Etikettarkiv: feminism

Glada vappen och första maj!

WhatsApp Image 2019-04-30 at 18.26.54

Glad vappen och första maj! Här är jag på väg från Topelius mösspåläggning och Pedavoces trappsång. Jag försöker fortfarande reda ut precis hur man firar valborg här i Vasa. I Åbo som studerande var firandet givet: lyssna på när Brahe Djäknar sjöng in våren på Vårdberget, vänta på ”Studenter! Våren är här! Mössorna på!” och sedan hem till någon för att äta och dricka gott. Dagen efter, på första maj, var det picknick på samma berg. (Om vädret var alldeles för ruggigt gick det bra att ha picknick på valfritt lägenhetsgolv också.)

I år drömde jag om en valborg med rött läppstift, skumpa och gott sällskap – och precis det fick jag.

20190501_124108

Eftersom jag aldrig hade en studenthalare har min studentmössa, på något vis och utan att jag planerat det, blivit min studenthalare, där jag samlar på mig märken och pinsar. Mössan är en Fredriksom i storlek 57, med Vasa nations färger i fodret. När jag skulle köpa mössan ville jag så gärna ha en just Fredrikson, eftersom både min mammas och min pappas studentmössa var en sådan, och till all lycka hittade jag en Fredrikson i (då) rätt storlek (numera är den snäppet för stor!). Instoppad under svettbandet på insidan finns fortfarande en lapp där det står ”Sandra Holmqvist 3CM”, för att rätt mössa skulle hamna till rätt person under studentdimissionen.

Till vänster på den svarta sammetsstrimmeln – ja, jag googlade det ordet – finns majblommor från 2011 och 2018. Jag ska ännu köpa årets majblomma. Uppe på skullen till vänster sitter en turkos pins där det står ”tala gärna svenska med mig” och ”MOLEMPI PAREMPI”. Till höger finns en stor suffragettepins som jag köpt från Historiska museet i Stockholm i samband med lajvet Suffragette!. Den är gjord enligt en verklig förlaga. En annan pins i samma serie, med texten VOTES FOR WOMEN, sitter tillsammans med ett rosa band stadigt på slaget till min mörkblå kappa. Mitt fram på mössan sitter den stora lyran som mössan kom med – som jag aldrig bytte ut till den mindre lyran från Åbo Akademi. Slöseri på pengar, tänkte jag.

Min studentmössa händer till vardags på min tambursmajor, och jag bär den varje valborg och första maj. En vapphelg var vi på turné i Spanien med Florakören, och KJ och jag hade förstås tagit med oss våra mössor för att bära dem på nämnda dagar. Folk hälsade glatt på oss med honnör, ropade marinero efter oss, och frågade oss var vi hade vårt skepp.

Hur ser din eventuella studentmössa ut? Vad har du för relation till den?

Annonser

8 kommentarer

Under dagbok

Ska det vara så här?

Jag går hem från en vän. Det är lördagsnatt, Pampas nationaldag till på köpet. Jag tänker att jag hellre går hem via torget, där det finns fler människor, vittnen, än via smågator, om något skulle hända. Jag tror inte att något kommer hända. Jag känner mig inte otrygg i min egen stad. Men om.

Ska det vara så här?

Jag tänker på något jag läste på tumblr tidigare samma dag, att en av de bästa självförsvarsteknikerna om man blir antastad eller attackerad är att skrika så högt man kan. Ett förhistoriskt pterodactylskrik med bisarra hotelser för att få förövaren att tappa fattningen. ”I’m gonna suck your eyeballs through your skull!”, föreslog en tumblrskribent. Jag övar på meningen i huvudet. Jag tänker att jag inte kan åtalas för hot i en eventuell rättslig situation, eftersom hotet är så absurt att det inte kan tas på allvar.

Ska det vara så här?

Jag går längs med gågatan. Det är rätt mycket folk i rörelse. Min väg korsas av ett annat gängs riktning, tre män som pratar med varandra. ”Hey, baby”, säger den ena åt mig när vi passerar varandra, en annan av dem sträcker sig efter min hand. ”Don’t touch me!” ropar jag, snärtar åt mig handen, saktar aldrig ner på stegen. Inga gälla skrik, men ett klart ställningstagande: Så här gör ni inte mot mig.

