dagbok

Söderfjärden

I söndags var det minusgrader och ett snötäcke hade bäddat in världen under natten.

20200119_155454

Mamma, Nisse och jag tog en promenad på Söderfjärden i skymningen. Himlen ligger som en kupol.

20200119_155519

Söderfjärden är alltså ingen riktig fjärd numera. Bara för att förtydliga. Det är en stor meteoritkrater som är idag torrlagd och fungerar som odlingsmark. (Uttalas för övrigt Söderfjäärden. Eller Söderfjäälin, om man pratar dialekt. Inga utdragna sööder här, inte.)

20200119_155549

Nisse fick springa fritt längs de tomma vägarna.

20200119_155600

Halvvägs rullade dimman och kylan in.

20200119_161456

Vi såg fem galopperande hästar med ryttare när vi gick ut på Söderfjärden, och mötte sedan en enda vandrare som snabbt uppslukades av dimman. Annars fanns endast spår av människor och djur.

20200119_161841

dagbok

Jobbglädje

Jag är så glad. Över mitt jobb. (Sånt händer inte varje dag.) Över att det rullar på, över att jag har det första kvartalet av 2020 under kontroll. (Tänk det, att veta sitt jobb för endast 3 månader framåt och inte stressa ihjäl sig för det. Det hade nog inte en yngre version av mig någonsin trott.)

Här om dagen pratade jag i telefon med Skatteförvaltningen, och fick svart på vitt (fast muntligen, då) bekräftat hur lite jag förtjänade förra året. Jag, som inte brukar skämmas att prata om pengar, kände att det var ytterst pinsamt. Vad lever jag riktigt av? Välfärdssamhällets stöd och pengagåvor i julklapp och födelsedag? Och samtidigt känner jag ju att jag arbetar på enligt egen förmåga och kunskap, att jag visserligen skulle vilja ha lite mera jobb men det vore omöjligt att arbeta med det jag gör, som jag gör, och klocka in 38 h/vecka. Det är en ständig balansakt.

Men i alla fall. Idag är jag glad.

Över att jag lyckas pussla mellan alla manus så jag kan tacka ja till allt jobb jag erbjuds (och fortfarande räknar med att kunna ta ledigt en vecka för att hälsa på min vän KJ i söder, se där sånt som man inte kan göra med ett fast kontorsjobb!).

Över att jag följde min impuls att mejla en gammal arbetsgivare, ”hej, jag ville bara kolla om ni möjligen har något språkgranskningsjobb här under våren” och får till svar ”tankeläsning – jag skulle just kontakta dig!”

Över att jag får ett mejl av en tidskrift med rubriken ”Vill du bli vår nya språkgranskare?” NÅ ATT JAG VILL. Svarade jag inte, för jag vill ju verka lite professionell, men ivern finns ändå där, att få jobba med något som är i linje med både min kunskap och min ideologi.

Nu ska jag börja jobba för dagen.

okategoriserat

Den förhatligt svårstavade drycken

Jag påstår att jag är en rätt vidsynt språkvetare. Jag förstår att folk har svårt att veta när man ska använda tankstreck och när man ska använda bindestreck (eller ens vet att de är olika tecken), stavar det muséet (tips: om ordet inte har en accent i grundform, vilket museum inte har, så ska inte heller de böjda formerna ha accent) och inte vet var det ska vara punkt och mellanrum i förkortningar (en grov grundregel: ord som avbryts mitt i avslutas med punkt, som ev. för eventuell(t) och bl.a. för bland annat, sammandragningar av ord skrivs utan punk om förkortningen avslutas med ordet sista bokstav, som ca för cirka och nr för nummer).

Jag är den första att åberopa konstnärlig frihet, och tycker att är man medveten om språkreglerna så får man för all del bryta hejvilt mot dem (så länge man också är medveten om hur detta kommer påverka texten och läsarens uppfattning). Finlandismer? Kör hårt! Engelska pluralformer? Om du tror det passar, go for it! Använda absolut inga kommatecken? Läsaren kan bli lite andfådd i hjärnan, men om du tycker det passar din stil så passar det din stil!

