget begrepp för. Queer, till exempel.
6. Jag har SAOL som min bibel och tumblr som min himmel.
7. Då jag fick veta att Emilie Autumn har överbett, blev jag mer okej med mina egna tänder.
8. Jag lärde känna mitt första alter ego på högstadiet. Rikki Moonshine heter han.
9. Jag är en farbror, och om någon påstår att jag inte kan vara det så tar jag väldigt illa upp.

8 sätt att vinna mitt hjärta

1. Var feminist.
2. Var ärlig.
3. Sjung en serenad.
4. Bejaka.
5. Ta te och teveserier på största allvar.
6. Våga diskutera allvarligheter och fånigheter om vartannat.
7. Gör mig uppmärksam på det du tycker är vackert här i världen.
8. Respektera mina val och viljor.

7 saker jag tänker på ofta
(ingen inbördes ordning!)

1. Mat
2. Supernatural
3. Sherlock
4. Doctor Who
5. Studier
6. Feminism
7. ”Jag borde gå och lägga mig”

6 personer jag tycker är snygga
(klicka på namnen, du kommer inte ångra dig)

1. Veronica Varlow
2. Tom Hiddleston
3. Jensen Ackles
4. Andrew Scott
5. Emilie Autumn
6. Benedict Cumberbatch

5 saker jag gillar att göra

1. Baka godsaker
2. Prata viktiga saker med sådan inlevelse att jag viftar med händerna och halvskriker
3. Titta på teveserier, i ensamhet och mörker och med ångan från en tekopp som skymmer sikten litegrann
4. Äta saker som jag (eller någon annan) har bakat
5. Sitta i solstolen på villaverandans hörn och titta ut över gården

4 saker jag tycker är tändande

1. Uppriktiga uttalanden
2. Fiktivt blod
3. Välsittande västar
4. Mycket och mörk kajal

3 saker jag tycker är avtändande
1. Sexism
2. Rasism
3. Taktlöshet

2 favorilåtar

1. Arsonist’s Lullaby av Hozier

2. One Foot In Front Of The Other av Emilie Autumn



1 bekännelse

1. Jag skäms lite över att jag numera dricker kaffe, då jag så länge var en anti-kaffeist och så väldigt starkt pro-te.

10 kommentarer

Filed under dagbok

Laster

”Äsch, klart du ska dricka kaffe! Du har ju så få laster”, säger min mor. Jag har ringt hem och beklagar mig över min koffeinabstinens, då jag har haft två ofrivilligt kaffelösa dagar och funderar över om jag behöver dra ner på min kaffekonsumtion innan abstinensbesvären blir värre än lätt huvudvärk och trötthet. ”Vad vet hon om mina laster?”, tänker jag och dricker kaffe nästa dag.

Nu låter det som om jag har mörka, hemliga beroenden som styr mitt liv. Så är inte fallet. Alla mina laster är lagliga  – tror jag, det är svårt att veta då det gäller internet – och inte dominerar de hela min tillvaro. Men laster är de, det ska inte förnekas, och dessa fyra är mina största.

1. Kaffe och te

Det började med bara te. Länge, länge var det bara te som gällde. Jag har för tillfället 29 tesorter, och då fattas det några viktiga hörnstenar (så som Lady Grey). Te piggar upp om morgonen och lugnar om kvällarna. Det fungerar som tröstande dryck och värmer mig då jag är frusen. Jag började dricka te som sjuåring, med mycket socker och mjölk, och har gått ett varv via honung för att nu landat på endast mjölk som tillbehör. Te är grunden till allt, en förutsättning för allt – social samvaro, studier, kreativitet…

Sedan jobbade jag en sommar på museum, och hur det nu kom sig så smög sig kaffet på. Kanske var det för att te inte var tidsenligt, och pausen på eftermiddagen då naturligt kom att involvera kaffe. Det kaffe jag lärde mig dricka var becksvart och grumligt, kokat på vedeldad hälla av kaffebönor rostade över densamma och sedan malda i handkvarn. Stora stycken bitsocker som klipptes med sockersax och ingen mjölk. Numera är det ekologiskt snabbkaffe med mjölk – eller ännu hellre grädde – som är min last. Det är ändå så att kaffe är mer ett njutningsmedel än en livsnödvändighet, så jag låter mig hållas. Tills vidare.