Jag tänker på vad jag har för kläder: utebyxor, vindtät jacka, handskar, halsduk, röd basker. Jag tänker på hur jag går: ganska raskt och målmedvetet. Jag tänker på om jag ler: nej, inte aktivt. Jag dömer inte mig själv för något av det, inte, aldrig, men jag tänker på det.

Jag tänker på kvinnor som blir mördade av män som de avvisar.

Jag tänker på att jag tänker på det här.

Ska det vara så här?

Jag tänker på hur de tar sig rätter de inte har. Vad fan dom trodde att jag skulle göra? Stanna och prata med dem? Följa med? Varför i hela satans helvete skulle jag bli imponerad, övertygad eller smickrad av att någon kallar mig saker som de inte har någon rätt till, försöker röra mig på sätt de inte har någon rätt till. Dra åt helvete med er allihopa.

Ska det vara så här?

Jag tänker på okända män i grupp. Hur de alltid är en otrygghetsfaktor, ett potentiellt hot. Jag tänker på okända kvinnor i grupp och hur jag aldrig ser dem som farliga.

Jag går de sista kvarteren hem. Ingen annan jag möter tar ens notis om mig. Jag är inte rädd, jag är nästan aldrig rädd. Men jag är vaksam. Jag är nästan alltid vaksam.

Det ska inte vara så här.

11 kommentarer

Under dagbok

Inomhus

Nu har jag bott tolv nätter i min nya lägenhet. I dag tänkte jag hämta cykeln från cykelskjulet på gamla adressen, sedan har jag kapat alla officiella band dit. Inte en gång har jag saknat den lägenheten. (Däremot har jag med nostalgiskt skimmer tänkt tillbaka på min Åbolägenhet. Jag vet att det inte finns något där att sakna alls – vinda plastgolv med cigarettbrännmärken, otäta fönster, tunna ytterdörrar, cigarettlukt i trapphuset och en dråpåtalad granne – men det var något med närheten till naturen som slår an en sträng. Ironiskt nog är det närmsta jag bott skog sedan jag flyttade hemifrån när jag bodde i Åbo centrum, men då jag minns koltrasten utanför fönstret ljusa vårnätter när jag inte kunde sova, och det var bara tio minuters cykelfärd till Katrinedals skog med sina naturskyddsområden och hasseldungar.)

Nu har naturen dock inte mycket att komma med. Jag har inga behov av att lämna lägenheten. Där ute är det slaskigt, grått och blåsigt. Tvärs över gatan ser jag i skrivande stund en Finlandsflagga som riktigt i slår i vinden – det är ju Minna Canth-dagen i dag, jämställdhetsdagen.

29356766_1514278118683314_7046818538366959616_n

Jag håller mig inne och påtar på med mitt. På köksbordet ligger en broderad duk som jag fått av mommo. Hon kom över med en hel hög dukar som hon broderat, vävt eller sytt i sin ungdom. ”Inte tog jag många promenader då, inte”, sade hon. Dukarna är precis vad jag drömt om.

20190319_125932

I köket står också pianot, som egentligen är min systers men som jag förvaltar på obestämd tid. Det bars in med dödsförakt under Den Stora Flyttardagen av en handfull vänner. Det behöver stämmas, men allt har sin tid. Ovanpå pianot finns foton av mommo från hennes ungdom, kanske just från den tiden när hon hade börjat brodera alla de där dukarna.

20190319_125959

Min sovalkov är en blomsteräng. I morse upptäckte jag smultron där. På nattduksbordet ligger en dagbok och en lånebok. Till min stora förundran har jag skrivit dagbok varje kväll i snart två månader, och läst litegrann nästan varje kväll under samma tid. Jag tror att knepet var att jag sade åt mig själv att jag inte får skriva mer än en sida per dag. Det är redan väldigt överkomligt även de kvällar man är mycket trött. (Som när man har varit på inflyttningsfest, och inte tänker fara ut på krog för att dansa, och ändå blir övertalad om att fara ut. Jag brukar vara den sista som lämnar stället, men den här gången var jag faktiskt bland de första.)

