Tag Archives: måttfullhet är ingen dygd

Tvillingar

Då jag står och väntar på bussen ser jag ett par tvillingar.

De går i takt, bestämda steg i Doc Martens, nätstrumpbyxor och raka, svarta kappor. När de passerar tittar en av dem på mig, blicken lika hård som stegen, bleka ansikten med skarpt smink och krusigt rött hår.

De har varsin vit tygkasse över axeln – inte på samma axel utan på den yttre, så att de blir spegelbilder där det enda som skiljer dem åt är att ena tygkassen är mönstrad i svart.

Jag tänker att jag aldrig någonsin kommer vara lika cool som de.

1 kommentar

Filed under dagbok

Shit

”Vi lever i spännande tider”, brukar en vän säga, och det brukar alltid stämma. Men på något vis känns det som om saker, människor, orosmoment på något vis har landat. Inte nödvändigtvis lugnat ner sig eller ordnat sig, men tagit någon slags riktning.

Egentligen är det väl bara att mitt eget liv har tagit någon slags riktning. Lägenhet och jobb, om än på deltid, har väl den effekten. Riktning och rötter.

Bland mina nära och kära: A är gravid, B ska snart gifta sig, C har fått ett jobb på annan ort. D flyttar tillbaka, E vill säga upp sig, F har numera en pojkvän. (Jag drömde om F och pojkvännen här om natten. Bara sådär i all vardaglighet om att de hade det bra tillsammans. Tror det är mitt undermedvetnas sätt att säga var glad, inte avundsjuk.) G har dragit iväg ett halvt år på resa, H har börjat äta antidepressiva, I har nyligen gett ut sin första roman

och jag bara tänker Shit.

Och sen vet jag inte om jag är lättad eller besviken på att det egna livets största omvälvningar just nu består av att jag snart har sett ut Peaky Blinders för andra gången.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Odling

Med vänners hjälp
odlar jag min trädgård
inte dygder
de egenskaper
mest nyttiga och älskvärda
XXXXXXXXutan de som blommar vackrast

Ord som går under huden
törnetaggar
längtans rosor
löjtnantshjärtan och azalea
skönheten i blod och blåmärken

Kärleksört och fyrklöver
förgät-mig-ej
humle
så daggdrypande
att jag nästan
måste vända bort blicken

Jag planterar sköra sticklingar
av gullregn
sår frön av
vallmo och lupiner

Det gäller att vattna
tidigt om morgonen
innan allt förångas

Jag krattar midnattsgångar
anlägger skymningslundar
stilla platser där
det som inte tål dagsljus
får ro att växa

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Ögonblick i maj

Under en av de sista vändorna jag cyklar till universitetet har jag en blomkruka i cykelkorgen. Framför mig ramlar en man med sin cykel. Jag stannar och frågar på två språk om han är okej. Jovisst är han det, förklarar han. Det var kedjan han använder som cykellås som råkade komma in i hjulet och orsaka fallet.

Tack for asking, en osaa ruottia, svarar han lite sluddrande, luktar dagsgammal sprit. Han kanske inte osaa ruottia men vår ordväxling sker ändå på imponerande tre språk. Långsamt tar han upp på cykeln igen. Jag önskar honom en säker fortsatt resa. Samoin, svarar han och om jag var en sådan som bad, så skulle han finnas i mina böner ikväll.

Väl framme vid universiteten lämnar jag blomkrukan i en blomlåda i ämnets korridor. Som en konkret påminnelse om att jag har varit här. Som ett tyst tack för allt jag har fått.

Jag har tänkt fråga ut dig på kaffe så många gånger! utbrister hon när vi i hastigheten ses, som vi alltid gör. Jag också, tänker jag. Men om vi under de fem år vi har bott i samma stad, rört oss i samma korridorer, ätit lunch i samma studentrestaurang, inte fått till stånd en kaffedejt kanske det inte heller är meningen.

Det är meningen att vi ska träffas i hastigheten, i vimlet. Vi hyser båda en sådan välvilja mot den andra, men vi är helt enkelt inte meningen.

Att sitta och läsa en bok utomhus – på ett kafé, vid en åstrand – handlar bara delvis om att läsa en bok. Det handlar också om att andra ska se att man läser en bok. Att man läser just den boken. Jag har frågat ut någon på kaffe. Vi har bott i samma stad i fem år och först nu är det meningen att vi ska träffas.

Vi sitter med våra böcker på bordet mellan oss. Mest för att visa varandra. Alla de andra runtom, de som också ser – de spelar ingen roll. Just nu är det vi som spelar roll.

En fredagsmorgon har jag hjärtklappning av sömnbrist. Kvällen innan: cider, portvin, whisky, absint. Under natten vaknar jag flera gånger, desorienterad och alldeles för varm. Jag tänker att det bara är att bita ihop. Det är bara att packa porslin och kläder. Köpa fler flyttlådor. Dammsuga och skura badrummet för att göra det lättare för själen. Bakom svidande ögon och kalla händer finns ändå något slags njutning. Ett masochistiskt nöje i att känna efterverkningarna av ett liv.

Utanför köpcentret står ett gäng tonåringar. De är på väg att skiljas åt men vill inte riktigt, inte riktigt än. En pojke är huvudet längre än jag och klädd helt i nitar och tygmärken. Grov ring i näsan. Jag är inte säker på att hans byxor någonsin har varit byxor. De kanske alltid har varit med grov tråd ihopsydda tyglappar. På ryggen har han ett gitarrfodral, under ena armen en rullbräda.

Utan att tveka tar han en annan pojke, en mindre och med färre nitar, i hand. Tillsammans går de därifrån. Hejdårop åt resten av gruppen. Återigen den där känslan, någon slags kärlek till mina medmänniskor i allmänhet och till tonårspojkar i synnerhet.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Frukost

Om jag under resten av mitt liv endast skulle få äta ett mål mat, så skulle det vara frukost. ”Stora frukostar med ägg och apelsinjuice”, som det stod i en av mina favoritböcker från tidiga tonår. Kaffe och rågbrödssmörgåsar med avokado och paprika i soffan medan jag läser tidningen. Villafrukostar i form av cornflakes med mjölk och färska päron. Tjocka, amerikanska plättar med vispad grädde och frukt och sirap framför ett historiskt kostymdrama en söndagsmorgon. Lycksaliga morgnar när en vän har sovit över och det finns tid att koka mera kaffe.

Under Londonresan hösten 2014 var min favoritstund på varje dag frukosten. Där satt vi, jag och tre av de finaste människorna i hela världen, i en av de finaste städerna i hela världen. Vi tände ett blockljus som vi hade köpt (i en lilarosa nyans, för att matcha den uppdragbara dinosaurieleksaken som vi hittade i en låda) och åt kokt ägg och müsli och rostat bröd med honung och drack starkt, hett Earl Grey-te och hade hela dagen låg framför oss.

IMG_3391London breakfast in the making

Det är väl just det. Det är inte bara frukosten i sig som är det bästa. Det är potentialen av dagen som komma skall. Om jag inte har några planer för dagen är frukosten en stund av spännande ovisshet och en chans att känna efter – vad vill jag göra idag? Om jag har tråkiga saker som måste göras är morgonen en stund att samla kraft och bara vara lite till. Morgnar är tillåtande. Ljuset, eller om vintrarna mörkret, är förlåtande. Det finns en kravlöshet och en välsignelse i morgnar: Här. Du får denna dag att göra till din.

Eller som farbror Melker sade: Denna dagen ett liv.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 1 – Galenskap

Det du inte tänker på
(som kärlek
men som du gör i dess namn):

självklarhet
tveklös spillan

kallas bland andra: galenskap.

Galenskap är
din kärlek
sedd utifrån.



30 dagar, 30 dikter. Nu kör vi!

1 kommentar

Filed under skönlitterärt

Vilja

Jag vill stanna uppe hela natten. Läsa fanfiction tills ögonen svider och blodet rusar. Känna doften från fiktiva läderjackor och tvätta bort imaginärt vägdamm från händerna. Dröja kvar vid framstötta repliker och sekunden precis innan allt faller sönder.

Jag vill koka riktigt hett, starkt te och baka djävulens kaka. Tända hundra ljus och luta mig tillbaka i hänförd salighet.

Jag vill dansa tills huvudet spränger och fötterna värker och svetten kittlar ryggraden. Så stort och vilt och våldsamt att jag har blåmärken dagen efter.

Jag vill skriva, tusen ord med en aldrig sinande bläckpenna. Krafsa ner varenda mening som någonsin har fått det att kännas. Fylla min vägg mer fler ord, fler citat, fler livsvisdomar som jag nu inte förstår hur jag klarade mig utan innan jag fann dem.

Jag vill springa ut. Ränna rakt genom alla vattenpölar, snöslaskhögar, mörka parker. Möta natten långt borta från ljussjuka stadshimlar. Andas djupt och för evigt med skogen runtom mig.

Jag går och lägger mig.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Hur många

Det är då hon frågar: ”Hur många?” och båda händernas fingrar inte räcker till som jag anar att det har gått för långt. Jag håller minen, lägger tiotalet på minnet och räknar ännu tumme, pekfinger, långfinger.
Tretton”, säger jag och vet att det kan vara fjorton eller femton, jag har på känn att jag har missat någon.
Och när var den senaste?”
Här behöver jag ingen betänketid.
Lördag”. Tre dagar. Eller två, om man ska vara nogräknad. Det var så sent om lördagsnatten att det redan hade blivit tidig söndagsmorgon. Hon nickar, kort, blundar lite längre än vanligt.
Förstår du till fullo vad det är du håller på med?”
Jag svarar som vanligt att javisst, jag fattar nog, men det är som om jag har dragit fram det i ljuset med de där sista tre fingrarna; tumme, pekfinger, långfinger. Jag kan inte trycka tillbaka känslan av att jag länge vetat att det inte är hållbart, inte är sunt.

Som att plocka fram en flaska brandy ur skåpet och inte reflektera över att man inte tagit fram glas. Då det inte ens känns som en nödvändighet, utan som ett livsvillkor – att trycka flasköppningen mot munnen och kasta huvudet bakåt är en reflex. Det smakar inte gott, det smakar ingenting, men det är det enda man vet av.

Det rätta svaret är sexton, kommer jag senare fram till. Tre fulla händer och en tumme. Jag målar pekfingernageln med tusch, som en påminnelse om att inte låta det gå dit.

Följande vecka frågar hon igen: ”Hur många är det nu?”. Jag har övergått från tusch till mörklila och rött nagellack för att systematisera räknandet.
Tjugoen”, svarar jag.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Going down good

Även om jag uppfattar mig som en förstående och förlåtande person som ofta ser världen i gråskalor – eller snarare regnbågsprisman – så kan jag ha förvånansvärt lite överseende med mig själv och tolka min plats i världen som obönhörligt svartvit.

Var bäst eller var inget.
Triumfera stolt eller böj huvudet i underkastelse.
Segra eller dö.

Det är tider då jag inte kan hantera mig själv och mitt sätt att leva. Jag lägger upp storslagna planer för dagen: stig upp tidigt, ta en rask promenad, studera flitigt, träffa vänner över lunch, laga en nyttig middag, ha intressanta fritidssysselsättningar, gå och lägg dig i tid, för allt detta är sådant som bra människor gör.

Och de dagar jag inte klarar av att hålla mig till planen (erkännande: de flesta) så är jag ett misslyckande, en dålig människa, en usel student, en eländig vän. Om jag inte storslaget triumferar så får jag se mig ofrånkomligt besegrad. Mitt sinne är ett slagfält och att begära vapenvila, att kompromissa finns inte som alterantiv. Om jag inte är vit så är jag svart, och är jag svart så är jag det djupaste, oförsvarligt svarta. If I’m going down then I’m going down good, som Emilie Autumn sjunger. Jag blir destruktiv, gör saker som jag vet att jag inte mår bra av men jag har inte själsstyrka att låta bli. Förvränger både nöjen som teveserier och musik som nyttigheter som mat och sömn till bestraffningar. Överdoserar en del, fråntar mig rätten till annat.

Det går ett tag. Varje dag tänker jag att morgondagen ska innehålla kontroll, varje kväll misslyckas jag och varje morgondag tänker jag att imorgon imorgon imorgon kommer det att bli bättre och jag kommer klara av att hålla mina dagsplaner och om jag bara går och lägger mig i tid och nu är klockan redan halv elva och det är redan för sent att lägga sig tidigt och jag sitter uppe bara en liten stund till och nu är klockan tolv och det är åtta timmar tills jag måste stiga upp och jag sover inte ännu och jag kommer aldrig få klart min gradu och jag måste komma ihåg att handla imorgon och när ska jag hinna det? och min jacka har en lös knapp som jag måste sy och det är för varmt det är för kallt —

Sedan går det inte längre och jag bryter ihop sent om kvällen, som så många gånger förut och varje gång önskar och hoppas och lovar jag att ska vara den sista men det är aldrig den sista. Så jag ringer en vän, gråter i panik så jag knappt kan andas och jag svär, jag känner fysiskt hur hjärtat i bröstet krampar i ångest.

Nästa morgon, imorgon imorgon imorgon, är det lite lättare. Jag äter då jag är hungrig trots att jag inte har diskat först. Jag dricker en kopp kaffe för att jag vill det. Jag lyssnar på annan musik som motar bort svåra tankar istället för att mata dem. Tänker att jag måste hitta ett sätt att kunna handskas med mig själv. Tänker på den insikt som jag har kommit till i höst, det är okej, och försöker att verkligen omfatta den också med mitt för tillfället slitna hjärta. Tar en promenad, skickar ett meddelande åt en vän och pusslar sakta ihop mig själv igen.

Tänker att en vapenvila inte är ett misslyckande utan ett första steg mot ett fredsavtal. Tänker att alla förtjänar regnbågsfärgade skalor och att jag är en av alla. Tänker att nästa gång kan jag hantera det bättre, vet samtidigt att jag knappast kommer göra det, men intalar mig att det är okej. allt är okej.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Skrivkursfragment

Egentligen är det en fristad från allt det som pockar på, som surrar, som bränner. Häftiga hjärtslag och tårar. Blodet som rinner ur mig, smärtan. Ömheten då jag blickar tillbaka mot mitt tonårsjag. Prestationerna, kraven, förväntningarna. Den sinnessjuka värld jag lever i, den avgasmättade luft jag andas.

Jag har tillbringat de senaste tre dagarna och nätterna i huvudstaden. Två av dagarna har jag varit på skrivkurs tillsammans med tio andra människor som vill sparka igång sitt ordväveri. Det är en överlag fin grupp, vi är alla så väldigt olika och det är såväl givande som skönt. Det ger oss nya perspektiv, samtidigt som konkurrensen uteblir. Jag har samlar tankar och ord som förhoppningsvis kan bli något mera än vad de är nu.

Jag minns en lånad, grön huvtröja på en busstation. Jag minns ett första sms.
Jag minns kondensen på fönsterrutan i köket om morgonen.

Annars har jag suttit i vänners värme, sovit högt ovanför golvet med Kata och druckit fler koppar kaffe än vad som är riktigt klokt. Ätit frukost i stearinljussken och musik, ivrigt betraktat staden från spårvagnsfönster och njutit av höstkylan och de ljusa men korta eftermiddagarna. Nu är jag slutkörd till kropp och tanke. Själen har lämnat kvar någonstans i Österbotten efter förra helgen, hjärtat är stämningsförvirrat och lägenheten är dammig (men kylskåpet fyllt). Så tack och godnatt och vi ses på andra sidan natten då världen förhoppningsvis har lagt sig tillrätta igen.

Det är endast genom att slå hål i taket
som jag kan fylla katedralen med ljus.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok