fiktion av verkligheten
Valborgsmässoafton
Det är något nytt
i den gamla luften
och
något ännu äldre
i den nya luften
Walpurgis night
There is something new
in the old air
and
something even older
in the new air
♦
Dagens prompt var att skriva en minimalistisk dikt, till exempel att utgå från ett substantiv fyllt med associationer. Jag valde ett dagsenligt tema.
Någon säger:
Vad är det riktigt?
Jag säger:
det är kreativ frihet inom begränsade ramar
det är en gemenskap
det är en omständighet
Det är att bada i poesi
under trettio hela dagar
Det är att skriva
för skrivandets skull
Någon säger:
Vad ska man skriva om?
Jag säger:
Skriv om hur böckerna samlas
Skriv om hur vägarna dammar
Skriv om hur fötterna värker
Skriv om hur nätterna faller
(skriv om de sista sneda solstrålarna
över Österbottens åkrar)
(skriv om hur du önskar
det fanns mindre att förlora)
Jag säger (till mig själv):
det finns alltid
imorgon imorgon imorgon
nästa år nästa år nästa år
en nåd i att
inte behöva lyckas
och just därför
mer ofta än annars
lyckas
Någon säger:
Vad ska man göra?
Jag säger:
skriva
skriva
skriva
skriva
skriva
skriva
skriva
♦
Dagens prompt var att skriva metapoesi, det vill säga poesi om poesi eller poesiskrivande.
Det var i augusti 1928, en natt när personalbristen på Bedford Lunatic Asylum var extra påtaglig och Flora var enda nattvakten. Patienterna hade alla fått stora mängder lugnande för att natten skulle förlöpa utan katastrofer, men när Flora delade ut medicinskålarna hade Cleos varit tom.
Några timmar senare, när alla andra låg borta för världen i opiumtung sömn och lampan inne hos överläkaren hade släckts, låste Flora försiktigt upp dörren till ett av patientrummen och släppte ut Cleo. De satte sig på en bänk i bortre hörnet av korridoren, med en filt över sig för att hålla den ständiga kylan borta. På himlen stod en försiktig halvmåne och ett svagt sken föll in över deras fötter, men deras ansikten låg i skugga. Flora hade kokat en termos te och smugglat med sig extra socker och skorpor i förklädesfickan.
Cleo berättade om teatern i London och om de överdådiga efterfesterna med alla som var något. Hon beskrev champagnetornen som aldrig slutade flöda och skandalösa skådespelarpar där båda var kvinnor men den ena i paret alltid bar herrkläder. Flora berättade om hur det var att nästan bokstavligen växa upp i skuggan av Bedford. Hon förklarade hur hon alltid hade varit fascinerad av vad som skedde på insidan av de röda väggarna och om hur inget var som hon hade trott. Cleo berättade om en kattunge som hon hade tagit hand om som barn, och om en grannflicka som hon hade varit vän med som barn. På något sätt hörde de ihop. Flora berättade om hur hon tillbringat sena kvällar i biblioteket under studietiden för att i smyg läsa om sapfisk kärlek, de minsta noterna i de mest ouppmärksammade verken. På något vis hörde det också ihop. Månskenet flyttade sig från deras fötter upp till knäna, där Cleo hade fattat Floras hand och hon hade låtit det ske. Filten och teet hade slutligen drivit kylan på flykten men de satt fortfarande tätt intill varandra. Flora hade lutat huvudet mot Cleos axel.
I en annan slags värld skulle du inte behöva vara här, hade Flora sagt.
I en annan slags värld skulle vi dricka te tillsammans i klart dagsljus, hade Cleo sagt.
I en annan slags värld skulle jag ha bett dig att gifta dig med mig, hade Cleo sagt.
I en annan slags värld hade jag svarat ja, hade Flora sagt.
♦
I helgen var jag på det psykologiska skräcklajvet Asylum, som utspelade sig på ett engelsk mentalsjukhus på 1920-talet. Jag spelade sjuksköterskan Flora, och hade skrivit ovanstående text innan lajvet för att utveckla relationen mellan Flora och hennes flickvän Cleo.
Här är Flora:
En Whatsapp-konversation mellan mig och min goda vän härom dagen.
Jag:
Nu är det dags 😄
Vän:
Haha! Lycka till!
Jag:
Tack, kan behövas –
gick just förbi en ung, snygg, vältränad, lättklädd kille
och bara ”jävlarrrr vad het” 😂
Vän:
😝 Det är ju det dumma med män (inte alla män)…
Jag:
Vårkänslor *nickar*
HAH, enda gången ”inte alla män” faktiskt är befogat 😄
Vän:
Hahaha! Ja, inte alla män är nåt ti ha.
Min syster fyllde i en gammal vårlista, och jag är inte sen att hänga på! Gillar verkligen blogglistor. De är ofta förvånansvärt svåra att fylla i, men ger en ram när inspirationen tryter, och jag tycker om att läsa dem eftersom de både kan avslöja något nytt om skribenten och på samma gång är en luftigt sammanhängande helhet.
Min vår år 2019 kommer bli:
Våren är redan bra på gång, men av vad den har visat sig vara hittills, och med tanke på planerna för de kommande veckorna, så säger jag att våren 2019 blir en både skön och intensiv sådan! Jag har haft en del jobb, varit på många fester, tillbringat en efterlängtad vecka i Pargas med en kär vän – och för fasen köpt en lägenhet!
En sak jag ser fram emot:
När det blir så varmt att all snö har smält och det går att ställa i ordning uteplatsen här på gården. Drömmer om att kunna dricka kaffe utomhus på min egen gård.