20190319_130027

En dag tar jag ändå en promenad, över gravgården i närheten, hoppar över vattenpölar och klafsar i snömodd medan jag pratar i telefon med en vän. ”Jag kan gå ut fast två gånger om dan sen i maj istället”, säger jag till min vän när jag förklarar min ovilja att röra mig utomhus i detta väder och före. ”Jo”, svarar vännen, ”i maj kan man ju vara utomhus nästan dygnet runt!”

2 kommentarer

Under dagbok

Internationella kvinnodagen: repetition

Idag är internationella kvinnodagen! Hurra! (Idag är även första dagen i min nya lägenhet, men mer om det i ett annat inlägg.) Vi tar en kort repetition av vad det handlar om, okej? Från Wikipedia: ”Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.”

En dag för att uppmärksamma kvinnor och de specifika, strukturella problem som påverkar kvinnors vardag. En dag för kamp, systerskap och gemenskap. Inte en dag för män att köpa choklad, blombuketter och presentkort på manikyr till kvinnor. (Jag säger inte att man inte får köpa choklad, blommor och presentkort – gör det för all del! Men gör det bokstavligen vilken annan dag som helst. Jag föreslår till exempel på måndag. Måndagar är ofta lite tråkigare än andra veckodagar, så då får godis eller blommor extra stor effekt.) Framför allt är det inte en dag att säga ”grattis” på. (Grattis till vadå? Att vara förtryckt? Skärpning.*)

Eller som Märta Tikkanen skriver:

Behåll dina rosor
duka av bordet i stället
Behåll dina rosor
Ljug lite mindre i stället
Behåll dina rosor
hör vad jag säger i stället
Älska mig mindre
tro på mig mera
Behåll dina rosor!

faust-3217339_1920

Nåja. Efter denna repetition (inga typiskt kvinnokodade presenter, INGA GRATTIS) kan vi gå vidare. Vad kan man då göra på internationella kvinnodagen? Nå, förutom att själv reflektera över kvinnors situation och position i samhället och världen, rannsaka sitt eget beteende och sina egna vanor, så har jag samlat 4 konkreta sätt på vilka man kan uppmärksamma internationella kvinnodagen. Varsågoda:

1. Skänk pengar

En av de mest effektiva vägarna mot jämställdhet är att försäkra sig om att flickor har tillgång till skola och utbildning. Det här är ingen självklarhet för alla världens flickor. Genom att skänka pengar till exempelvis Plan International (https://lahjoita.plan.fi/kertalahjoitus) hjälper du flickor att gå i skola, få hjälp i krissituationer samt motarbetar könsstympning och barnäktenskap.

Om du känner för att göra en mer långvarig insats går det alltid att bli månadsgivare också – sällan saknar man de där tiorna som automatiskt dras från ens konto varje månad, och jag vill tro att de gör stor nytta där de hamnar.

i-am-a-student-1412778_1280

2. Skriv under

Att skriva under ett upprop tar ungefär 30 sekunder och är ett konkret sätt att visa sitt stöd för en viss kamp.  En riktig skamfläck i det finländska samhället är våldet mot kvinnor. Varje år dör 15 kvinnor på grund av våld i parförhållande. Fatta. Mer än en kvinna i månaden dödas av sin partner eller ex-parter. Via Amnesty kan man skriva under en appell riktad till Finlands blivande statsminister, som bland annat kräver:

  • bättre och utvidgade stödtjänster för våldsoffer
  • öronmärkta pengar i statsbudgeten för att bekämpa våld mot kvinnor
  • en samtyckeslag (för sex utan samtycke är våldtäkt)
  • att medling inte är ett alternativ i fall av våld mot kvinnor

Appellen hittas på: http://www.amnesty.fi/vetoomukset/tieto-toiminnaksi-loppu-naisiin-kohdistuvalle-vakivallalle

3. Följ en feminist

Vem följer du på sociala medier? Varifrån får du nya tankar, perspektiv och berättelser? Hur många kvinnoförkämpar finns i ditt flöde? Om du tycker att de är alldeles för få, så kan det löna sig att kolla in någon av följande:

  1. MansbebisarOm emotionellt arbete, mansbebisar och jämställdhet.
  2. White Feminist Meme. Om din feminism inte är intersektionell så är det inte feminism.
  3. Konstkvinnor. Precis vad det låter som: konst & kvinnor.
  4. Arga bibliotekstanten. Enligt kontot: ”Pk-batikhäxa och crazy catlady. Det blir inte bättre än så.
  5. Normkreativa barnböcker. Enligt kontot: ”Genom att lära känna diversitet blir vi öppnare för olikheter.” 
  6. Kvinnohistoria. Här lyfts kvinnor ur historien upp, som sig bör.

