Monthly Archives: februari 2016

555 böcker

En bibliotekarie räknar med att hon kommer hinna läsa 8000 böcker i sitt liv. Jag får panik. Hur ska jag hinna läsa – och läsa om – allt det jag vill läsa? Panik!

Jag har fört läsdagbok sedan den första januari 2006. Det var alltså nyss tioårsjubileum för mitt kartlagda läsande, hurra för det i efterskott! Under de senaste tio åren, närmare bestämt 1.1.2006 – 1.1.2016, har jag noterat 555 lästa böcker. Där ingår också omläsningar av böcker, men inte diktböcker eller faktaböcker och endast delvis lästa skönlitterära böcker i studiesyfte.

En sak är i alla fall bra med att vara arbetssökande, och dessutom ha tittat ikapp alla favoritteveserier, är att jag har mycket tid, ork och vilja för läsning. Under februari månad läste jag hela fem böcker. Så här såg de ut i min läsdagbok:

563. Den sovande och sländan av Neil Gaiman. 67 sidor. En saga om en sovande prinsessa, en drottning, tre dvärgar och trolldom. Törnrosa och snövit på samma gång, i ny tappning. Vackra illustrationer av Chris Riddell. ★★

564. Den utvalde av Lois Lowry. 215 sidor. Jonas lever i samhället, utan konflikter eller missnöje. Allt fungerar, är i ordning. Alla är nöjda. När tolvorna ska tilldelas yrken blir Jonas vald till minnesbevarare, och ju fler minnen från tiden innan, desto mer inser Jonas att något i samhället är fel och vilka offer som krävs för att upprätthålla den perfekta ordningen. ★★★½

565. Goda omen av Terry Pratchett & Neil Gaiman. 352 sidor. apokalypsen är nära, Antikrist är född. Men demonen Crowley och ängeln Aziraphale, som levt på jorden i 6000 år, är ganska nöjda. Så hur går det med Harmageddon sist och slutligen? ★★★★

566. Steglitsan av Donna Tartt. 782 sidor. Först läst sommaren 2015. ★★★★★

567. Ostrich Boys av Keith Gray. 353 pages. After a depressing funeral, Blake, Kenny and Sim feel that taking the ashes of their friend Ross to Ross, Scotland, will be a more fitting memorial. They embark on a remarkable journey. ★★★

DSC05354Kalender, penal, kaffe och läsdagbok. Bra saker.

Om jag ligger i så kanske jag också lyckas med 8000 böcker under mitt liv. Berätta om dina februari- och livsböcker!

18 kommentarer

Filed under dagbok

Det är aldrig offrets fel, men…

Det finns de där sakerna som jag bara borde låta bli att läsa. Sedan så läser jag dem i alla fall och får kortslutning i huvudet.

Det talas om våld mot kvinnor. Ofta om sexuellt våld. Om hur Finland inte har lyckats med att förebygga och reagera mot våld i familjer. Det talas om de fruktansvärda saker som (oftast) kvinnor har blivit utsatta för — och sedan kommer kommentarerna.

Det är aldrig offrets fel, men…”.

Stopp.

Inga ”men”. Det finns inga ”men” efter ”det är aldrig offrets fel”. Det spelar ingen roll om hen hade kort kjol, var full, var otrogen, sov, tackade ja till en drink, flirtade, eller vad som helst annat. Det är aldrig offrets fel. Punkt.

När folk sedan kommer med jämförelser med om det vanskliga i att transportera guldtackor i öppen bil, eller lämna sin cykel olåst — då vill jag bara skrika. Som att en människas rätt till sin egen vilja och kropp kan jämföras med guldtackor, med cyklar. Som att en kvinna kan jämföras med ting. (Men hej, jag borde ju inte bli förvånad. Kvinnor objektifieras ju konstant i detta samhälle.)

Vad är den gemensamma nämnaren för så gott som alla våldsdåd? Förövaren är en man.

Och jag vägrar tro på att män är slavar under biologiska drifter, under testosteronet. Att de inte kan hejda sig, att ”pojkar är pojkar” och inte kan behålla kontrollen när de ser en lättklädd kvinna. Att det är kvinnornas fel att våldsstatistiken ser ut som den gör — alla kvinnor vill ju bara ha bad boys, och alla nice guys är ju så nice och skulle aldrig göra en kvinna illa. (Alltså, jag mår illa bara av att skriva allt det här, det är så äckligt fel på så många sätt.)