Det finns dock en sak som irriterar mig mer än vad som är rimligt: alla felstavade varianter av en vanlig varm dryck.

Té. The. Thé.

Det stavas T-E. Blir inte enklare. Ett te, det där teet, flera teer, de där teerna. Vill du ha lite te? Jag ska bara dricka upp teet. Jag köpte flera nya teer i Stockholm.

Okej? Okej. Bra, nu vet vi det för framtiden!

Vad är era favoritsaker att irritera er på i det svenska språket (eller i något annat språk, för den delen)?

IMG_3182
Pepparmint- och lakritste på vad som blev mitt stamkafé i Winchester under den vecka jag besökte staden våren 2013.
dagbok

Listan om 2019

Jag hade tänkt skriva den här sammanfattningen för flera dagar sedan, kanske redan innan nyår. Men saker kom i vägen: ett nyår, kroppsliga åkommor, en rentav förlamande trötthet, en moffa på sjukhus. (Jag mår bättre nu, tackar som frågar, och moffa är också på bättringsvägen, tack alla högre makter för att detta år inte behövde börja i sorg.)

Men nu, nu blir det av att åka igen.

Gjorde du något år 2019 som du aldrig gjort förut?

Köpte lägenhet, fick en pojkvän, höll skrivkurser, reste till USA, bevittnade min systers vigsel. Alla stora, nya saker med oändligt många små nya saker inbakade.

Det går för övrigt inte att sammanfatta vår Orlandoresa, men här är några ögonblicksbilder i alla fall.

IMG_1652

DSC_2703

DSC_2711_1575606415034

IMG_1770

IMG-20191130-WA0021

IMG-20191206-WA0001

IMG-20191215-WA0021

Höll du några av dina nyårslöften för 2019?

Det enda nyårslöfte jag minns att jag gav är mitt stående nyårsmål, och också det jag misslyckades med: att läsa minst 52 böcker. Jag stannade visst på 28.

”Det är på grund av dig som jag inte har läst lika mycket böcker i år som jag brukar”, säger jag till min partner. ”Förlåt”, säger han och skrattar och är nog inte det minsta ledsen över det. Jag är nog inte heller det minsta ledsen över det, egentligen.

Har du något nyårslöfte för 2020?

Många. Fast jag kallar dem nyårsmål, och de är inte huggna i sten. Fortsätta dricka ett glas vatten varje morgon och äta mina vitaminer. Prova på att börja gymträna. Öva mig att kula. Hälsa oftare på mommo & moffa. Skriva dikter. Meditera varje dag. Läsa minst 30 böcker under året (för låt oss vara ärliga, om jag fortsätter ha pojkvän så fortsätter min tid att gå åt till annat än läsande).

Vilka länder besökte du?

Sverige och USA.

Bästa matupplevelsen?

Jag åt marinerade jordgubbar med maräng och grädde en kväll i november och det var himmelskt.

Bästa köpet?

Lägenheten.

Vad spenderade du mest pengar på?

Lägenheten, lätt. Har aldrig lagt ut sådana summor på något tidigare (även om 85 % var lånade pengar). Många tusen på bostaden, och så några tusen till på renovering.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ännu en sommar på villan.

20190607_151340

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag tror jag har varit gladare, men också mer känslosam. Jag har gråtit oerhört mycket.

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrivit dikter.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tvivlat över förhållanden och stressa över jobb herregud att man aldrig lär sig.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Bjöd två vänner på gårdagens pavlovarester, drack te och hade det så nöjsamt så. Min då inte ännu pojkvän dök upp direkt från jobbet för att ge mig två blombuketter: en stor och yvig med lila, vita och gula blommor, och en mindre med midsommarrosor. Han kom ihåg att midsommarrosor var min favorit. Mina vänner gav honom 12 poäng för det utförandet.

20190619_184621
Alla mina födelsedagsbuketter.

Bästa boken du läste i år?

De två gamla favoriterna Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff och Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren, samt novellen Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist, som lämnade i tankarna långt, långt efter att jag hade läst ut den.

Vem saknade du?

Vivi, men henne fick jag äntligen träffa i år ♥

De bästa nya människorna du träffade?

Min systers amerikanska svärfamilj tog emot oss med öppet hjärta och öppet hus. Ett varmare och mer generöst mottagande kunde vi inte ha önskat oss. Vi hade aldrig träffats förut, men genast blev deras hem vårt home away from home.

Dog någon som stod dig nära?

Nej tack och lov!

Något du önskade dig och fick?

En egen lägenhet. Här var första glimten av kakelugnen och mitt efterlängtade trägolv som jag sedermera lät slipa upp och olja in.

20190131_115901

Något du önskade dig och inte fick?

En arbetsgemenskap, stabilare jobbsituation.

Något oväntat som hände?

Hela den här förhållandegrejen är ju ett enda stort oväntat. Jag vänjer mig fortfarande. Ibland går det bra, ibland går det sämre.

Högsta önskan just nu?

Attt ingen kommer dö på länge än.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag kommer väl nog i praktiken köra på i samma gamla hjulspår, är de sedan bra eller dåliga, håh håh ja ja.

Fast jag ska faktiskt lära mig filéa abborre i sommar. Igen.

dagbok

Vila ikapp

Det är jul. Jag läser inte min mejl på tre dagar, vet inte när det senast skulle ha skett. Jag kan vila i vetskapen om att alla andra också är lediga, att ingen kommer vilja mig något under de här röda dagarna.

IMG-20191222-WA0000

Julen är känslosam. Vi saknar alla min syster i USA, videosamtalar med henne medan vi öppnar julklappar. Jag får bland annat choklad och hemstickade yllesockor och ett halvlitersmått i metall och presentkort till bio och kafé och konsert och en svindlande stor summa pengar av mina morföräldrar (jag tror de döstädar bland sina konton).

20191225_132948

Natten till juldagen snöar det äntligen. Vi tar en långpromenad i skogen med Nisse, går ner till ett träsk som jag inte varit vid på nästan tjugo år. Det är vitt och vackert och jag drömmer om flera skogsutfärder, kanske med en picknickskorg, kanske göra upp en eld. Sedan halvligger vi i soffan resten av kvällen, bara vilar i glitter och ljussken och brasvärme. Det är som om man måste vila ikapp de senaste månaderna, kroppen orkar verkligen ingenting, hösten har varit lång och mörk och tung.

På annandagen kör jag tillbaka till stan efter tre dagar i byn. Jag ska träffa en vän och min partner, och vi ser en favoritfilm och äter popcorn efter all julmat. Men snart far jag nog tillbaka till byn igen, om så bara över dagen. De där snötäckta granskogarna vill inte lämna mig ifred.

20191225_141036

dagbok

Förmodat låsta dörrar

Här om veckan var jag en vända till huvudstaden. Jag skulle träffa en långväga vän som kom till hemlandet över jul. Samtidigt var jag på möte hos ett förslag som jag jobbar för, fick slutligen skaka hand med folk som jag mejlat med i flera år.

I närheten av de fina förlagskvarteren finns Pestparken med en gammal träkyrka som jag många gånger gått förbi och velat titta in i, men som alltid varit låst. Enligt anslaget på dörren ska den vara låst även denna gång, men jag har ryckt i förmodat låsta kyrkdörrar förr och ibland sluppit in. Och denna gång är dörren öppen.

