Monthly Archives: mars 2017

Novell: Juni natt

Tillägnad min vän Vivi, som sade: ”Skriv en historia som börjar med en sallad”.

Juni natt

Vi hade lovat att stå för salladen och när jag tog mig an rödlöken skar jag mig djupt i fingret. Blodfläckar på kniven, skärbrädet, den färdigt skivade tomaten och gurkan. Med höga svärord och tårar i ögonen stod jag med fingret under kallvatten medan Jonas hämtade plåster från badrummet. Försiktigt torkade han handen min, klippte noggrant en precis lagom bred bit plåster och drog det hårt om fingret. Det blödde genast igenom.

Jag fick lägga mig ner, handen högt över huvudet med gasbinda lindat som en stor kokong kring både pek- och långfinger.

– Det blir nog bra tills du gifter dig, hade Jonas sagt och pussat mig på pannan innan han övertog salladsbestyren, skivade klart rödlöken som han blandade med tomat, gurka och grön paprika.
-När ska vi starta, tänkte du? Jag har ännu inte packat, och vi får inte glömma vinflaskan i kylen. Jag ropade åt Jonas från soffan, blinkade för att få de sista tårarna att försvinna. Fingret pulserade.
– Jag sa till Vestis att vi hämtar upp honom strax före tre. Sen far vi ännu via Charlie och Mill, svarade han och jag låtsades inte om hur det drog till i bröstet när jag hörde ditt namn.

Det hade varit trångt i bilen. Bakluckan full av frysväskor och sovsäckar, pajformer och kuddar i knäna. Vestis satt i framsätet och lekte med radion, jag klämdes i mitten mellan Charlie och dig.
– För att du är minst, hade du sagt med ett leende och lämpat över en stor klirrande plastpåse i min famn. Hela resan kylde den kondenserande plastpåsen mina lår och din axel tryckte mot min.

När vi kom fram till sommarstugan var festen i startgroparna. Folk grillade på verandan, någon högg ved till bastun och ett gäng höll på att slå upp ett tält i skogsbrynet. Värden mötte oss i toga och blomsterkrans, delade ut pussar och kalla skumpaglas.

Vartefter bastuveden brann och flaskor på kylning fiskades upp ur havet blev folk allt mer glada och fulla, gick eftersvettiga omkring med bara en handduk om kroppen. I köket pågick ivriga diskussioner. På verandatrappan satt två och hånglade bland myggen. Några dansade kring och i soffan, klubbmusiken verkade inte höra hemma i stockstugan med den aldrig skymmande natten utanför.

Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Jag mindes inte var jag hade läst det.

Jag satt i Jonas famn med en ciderflaska i handen, deltog inte i samtalet eller dansen utan funderade på den där juninatten. Hur det kom sig att den aldrig blev av och om den saknade det. Vad annat som aldrig blir av och hur man kan sakna något som aldrig blivit eller varit. I en fåtölj satt du och pratade med någon jag inte kände. Jag tänkte på dig och juninatten. Jonas hand flyttade från min midja till min nacke, smekte upp mot hårfästet och jag njöt av det. Böjde på huvudet för att kyssa honom. Jag kysste honom men tänkte på dig.

När alla andra har somnat eller slocknat och det är så sent att det nästan har blivit tidigt frågar du om jag vill bada bastu ett andra varv.

Vi river tidningspapper och bär vatten, dricker mera cider medan elden tar sig. Värmen ligger kvar sedan tidigare och luften i bastukammaren är tjock. Du berättar om hur du har sagt upp dig från jobbet veckan innan, drar tröjan över huvudet så att orden försvinner för en kort stund. Jag nickar och krånglar av mig byxorna och dricker, trycker plåsterfingret mot flaskan för att dämpa bultandet som jag vet finns i hela kroppen men som jag låtsas kommer från såret.

Jag undrar hur dina bröst skulle kännas mot mina, hur tunga de är i händerna. Drömmer om att slicka svetten mellan dem, neråt över magens mjukhet, ner mellan benen. Rundheten över dina axlar, hur alla kläder liksom halkar neråt. Vill veta hur vassa dina tänder är, hur du andas när du sover. Jag är glad åt mörkret och hettan i en bastu som både döljer och tillåter sådana tankar, rodnaden över kinderna och bröstet, fukten i munnen.

Havet är precis så kallt som det kan förväntas vara vid midsommar, men ovanför en holme skymtar en brandgul gryning och jag tänker här kommer junidagen. Vi simmar frustande och med snabba sparkar för att få upp värmen, cirklar oss ut till stenen.