Det är år tvåtusen-fucking-sexton. Vad sägs om att vi kommer ifrån den felaktiga uppfattningen om att kön = biologi och istället börjar tala om sociala roller, skadliga könsnormer och samhällsstrukturer, och vad vi kan göra åt dem? Och aldrig mera fortsätter satsen ”det är aldrig offrets fel” med ”men…”?

10 kommentarer

Filed under dagbok

Fullständiga stunder

Under den något förskjutna helgen upplevde jag två stunder av fullständighet.

Ett. Eftermiddag med vitt februariljus och tulpaner i rött och gult. Vi dricker kaffe och äter två sorters choklad, lyssnar på ljuv musik och pratar om litteratur. Friden och belåtenheten är total.

Två. Kväll, efter te och fastlagsbullar, i en oerhört bekväm fåtölj. En letar akustisk musik på datorn, en stickar i skenet från stearinljus, en läser en språktidning, en bara sitter. Jag löser korsord högt. ”Gullgosse, sju bokstäver, tredje är V?”

”Tänk att man kan umgås genom att lösa korsord”, säger en i sällskapet.
Ja, men det går bara att göra bland de bästa.

1 kommentar

Filed under dagbok

Goda dagar

De som bestämmer saker har bestämt sig. ”Inget arbetskraftspolitiskt hinder för betalning av arbetslöshetsförmåner”, skriver de. Om jag tolkar från byråkratiska till klarspråk så tror jag det betyder att jag kommer få lite pengar av FPA medan jag är arbetslössökande. Visst har jag svurit över myndighetsmaskineri och pappersvändande – långsamt flyter Aura å som det heter här i Åbomen det är fint att maskineriet fungerar, om än långsamt.

Att ha en inkomst på ungefär 60 euro i månaden (plus allmänt bostadsbidrag och ett sparkonto, ska inte undanhållas) betyder att jag måste tänka en gång extra när det kommer till utgifter. Vissa saker vägrar jag pruta på – ekologiska ägg och finska tulpaner – men andra gånger är det omvägar som gäller. Jag har länge velat läsa om The Goldfinch av Donna Tartt, denna gång på svenska. Istället för att köpa den för en liten sedel har jag lånat den från biblioteket.

(Trots allt kunde jag inte låta bli att köpa en avskriven ungdomsroman, Ostrich Boys av Keith Gray. Den var ett impulsköp som kostade mig 70 cent, men citatet på pärmen var oemotståndligt: ”It’s not really kidnapping, is it? He’d have to be alive for it to be a proper kidnapping”.)

När jag börjat läsa Tartt på svenska får jag den makabra lusten att gå på konstmuseum, och sena fredagseftermiddagar är det gratis inträde till Åbo konstmuseum. Så jag cyklar dit, tittar på tavlor och är nöjd.

(Det betyder ju inte att jag inte suktar efter nyköpta böcker, trånar efter kafébesök och längtar efter att gå ut på ett glas vin en helgkväll. Det betyder att jag cyklar förbi alla de fina restaurangerna längs med ån, insuper kristallglansen och drömmer om att dricka skumpa.)

Att vara utan arbete och utan studier gör att vardagen får en annan måttstock. Goda dagar är de dagar som jag fyller med mening och göromål. Att träffa en vän på lunch är meningsfullt. Att skriva ett blogginlägg är att åstadkomma något. Att hålla en timmes tutorlektion är en aktivitet. Att läsa en roman är att göra något.

Imorgon får jag besök av allra finaste sort. Vi ska ha brunch, jag har köpt bondost och päron och ska koka pannkaffe. Min vän stannar ända till tisdag. Det blir goda dagar.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Hem

Nu behöver jag resa hem. Jag känner det i min själ, hur den kräver nordligare vidder. Huset med skog på tre sidor, där det är mörkt och tyst när jag ska sova. Vita gardiner i vardagsrummet där jag dricker kaffe. Fluffiga kaniner som inte vill gosa med mig lika mycket som jag vill gosa med dem.

När jag cyklar iväg på lunch listar jag i huvudet alla de jag vill träffa. Mamma, pappa, syster, mommo, moffa. En lång lista med vänner. Te och innerliga samtal. I hjärtat en dov känsla som jag vet att inte kommer släppa förrän jag har satt fötterna på Vasamark.

Jag tänker på faffa, som dog för två somrar sedan. Hur han på sina sätt är struken ur listan, men på andra sätt är lika närvarande i mitt liv som innan sin bortgång. När jag hälsar på hos fammo är det som om han alltid finns i rummet bredvid – om vi sitter i köket löser han korsord i vardagsrummet, om vi läser tidningar i soffan ligger han och vilar i sovrummet. Inom ramen för en kurs i dialektologi spelade jag in sammanlagt över en timmes samtal från en påskvisit hos fammo och faffa. Jag lyssnar inte på inspelningarna, inte just idag, men jag kontrollerar att de finns kvar i mitt digitala arkiv och jag gläds åt att faffas röst och historier har sparats på det här viset.