Skärmklipp 2019-03-06 22.24.31
Från kontot Kvinnohistoria: ”20 december 1914 blev författaren och kvinnorättskämpen Selma Lagerlöf den första kvinnan att träda in i Svenska Akademien. Hon hade 5 år tidigare tilldelats Nobelpriset av akademien där hon hade både beundrare och motståndare.”

Hmm, låter det där med kvinnor som skakar om Svenska Akademien inte rätt bekant också från 2010-talet …?

(Alla konton tipsades av min fina vän Ylva, även hon en smart feminist att följa på Instagram ♥)

4. Välj en kvinna

Nästa gång du ska läsa en bok, lyssna på en låt, köpa ett konstverk, rösta på en politiker, anlita en ljudtekniker, boka en föreläsare: välj en kvinna.

Nästa gång du ska tipsa om en författare, musiker, konstnär, politiker, ljudtekniker, föreläsare: tipsa om en kvinna.

Över huvud taget, när det går: välj en kvinna. Att oreflekterat välja innebär så ofta i praktiken att välja en man, eftersom män syns, hörs och märks mer. De är helt enkelt mer lättillgängliga.

En anekdot: Ett år bestämde jag mig för att aktivt tänka på saken och välja att läsa böcker av kvinnliga författare. Det året var hälften av böckerna jag läste skrivna av kvinnor. Undrar hur fördelningen hade sett ut om jag inte aktivt hade valt kvinnor?

20181228_121640

* Om du absolut vill ge en hälsning på Internationella kvinnodagen till en kvinna i din närhet, så föreslår jag ”Glad kvinnodag” framom ”Grattis”. Speciellt om detta ”Glad kvinnodag” följs av något med ännu mer substans, typ: ”Jag bestämde mig för att donera en tia till UN Women för att stöda flickor och kvinnor” eller ”Har du tips på en bra feminist jag kan börja följa på Instagram?”.

 

2 kommentarer

Under dagbok, okategoriserat

Runebergsdagen

Glad Runebergsdag!

20190204_204457.jpg

Idag får vi äta Runebergstårta, och det är ju hur trevligt som helst, men vem var egentligen Runeberg?

Runeberg (1807–1879) var en finländsk författare som gav ut historiska romaner och prosaberättelser. Runeberg anses vara Finlands första kvinnliga journalist, första kvinnliga tidningsredaktör (för Helsingfors Morgonbladet 1833–1836) och den första kvinnliga författaren som kritiskt analyserat kvinnans ställning i hem och samhälle.

Runeberg är även bekant för sina samhällsinsatser. Hon var aktiv i Fruntimmersföreningen som motarbetade nöden och skapade arbete för de fattigaste kvinnorna i Borgå, och deltog i grundandet av en skola för medellösa flickor. Dessutom skrev hon mycket för skrivbordslådan om kvinnors rätt till utbildning och om kvinnosaken överhuvudtaget. Hon hörde också till krukväxtodlarpionjärerna, där hennes specialitet var rosor, och flera av hennes sticklingar lever ännu. Fredrika Runeberg var gift med författaren Johan Ludvig Runeberg, och de fick åtta barn.

Hurra för Fredrika Runeberg! (Och ett litet hurra för hennes make också.)

2 kommentarer

Under okategoriserat

Rebel Girl

Så kom dagen jag lyssnade på riot grrrl-musik. Och vad annat finns det att göra med en bra låttext än att skriva en dikt av den? (Svar: Inget annat. Och inte är den särskilt bearbetad heller. Now that’s punk.)

Rebel Girl

Hon är hela stadens rebell
kvarterens härskarinna
Tusch i fickorna och blicken höjd

Jag tror jag vill vara hennes bästa vän
Jag tror jag vill ta med henne hem
Jag vill prova hennes kläder

När hon pratar hör jag revolutionen
i hennes höfter: revolution
När hon går ser jag revolutionen
i hennes kyssar: revolution!