Inne i den ljusa kyrkan värmer en liten orkester upp. Jag inser att det ska hållas De vackraste julsångerna i kyrkan lite senare den kvällen, och jag hinner i lugn och ro gå till Stockmann för att titta på julprydnader och köpa godis och julkaffe, och gå vilse på vägen ut och komma ut genom en helt annan dörr än den tänka, för Stockmanns våningsplan och uppbyggnad är bortom mänskligt förstånd. Jag promenerar tillbaka till kyrkan. Det regnar och juleljusen får kämpa för att synas i mörkret. Sedan sitter jag i hårda och rakryggade kyrkbänkar, lättad över att få häkta av mig min tunga ryggsäck och vila en stund, och äter godis så där lite i smyg medan kyrkan långsamt fylls upp med folk.

dagbok

Värt det

Vi firar en 30-årsfest, ett år och en vecka för sent. Finklädda människor av olika slag – någon har skjorta och fluga, någon har svart sammetsklänning, någon har nyfärgat hår. Jag har svart eyeliner, grön tröja och stövlar med klack. Jag känner mig som hundra procent mig själv.

Vi äter enchilladas och hamburgare och quesadillas. Själv tar jag franskisar med manchego-ost, smetana, salsa och jättekräftstjärtar. Jag älskar franskisar. Det är roligt att för en gångs skull få äta dom i egenskap av huvudrätt, inte bara sidorätt. Sedan vill jag ha efterrätt, så då beställer jag det också: fattig riddare, glass, pekannötter, stekt banan, dulche de leche.

Något som USA lärde mig: Beställ in en drink före maten om du vill det. Du behöver inte veta vad den kostar. Det är värt det. Du behöver över huvud taget inte tänka så mycket på vad maten kostar. Beställ in det du är sugen på. Att äta utsökt mat i fint sällskap är ändå alltid värt mer. Var alltid vänlig mot servitören, säg tack. Bjud någon annan, om du kan det. Generositeten kommer tillbaka, alltid, trefaldigt.

Vi går vidare till en steampunkbar. Födelsedagsbarnet bär lång kappa och cylinderhatt för att passa in i miljön. Jag dricker en prisbelönt gin & tonic som får mig att tänka på svala skogskällor och granskugga. Mina korta och nylackade röda naglar matchar med de runda, röda tranbären i min drink, med de röda pärlorna i mina örhängen.

Inte en sekund under kvällen känner jag mig utanför, malplacerad, ensam. Inte en sekund funderar jag vad jag egentligen gör där. Jag är sedd, bekräftad, uppskattad. Jag vågar dra fräcka skämt, för att sällskapet är tryggt. Jag vågar tänka vi om mig och min partner, för att folket runtom bekräftar oss som par. Jag skrattar, högt och ofta. Jag smakar på andras drinkar, och bjuder folk att smaka av min. Glaset är fullt av gin och is, och hjärtat är fullt av tillgivenhet.

dagbok · skönlitterärt

The closest I’ve ever been to home

Jag drömmer att jag är en hästskötare vid namn Benjamin, som jobbar på en ranch för mister Johnny. Nästan varje dag är jag och mister Johnny ute och rider längs skogs- och landsvägar. Det finns en särskild rutt som mister Johnny tycker ovanligt bra om, men den är lång och vi måste alltid vända strax före ett krön i en skogsbacke för att hinna tillbaka till ranchen i tid. Mister Johnny och jag har stannat hästarna framför kullen, han ser längtansfullt mot vägen som försvinner in i skogen, uttalar än en gång sin önskan om att kunna rida vidare.

”But mister Johnny, remember that time we actually made it over the hill? We stayed in the woods all day, swimmed in the lake”, säger jag. En kort paus. ”That is the closest I’ve ever been to home.”
”Benjamin”, säger mister Johnny, ”your home is in the opposite direction.”
”No, no, you misunderstand me, mister Johnny”, säger jag. ”I mean that is the most at home I’ve ever felt.”

Jag brukar inte vara så här frispråkig. Jag vet min plats, men orden slinker ur mig. Mister Johnny ser på mig, läser kärleksförklaringen i mina ögon. Ser plötsligt minnet av den där enda gången vi red över kullen i ett helt annat ljus. Jag känner en sten sänkas i min mage när jag inser att han inte känner detsamma. Han drar hårt i tyglarna för att svänga om. Skogen är inte längre ett alternativ.

”I’m so very sorry, mister Johnny”, säger jag, medveten om att jag har gjort bort mig fullständigt. ”I’ll hand in my resignation as soon as we get back, and leave today. It will probably take a day or two to find someone to replace me to look after the horses, I’m sorry for the inconvenience.”

Mister Johnny säger inget. Vi rider vidare, inte sida vid sida som vi brukar, utan med mig en halvmeter längre bak, i tyst skam.

”Do your parents know?” frågar han efter en stund. ”That you are … the way you are.”
”They do”, svarar jag. ”They don’t like it, but they accept it.”

Mister Johnny säger inget, men hans grepp om tyglarna lättar lite.

Stenen i min mage lättar aldrig så lite, den med.

dagbok

Lucia idag

Jag for hemhem och bakade lussekatter till midnatt igår, bara för att få äta lussebullar till frukost idag. Jag har tusen saker på min att-göra-lista, känns det som, men tänker på vad en vän sade: Man ska inte ha att-göra-listor. Jag tänker på vad min partner sade: Vem tackar dig för att du gör mer än du måste idag?

IMG-20191212-WA0010

Jag tackar i alla fall mig för att jag bakade lussebullar när mamma och jag dricker kaffe och te, äter lussebullar, och ser på Jonna Jintons Luciafilm från ett par år tillbaka. Den är det vackraste jag vet på Lucia, och jag måste varje gång anstränga mig för att inte börja gråta.

Jag hittar också en ny favoritluciasång från en av Jonna Jintons tidigare Luciavideor, och lyssnar på den på repeat resten av morgonen.

När jag kör tillbaka till stan funderar jag på vem Lucia skulle vara idag, i Finland. Jag kommer fram till att hon skulle vara en av de där som jobbar ideellt med asylsökande, ordnar filmkvällar och kaféträffar i en hbtq-förening eller är med i Röda korsets vänverksamhet och hälsar på ensamma pensionärer. Hon skulle vara en suvakkihuora, en blomsterhattstant, en av de där rödgrönrosa feministerna som sannfinländare och rasister skulle uttala dödshot över på sociala medier.

Jag vill stå sida vid sida med henne i det Luciatåget.

Glad Lucia på er alla ♥

15578676_1075010342610096_3547799354459200356_n
Sandra 3 ½ år som Lucia.
DSC05806
Sandra 29 ½ år som Lucia. Notera att Luciakronan är densamma.

dagbok

Nu

Nu. Nu har jag äntligen jobbat färdigt för denna november. Det blev mycket mera arbete än beräknat, så jag har varit jobbstressad på ett sätt som jag inte tror jag har varit sedan studietiden – kroppen minns det, hjärtklappningen, svårigheterna att sova, andan som sitter för högt i bröstet. Nu har jag tvättat, och städat, och ordnat. Kylskåpet är nästan tomt, cykeln är inställd i källaren för säsongen, julprydnaderna är inte framplockade, men nog utsedda. Nu gäller det bara (”bara”) att packa: festklänning, smycken, tröjor, bekväma skor, strumpbyxor, gåvor, böcker, kort, stödstrumpor, kjolar, den begagnade jeansjackan jag fick i födelsedagspresent av min syster – den som är köpt och buren av henne på andra sidan Atlanten.

Nu. Nu är det bara några dagar tills vi reser till Orlando, USA. Till Floriida, med betoning på -ida, som min gammelmommo Momi sa när hon reste dit som pensionär, för första gången i sitt liv var längre bort än till Sverige. Vi ska hälsa på min syster och hennes fästman med familj. Närvara vid deras vigsel. Fira Thanksgiving, delta i ett välgörenshetslopp, fara på roadtrip, åka till Disney World. Så många nya saker att uppleva! Det är väldigt spännande och väldigt nervöst på samma gång. Det här blir den största resan vi någonsin har gjort, på många plan.

Foto: Julia Holmqvist