Etikettarkiv: kropp

Lugnande

Jag har fått lugnande och somnat långt innan de kommer för att hämta mig. Allt är lulligt och mjukt, det känns som i en teveserie när de rullar sängen korridoren fram. Jag är precis lagom varm och jag vet inte vart jag har lagt min telefon, men det spelar ingen roll längre. Det är någon som håller min hand ‒ den som inte har kanylen i sig ‒ och handen är mjuk och precis lagom varm och håller mig hela tiden. När det gör ont får jag mera smärtlindrande genom kanylen i den andra handen, jag kan känna hur det pickar i handen och uppför armen när vätskan – vad det nu är – sprider sig uppåt genom blodloppet, det pickar fram till armbågen men sedan har det redan tagit över systemet och jag har inte längre ont. Sköterskorna pratar om att resa, om Kanarieöarna och Kap Verde, och jag säger att vi också ska resa till Kap Verde, min familj och jag, men ingen hör mig så jag är inte säker på om jag har pratat eller inte. Det är någon som skrattar och jag vet inte om det är jag men jag tror inte det. Någonstans börjar det göra ont igen, men jag kan inte längre placera mina egna kroppsdelar i rätt ordning, sätter ihop lemmarna helt fel i huvudet, som är dimmigt och vagt. Har jag ens ett huvud? Jag minns inte längre. Kanske det är där det gör ont. Armen känner jag, den som det pickar i av bedövning nej smärtlindring nej vad var det jag fick? I den andra handen håller någon, en sköterska, håller fortfarande. Det börjar göra ont i huvudet, jag tror det är huvudet, men jag vet inte om jag har ett huvud och fötterna har jag tappat bort för länge sedan. Vart tog min telefon vägen? Jag minns att jag hade den i handen, skickade sjukhusselfier åt en vän, sedan minns jag att jag lade den i fickan för att jag skulle sova, och nu vet jag inte var den är. Jag försöker känna efter om den ligger kvar i byxfickan, känna efter om det är något som värmer och trycker mot låret men jag har inte längre några lår, de har gått samma väg som fötterna, bort. Sköterskorna pratar om vad de ska äta till lunch. Ärtsoppa och pannkaka, säger de. För att det är torsdag, säger jag och jag tror de kanske hör, för någon skrattar, men det kanske är jag som skrattar den här gången. Rösten vill inte bära, det blir en viskning, ett rossel. Jag tror jag har något i munnen. Har jag något i munnen? Jag har en tunga i munnen. Den är fortfarande här, den är fortfarande min. Nu gör det ont igen, jag grimaserar och den ena handen trycker min och i den andra pickar det igen, ända upp till armbågen, sedan sprider sig vätskan ut i systemet, det är som en värme, inifrån, inte helt behaglig men effekten är behaglig för effekten är att det försvinner. Någon rotar i min näsa. Något trycker kring min överarm. Jag tänker på ärtsoppa och Kap Verde och det där som trycker kring min överarm. Jag minns inte hur man andas längre men något gör det åt mig, någon gör det åt mig, kanske jag gö r det åt mig, någonstans finns automationen kvar fastän fabriksägaren har lämnat de löpande banden för dagen. Det bara fortsätter och försvinner. Nu gör det ont igen, igen, och det pcikar igen, icgen, och någon håller minhand, jag minns inte längre vem det är, eller vilken hand det är. Min teleofn är borta. Mina fötter är borta. Jag undrar om jag får tillbaka dem efteråt, när det nu är, efter vad det nu är. det blir svårt annars, jag minns inte vägen tillbaka, jag låg ju bara i bädden emdan de skuffade den framåt genom korridorerna, utan mina fötter kommer jag nog inte hitta tillbaka till vart jag nu ska när det här har försvunnit. Jag ids inte ens hålla ögonen öppna för jag orkar inte ens hålla ögonen öppna, lika bra att blunda och vänta på att någon ska hålla min hand igen, någon har inte släppt min hand, ingen håller i mig. Smärtan kommer och går, motsatsen till pickandet i handen från medlet, när det är där är inte smärtan där och när smärtan är där är inte det där. Jag vet inte hur det fungerar men det fungerar för allt försvinner och jag kommer inte ihåg uhur det är meningen att en kropp ska sitta ihop längre eller var jag blir opererad eller ens varför, men det var något med munnen eller var det näsan eller så var det låret, för att jag inte kunde hitta min mobiltelefon i byxfickan där. Någon måsteju se till att jag får tillbaka min mobiltelefon fast jag inte minns vart jag lade den, dn kan ju inte ha försvunnit den med, eller kan den? Bara kroppsdelar kan försvinna, itne mobiltelefoner. Såna är reglerna, har jag för mig, men det är lite oklart för tillfället. Så fort jag har fått tillbaka min tunga nej jag menar mina fötter, det var dem jag saknade, så ska jag nog hitta min mobilteleofn också, det ena brukar ju följa på det andra. Mobiltelefon på fötter på pickandet i armen på trycket i armen på handen i handen på något i näsan på avsaknaden av huvud men det ska jag nog också fåt ibllbaka, annars blir det ju ingen ordning på något i den här oredan.

Annonser

4 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Kroppshat. Fuck it.

Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.

Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.

Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.

Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.

År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.

Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.

Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.

Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:

1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.

Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.

Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.

Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.

Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.

5 kommentarer

Under dagbok

Feministisk simning

Något jag kommit att tänka på: att gå till simhallen kan vara en feministisk gärning.

Att tillåta sig själv vara precis som man är, genom att tillåta sin kropp att vara precis som den är; gå naken med orakade ben, putande mage, ofixat hår. Se andra bara vara och låta andra se en bara vara.

Kroppen behöver inte se ut. Kroppen får göra och vara.

Duschar utan att skyla mig. Det är kallt i bassängen till en början. Simmar fram och tillbaka, räknar varje simtag för mig själv. Mellan 28 och 33 simtag för att komma från ena sidan till den andra. Lite fler om jag simmar på rygg, vatten i öronen och takbjälkarna för ögonen. I vattnet är kroppen behaglig, smidig. Jag bärs upp utan ansträngning. En meditation av något slag. Jag tar sats från kanten och skjuter iväg så långt jag kan under vattnet. Simmar varv efter varv, inte för att träna eller bränna kalorier, utan för att det känns skönt. Sitter sedan i bastun och känner hur jag slappnar av.

En enda gång tänker jag på hur jag ser ut – när jag går mellan omklädningsrummet och bassängen. Och då tänker jag: räta på ryggen, gå rak och stolt, se inte ut som om du försöker gömma dig. För jag vill inte gömma mig. Jag vill bara vara.

Efteråt är jag hungrig, äter pirog med äggsmör och dricker te. Värmen från bastun sitter kvar i kroppen hela kvällen.

10 kommentarer

Under dagbok

Aprillyrik dag 23 – Namnlös

Vi har känt varann
i åtta år
och kysst varann
(till och från)
i två

Vi kanske inte
ses så ofta
men ibland behöver jag
inte någon som ringer
utan någon som kysser mig
XXXXXXi portgången
XXXXXXi kylan
XXXXXXi aprilnatten

Inte som ett löfte
eller ett farväl

utan för att båda
vill känna någons händer
på sin kropp

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

Förskjutna gränser

Jag vet att jag har talat om det förut, men låt mig tala om det igen. Låt mig tala om krogen, nattklubben, dansgolvet. Låt mig tala om mörkret, musiken, de förskjutna gränserna. Inte om alkoholen, glassplittret, de oönskade närmandena, inte denna gång, men om närheten, kärleken, undantagen.

Låt mig tala om två kvinnor som rör sig genom folkmassan, hand i hand för att inte tappa bort varandra i den trängsel som råder natten till annandag jul. Om hur det är kropparna som pratar när andra sinnen är upptagna, hur det är rörelser — beröring — som är det första språket när öronen är fulla av bas och elektronik och ögonen ömsom bländas av vita ljusblixtar, ömsom lamslås av blått mörker. I hettan, i svetten, i vimlet talar händer på höfter, fingrar i luften, munnar mot munnar.

Låt mig tala om tre unga män — hur de lägger armarna om varandras axlar, talar med munnen tätt intill den andres öra. De står skuldra mot skuldra, bröstkorg mot bröstkorg, rutig skjorta mot rutig skjorta på ett sätt som inte är allmänt socialt accepterat någon annanstans i samhället. Här bryts barriären mellan kroppar, här får en yngling trycka sin kind mot en annans utan sanktioner.

Det är ljuvligt att se.

Det kan tyckas banalt, det kan tyckas patetiskt, men jag ser mig omkring på krogen och jag ser mina medmänniskor med kärlek, i kärlek. Jag älskar att se konventionens normer bändas och brytas och det sker sällan så tydligt som här. Jag kommer inte undan dansgolvets befrielse, paradoxen i hur förminskat personligt utrymme gör uttrycksfriheten större, hur jag tror på att spränga gränser med kroppslig kraft.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Väntan

Jag väntar på att självdö.
Det är så jag känner
då jag har resignerat
och inget längre bränner.

Jag väntar på att murkna.
Sakta söndervittrar,
då ben och tänder värker
och smärtan sinnet splittrar.

Jag väntar på att falla.
En tärd gestalt i stormen
som inte orkar kämpa
mot kraven och mot normen.

Jag väntar på att somna.
På tungan vilar smaken
av humle, men jag är ännu
obönhörligt vaken.

En plötslig dikt inspirerad av dagens ohyggliga gråväder och känslan av att befinna sig i ett tidlöst ingenmansland.

7 kommentarer

Under skönlitterärt

Att göra fiktion av verkligheten

Det är en onsdag, en ögonblicksbild ur ett liv. I matsalen där jag sitter med två vänner surrar det av ljud, av människors rörelse, av interaktion. En man är klädd i kostym och slips, som han är varje dag. Jag ser inte hans skor men vet att de är välputsade i brunt läder.

Jag undrar vad den mannen tänker om morgnarna då han klär på sig. När, och framför allt varför, han började bära skjorta och kostym som vardagskläder. Jag undrar hur ofta han putsar sina skor. Bakom varje människa finns historier, svindlande berättelser som jag vill samla ihop. Omsorgsfullt ta del av och få bekräftat det jag tror – att under den ofta anonyma ytan på varje främling finns en oändlig, sprakande rymd av liv. Att göra fiktion av verkligheten, som min vän L säger och jag sparar de orden i min inre rymd.

Två bord framför oss sitter en sommarjobbskollega och talar med en före detta älskare. Dåtider och relationer krockar oftare än vad jag alltid är riktigt bekväm med. Det finns en orsak till att han är en före detta och inte nuvarande älskare, och jag undrar vad min kollega ser i honom. Kanske ser hon samma saker som jag en gång såg i honom, purpurglittrande ord och känslan av att vara utvald på nåder. I tanken följer jag relationstrådarna vidare, inser att kollegan är knuten till mig via inte bara en utan två före detta älskare. Dessa destruktiva mörkermän, åh, vad jag önskar att de aldrig snärjer hungrande tonåringar igen.

Ytterligare tre bord längre fram sitter en som jag drömde om att skulle bli en älskare. Hans smala nyckelben hemsöker ännu mina tankar, blir till bleka begär i texter som jag inte vågar visa allmänheten. Att göra fiktion av verkligheten.