2. Frimärken

Det var först igår då jag hade köpt frimärken för över 15 euro, inte så mycket för att jag var i ett stort behov av frimärken som att de var så fina, som jag insåg att jag är en frimärkoman. Men eftersom jag skriver relativt mycket brev och kort, så är genomströmningen av frimärken i mitt hushåll rätt stor, och det är så roligt att röra sig med fina frimärken. (Och jag kunde ju för all del ha köpt en ny tröja eller kokain för 15 euro också.) Igår köpte jag tre olika frimärken, som alla är vackra på sina sätt. Mina eviga favoriter är dock de här glittrande älvafrimärkena! Det senaste på frimärksfronten är att det i höst ska ges ut Tom of Finland-frimärken. Jag har både skrattat och suckat över det här, för det är något som framkallar såväl positiva som negativa känslor. Själv tycker jag det är en fin idé att lyfta fram Tom of Finlands verk i frimärksform, även om jag knappast kommer köpa just de frimärkena – jag vill ha mina lite mer färggranna.

Frimärken

En del bloggare visar bilder på sina nyinköpta kläder.
Andra bloggare visar bilder på sina nyinköpta frimärken.

3. Tumblr

Här är nog mitt största vardagsberoende. Tumblr – oh, du djuphavsgrav i internets stora ocean! Här finns saker jag inte visste att jag ville ha förrän jag kom över dem, och saker som jag inte visste att jag inte ville ha förrän det var för sent. Mestadels är ändå mina tumblr-sessioner en lång simtur i saker som jag, som den fangirl jag är, vet att jag vill ha: Doctor Who. Sherlock. Konspirationsteorier om de två serierna. Benedict Cumberbatch. Feminism. Korsetter, västar och kostymer. Tom Hiddleston. Loki. Queer. Marvel-universumet. Hobbit-filmerna. Harry Potter. Andrew Scott. Litteratur. Kloka tankar. David Tennant. Matt Smith. Världsförbättring. Eskapism. För det mesta allt ovanstående i en helt vansinnig blandning, och jag bara älskar det!

4. Läppomada

Alltså jag klarar mig inte utan läppomada. Mina vänner kan sorgligt säkert intyga det. Läppomada morgon middag kväll och allt där emellan. Läppomada lika ofta som en hobbit äter ett mål mat. Nåja, nästan i alla fall. Det jag har just nu är en liten burk som min vän V (bokstavligen) har kokat ihop av choklad och stjärnstoft, annars brukar jag välja det läppomada i ekobutiker med så få ingredienser som möjligt. En långvarig favorit från Pesosen mehiläistarhat har innehållsförteckningen bivax, ekologiskt kakaosmör, citronolja och vindruvskärnolja. Kvalitet framom kvantitet, som det heter.

Bonus: Ord

Det kommer väl knappast som någon överraskning att jag är beroende av ord. Jag inte bara läser, lever, äter och andas ord i allehanda former – jag samlar ord: i svart tusch på post it-lappar i lägenheten (två favoriter: ”Death comes in a suit” på insidan av ett köksskåp samt ”Keep your priorities quirky and queer” på badrumsskåpet, båda citat av min vän J), nerklottade i blått bläck i kalendern eller en anteckningsbok, i blyerts längst ner på väggen, strax ovanför golvlisten i hallen, i svart eyeliner på min underarm, i sköra tankar i huvudet… Bra ord ska uppmärksammas, funderas över och användas. Det är kanske därför jag skriver – det vore en skymf mot alla fantastiska ord där ute om de inte blev använda!

Så, go’vänner, låt höra: Vad har ni för laster som tynger ner – eller kanske ännu hellre förgyller – era liv?

5 kommentarer

Filed under dagbok

Internetaktivitet

Din internetaktivitet kan med andra ord sammanfattas med politik, sex och bakverk”, säger min vän efter att jag har berättat om min internetsession under en förmiddag. Jag börjar skratta, men tänker sedan efter.