Dom säger: hon är ett dåligt omen
henne kan man inte lita på
hon förför våra kvinnor
och förstör våra män
och jag vill vara hennes bästa vän
jag vill ta med henne hem
jag vill dela hennes kläder

Jag älskar dig som en syster (alltid)
Jag älskar dig syster (alltid):
själssyster  blodssyster  stridssyster
väninna  härskarinna  älskarinna:

Låt mig vara din bästa vän
låt mig ta med dig hem
låt mig bära dina kläder!

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

#dammenbrister snart igen

Vi skriver september och jag bor ännu ute på villan. (Var skulle jag annars bo, egentligen? Här är luften klar och kall, här är det bara ett steg ut på verandan så är naturen närvarande – något helt annat än asfalterade innergårdar. (Det finns tid för sådana också. Deras tid är inte riktigt, riktigt ännu.))

I november kommer boken ”Dammen brister” ut, bakgrunden till hur #dammenbrister startade och ett urval (ett urval!) av de hundratals (HUNDRATALS!) vittnesmål som kommit in. Jag läser de här vittnesmålen. Och det något av det tyngsta jag läst, någonsin. Sida efter sida med övergrepp, våldtäkter, trakasserier. Från släktingar, kollegor, ”en kille jag trodde var min goda vän”. (Jag har så många killar som jag tänker som mina goda vänner.)

Det är så vidrigt. Så sjukt att man kan vilja spy.

Jag påminns igen om mina egna vittnesmål, de som jag aldrig orkade skriva, aldrig orkade skicka in, men som finns där. 23-åringen som manipulerade och utnyttjade mig (och minst två andra) som 16-åring. Tafsandet under en festival. Fotbollstränarens osakliga och osmakliga kommentarer. Alla internetsluskar som insinuerat det ena och skrivit rakt ut det andra.

När boken kommer ut: Köp den. Läs den. (Om ni orkar. Ni borde orka. Vi borde orka.) Stick den under näsan varenda jävel som någonsin ifrågasätter kvinnors berättelser och utsatthet, ha en satans högläsning för alla som påstår att jämställdheten redan är uppnådd.

Och tro alltid, TRO ALLTID på kvinnan när hon berättar om övergrepp.
We can’t make this sick shit up.

Som en av vittnesmålen slutar:

”Jag slutar prata med vännen. Jag slutar prata med ganska många, faktiskt.

Jag tänker aldrig sluta prata igen.”

7 kommentarer

Under dagbok

VOTES FOR WOMEN!

Det är fredag kväll, jag har jobbat effektivt hela dagen, och nyss slukat 1½ pizza och svept ett glas rödvin. Då blir det som det blir.

Jag har varit på lajv till Sverige. Rest tillbaka till år 1912. Mitt första internationella lajv: Suffragette! Så där har jag, i form av min roll Elisabeth Wacklin, kristen nykterhetsförkämpe, i korsett och långkjol och hatt med flor, suttit i oorganiserade kommittéer, fått hela sin världsbild omskakad, lyssnat på tal av bland annat Emmeline Pankhurst och efter talet ställt mig upp för att skandera tillsammans med mina suffragist- och suffragettsystrar: VOTES FOR WOMEN!

Jag har också sovit på luftmadrass i en scoutstuga, rest i sammanlagt 3 dygn, träffat så otroligt många otroligt fina människor, haft så ont i ryggen att jag bokstavligen trodde jag skulle svimma och min vän fick leda mig från badrummet till soffan, träffat vänner, ätit citronkyckling; långfil med björksavssmak; körsbärsyoghurt; mazarin; polarbröd – sån där rolig mat som finns i västra grannlandet, köpt pinsar med suffragettemotiv, besökt gratismuseer.

Saker som Finland borde importera från Sverige:

  • genusmedvetenhet
  • feminism
  • translagen
  • lesbiska och andra queera kvinnor
  • gratis inträde till museer

Saker som Sverige borde importera från Finland:

  • torkskåp för disk
  • mobilabonnemang med obegränsat internet

Jag har vidare blivit antagen till en skrivutbilding i Helsingfors, Skriftskolan. En av de tio som antogs av fyrtioåtta sökande. Kursledare: Hannele Mikaela Taivassalo & Johanna Holmström. Lika delar spännande och skrämmande. Känner den söta smaken av revansch efter att ha blivit ratad till en handfull skrivskolor de senaste åren. Men nu skickade jag in det bästa jag hade, om även inte det mest sammanhängande, och var brutalt ärlig i det personliga brevet. ”Mina favoritdjur är kaniner och igelkottar”, skrev jag, för det kändes relevant just då, och det var bara ett par dagar innan deadline, och jag hade kommit till fuck it-skedet och brydde mig inte längre.