I min väska ligger motsatsen till fiktion, Language and Sexuality av Deborah Cameron och Don Kulick. Flera gånger under lunchen sliter jag fram boken för att läsa en rad högt i ett försök att understryka hur ord rättfärdigar tankar. ”Att skriva, att anförto ordet till rummet, vidgar språkets möjligheter till det närmast omätbara”, som Walter J. Ong skriver. Det är genom att uttala ord högt och förkroppsliga dem i papper och bläck som tankarna bakom orden blir begripliga, och därmed hanterbara. Sanningen finns i det explicit sagda, och det finns så mycket i denna värld som skulle behövas sägas mer explicit:

  • Sexuality makes up a large share of the self-perceived identity of some people, a small share of oterhs’.
  • Some people spend a lot of time thinking about sex, others little.
  • Some people like to have a lot of sex, others little or none.
  • Many people have their richest mental/emotional involvement with sexual acts they dont do, or even don’t want to do.
    (Eve Kosofsky Sedgewick (1990), ur Languange and Sexuality, s 9.)

Det är alldeles för mycket som omgärdas av skam, av osäkerhet och känslan av det onormala, bara för att ingen rättfärdigar det genom ord. Med stor iver försöker jag berätta för mina vänner om hur stor del av sexualiteten som finns och försiggår i sinnet, eller med bara sig själv involverad. ”Men det är bara den utagerade sexualiteten tillsammans med någon annan som lyfts fram!”, säger jag och vet att jag predikar för de redan frälsta. Men det är skönt att säga det högt. Det är genom att uttala mina tankar som jag rättfärdigar och bekräftar, och det är genom att göra fiktion av verkligheten som jag hanterar den oändliga, sprakande rymd vi lever i.

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Spikar i tårna

Jag drömde att jag tryckte in spikar i tårna.
En spik rakt in i varje tå, så långt att bara spikhuvudet syntes.

Tio tår, tio spikar.
Och så haltade jag omkring.
Det gjorde inte ont att trycka in dem, men sedan hade huden börjat växa över spikhuvudena och jag måste riva bort den.

Så drog jag ut spikarna, en efter en. Och såg hålen i mina tår.
Det kom nästan inget blod.
Och jag lovade min lillasyster att inte göra om det.
Lovade precis som förra gången och gången före det.

Så jag låste in mig i badrummet och väntade på att såren skulle läka.

X
X
X

Daterat: 2/11-05 kl 20:55 på dåvarande helgon.net,
lätt bearbetad 22/10 -14 kl 19:42

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Chockrosa jeans

Jag läser ”Vad är queer?” av Fanny Ambjörnsson och kommer på mig själv med att tänka på hur det kändes att bo i mitt 15-åriga jags kropp.

Jag önskar att jag någon gång hade kunnat bära tajta jeans (i en chockrosa nyans som på ett fantastiskt sätt hade skurit sig mot de gröna skåpen och de roströda klädhängarna) över smala höfter och platt mage. Iklä mig snäva tröjor med tryck som inte skulle bukta över stora bröst. Se skuggan av mina nyckelben och skramla med tunna armband, de silverfärgade från H&M för 4,95 i storlek S/M, kring smala handleder.

Jag önskar att jag hade kunnat vara pojke, med seniga händer, kantig käklinje och snedlugg, där kajalen hade betytt något så mycket mera än nu, då den sitter runt flickögon. Att jag aldrig hade behövt krypa ihop på ett toalettgolv, kallsvettig och med kväljningar för att mensvärken gjorde det omöjligt att ens stå.

Jag önskar att jag hade haft smärta lemmar, fin benbyggnad och platt bröstkorg.

Inte för att något av det var vackrare än det jag var då, eller det jag är nu.

Inte för att något av det hade varit bättre – eller lättare – än vad det var då, eller hur det är nu.

Men för att det hade varit något annat. Något annorlunda. Kanske något rätt.

Idag har jag vuxit in i och börjat komma överens med den kropp som tydligen är min. Ändå sörjer jag ibland över att jag aldrig fick – och aldrig kan få – vara pojke, bära tröjor utan konvexa tryck, skriva under revolten med svart kajal. Jag sörjer ibland över att jag inte känner mig som fånge i, men så ovillkorligen är bunden till, den kropp jag har givits.

2 kommentarer

Under dagbok