– Nu får du hålla dig undan, för nu ska jag pissa, säger du och med låtsad förfäran kravlar jag upp på stenen, skrovlig och skarp mot blek hud. Du följer efter och vi sitter huttrande, kallt skinn mot kallt skinn, tryckta hela vägen från knäna upp till axlarna, och ser när solen går upp över västerholmen.

Jag har gåshud över hela kroppen när vi slutligen kommer oss i land, springer tillbaka mot bastun. Mellan tårna fastnar grålera och vi lämnar suddiga fotspår efter oss på bryggan. Lera och gräs och tallbarr under fötterna, dra in smutsen för att sedan rena oss.

Du öser på med vatten på stenarna, ångan stiger upp och får det att picka i hela kroppen. Andfådda av kylan och språngmarschen kurar vi ihop oss i varsitt hörn på den översta laven, låter värmen långsamt ta över våra kroppar igen. Lika delar kyla och hetta över huden, allt blandas i en förvirrande och fullständigt klar känsla av mångtydighet, komplexitet. Att det kan vara så självklart och så främmande samtidigt. Vi två, nakna, tillsammans. Bastu eller inte. Du ler och sträcker ut benen på laven, skitiga fotsulor mot mig, och jag svarar med samma rörelse och trycker fötterna mot dina. Det stramar skönt i baklåren, jag är ännu spänd av vattenkylan och av att inte kunna dölja mig, inte kunna dölja något. Här är vi, rakt upp och ner, visar och ser varandra och oss själva i varandra. Och jag tänker återigen på hur din kropp skulle kännas mot min, mer än bara fotsulorna.

Plåstret på fingret har lossnat efter bastun, såret gapar rött och huden vid sårkanterna är vit och svampig av fukten. Först nu märkte jag hur ont det gör.

– Det svider som satan, beklagar jag mig och blåser på fingertoppen.
– Jag tyckte jag såg plåster på ena hyllan, vänta lite, säger du och går naken bort till det öppna skåpet, rotar på de nedersta hyllorna. Jag tittar efter dig allt jag kan, innan du kommer tillbaka och jag är tvungen att vända bort blicken för att inte avslöja mig. Mjukt klappar du handen min torr, plockar bort ett ludd från handduken som fastnat i sårglipan. Du hittar ett plåster i passlig storlek och drar det hårt om fingertoppen. Så tar du min hand i din och kysser försiktigt det omplåstrade fingret.
– Det blir nog bra tills vi gifter oss, säger du och ser rakt på mig.

 

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Inget att se här

Idag skriver jag inget här. Istället debuterar jag som gästbloggare på min syrras blogg! Hon har en smink- och stilblogg, och jag håller (nästan) mig till ämnet. Fast på mitt eget sätt.

Här kan man läsa min oinsatta, men ärliga topp 5-lista på de bästa smink- och kosmetikatipsen: http://sevendays.vasabladet.fi/bloggar/makemeup/gastinlagg-den-oinsatta-topp-5-listan

resizedimage446595-17455082-1155761337868329-434696710-o

Bild på tips nr 2 på listan.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Alla vill till himlen

Alla vill till himlen och
åka limousin.
Ingen vill till helvetet
men där finns all bensin.

Dagens mycket korta dikt, inspirerad av ovanstående låt.

1 kommentar

Filed under skönlitterärt

Tio dagar till april

Vår i Vasas vindtunnlar
får örhängen att glittra
hårslingor att slita sig
sand i synen att klia sig

Extra vuxen:
byta banker
mejl om möten
plan om pengar
(det sista: lögn)

Klippte naglarna
smärtsamt korta
får inget grepp
om något

(Läser sedan:
”…men det är definitivt
bara heterokvinnor
som har långa naglar”
Ojdå jaså jaha)

På vägen hem:
Ben Whishaw-look alike
ett barn i koppel
en tant med basker
lika röd som min

drömmar om
kringlor och kaffe

tio dagar till april

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Entusiasm

När folk frågar hur det är, så kan jag sanningsenligt svara: Jotack, det är riktigt bra.

Vilken känsla efter en så svår höst. En livskris genomliden och genomlevd.

Och våren hjälper, ljuset. Det faktum att jag den senaste tiden har jobbat med sådant jag faktiskt vill och kan. Lissabon som gjorde så förvånansvärt gott åt själen.