Allt det här är något väldigt fint. Att längta norrut till något som jag kommer att få är fint. Det är själen som sträcker sig efter något kärt, som ett barn som räcker upp händerna för att bli upplockat i famnen. Snart får jag vara i den famnen.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Lugna dagar och våldsamma nätter

Även om mitt liv om dagarna är långsamt och lugnt, så är mina nätter desto mer dramatiska och svartfärgade.

Igår natt drömde jag att min stora vänkrets av rollspelare hade råkat i gräl, över vad vet jag inte. I ett försök att bli sams spelade vi schack och ordnade julpynt, men när partiet var över och dekorationerna sorterade i lådor stirrade de två grupperingarna fortfarande med förakt på varandra.

Igår natt var jag också en mördare. Besinningslös och beväpnad med en stor kökskniv drog jag fram genom ett höghus, genom lägenheter och högg huvudet av alla de jag mötte. Jag kände inte en enda av dem, och jag kände inget för en enda av dem. Till slut kom jag inte längre. Jag satte mig på golvet och lutade mig mot en ung mans bröstkorg. Han lade armarna om mig och jag kände mig lugn och trygg och framför allt tom, klar, färdig.

I rummet fanns också en äldre man i en gungstol och där satt vi, tre män, och väntade på att polisen skulle anlända. Jag talade med den unga mannen – jag tror vi var ett par – och när polisen tog sig in i lägenheten hade vi inte hunnit prata klart. Jag befallde polisen att ge sig av och återkomma om en stund. Så de retirerade, och ynglingen och jag fick tala färdigt, innan polisen stormade in en andra gång.

I natt köpslog jag med djävulen. Jag minns inte vad vi förhandlade om, eller hur djävulen såg ut, men jag vet att den som köpslår med djävulen alltid, alltid förlorar.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Alla hjärtans dag

Har jag någonsin berättat hur glad jag är över att vi i Finland firar alla hjärtans dag eller vändagen, och inte Valentine’s Day? (Ni kanske kan ana.) Kärlek är så oerhört mångfacetterad att det känns rent ut sagt löjligt att begränsa den.

Denna alla hjärtans dag har jag träffat två personer jag håller kära, pratat i telefon med ytterligare tre, både skickat och fått vändagshälsningar av varierande slag. Jag har tänkt mycket på kärlek och vänskap och de olika former de visar sig i.

Som att bestiga ett stenblock i sommarnatten för att röka och dricka rödvin.

Som att en av de snällaste människorna jag någonsin träffat sätter sig bredvid mig på en kall betongbalkong, där jag hyperventilerar av panikångest, och inte lämnar mig förrän jag skrattar genom tårarna.

Som att äta frukost tillsammans, och bära gitarrer till bussen.

Som ett brev, skrivet på alviska, med texten till en sång vi sjöng i gymnasiekören.

Som milslånga chattkonversationer på Facebook där det svämmar över av ordskämt och tvetydigheter.

Som ett telefonsamtal där jag får frågan om jag vill vara best woman på ett bröllop, och jag svarar ja utan att ens veta vad en best woman är eller gör.

Som sena kvällar med tekoppar och saker som vi närmar oss försiktigt, saker som vi aldrig har berättat för någon förut.

Älskade vänner. Min kärlek till er – och er lika förunderliga kärlek till mig – är egentligen för stor och för svindlande för ord.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Mellanvarandet

Det är fortfarande februari och jag är fortfarande i limbot mellan studerande och arbetssökande. Att-göra-listor skrivs med jämna mellanrum, jobbansökningar och cv:n skickas in med ojämna mellanrum. Jag vågar ta ut svängarna i formuleringarna då jag söker de jobb jag mest vill ha – och oftast är okvalificerad för. Det finns inget att förlora.

Samtidigt försöker jag hitta någon slags riktning och mening i ett mellanrumsvarande, i ett undantagstillstånd. Det känns som om jag borde ta avstamp, använda den här våren som ett språngbräde mot något större, högre, bättre – men då jag inte vet vart jag vill. Så jag köper tulpaner och försöker läsa tidningen i lugn och ro om morgnarna, träffar vänner i ett nästan cirkulerande system och försöker ta fler promenader. Hitta en mening i (den ur samhällets synvinkel sedda) sysslolösheten.