Jag läser in mig om trans* på feministiska bloggar. Språkrådets frågelåda får hjälpa mig med det språkliga problemet huruvida internet skrivs med versal i början eller inte. Jag letar efter ett bra recept på Victoria sponge cake. Minst ett dussin tumblr-flikar med diverse Doctor Who– och Sherlock-relaterade inlägg är uppe. I rutan för min senaste google-sökning står det ”teoretisk gradu”. Bland mina bokmärken återfinns en diger webbsida med skrivtips, länkar till fan fiction inom minst fem olika fandom, otaliga av Veronica Varlows blogginlägg, en instruktionssida som lär en att ”Write Your Name in Elvish in Ten Minutes” och en video med en danskoreografi för att släppa loss kreativitet.

Så jag antar att min vän har rätt. Politik, sex och bakverk är lite generaliserat vad jag sysslar med på nätet. Det är egentligen rätt logiskt, eftersom mina vänner och jag, halvt på allvar, halvt på skämt, brukar säga att det vi talar om i slutändan faller inom en eller flera av kategorierna mat, sex och språk. Bakverk = mat = bakverk. Politik = språk = politik. Sex = sex.

Tja, varför inte? Det är rätt bra saker att ägna sig åt, såväl i den virtuella som i den reella världen.

Och på tal om fandom.

Jag älskar att rassla runt bland fandombloggarna på tumblr. Det är som att röra sig i en mer öppen och välkomnande version av världen. Folk är snälla, kloka och stöttande. De tacklar världens allvar med humor, men är seriösa bakom skämten. De kanske inte tycker om samma saker, eller delar varandras åsikter, men de accepterar och uppmuntrar varandras olikheter.

Som min vän sade: Det finns så mycket positiv energi där. ”Och folk är verkligen så öppna med det, överöser varandra med komplimanger… se och lär, jobbiga youtubeliknande sidor!”

XX

Vad sysslar du på med på internet?

XX

P.S. Om du, liksom jag, är intresserad av bland annat politik, sex och bakverk, så kan jag tipsa om följande webbsidor:

P.P.S. Vad är poängen med detta inlägg, kanske du undrar? Ingen större poäng över huvud taget, förutom kanske att uttrycka min uppskattning av internet överlag. Men det är min blogg, så jag skriver om vadhelst jag vill. Hah.

1 kommentar

Filed under dagbok

Vardagslivets lov

Vaknar åtta trettio och det är mörkt och kallt. Jag har sovit med yllesockor och drar på mig en stickad tröja innan jag gör frukost åt mig. Det blir en smoothie på banan och sojachokladmjölk, samt rostade scones från i förrgår, med smör och ost. Jag sitter framför datorn och pratar med min vän J. Kvällen innan såg jag det andra avsnittet av den nya Sherlock-säsongen, och det är fint (och behövligt) att ha J att ventilera allt med, för det finns mycket jag har att säga om den serien. Det mesta är variationer på ”briljant”, ”fantastiskt” och ”fenomenalt”.

Strax efter tio drar jag på mig näbbstövlarna och cyklar iväg till universitetet. Jag har en ny cykel, en gammalrosa Monark och det är en fröjd att ha en välfungerande cykel. Det är inte en lika stor fröjd att inse att -15 grader faktiskt kräver utebyxor, vilket jag inte har, men dumt huvud får kroppen lida, som det heter, och jag vet bättre tills imorgon. I universitetets bibliotek är det fel på värmesystemet, så folk går omkring med ytterkläderna på och jag står länge och talar med en bekant i stor röd, dunjacka innan jag slår mig ner framför en dator för att påta med saker som FPA-bilagor och tågbiljettsersättningar, för att sedan förflytta mig till läshörnan där jag läser en analyserande reflektion av Jane Austens ”Northanger Abbey”.

