fiktion av verkligheten
En sån mäkta skön söndag.
Jag bestämde mig för att bara titta på teveserier och äta allt jag hittade och ville (vilket inte var så mycket, men ändå). Lagom dagen efter till kropp och själ efter en otippat lyckad lördagskväll hemma hos mig med lagom mängd folk och syrenvin.
Sedan bjöd jag familjen på farsdagskaffe med tre sorters bakelser, och dansade lindy hop. Nu ska jag smyglyssna på julig musik och diska.
Sedan sova. Mäkta skönt det också.
När väckarklockan ringde för några morgnar sedan visste jag inte vilken dag det var (det var söndag). Jag hade ingen uppfattning om vad klockan var (den var 7.00). Jag visste inte varför klockan ringde (den ringde för jobb), och när jag insåg varför klockan ringde visste jag inte vilken tid jag skulle vara på jobb (9.30) eller ens var (Stundars). Av någon anledning blinkade klockslaget 8.30 i mitt sinne, så jag var orolig för att jag inte skulle hinna iväg till klockan 8.30 till var-jag-nu-skulle-vara. (Av alla otaliga tider jag har haft att passa den veckan och kommer ha att passa denna vecka, är ingen av dem 8.30.)
Jag visste dock var jag var (hemma), och vem jag var (mig själv), vilket väl är att betrakta som någorlunda lyckat med tanke på att jag mer eller mindre hela lördagen var någon helt annanstans än jag brukar vara, och var någon helt annan än den jag brukar vara. Jag var nämligen på lajv, den andra omgången av piratlajvet Arrrgh! Där spelade jag styrmannen Sarah Connors, som seglade under den skräckinjagande kapten Grayham, under en kväll på sjörövartavernan The Rude Lady.
För en gångs skull såg jag lika cool ut som jag kände mig, och hela två nätter efter lajvet drömde jag om piratskepp och hav.
Här säger jag att jag är tillbaka, och så går jag åter in i tystnaden? Men det är så mycket som sker. Jag tillbringade en förlängd helg i söder med min vän KJ och det gjorde mig så otroligt gott att få umgås med henne igen. Bara vara ledig, ta promenader, äta glass, titta på film. Jag har ett jobb som personlig assistent på deltid, men ibland blir det trots det på heltid. Energin har kommit tillbaka och jag planerar inflyttningsfest, feministträffar, poesiworkshopar och andra trevligheter med en sådan iver att jag riktigt måste lägga band på mig själv. När jag nu har börjat må bättre vill jag inte falla tillbaka i stressen och orkeslösheten utan hushålla med krafterna litegrann.
Idag har jag dessutom varit på min första lektion i lindy hop.
Det var nervöst, lite obekvämt, svettigt och roligt. Nervöst för att jag inte känner någon annan som ska gå kursen, men anmälde mig trots det. Svettigt och roligt för att det är precis det som dans ska vara! Min bild av den fräscha, rosenkindade lindy hopparen i svängig 1940-talsklänning fick ge vika för en genomsvettig dansare i lenkkiskor och t-skjorta. (1940-talsklänningen och schvunget i kjolen ska väl ändå så småningom gå att ordna fastän man är helt röd i ansiktet och svetten svider.)
Den något obekväma biten uppstod när vi tidigt under lektionen skulle dela upp gruppen i förare och följare. Per automatik gick alla kvinnor över till följare-sidan av salen, och alla män till förare-sidan av salen, trots att rollerna i lindy hop inte är könsbundna (vilket är en av de saker som, tillsammans med musikstilarna och fokuset på det sociala och dansglädjen och inte endast danstekniken, fick mig att bli intresserad från första början).
Jag stod velade kvar i mitten.
Efter att ha frågat, och lärarna hade gjort en snabb räkning för att se att det inte blev alltför ojämna grupper, fick jag naturligtvis dansa som förare. Jag och fem karlar, inga problem.
Men jag kunde nästan höra ljudet av normen som bröts.
”Vad ska de andra tro?”, tänkte jag. ”Lesbisk, wannabe, onormal, hon försöker göra sig till, löjligheter, freak”.
Sedan började vi dansa. Jag bytte par precis som alla andra och fick uppleva en oväntad fördel med att vara förare – jag fick dansa med andra kvinnor. Det kan vara obekvämt att dansa med okända människor, och än mer obekvämt att dansa med okända män. Då föredrar jag faktiskt att dansa med okända kvinnor. Det känns mer otvunget, jag är mindre nervös och har närmare till skratt. För skrattade, det gjorde jag. Skrattade och svettades och tappade räkningen på stegen, men höll också räkningen för det mesta och kände att det här är något jag vill göra också i fortsättningen.
Jag har varit sugen på något sött hela dagen, men har ett föredömligt och tråkigt sockertomt skafferi. På kvällen cyklar jag iväg till en nyinflyttad vän. Han bjuder på te och choklad och Ben&Jerry-glass. Så sitter vi och ser på avsnitt efter avsnitt av Teen Wolf och dreglar över heta karlar som orimligt ofta är barbröstade och som tål mycket mer stryk än de borde. En mycket bra söndagskväll.
Det är söndag och jag går till kyrkan. Min själ är trött efter en kort natt och hårt ansatt av stormande känslor. Jag söker förtvivlat efter någon slags frid och tänker att om inte under en högmässa, så var?
Under predikan talas om kärlek. Om den underbara kärleken, om hur den inte är abstrakt utan påtaglig i våra handlingar. Jag försöker förnimma den kärleken, vill kunna greppa den i mina kalla händer. Högt över mig välver sig hundraåriga stenpelare och det enda jag känner mellan kyrktaket och golvet är en tomhet.
Då jag går ner från koret efter att ha tagit emot nattvarden, den sista klunken vin ännu på tungan, ser jag en ung man, en pojke i ljusblå collagetröja. Han har stannat till på vägen från nattvarden till sin plats i kyrkbänken. Pojken står snett bakom en sittande jämnårig, lutar sig fram mot sin vän och viskar något. Båda ler. Pojken har lagt den ena handen på sin väns axel. Med den andra handen stryker han över vännens kind, en gång, långsamt –
och i hans rörelser ser jag kärleken.
Då jag är ute på promenad lever jag dussintals alternativliv. Jag flyttar in i hus som jag går förbi, för ett annat liv och leverne än mitt nuvarande. Det är allt från hippiekollektiv eller pensionärsliv till – rätt så ofta – en stor herr- eller bondgård på landsbygden där jag bor tillsammans med KJ.
Ett av mina favoritalternativliv (vilket ord, va?) ligger bara ett stenkast från mitt verkliga. Det finns ett område med vad jag brukar tänka på som 50-talshusen, nio stycken – ett magiskt tal – charmiga stenhöghus i en gul nyans som jag tycker allra bäst om i solsken en söndagseftermiddag.
Här bor ett alternativt jag med rödblont hår och nätta klackskor. Jag går omkring i pastellfärgade skjortor och knälånga kjolar, har ett runt köksbord i trä och små krukor med basilika och timjan i fönsterbrädet, som är tillräckligt brett för att en ska kunna krypa upp och sitta i det för att titta ner över lekparken tvärs över gatan. Ibland, sent om natten då jag inte kan sova, springer jag ner för alla trappor för att gunga i gungorna där.
Tvårummaren har trägolv och högt till tak, badkar och en balkong som alltid är full med rökande människor då jag har hemmafest. Det är ofta hemmafest. Jag äter knäckebröd med avokado och kokt ägg till frukost, studerar litteraturvetenskap eller journalistik eller något annat skrivsamt. Helgdagarna tillbringar jag i soffan med engelska ungdomsböcker och en tjock kakbit, eller med min flickvän, som bär rött läppstift och som folk ofta tror att är min syster. Hon får mig alltid att skratta och drar iväg mig ner till hamnen för att titta på alla fartyg och skepp som ligger förankrade där, för hon tycker de är så vackra och vill ha någon att dela skönheten med. Vi lyssnar mycket på radio, en liten rosa sak som står i köket, och dansar bugg så mattan i vardagsrummet flyger. På hatthyllan i hallen har jag faktiskt hattar, inte så många men desto finare, med flor eller slokande brätte eller glittrande hattnål, i bokhyllan ligger en packe tarotkort mellan J K Rowling och Hjalmar Bergman, och tesilarna i kökslådan tar aldrig slut.
Jag hinner leva så många liv under en söndag, men ingen av dem känns riktigt som mitt. Att blåbärsscones och apelsinjuice och te är en så fin tanke i teorin, men i praktiken blir det inget mer än vad det kan förväntas vara. Jag tittar på teveserier och drömmer mig bort till engelska herrgårdar, rasslande 1920-talsklänningar och bara nyckelben under gräddfärgad hud, vältrar mig i socker och lullig värme och hjärtats oroliga slag.
Då väggarna faller över mig och all mjuk söndagsluft står mig upp i halsen tar jag tillflykt ut i diset och snålblåsten. Med jackan öppen i halsen och i för tunna vantar promenerar jag ner till stranden, där jag ser ut över stålgrått vattnet och låter vinden slå andan ur mig och locka fram tårar. Om jag bara vore lite lättare skulle jag svepas med av vinden, breda ut armarna och flyga iväg över Åbo slott. Nu kravlar jag mig ner på pirens stenar och sticker ner fingrarna i isvattnet. Mina skor består vattentätningsprovet, då en våg sköljer över mina fötter när jag knuffar tillbaka ett isflak som har strandat. ”Det här är vändpunkten”, tänker jag men har glömt det redan då jag kavar uppför en närbelägen kulle för att jag inte vill gå hem riktigt än.
För n:te gången denna vecka skjuter jag upp studierna och ignorerar det malande samvetets röst som aldrig lämnar mig ifred. Istället kurar jag ihop mig i soffan och tar mig an Johanna Holmströms Asfaltsänglar och dras in i en både obehagligt främmande och dito välbekant värld av horor, hijabs och högstadieliv.
Jag bryter bit efter bit av Green & Blacks chilichoklad medan jag läser. Aldrig förr i hela mitt liv har jag smakat något liknande. Mörk choklad med stjärnanis, ingefära, rosépeppar, chili, nejlika, kassiakanel och enbär. Den smakar som jag tänker mig att en österländsk fantasymarknad skulle smaka, het och skarp och kryddig. Det sticker länge på tungan efteråt och jag tänker mig iväg till en kvav marknad med hetta på huden, till ytterligare ett liv som inte är mitt.
Dagens start: Att vakna med inte ens sex timmars sömn i kroppen efter en helkvällnatt ute, långsamt till en söndagsmjukt grå värld. Ligga kvar i sängen och läsa en och en halv novell med ögonen som knastrar av trötthet. Sedan frukost i sällskap för andra morgonen i rad.
Dagens vill: Få min lägenhet storstädad medan jag är på föreläsning. Tänk att få komma hem och alla dammråttor vore borta, de eländiga fönstren skulle skina nytvättade och blanka, spisplattorna vore skrapade och duschsilen rensad.
Dagens strumpor: Stickasockor, först ett par bruna av mommo, och sen då de blev blöta bytte jag till ett par spräckliga av fammo. Stickasockor är min räddning under vinterhalvåret, då jag egentligen vill gå barfota inomhus men det är lite för kallt. Att tassa på i stickade sockor är det närmaste jag kan komma.
Dagens låt: Det torde väl vara Avicii – Wake Me Up som har fastnat sedan gårkvällen. Den låten för med sig strömmar av minnen från sommarkvällarnas dansgolv. Jag kan nästan känna cigarettröken sticka i näsan och jeanshortsen som stramar om låren.
Dagens dryck: Te i ett par omgångar, för omväxling mot all denna kaffe med grädde som jag har börjat klunka i mig den senaste tiden. Är detta ett tecken på någon slags stereotyp vuxenhet?
Dagens mat: Fullkornsspaghetti och chilistark tomatsås med sojakross, mozzarellaost och stora mängder färsk basilika. Det är mer än dubbelt så roligt att laga mat åt två personer än det är att laga mat åt endast sig själv.
Dagens misslyckande: Versläran. Med andra ord: att ta sina studier inför morgondagens föreläsning på allvar. Jag förstår att det är viktigt att också kunna de mer matematiska aspekterna av poesi, men versmått, trokéer, katalexer och distrikoner är inte riktigt det som ligger mig varmast om hjärtat. Det är tråkigt. Det är svårt. Kalla mig dålig poet om ni vill.
Dagens skönlitterära skrivande: Inget skrivande idag. Jag har flertalet texter på hälft (och kvart och åttondelar och så vidare), Worddokument på dryga 20 kB som väntar. Jag har idéer, men saknar tid, och ju längre det går mellan det att jag skriver, desto större blir skrivprestationsångest. Det är därför jag skriver en sån här fånig liten lista – allt skrivande är bra skrivande, vill jag tro, och att börja knattra ner bokstäver, svart på vitt, kan förhoppningsvis få mig att fortsätta knattrandet i nämnda Worddokument.
Dagens trevlighet: Att efter den misslyckande versläran kura upp sig i soffhörnet och ägna sig åt brevskrivande. Det är ju också en slags skrivande, och det kan vara väldigt välgörande att låta pennans bläck flöda ut över rutigt papper i rad efter rad efter rad utan att tänka efter en gång för mycket.
Denna söndag var en utmärkt söndag.
Jag steg upp tidigt och bakade bröd och äppelpaj och banankaka. Sedan tittade jag på två avsnitt av ett brittisk kostymdrama och krafsade ihop två sidor till en inlämningsuppgift. Ibland (läs: ganska ofta) duger ”avklarat” lika väl som ”bra gjort”.
Resten av söndagen tillbringades i sällskap av min goda vän J på allra bästa söndagsvis: Vi promenerade ute i naturen, lyssnade på vågskvalp och pallade äpplen. Väl hemma hos mig intog vi två omgångar te med ovannämnda och -sedda bakverk medan vi tittade på Morden i Midsummer. Vi hängde inte alls med i mordutredningen, men det gjorde ingenting. Det var ju inte det som var det viktigaste.
Sandra skriver 