Tre säkra vårtecken:
1. Snygga karlar på stan
2. Koltrastar i skymningen
3. NaPoWriMo
Det här gör jag på vårdagjämningen:
Vi grillar traditionsenligt korv på vårdagjämningen. Oavsett väder (vid snöstorm kan man grilla under garagetaket). Så även i år. Här sköter pappa grillen.
En låt jag kommer lyssna på i vår:
Dessa två har jag lyssnat på mycket, av helt olika orsaker, men de är båda suveränt bra.
Det bästa med våren är:
De ljusa kvällarna! Själen väcks ur vinterns slummer.
Så här klär jag mig i vår:
Som alltid: mörkblå långkappa, kjol och troligen röd basker. Här i Prag för tre påskar sedan.
Det här hoppas jag händer i världen:
Fred på jorden, nya vettiga klimatavtal som följs och feminismen blir den nya världsideologin. Eller för att vara lite mer realistisk (kanske): att vettiga ledamöter väljs in i EU-parlamentet. Missa inte röstningsdagen 26 maj, eller förhandsröstningen i Finland 15–21 maj.
Så skiljer sig våren 2019 från våren 2018:
Förra våren var jag ytterst kortklippt och hade genomgått min första operation någonsin. Denna vår har jag längre hår än på länge och bor på nytt ställe. Tror faktiskt jag till och med mår bättre denna vår, vilket säger något med tanke på att våren 2018 överlag var en mycket bra period.
Saker som är samma denna vår som förra våren: jag deltar i NaPoWriMo, och har hälsat på min Pargasvän ♥
En måndagskväll:
scillorna och snödropparna
står i full blom
två okända män
sitter i mitt kök
(den ena beväpnad
med nål och pincett
mot en motsträvig sticka)
i bastun är det
vattenläckage
min vän och jag
har tagit en promenad
på köksmattan sover
Nebukadnessar III
(som är
en liten hund)
på något sätt
hör allt ihop
♦
En sanningsenlig redogörelse för gårkvällen.
visste du att man kan bli lesbisk?
säger hon och sträcker sig efter mera godis
jag såg en bok på biblioteket
”liten handbok i konsten att bli lesbisk” hette den
lånande du den?
frågar jag, mycket intresserad
av hur sådant går till i praktiken
nä, säger hon med munnen full av lakrits,
svart spott kring tänderna,
jag hade bråttom till bussen och
den var en sån där som man måste läsa på plats
dessutom tror jag inte
att det skulle finnas något nytt där
jag menar, jag har testat det mesta
det handlar ändå mest om subtila saker, du vet
kortklippt hår och läderjackor och vissa poesiböcker i hyllan
och att ligga med flickor då, förstås, och
kanske något om doftljus,
säger hon och petar bort lakrits från en hörntand
med en rosalackad nagel
jag matar henne med amerikanska pastiller
orange, grön, violett
jag har aldrig haft ett doftljus,
säger jag och hon skrattar så
sockeröverdragsflisorna flyger
av alla saker
så funderar du över doftljuset?
frustar hon, och när hon har lugnat sig lite:
jag ska ge dig ett doftljus i födelsedagspresent nästa gång
♦
Dagens prompt var att skriva en dikt utgående från det talade språket.
Aldrig trodde jag väl att det var på en
busshållplats, iklädd
cocktailklänning, som jag skulle börja
dansa lindy hop.
En vän sade: det är så
fantastiskt
gränslöst
härligt!
I stundens hetta
(jag hade vakat många timmar
klockan var halv två på natten)
lyckades hon övertyga
mig att dansa var det enda jag
någonsin ville göra.
Och det spelar ingen roll, sade hon, att det är en
pardans, det är roligt, det är
queert, du kan dansa vilken
roll du vill!
Så där drog jag (mitt i natten)
telefonen ur väskan och anmälde mig.
(Under kurser och
veckoslut av
workshoppar inser jag snart att det spelar en roll, men:
x antal danslektioner senare kan jag fortfarande känna
yrseln av den där första natten på busshållplatsen, som en
zeppelinare som stiger för första gången.)
Ångrat mig har jag inte:
Än har jag inte slutat dansa. Än slutar inte dansen
överraska.
♦
Dagens prompt var att skriva en alfabetisk dikt. Jag är inte helt nöjd, men så är det ibland under NaPoWriMo – det är sent om natten även nu. SAOL var till stor hjälp för de mer ovanliga bokstäverna.
När man talar om en roadtrip
talar man om
dom långa obrutna vägarna
landskapen som flyger förbi
nedrullade fönsterrutor, vinden i håret
ljudet av motorer, doften av bensin
Aldrig om
stela axlar och kalla knän
åksjuka och törst
radion som brusar
mellan två stationer
Vi kör bil
pratar om konfirmationsläger
hur bönehusen
var porten
till både helvetet och frälsningen
Det ser likadant ut överallt
skiftningarna är så små
att de inte märks
förrän hundra kilometer senare
förrän hundra år senare
♦
Tack till Julia för samtal, inspiration och resesällskap.
Earl Grey
har ordnat tebjudning
i sin rosenträdgård
Det dukas ut koppar och fat
kanapéer och välkyld champagne
Gamle Lapsang
sitter i skuggan
stoppar sin pipa
röker långsamt
med djupa bloss
Russian Grey
har citroner i fickorna
och hallonsylt i mustaschen
Prinsen av Wales
dök aldrig upp
Persian Grey
plockar jasminblommor ur håret
och samtalar förtroligt
med Kejsarens brud
Lady Grey
går i armkrok med lorden
men håller Russian i handen
när ingen ser
♦
Dagens prompt var att främmandegöra något vardagligt.
Sandra skriver 