dagbok

Funktionera

En dag enligt egen tidtabell efter fyra dagar i en lågstadieskola. Den började med hotellfrukost med systra mi, vilket var en trösterik och fin andningspaus i de senaste dagarnas tunga sinnesstämning.

Sedan tog jag itu med dagens att-göra-lista. Där står:

  • ring sotare
  • ordna med skrivkurs
  • kolla saker inför styrelsemöte
  • ring fammo
  • blogga

Men nä, vet ni, det blir inte till något mer av den sista punkten än det här. Hela världen brinner, och jag pendlar mellan förtvivlan och apati. Klimatångesten är så påtaglig att den är lamslående. Det är svårt att funktionera emellanåt. Jag måste bara försöka överleva ångesten. Distrahera mig själv. Vänta ut den. Orka tro att det lättar någon gång. Och om det aldrig skulle lätta – hitta ett sätt att leva trots allt. Alternativet är jag inte beredd att gå med på, inte än.

Jag önskar er en lugnare fredag än på det här hållet! Själv ska jag laga en smörgås. Det kan ju inte bli sämre av det.

Annonser
dagbok

Höstdagsjämning

Standardhöstdröm: Vara fin och sitta på kafé om dagarna. Denna höst dagdrömmer jag om skotskrutiga kjolar med skotskrutiga skjortor och nätstrumpbyxor på ett sätt jag inte drömt om kläder på åratal. Jag vill bara vara, känna mig fin. Tänker mig att jag i en sådan utstyrsel aldrig skulle vara ledsen, svettig eller trött, bara kreativ, flirtig och glad.

Ah, så skulle det ju ändå inte vara. Men jag kan låtsas lite, drömma, fantisera. Speciellt när det är dagar då jag inte orkar klä upp mig ens det minsta, inte är det minsta kreativ eller flirtig, och endast stundvis glad. Det vacklar nu. Intalar mig själv att det blir bättre. Det blir det också, förr eller senare, i omgångar.

20190923_191934

I måndags firade jag höstdagsjämning (som jag alltid vill skriva och medvetet felskriver med ett extra foge-s. Tycker inte ni också att höstdagsjämning är mycket mer logiskt än höstdagjämning?) med att laga en middag av skördegåvor (kantareller, tranbär, äpplen), tända ljus, och reflektera över året så här långt. Jag funderade på tacksamhet, balans, överflöd.

Tacksamhet. Över sommaren som gått, över familjen. I en årsplanering som jag skrev i början av januari listade jag saker jag önskade detta år. ”Egen bostad”, stod det bland annat. Där sitter jag nu på alldeles eget trägolv.

Balans. Sådant som jag, enligt årsplaneringen, var beredd att ge upp detta år var bland annat stress över jobb och deadliner. Om man bortser från en mycket kort men mycket stressande episod i somras, så har jag faktiskt varit rätt bra på det. Balansera. Avväga. Sova på saken, och inte läsa min mejl sent om kvällarna.

(Bland saker jag är beredd att ge upp stod också heteronormativitet. Hah. Det är också något jag vill prata om, fast kanske i ett senare inlägg.)

Överflöd. Kärlek. I överflöd. Vad kan jag egentligen mer begära? frågade jag rakt ut i kvällen. Inget svar. Det finns inget mer jag egentligen kan begära.

dagbok · skönlitterärt

Västerviken

I dag är det fredag och jag ska ut till en av mina favoritplatser. Där ska jag träffa kusiner och bada bastu. Innan dess är det arbete som gäller. I dag jobbar jag med en skrivkurs som jag drar via Folkhälsan, och när jag rotade efter material till skrivövningar hittade jag en hittills opublicerad dikt som jag själv skrev under en skrivkurs för ett par år sedan. Det får bli fredagens poesi. Ha en riktigt skön helg, allihopa ♥

20180531_185523

[…]

Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymt av Västerviken,
som en glänta mitt i skogen, öppnar sig till sol och himmel.
Övre sidan utav vägen, följer längs med vikens vatten,
i den juniljusa tiden fram till augustinätter
i den klara Västerviken.

Här läggs nät i inre vatten, ro ut mellan tvenne stenar,
dimman över gryningsviken syns igenom tall och granar.
Uti skogsbrynet potatis, bär på tuvorna kring tomten.