Halv ett har vi bestämt lunchträff, och det blir en lång lunch. Vi är alla fyra på plats och jag skrattar så jag gråter. Vi funderar över vem i sällskapet som är den vuxnaste och ingen håller mig som ett alternativ för den titeln. Däremot är de andra rätt överens om att jag skulle platsa som den barnsligaste av oss. Detta bevisas då jag försöker övertala de andra att jag ska få slänga pepparkorn på dem. Såpass vuxen är jag ändå att jag respekterar deras ”nej” och förstår att behärska mina impulser.

Då vi sent om sider bryter upp cyklar jag hem igen för ”ettmeddaskaffi”. Mera yllesockor och varma tröjor och kaffe med grädde, så slänger jag mig ner i soffan för att läsa ”Kulla-Gullas myrtenkrona”. Jag har aldrig tagit del av Kulla-Gulla-serien förut, men förstår att den har varit och fortfarande är älskad. Kanske fäller jag en liten tår medan jag läser, för jag är känslig och en obotlig litterär romantiker till min natur. Dessutom påminner mig boken om Anne på Grönkulla, min sommarbok som jag älskar högt och förknippar med skira björklövverk och varma villaverandor.

Då boken är slut och kaffet likaså sedan länge värmer jag tomatsoppa för tredje dagen i rad. Som studerande är det bara att acceptera att ens middagar ofta blir ensidiga. Det har börjat skymma utanför fönstret och jag tänder bordslampan. Jag har nya gardiner och en blåvitrandig löpare på matbordet. Så här sitter jag nu, medan jag äter min tomatsoppa och lyssnar på soundtrack till brittiska dramaserier. Tänker att jag senare ska laga mango sticky rice åt mig, för jag har köpt både mango och kokosmjölk, och är ivrig över att se det tredje och sista avsnittet av Sherlock ikväll. Dagen börjar lugna ner sig, långsamheten lägger sig, kvällen får snart ta över. Imorgon är en ny dag, då jag återigen får träffa mina vänner, cykla på min nya cykel och läsa nya böcker.

Tänk att jag kan leva så här. I alla fall idag, i alla fall just nu.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Alla läser i himlen

Varning! Detta inlägg innehåller spoilers för Sherlock-teveserien.
Läs vidare på egen risk.

Inatt drömde jag om John Watson och Sherlock Holmes. De var döda. Sherlock hade inte iscensatt sitt eget självmord – han hade faktiskt hoppat mot sin död. Kanske var det verkligen för att rädda de få vänner han hade. John hade försökt leva vidare, ensam som aldrig förr, men inte klarat av det utan snart följt Sherlock. Nu var de tillsammans igen, precis som det ska vara.

De var i något slags livet-efter-detta, i någon slags himmel. Det var ett stort, gammalt hus som de delade med många andra döda. I denna himmel var det alltid söndag, av den där evighetslånga, dröjande sorten. Ingen hade någonsin bråttom någonstans. Det låg ett mjukt, grått sken över hela huset, som om det alltid var mulet utanför de gamla fönstren; ett halvdunkel som endast bröts av det gyllene ljuset från läslampor här och var, där husets invånare hade krupit upp i fåtöljer och soffor med en bok. Alla läste. De enda ljuden som störde den otvungna tystnaden var prasslet då någon vände blad eller steg upp för att göra sig en kopp te innan den återvände till sin länstol. Ibland fördes lågmälda samtal, vardagliga ordväxlingar om hur boken som man för tillfället läste var, eller om den andra inte också ville ha en kopp te, men snart hade tevattnet kokat upp och ett nytt kapitel påbörjades och lugnet sänkte sig återigen över himlen.

Förunderligt nog trivdes John och Sherlock där. Visst kanske de talade lite mera än husets andra invånare, oftast med varandra, men ingen av dem klättrade på väggarna av uttråkning eller rasade runt i huset i jakt på spänning. De hade, liksom alla andra, funnit ro i döden.

En eftermiddag, eller för den delen en tidig morgon eller natt; tiden stod stilla i himlen, det var alltid mulet och alltid tedags, så märkte John att Sherlock var försvunnen. Han letade igenom hela det stora huset, men ingenstans kunde han hitta den forna detektiven. Till slut gick John in i ett av sovrummen på nedre våningen. På den prydligt bäddade sängen, med lampan på nattduksbordet som enda ljuskälla, låg en ung kvinna som John hade blivit vän med och läste.
”Jag kan inte hitta Sherlock”, sade han. Först då tittade kvinnan upp från boken och fixerade John med blicken.
”Då är han väl någon annanstans”, svarade hon långsamt. Så svängde hon sig, så att hon låg på rygg med huvudet mot fotändan av sängen och fortsatte läsa. John betraktade henne under tystnad ett tag.

”Men var skulle han vara då?”, frågade han till slut. Kvinnan i sängen sänkte boken, tittade menande på John, som om han själv borde veta svaret på den frågan, och återgick sedan till sin läsning. Och John visste ju svaret på frågan. Sherlock hade gått tillbaka. Sherlock hade återvänt till livet och John visste, att han skulle följa Sherlock även denna gång. Med en djup suck lämnade John rummet. Det är alltid tyngre att gå från döden till livet än tvärtom.

*  *  *

Så kom det sig att John begav sig tillbaka till livet. Den levande världen var högljudd, skrikig och stack i ögonen efter tiden i det dämpade huset, men han var återigen tillsammans med Sherlock och det var det enda som räknades. Tids nog skulle de återvända till huset på andra sidan.

John blev inte ens särskilt förvånad av att se Mycroft stå och prata med Sherlock som nu var sitt vanliga, jordiska, rastlösa jag. Sherlock behövdes här, förklarade Mycroft, så han hade varit tvungen att kalla tillbaka honom. Inte nog med att Mycroft styrde hela den brittiska regeringen, tänkte John trött där han stod bredvid bröderna Holmes, Mycroft hade tydligen till och med makten över liv och död! Då John blev visad vad Mycroft hade mutat döden med – ett litet, oansenligt och smutsigt mynt med hål i mitten – och dessutom såg att Mycroft hade ytterligare två hålbeslagna mynt, rena och därmed inte ännu använda, slöt han ögonen.
”Han skulle kunna kalla tillbaka oss ännu två gånger”, insåg John. ”Och det kommer han också att göra”. Aldrig tidigare, varken i livet eller i döden, hade han känt sig så trött som då.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Fandom

Då jag hade sett klart det första avsnittet av BBC:s serie Sherlock så satt jag framför datorn och klappade i händerna. Bokstavligen. Jag satt framför dator i min ensamhet och var så exalterad att jag måste applådera. Sedan såg jag ut serien på fyra dygn. Där kan man tala om kärlek vid första ögonkastet. ”I didn’t choose the fandom life. The fandom life told me to come to Baker street if convenient and if inconvenient come anyway.”

Efter att jag hade sett igenom hela Sherlock-serien både en och två (och numera tre) gånger, så kände jag att jag behövde något annat. Jag, som nästan aldrig tidigare aktivt hade följt med en teveserie. Efter lite funderande bestämde jag mig för att ta mig an Doctor Who, som ett par av mina vänner hade talat gott om. Jag föll inte hals över huvud, som jag hade gjort med Sherlock. Det kom smygande, lockande, för varje avsnitt växte sig kärleken lite starkare. ”I didn’t choose the fandom life. The fandom life grabbed my hand and whispered: ‘Run!'”

Idag är jag fast. Obönhörligt, obevekligt, oåterkallerligt fast i dessa två fandom. Jag är huvudlöst förälskad, sanslöst, hejdlöst, gränslöst kär. Och som vilken annan kärlek som helst så är det lycka och sorg, skratt och tårar. Jag låter en internetröst tala angående Doctor Who, för precis så är det: ”Doctor Who made me so happy, then shattered my heart, mended it back together, broke it again, killed me, made me feel more alive than ever, and so on. It’s a vicious cycle. I hope and pray it will never end.

Bild

P.S. Idag fyller David Tennant, som spelar den Tionde Doktorn, 42 år. Congratulations, my beloved Doctor! ♥

6 kommentarer

Filed under dagbok