Här om dagen ställde en av mina husgudinnor Veronica Varlow en fråga via instagram:

Skärmklipp 2017-03-18 20.07.02

Av gammal vana tänkte jag först skriva: writing. Men det var för uppenbart. Inte riktigt sant. Write one descriptive word below of who you want to be today. Name it and claim it. Så jag tänkte efter, och sen svarade jag, sanningsenligt:

My word for today, and for days to come: enthusiastic.

Jag vill återuppväcka min entusiasm, den som jag vet att finns där, i grunden av min natur. Just nu ligger den och slumrar i jorden, men med vårljuset, lite lockande och tålamod så tror jag snart den visar sig.

Jag vill inte endast vara entusiastisk sådär i största allmänhet – jag vill också aktivt välja saker som gör mig entusiastisk. Kunna välja bort saker som jag gör mer av pliktkänsla än av glädje. Säga ja och säga nej och säga det låter roligt, men tyvärr inte denna gång och säga tack för förslaget, jag ska sova på saken och återkomma åt rätt saker.

Två saker som jag vill odla min entusiasm inför: Vasafeministerna och NaPoWriMo, ett nätverk för feminister i Vasatrakten, samt den årliga diktutmaningen med 30 dikter på 30 dagar. Denna april blir fjärde på rad som jag ska vara med. Förbered er på dikter. Många dikter. Förhoppningsvis med översvallande entusiasm!

2 kommentarer

Filed under dagbok

Flyktväg

Idag blev det så tydligt hur ångesten har en talan i mitt liv. Det finns en aktivitet där den alltid, för mig ofta omedvetet, har högsta bestämmanderätt.

Att välja plats. Sittplats i föreläsningssalar, biografsalonger och teatrar. I bussar och på tåg. I väntrum. I cirkeln på golvet under en workshop. Ibland till och med på kaféer, bibliotek, köpcentrum.

Jag vill sitta: på kanten, mot dörren, långt bak. Måste ha ryggen fri, alltid en flyktväg. Obehindrad kunna ge mig av, om jag behöver det. Inte störa eller synas, om jag snabbt måste ta mig ut. Alltid är det inte ens logiskt, var jag vill sitta – men det måste kännas rätt. Kännas tryggt. Kännas som att jag kan retirera.

Det är också därför som jag ofta hellre kör själv och tar passagerare, än får skjuts med någon annan. För om jag är chauffören, då får jag bestämma när vi åker, när vi stannar, när vi beger oss hemåt igen. Jag behöver inte rätta mig efter andras scheman. Om något eller någon får mig att behöva fara nu nu just nu så kan jag göra det. Måste inte stanna i en ångestfylld situation bara på grund av praktiska skäl.

Sällan behöver jag fly. Nästan aldrig, faktiskt. I alla fall inte hals över huvud och med benen på ryggen. Men ibland – vissa perioder mer än annars – måste jag kunna ge mig av. Tyst och diskret. Därför: nära dörren. Längst bak i klassrummet.

Och framför allt vetskapen. Att jag kan gå. Att jag inte känner mig fångad. Bara det kan få mig lugn nog att stanna kvar.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Pura poesia

20170301_193933

Den första morgonpromenaden i Lissabon såg jag ett stycke av ovanstående klotter, och i min mångspråkighet läste jag det som ”ren poesi”. (Senare, efter en googling, fick jag veta att jag faktiskt läste rätt. Så stark är poesin, att den går över språkbarriärer.)

20170301_112415
20170301_12213320170301_12030520170301_120212

När vi en dag senare susade nedför slingrande kullerstensgränder på elcykel såg jag en till anteckning på en husvägg. Och där, en till! Och där! Och där!

20170301_11584520170301_11573820170301_113937

Hela staden var full av poesi, som inte gick in i mig, men som lade sig runt mig i mjuka lager. Det var skönt och betryggande, att någon sprider poesi i kalligrafiskrift. En känsla av samhörighet och erkännande: vi finns här, vi poeter. Vi ser varandra och når varandra genom poesiklottret.

IMG-20170226-WA000020170301_112041

Visst fanns det de som inte uppskattade poesin. ”Merda” står det under en anteckning. ”Skit”. Och på ett par ställen har någon skrivit om slagorden, ändrat r:et till ett t, puta poesia. Poesihora. Eller horpoesi. Min portugisiska är inte så stark, men andemeningen går fram. Att sälja sig för poesi. Ja, det finns något poetiskt att undersöka även där.

20170301_113104

Någon var arg på poesimakaren. Que se foda a puta da poesia, hade någon ändrat det till. Fuck the poetry whore.