Gårdens hängbjörk ritar mönster, skuggardiner över trappan.
Allt är ljust och lätt och nära; vila, sluta sina ögon,
tid att koka mera kaffe, ved; och bastu värms till kvällen
i den stilla Västerviken.

dagbok

Flytta saker och dricka kaffe

Det här med att flytta till stan gick ju inte så bra. Varannan natt sover jag länge, varannan natt sover jag kort, alla nätter drömmer jag mardrömmar. Det är något som skaver igen, jag vet inte riktigt vad det är. Om det är omställningen, hösten, hormoner, att-göra-listorna, osäkerheten kring jobb, en kombination av allt det nämnda. Jag kan inte somna om kvällarna för att jag tänker på att jag borde tvätta fönstren.

Ändå: Jag har dansat lindy hop två gånger denna vecka, badat bastu, och fått besök av hela tre kära långväga vänner. Ena hade med sig solrosor och choklad, ”som en dejt!”, en annan gav mig en bok som jag skulle språkgranska i våras men som aldrig blev av, och både jag och författaren var onöjda med det. Det är fint att veta att ens arbete uppskattas. Med den tredje for vi på höstmarknad, och där fick jag hålla i en stor fransk vädurskanin som hette Ivar. Definitivt en av dagens höjdpunkter, värt att nämna.

20190911_131120

(Alltid när jag träffar min vän Y blir jag påmind om och inspirerad till att leva lite mer som jag ju vill leva (feministiskt, humanistiskt, litterärt). Att det går att leva lite mer ideologiskt. Men inspirationen försvinner också så snabbt och sen står jag där med regnvåta skor och tvätt som jag inte orkar vika igen, och litteraturen – för att inte tala om det egna skrivandet – är mil bort, sovande, om inte redan död.

(Ändå: Jag hittar en bild på nätet som jag genast måste skicka till en vän, för det finns en historia bakom den som vill höras och poesi i den som vill skrivas. Kanske jag skriver den, om jag sneglar på den bara lite, i ögonvrån, så att den inte ser mig och blir rädd och flyr.))

I dag har det regnat hela dagen. Jag skulle fara till villan för att hämta mopon, men jag hade ingen lust att köra hem i vätan. Istället drack jag kaffe med mamma och morföräldrarna i deras villakök, gjorde upp planer för fredagsbastu, tog hem saker för vintern (salt, te, febertermometer) och fick skjuts tillbaka till stan. Utanför ytterdörren stod min pojkvän och väntade. Han skulle också hämta saker, och dricka kaffe med mig. Sånt är livet också: att flytta saker från ett hem till ett annat, och dricka kaffe där emellan.

20190328_093753
En av alla de kaffestunder som är livet.

(Det känns så märkligt, förresten, att skriva ”min pojkvän”. Inte för att det känns märkligt att han finns i mitt liv – det är tvärtom så svindlande självklart att jag nästan blir förskräckt ibland. Men jag känner ju honom inte som ”pojkvän”, utan vid hans namn. Men ännu får han stå namnlös i bloggen. Jag funderar fortfarande på hur han eventuellt får vara med här. Att skriva om sig själv går lätt – jag kan fläka ut mig själv rätt oreflekterat och inte känna mig sårbar för det – men så fort någon annan också är inblandad vill jag gå fram med största försiktighet bland orden.)

dagbok

Så har ännu inte skett

Jag skulle ju flytta tillbaka till stan och påbörja hösten ordentligt. Så har ännu inte skett. Istället sover jag fortsättningsvis i lillstugon där fönstren immar igen av fukt och utandningsluft under natten, och jobbar inte förrän tidigast tolv om dagarna, för det finns brasor att tända och kaffe att dricka och nät att ta upp.

En konversation från gårdagen.

Jag: Så tänkte jag om jag skulle flytta upp till stan i eftermiddag.
Mamma: Det har utlovats jättefint väder imorgon.
Jag: … eller så skiter jag i det och kommer ut till villan istället ikväll när vi kommer hem från fammo.

Jag har däremot faktiskt städat lägenheten, bytt sängkläder och dragit upp persiennerna. Visst är det trevligare att komma hem dit då, så så småningom kanske jag faktiskt flyttar in igen. Kylskåpet har också fått lite påfyllning (under hela sommaren fanns där 1. en påbörjad burk jordnötssmör 2. citronkoncentrat 3. en oöppnad Ikaffe 4. litervis av sprit som lämnade från inflyttningsfesten), speciellt eftersom en efterlängtad vän är hemhemma från en gammal europeisk storstad (ni vet, min favoritsortsstad) och ska komma på besök. I somras blev det tolv år sedan vi träffades för första gången, på Frihetsstatyn. Jag minns ännu starkt hennes (då) stora svarta hår och silverglittret i ögonvrån.

I helgen bytte jag ut en villa mot en annan. Fredagen och lördagen gick i regnet och blåstens tecken, men vi badade bastu och eldade i spisen och löste korsord inomhus, pratade om sådant som är viktigt och sådant som inte är det.

IMG-20190907-WA0001

När vi körde hem på söndagskvällen var det – solnedgången, havet, hela livet – så vackert att man kunde gråta för mindre.

20190908_201606

I natt ska jag faktiskt sova i stan. Men knappast i min egen lägenhet. Inte riktigt, riktigt ännu.

dagbok · okategoriserat

Sommarens böcker (och varför de inte är så många)

Mitt stående nyårsmål varje år är att läsa minst 52 böcker. I medeltal en bok i veckan brukar inte vara utmanande alls, så de senaste åren har jag uppnått målet med lätthet. Detta år ser det värre ut. I skrivande stund är jag ungefär 13 böcker efter min vanliga lästakt. Speciellt denna sommar har varit fattig, med endast 8 lästa böcker.

Orsaken är enkel. Många av mina lediga kvällar och nätter, som är tidpunkten jag brukar läsa (förutom de där drömska julidagarna när hängmattan eller sängen bara lockar till långläsning), har jag tillbringat med en person som jag tycker väldigt mycket om. Vi har känt varandra i flera år, flirtat sedan nyår, dejtat sedan maj, och sedan ett par veckor tillbaka är han min pojkvän. Jag vet, jag som skulle bli lesbisk och allt. Men så går det som det går. Det har varit både oväntat och samtidigt inte alls osannolikt, men mest har det varit så självklart.

Så. Därför har jag inte läst så många böcker i sommar.

De böcker jag har läst har i alla fall varit läsvärda på olika sätt. Kvalitet framom kvantitet (fast helst båda två, förstås)? Jag kan rekommendera dem allihopa, så därför gör jag det också! Håll till godo:

Klassiker

Kallocain av Karin Boye, som jag läst en gång förut. Den skrevs 1940 (så spännande att se framtiden (vår tid?) från ett 80-årigt perspektiv) och utspelar sig i ett framtida polisstyrt och militariserat samhälle, där kemisten Leo Kall har utvecklat ämnet kallocain, ett slags sanningsserum som nu ska användas för att avslöja meningsmotståndare och därmed ge Världsstaten den totala kontrollen.

I den finns en av de mest poetiska raderna jag läst på hela sommaren:

— — — Jag var en gren som blommade och jag visste ingenting om min rot eller stam, men jag kände hur saven kom ur okända djup — — —

Poesi

Den fantastiska poetens Eva-Stina Byggmästars utsökta lilla pralin till diktsamling, Locus amoenus (latin för ”en behaglig plats”), smakar granatäpple och socker och doftar av parfym och körsbär. Att läsa den är som att gå omkring i den ljusaste av trädgårdar och översållas av äppelblom och skirt siden. Upplagan som jag äger är dessutom en tunn, vackert turkos utgåva där jag själv fick sprätta de gräddvita sidorna innan jag kunde läsa. Ren ljuvlighet.

20190903_174844

Ungdomsroman

Den enda engelskspråkiga boken i sommar blev Leah on the offbeat av Becky Albertalli. Queera ungdomsböcker är ju lite av min grej, och jag blev väldans förtjust i författarens debutroman som jag läste förra året, så jag plockade på mig den här på bibban med förhoppningen om en feel good-roman, och visst var den det! En ärlig, mysig, lättläst bok.

Barndomsnostalgi

Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren. Min främsta sommarbok bland alla sommarböcker, jämsides med Anne på Grönkulla. Det är säkert femte, sjätte gången jag läser den, min mammas gamla tummade bok från 1967, men jag skrattar högt och gråter stilla varje gång. Åt att det är så vackert. Åt att det är så sorgligt. Men mest, allra mest för att det är så vackert: människorna, historierna, världen.

Lite som farbror Melker säger: ”Gud hjälpe mig för den svenska våren. Kall och fattig är den men skön så att den sliter hjärtat ur bröstet på en!”

20190903_174950

Den Stora Romanen

Min mer kända bloggnamne skrev så övertygande om Testamente av Nina Wähä redan i våras, att jag genast ställe mig i reserveringskö vid bibban. Det var värt flera månaders väntan. Testamente är en stor roman på många sätt: i omfång, persongalleri och tema. Författaren lyckas presentera hela familjen Toimi på 12 (eller kansk 14) personer, som bor i Tornedalen på 80-talet, med en sådan övertygelse att man vill och vågar tro att allt ska ordna sig, fast man vet att allt kommer att gå åt helvete.

Uppstickare

Det var i våras som jag kom att språka om Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling med en vän. Jag tvångslånade sedan boken åt vännen, och när jag fick tillbaka den måste jag läsa den själv igen. Jag blev helt golvad av den när jag läste den första gången, och ännu rör den sig där någonstans i hjärtekamrarna, får det att picka i fingrarna i längtan efter kanelte, rött läppstift, fantasiresor till London, en lite mera extrem syn på världen.

Hela boken är egentligen precis som en av huvudkaraktärerna, Lovely, säger: ”Det är så smaklöst att begränsa sig.”

20190903_174824

Deckare

Jag fick Sommarön av Eva Frantz i inflyttningspresent redan i maj, men först i augusti hade jag tid eller ro att läsa den. Det var nog också meningen att jag skulle vänta, för tidpunkten passade precis. Lagom lättläst och med hög igenkänningsfaktor bland karaktärerna gav den mig några riktigt trevliga läskvällar.

Fantasy

Jag har njutit storligen, storligen, av att läsa Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff för andra gången. Jag har läst till alldeles för sent om kvällarna, tänkt bara ett kapitel till,  bara för att jag inte har velat lämna den välskrivna världen som doftar av skogar och linne och rök. Turtschaninoff är helt enkelt briljant i sitt sätt att fånga komplexiteten i oss människor, i relationer, i tankegångar. Allt känns mänskligt, allt känns äkta, och jag gråter och skrattar om vartannat, så berörande är det.

20190903_174938

Vad har ni läst i sommar?

dagbok

De senaste dagarna

Jag sover i lägenheten för andra natten denna sommar. Jag är olycklig. Stadsnätterna är varma, alltför varma. Sängkläderna känns fel. Ljuset är fel. Det hörs fel (det hörs!) ljud. När morgonen kommer saknar jag en radio, något som kunde ge mig sällskap efter en sommar där jag är van att dela dagen med tre, fyra familjemedlemmar, minst.

Villaavslutning. Hur ska ni fira? har folk frågat, och vi firar som vi firar alla sommarens festligheter: med bastu och god mat. (Det säger något om sommarens alla högtider, att vi ofta råkat säga midsommar när vi menat villaavslutning.) Jag har lite svårt att vara, en ledsamhet från de senaste dagarna sitter i. Men sedan lossnar det någonstans. Vi tänder marschaller runt gården, nere vid bryggan. När mörkret faller står vi vid stranden och ser på andras raketer, hurrar och hojtar tvärs över viken för att visa vår uppskattning. Vi spelar kort och dricker starkt ur små glas, och jag skrattar så jag gråter.

20190827_105543

Första september är lika varm som en julidag. Efter en promenad kastar vi oss i havet, det är isande kallt men vikens vatten är klarblått och huden lyser så vit i solen, det är så vackert och jag vill skriva dikter om det men anar att jag aldrig kommer kunna fånga det jag vill, axlarna, lenheten, svalkan, hur jag nästan måste kisa för att kunna ta in allt.

Idag har det regnat nästan hela dagen och allt det som skavt i själen de senaste dagarna börjar sakta lösas upp och sköljas bort.