(Fast egentligen brydde jag mig ju, eftersom jag i sista stund bytte ut en del av de inskickade dikterna, eftersom de i och för sig var sammanhängande men inte kändes jag, inte var så uppriktiga som mina dikter kan vara. Jag skickade bland annat in en dikt där kaniner faktiskt förekommer, och de två första dikterna ur Tyll & swing. Något av det bästa jag skrivit, right?)

Ja, så nu kommer jag röra mig och skriva i Hesa en del i höst och vinter. Ifall nån vill säga hej eller så. Utöver det ska jag dansa lindy hop, gå ytterligare en skrivkurs, fara på retreat, yoga (!), lajva, gå på Children of Bodom-spelning. Och jobba lite, antar jag. Fast man vet inte så noga med sånt när man är frilansare. Får man planera sin höst utgående från fritidsintressen? (Ja, det får man!)

En känsla av att det var något annat, något ännu, dröjer kvar. Något jag tänkte att jag behöver berätta (för er, för cyberrymden, för mig själv). Men det försvann i rödvinsglaset, det andra. Nu är det fredagskväll, jag bor fortfarande ute på villan och kommer göra det ett litet tag till. Det finns ännu tid att sova, arbeta i bastukammaren, äta choklad, lägga nät, innan hösten sätter igång på riktigt.

7 kommentarer

Under dagbok

My latest crush

Låt mig introducera er till Jessica Kellgren-Fozard. Youtuber, tevepresentatör, konsult. Lesbisk vintageskönhet som bor i ett tjusigt engelskt hus med fru och hundar. Har flera funktionsnedsättningar (bland annat POTS, HNPP och MTCD, och till en följd av det är hon bland annat döv) och gör videor om att leva med kroniska sjukdomstillstånd, men också om vintagesminkning och -frisyrer, att leva som lesbisk – och över huvud taget att leva. Positiv, bubblande och vacker som en dag. Sade jag dessutom att hon är feminist? What’s not to love?

Här svarar Jessica och hennes fru Claudia på de vanligaste frågorna:

Här berättar Jessica om sina diagnoser HNPP och MCTD.

Och här ger hon några bra synpunkter på bland annat färdigskalad och -förpackad frukt, och andra matvaror som vi icke-funktionsnedsatta kan fnysa åt och ropa ”slöseri på naturresurser!” åt. Shame on us, really.

Lämna en kommentar

Under okategoriserat

#dammenbrister

Det har varit intensiva dagar. I dolda flöden rullar berättelserna fram, bakom ridåer samlas namn.

I dag brister dammen. 6111 kvinnors namn på ett upprop mot sexuella trakasserier, mot kvinnovåld, mot tystnadskulturen i Svenskfinland och i hela samhället.

Många, för många av mina vänners namn finns där. Mitt namn finns där. Jag hade redan från början tänkt att inte dela med mig av mina berättelser. Iddes inte röra till det som redan hade lagt sig till ro inom mig.

Men när dammen brast, brast också något inom mig. På jobbet började jag skriva ner händelser i punktform på en post-it-lapp. När jag var 16 år och blev manipulerad och utnyttjad av en sju år äldre man. När KJ och jag är på Ruisrock och i godan ro går omkring bland försäljningstälten och en förbigående man tar mig på rumpan. Alla gånger män har tafsat och ”dansat” objudet och närgånget på krogen.

Sedan orkade jag ändå inte, svor, rev sönder post-it-lapparna och slängde bitarna i roskis.

Men det finns berättelser. Det finns de som berättas, och de som av olika orsaker inte berättas. Det finns tusentals kvinnor som nu har sagt ifrån.

24130286_10156265476298968_3981300180689735252_o

Läs deras berättelser. Lyssna till dem. Reagera och agera. Tystna aldrig igen.

http://www.astra.fi/dammenbrister

3 kommentarer

Under dagbok