20170301_11392720170301_11234120170301_15194420170301_112426

Fast för det mesta var det bara poesi, ren poesi, genom hela staden.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Imorgon igen

Det är något som inte riktigt är som det ska vara. Jag tror det är tröttheten som överrumplade mig. Plötsligt, en dag, tog även små saker all min energi, och igår – en lördagskväll – var jag i säng innan klockan tio om kvällen. Sedan sov jag tio timmar. Idag är jag trött igen. Helt färdig redan klockan tre, när jag ligger i soffan och läser en feministisk tidskrift. Senare: gäspar framför datorn, tänker kan inte tvättmaskin bara gå klart så jag kan sova sedan?

På andra sätt: en märklig känsla av att allt går som det ska – eller att saker i alla fall går i en godtagbar riktning. Att jag inte har något jag stressar väldigt mycket över, och att jag inte har haft svår ångest på rätt länge. Känns på nåt vis förvånansvärt – och lite bedrägligt – lugnt, helt enkelt.

En vän: ”Sådär så man undrar om det är lugnet mellan stormarna eller om det har stormat klart för ett tag?”
Jag: ”Precis så! Magkänslan säger faktiskt att det har stormat klart för ett tag, men det finns ju alltid den där lilla rösten som säger annat.”
Min vän: ”Då får vi tro på magkänslan och berätta för den lilla rösten att allt faktiskt kan rämna när som helst och att det är precis så det ska vara.”
Jag: ”Vilken otroligt svår men samtidigt fin tanke. Och sann, framför allt.”
Min vän: ”Too-ticki säger: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Jansson vet nog hur det är.”
Jag: ”Nå att.”

Morgnarna, i alla fall. Förmiddagarna, de tidiga eftermiddagarna. Det här vidunderliga vårljuset som får min själ att vilja sjunga. Allt är så lugnt i det. Hanterligt. Till och med vackert. Tiden dras ut i långa sjok och jag vill bara bada i det här marsljuset, i det som snart kommer vara aprilljus. (Åh, vad jag ser fram emot april.)

Då blir senkvällarna lite svårare. Att jag fortfarande måste tända ljus för att orka, för att inte vilja sova riktigt med detsamma. Den regnbågsfärgade ljusslingan i mitt sovrum. Gräva ner sig i tumblr och instagramkonton som antingen är trösterikt vackra eller utan ursäkter feministiska eller en blandning av båda.

Men det där ljuset, ändå. Imorgon igen. Att få se det imorgon igen.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Afrodite

Jag drömmer
att jag är Afrodite.

Jag är Afrodite
med en självmordsbenägen
och o, så ljuvlig tjänare.

Tålmodigt tar jag kniven av honom,
lika delar lockar och befaller
och när han sedan trycker sig mot mig
rör sig mot mig
kommer jag så häftigt
att jag vaknar.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Inte som jag tänkte

Idag är en sån där dag som jag skulle vilja göra det mesta av. Engagera mig, delta, skriva, påverka. Jag började starkt, med kvinnodagsfrukost (får jag ge mig själv typ femtio poäng för att jag vågade mig dit trots att jag inte kände en själ?) och planer på att vara nätaktivist hela dagen, och sedan avsluta det hela med öppen scen-evenemang på Ritz ikväll.

Men vet ni, ibland går det inte som man har tänkt. Jag har sovit lite för lite, lite för många nätter i sträck. Jag fryser, och har en molande mensvärk som sitter överallt. Inte tillräcklig för att ta värktabletter, men tillräcklig för att inte riktigt vara i toppform. Har arbetat med en korrekturläsning, men det har gått trögt. Känner det klia i kroppen av rastlöshet och en vag ångest som jag försöker ruska av mig. Orkar inte diska eller tänka smarta tankar.

Där ute snöar det tungt, som det har gjort hela dagen.

Och först nu, halv sex på kvällen, börjar jag komma till ro med att Internationella kvinnodagen inte blev som jag tänkte eller ville. Att vissa dagar är tröga och svårforcerade, helt utan anledning. Att det sådana dagar är okej korrekturläsa lite mindre och stirra tomt framför sig lite mera. Kampen finns nog kvar imorgon, eller någon annan dag, när kraften och inspirationen är större.

Och till Ritz går jag, genom snöfallet, om jag orkar. Och orkar jag inte är det okej, det med.

IMG-20161231-WA0007

Fin tavla från badrummet i en lägenhet jag firade nyår i.

2 kommentarer

Filed under dagbok