DSC05351Mitt köksbord. Lägg märke till den lilla lilla porslinskaninen.

På biblioteket fanns det böcker att gå på blinddejt med. Inpaketerade i fina papper med en liten kontaktannons på. Jag lånade hem en ”äldre och speciell klassiker” som sökte sällskap. Den hade ofta blivit lämnad på hyllan, kanske för att dess utseende inte är så lockande. Boken hoppades dock på att ”hitta någon som inte bryr sig så mycket om det yttre” och som gillar äventyr och spänning. Det visade sig vara ungdomsromanen Den utvalde av Lois Lowry och jag slukade den på under ett dygn. Hoppas det var regnet som bryter den lästorka som har rått.

”Jag skriver och gör poesi av verkligheten”, har jag skrivit på en lapp som jag tejpat upp på min vägg, i ett försök att påminna mig själv om vad det egentligen är jag gör. Mina anteckningsböcker är plågsamt orörda. Jag skriver vardagliga blogginlägg, inte fiktion utan dagbok, ni kanske har märkt det? Att skriva något är bättre än inget. Jag läste en kolumn i Åbo Underrättelser om att fasta från likgiltighet. Att bry sig om något, att göra något. ”Allt utom inget” istället för ”allt eller inget”. Det här är mitt allt utom inget i skrivväg.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Twisted and messy

Dagen som jag inte trodde att skulle komma är här. Jag har sett ikapp Supernatural. Tio fulla säsonger och en påbörjad elfte med mellan 16 och 23 avsnitt per säsong, ungefär 40 minuter per avsnitt. Jag vill inte räkna hur många timmar det sammanlagt är – och då räknar jag inte all den tid jag har sett om avsnitt, skrotat runt på tumblrbloggar, drömt om, fantiserat om, tänkt på och talat om Supernatural. För skrotat har jag, och drömt, och talat, och tänkt.

Foto0526Filmkväll med Sam, Dean och whisky.

Det finns otroligt mycket fint med Supernatural. Förstås det visuella – alla oändliga vägar, blankglänsande motorhuvar och knivar, rutiga flanellskjortor, glassplitter och blod. All musik som passar serien perfekt. All den folklore som utforskas. Tankarna kring familj: ”A wise man once told me, ’family don’t end in blood,’ but it doesn’t start there, either. Family cares about you, not what you can do for them.”

Det finaste av allt är ändå den kärlek som finns mellan Sam och Dean Winchester. Att gå genom skärseld och helvete för någon har aldrig varit så bokstavligt som när det handlar om bröderna Winchester och vad de gör för varandra. All that matters now –  all that’s ever mattered – is that we’re together”.

Må de alltid få vara tillsammans.

(Gif-serie lånad från tumblrbloggaren ackles.tumblr.com.)

1 kommentar

Filed under dagbok

Lili Elbe

OBS! Detta inlägg innehåller spoilers!

Ikväll såg jag The Danish Girl på bio. Jag åt lösgodis och grät på slutet. Filmen var visuellt mycket vacker. Mjuka färger, dimmigt ljus – ”varje scen var som ett porträtt”, som en vän beskrev det. Filmen baseras på verkliga händelser och jag var glad över att huvudkaraktärerna framställdes i en sympatisk dager, eftersom det ju är verkliga människors verkliga liv som berättas om, må vara att konsten ju alltid tar sig de berömda konstnärliga friheterna.

Under berättelsens gång kom jag att tänka på Maurice. Det var samma slags känsla som grep tag om hjärtat – smärtan i oförståelsen, ovetskapen, okunskapen, olyckan. Jag kunde bara tänka på hur ofattbart svårt det måste vara. Att inte få någon hjälp, att inte ens ha ord för att prata om sig själv, hur man känner, vem man är. Inte konstigt att man då gör det till en lek. Inte konstigt att man då hellre skulle dö än fortsätter leva fel.

Henrik: So what you’re suggesting is that a doctor intervened…
Lili: To correct a mistake in nature. I have a passport to prove it.
Henrik: He made you a woman…?
Lili: God made me a woman. The doctor cured the sickness that was my disguise.

Verklighetens Lili Elbe dog i sviterna efter könskorrigerande operationer. Lili Elbe anses vara den första människa som genomgått könskorrigerande operationer och hur jag än försöker kan jag inte ens i tanken omfatta det hon (och andra efter henne) måste ha gått igenom.

Att vara beredd att – bokstavligen – sätta livet som insats för att kunna bli sig själv.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok