Årsdag

Vardagen tar sig nya former. Jag har börjat jobba, även om det inte märks så tydligt då jag ännu bor på villan och arbetar från vindskontoret. Den sista halvlediga veckan tog Conny och jag helledigt och åkte på dagsutfärd till Jeppis. Det hade gått på dagen två år sedan jag frågade om han ville bli min pojkvän, och det ville han ju! Sån tur ändå.

Jag hade väldigt klara mål för dagen, och fick dem glädjande nog allihop uppfyllda:

• äta lunch på After Eight
• besöka Lundagård
• äta bullar på Skorpan

+ en bonus att träffa min kompis och få introducera henne och Conny för varandra! Det kombineras med punkten ”äta bullar på Skorpan”. Det märkliga med att ha tillbringat 1½ av sina 2 officiella år i en pandemi gör att det dröjer innan viktiga personer i ens liv får träffas.

På After Eight åt vi ugnsrostade potatisar och stekt halloumi med örtaioli. Det var skönt att sitta ute i trädgården under solrosorna och låta själen landa efter bilresan. Jag var glad och tillräckligt varmt klädd.

På Lundagård köpte jag två Allers från år 1947, ett brev synålar, ett fotografi daterat 1913, och två godisaskar. Violtabletter är ett måste när de finns inom räckhåll. För hela kalaset betalade jag 6,20 euro. Sicket kap! Jag har inte läst Allers-tidningarna än, men ser fram emot artiklar som ”Ska unga flickor måla sig?” och ”Stort reportage om rashat ute i världen och i vårt eget land”. Rubrikerna känns sorgligt aktuella även så här 74 år senare.

Fotografiet föreställde tre unga damer som såg så rejäla och kapabla ut. Sådan vill jag också vara. Jag läser dem till Edith Anderson, Mildred och Selma Johnson, september 1913. Månne de är i staterna? Engelskspråkigt verkar det vara i alla fall. Och är det någon som vågar sig på att hjälpa mig dels med Mildreds efternamn, dels med texten skriven i blyerts? Mina gissningar står sist i blogginlägget, för att inte påverka någon annans tolkning.

Efter en heldag i Jakobstad var vi vindrufsiga och nöjda, och körde hem för att tillbringa kvällen i soffan framför en teveserie. Jag har inte sett på teveserier på hela sommaren, så det om något är ett tecken på att hösten är i antågande, ja, kanske till och med redan här. Stickatröjorna tyder också på det.

Nästa morgon var vi inte riktigt färdiga med minisemestern. Jag fick min andra dos coronavaccin (hurra hurra!) och vi åt frukost på kafé. Det var relativt tidigt på morgonen och knappt några andra gäster. Lugnet, den muntra musiken, tidpunkten på dygnet, känslan av storstadssemester, varma bagels och mellanrostat kaffe i stora muggar: åh, så jag njöt! Som ett nöjt litet djur gosade jag ihop mig i soffan mot min käraste, förutom när jag behövde springa upp för att schasa ut småfåglar som kom intrippande genom den öppna dörren till uteserveringen. Där satt vi sedan och delade en kardemummabulle och tittade på folk. Sådär som man gör på semestrar.

❦

(Min gissning på Mildreds efternamn: Fosmore.
Och här är det lilla jag kan uttyda av blyertstexten: [rad 1] oläsligt [rad 2] address is [rad 3] 813 Sutto(oläsligt).)

Skratta högt

Jag har tyckt att jag klarat det rätt bra under pandemitiden: dragit ner på fysiska kontakter, inte umgåtts i stora grupper, yogat hemma framför datorn i stället för på en Arbiskurs, inte rest ens utanför Österbotten på snart tio månader. Men i går blev jag påmind om vilka härliga människor jag har i min närhet och hur roligt jag kan ha i deras sällskap. En vän ska på utbyte till Stockholm en termin och vi hade hejdåpicknick. (Förstås, picknick, för hur umgås man annars i grupper nu för tiden? Träffas utomhus, alla håller sig till sin egen filt.) Vi pratade om lajv och frisyrer och dans och pojkvänner och sommarjobb, och jag skrattade högt många gånger och fick folk att skratta högt. (Bara det: Att få folk att skratta högt. Att jag kan vara rolig? Det hade jag glömt att jag kan vara.)

Det blev så tydligt, hur bra jag mår av det här sällskapet. Det ger sådan undergörande distans till mina tankar och svårigheter som kan ta så mycket plats och energi hemmavid – jag får sådant tunnelseende, dras ner i mitt eget mörker och vill bara somna för att slippa ha ont. Där, i går, tänkte jag i stället på hur fin sminkning en kompis hade, hur rolig en annan var, hur skönt det är att vara en del i en gemenskap och känna att man har en plats och är uppskattad.

Jag märker hur jag börjar se fram emot saker igen, större saker, som involverar fler människor. När allt det stora så länge har varit utom räckhåll har det lilla blivit det stora, och jag har njutit av det stora lilla: roadtrippar, picknickar, en liten liten festival som mest var en ursäkt för att få umgås med nära vänner. Men nu märker jag att jag ser fram emot att flytta tillbaka till stan så småningom, med kaféer och umgänge på tio minuters promenad; jag har vågat anmäla mig till lindy hop igen efter en paus på ett och ett halvt år; jag siktar mot ett stort vikingalajv som händer om två somrar. Ingen vet hur världen ser ut om två somrar – men inget hindrar mig från att just nu lyssna på fornnordisk musik och drömma om att bära linnekläder och glaspärleband mellan spännbucklor.

Ut på andra sidan natten

Det kändes som tidig sommar
kallt och fuktigt och
jag kunde inte sova
men det var sensommar nu, långt senare
en hel sommar under bältet
Hade jag inte lärt mig någonting?
att stänga ute kylan, stänga av hjärnan?
samma ögon ut i mörkret
som då i ljuset
det finns inget att blicka inåt mot
inget att fästa ögonlocken vid
förankra ögonfransarna i
samma ihopkrupna under täcket
samma kissnödighet och ingen
lust att lämna den lilla värme
som byggts upp under täcket
för kalla fötter i gräset
Jag visste nu, som jag visste då:
kommer morgontimmarna i halvdvala
vara det skönaste förnimbara
men för att nå dem genom,
ut på andra sidan natten
måste jag först somna.