Etikettarkiv: feminism

Rebel Girl

Så kom dagen jag lyssnade på riot grrrl-musik. Och vad annat finns det att göra med en bra låttext än att skriva en dikt av den? (Svar: Inget annat. Och inte är den särskilt bearbetad heller. Now that’s punk.)

Rebel Girl

Hon är hela stadens rebell
kvarterens härskarinna
Tusch i fickorna och blicken höjd

Jag tror jag vill vara hennes bästa vän
Jag tror jag vill ta med henne hem
Jag vill prova hennes kläder

När hon pratar hör jag revolutionen
i hennes höfter: revolution
När hon går ser jag revolutionen
i hennes kyssar: revolution!

Dom säger: hon är ett dåligt omen
henne kan man inte lita på
hon förför våra kvinnor
och förstör våra män
och jag vill vara hennes bästa vän
jag vill ta med henne hem
jag vill dela hennes kläder

Jag älskar dig som en syster (alltid)
Jag älskar dig syster (alltid):
själssyster  blodssyster  stridssyster
väninna  härskarinna  älskarinna:

Låt mig vara din bästa vän
låt mig ta med dig hem
låt mig bära dina kläder!

Annonser

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

#dammenbrister snart igen

Vi skriver september och jag bor ännu ute på villan. (Var skulle jag annars bo, egentligen? Här är luften klar och kall, här är det bara ett steg ut på verandan så är naturen närvarande – något helt annat än asfalterade innergårdar. (Det finns tid för sådana också. Deras tid är inte riktigt, riktigt ännu.))

I november kommer boken ”Dammen brister” ut, bakgrunden till hur #dammenbrister startade och ett urval (ett urval!) av de hundratals (HUNDRATALS!) vittnesmål som kommit in. Jag läser de här vittnesmålen. Och det något av det tyngsta jag läst, någonsin. Sida efter sida med övergrepp, våldtäkter, trakasserier. Från släktingar, kollegor, ”en kille jag trodde var min goda vän”. (Jag har så många killar som jag tänker som mina goda vänner.)

Det är så vidrigt. Så sjukt att man kan vilja spy.

Jag påminns igen om mina egna vittnesmål, de som jag aldrig orkade skriva, aldrig orkade skicka in, men som finns där. 23-åringen som manipulerade och utnyttjade mig (och minst två andra) som 16-åring. Tafsandet under en festival. Fotbollstränarens osakliga och osmakliga kommentarer. Alla internetsluskar som insinuerat det ena och skrivit rakt ut det andra.

När boken kommer ut: Köp den. Läs den. (Om ni orkar. Ni borde orka. Vi borde orka.) Stick den under näsan varenda jävel som någonsin ifrågasätter kvinnors berättelser och utsatthet, ha en satans högläsning för alla som påstår att jämställdheten redan är uppnådd.

Och tro alltid, TRO ALLTID på kvinnan när hon berättar om övergrepp.
We can’t make this sick shit up.

Som en av vittnesmålen slutar:

”Jag slutar prata med vännen. Jag slutar prata med ganska många, faktiskt.

Jag tänker aldrig sluta prata igen.”

7 kommentarer

Under dagbok

VOTES FOR WOMEN!

Det är fredag kväll, jag har jobbat effektivt hela dagen, och nyss slukat 1½ pizza och svept ett glas rödvin. Då blir det som det blir.

Jag har varit på lajv till Sverige. Rest tillbaka till år 1912. Mitt första internationella lajv: Suffragette! Så där har jag, i form av min roll Elisabeth Wacklin, kristen nykterhetsförkämpe, i korsett och långkjol och hatt med flor, suttit i oorganiserade kommittéer, fått hela sin världsbild omskakad, lyssnat på tal av bland annat Emmeline Pankhurst och efter talet ställt mig upp för att skandera tillsammans med mina suffragist- och suffragettsystrar: VOTES FOR WOMEN!

Jag har också sovit på luftmadrass i en scoutstuga, rest i sammanlagt 3 dygn, träffat så otroligt många otroligt fina människor, haft så ont i ryggen att jag bokstavligen trodde jag skulle svimma och min vän fick leda mig från badrummet till soffan, träffat vänner, ätit citronkyckling; långfil med björksavssmak; körsbärsyoghurt; mazarin; polarbröd – sån där rolig mat som finns i västra grannlandet, köpt pinsar med suffragettemotiv, besökt gratismuseer.

Saker som Finland borde importera från Sverige:

  • genusmedvetenhet
  • feminism
  • translagen
  • lesbiska och andra queera kvinnor
  • gratis inträde till museer

Saker som Sverige borde importera från Finland:

  • torkskåp för disk
  • mobilabonnemang med obegränsat internet

Jag har vidare blivit antagen till en skrivutbilding i Helsingfors, Skriftskolan. En av de tio som antogs av fyrtioåtta sökande. Kursledare: Hannele Mikaela Taivassalo & Johanna Holmström. Lika delar spännande och skrämmande. Känner den söta smaken av revansch efter att ha blivit ratad till en handfull skrivskolor de senaste åren. Men nu skickade jag in det bästa jag hade, om även inte det mest sammanhängande, och var brutalt ärlig i det personliga brevet. ”Mina favoritdjur är kaniner och igelkottar”, skrev jag, för det kändes relevant just då, och det var bara ett par dagar innan deadline, och jag hade kommit till fuck it-skedet och brydde mig inte längre.

(Fast egentligen brydde jag mig ju, eftersom jag i sista stund bytte ut en del av de inskickade dikterna, eftersom de i och för sig var sammanhängande men inte kändes jag, inte var så uppriktiga som mina dikter kan vara. Jag skickade bland annat in en dikt där kaniner faktiskt förekommer, och de två första dikterna ur Tyll & swing. Något av det bästa jag skrivit, right?)

Ja, så nu kommer jag röra mig och skriva i Hesa en del i höst och vinter. Ifall nån vill säga hej eller så. Utöver det ska jag dansa lindy hop, gå ytterligare en skrivkurs, fara på retreat, yoga (!), lajva, gå på Children of Bodom-spelning. Och jobba lite, antar jag. Fast man vet inte så noga med sånt när man är frilansare. Får man planera sin höst utgående från fritidsintressen? (Ja, det får man!)

En känsla av att det var något annat, något ännu, dröjer kvar. Något jag tänkte att jag behöver berätta (för er, för cyberrymden, för mig själv). Men det försvann i rödvinsglaset, det andra. Nu är det fredagskväll, jag bor fortfarande ute på villan och kommer göra det ett litet tag till. Det finns ännu tid att sova, arbeta i bastukammaren, äta choklad, lägga nät, innan hösten sätter igång på riktigt.

7 kommentarer

Under dagbok

My latest crush

Låt mig introducera er till Jessica Kellgren-Fozard. Youtuber, tevepresentatör, konsult. Lesbisk vintageskönhet som bor i ett tjusigt engelskt hus med fru och hundar. Har flera funktionsnedsättningar (bland annat POTS, HNPP och MTCD, och till en följd av det är hon bland annat döv) och gör videor om att leva med kroniska sjukdomstillstånd, men också om vintagesminkning och -frisyrer, att leva som lesbisk – och över huvud taget att leva. Positiv, bubblande och vacker som en dag. Sade jag dessutom att hon är feminist? What’s not to love?

Här svarar Jessica och hennes fru Claudia på de vanligaste frågorna:

Här berättar Jessica om sina diagnoser HNPP och MCTD.

Och här ger hon några bra synpunkter på bland annat färdigskalad och -förpackad frukt, och andra matvaror som vi icke-funktionsnedsatta kan fnysa åt och ropa ”slöseri på naturresurser!” åt. Shame on us, really.

Lämna en kommentar

Under okategoriserat

#dammenbrister

Det har varit intensiva dagar. I dolda flöden rullar berättelserna fram, bakom ridåer samlas namn.

I dag brister dammen. 6111 kvinnors namn på ett upprop mot sexuella trakasserier, mot kvinnovåld, mot tystnadskulturen i Svenskfinland och i hela samhället.

Många, för många av mina vänners namn finns där. Mitt namn finns där. Jag hade redan från början tänkt att inte dela med mig av mina berättelser. Iddes inte röra till det som redan hade lagt sig till ro inom mig.

Men när dammen brast, brast också något inom mig. På jobbet började jag skriva ner händelser i punktform på en post-it-lapp. När jag var 16 år och blev manipulerad och utnyttjad av en sju år äldre man. När KJ och jag är på Ruisrock och i godan ro går omkring bland försäljningstälten och en förbigående man tar mig på rumpan. Alla gånger män har tafsat och ”dansat” objudet och närgånget på krogen.

Sedan orkade jag ändå inte, svor, rev sönder post-it-lapparna och slängde bitarna i roskis.

Men det finns berättelser. Det finns de som berättas, och de som av olika orsaker inte berättas. Det finns tusentals kvinnor som nu har sagt ifrån.

24130286_10156265476298968_3981300180689735252_o

Läs deras berättelser. Lyssna till dem. Reagera och agera. Tystna aldrig igen.

http://www.astra.fi/dammenbrister

3 kommentarer

Under dagbok

Systerskapet

Systerskapet. När det är som allra finast.

Det hade varit en mycket bra dag, och sedan kom en dag som inte var lika bra, och kvällen blev rentav uslig. När jag ligger på sovrumsgolvet, för att jag inte kan annat, och hyperventilerar och gråter och skriker (undrar vad grannarna tänker) inser jag att det inte blir något av bokträffen jag har lovat hålla följande dag. Det finns inte den orken, den psykiska förmågan. Det skulle vara att ta kraft från resurser jag inte har, som ångesten har dränerat mig fullständigt på.

Så jag skriver det, vill vara helt uppriktig inför mina feministiska medsystrar: av olika orsaker är jag helt enkelt inte i psykiskt skick för att leda en bokträff i morgon. Det skulle bli en för stor påfrestning och ett tvång från min sida, och vi förtjänar alla bättre än det.

Vet ni hur svårt det är att skriva det? Hur lätt det i jämförelse vore att skriva att träffen inte blir av på grund av feber? Ingen skulle blinka.

Och ingen blinkar nu heller. Snabbt får jag svar: Absolut okej, hälsan först, böckerna finns kvar. Ingen fara, vi hinner med den senare! Vi tar det på nytt när du mår bättre. Vi hinner nog träffas. Ingen fara, sköt om dig! Vi tar det senare. Ta hand om dig! Hjärtan och snälla smileyn.

Det systerskapet alltså. När det är som allra vackrast. De jag känner, de jag sett endast en gång, de jag aldrig träffat. När man är ledsen och trött och rädd, står de där och säger: Ingen fara, ta hand om dig! Kommer med hjärtan och smileyn. Håller en om ryggen, håller upp en.

Nästa dag är bättre igen, mycket tack vare dessa livssystrar. Ta hand om dig! säger de, och vi tar hand om oss, och om varandra.

 

4 kommentarer

Under dagbok

Upprätthålla eller förändra

Jag tänker lite på det här med språk. På språk som maktmedel att både upprätthålla och förändra tankar, syner, ideologier. På varför jag är orubblig i min tro på att feminism och språk går hand i hand.

En dryg vecka vikarierar jag som assistent i en lågstadieskola. Ettorna har religion och går igenom vad som finns i en kyrka. Läraren visar en ritad bild av kyrklig interiör och berättar. Altare, altartavla, orgel, predikstol, nattvard. Vad allt är och används till. Präst, kantor och en som samlar in kollekten. Vad de har för uppgifter.

Och alla omtalas med ”han”. Prästen, han läser ur Bibeln och predikar. Kantorn, han spelar på orgeln. Och personen med kollekthåven, han samlar in pengar till mission eller välgörenhet.

Jag tänker på de små flickorna, som bara har gått i skola i en dryg månad, som inte får speglas i prästen, i kantorn, i församlingsmedlemmen med kollekthåven. Där ingen av dem uttalat förbjuds från att vara präster och kantorer, men där de uttalat – omedvetet, helt utan illvilja, jag är säker på det – utesluts från att vara desamma. Hur många andra roller och yrken utesluts de inte från, av gammal ovana och ett ogenomtänkt språkbruk?

Lindy hop-kursen börjar igen. Vi är rekordmånga dansare på plats, nästan 40 stycken i den nya danssalen vars luft snabbt blir tung och vars fönster immar igen. Jag dansar och svettas och skrattar, i lika delar. Det är trångt och roligt.

Så vitt jag kan uppfatta är jag den enda kvinnan som för, bland tjogtalet par. Alla män för. Alla andra kvinnor följer.

Därför gläder det mig så – när läraren pratar om ”männen” och det är förarna som avses –  att andra dansare korrigerar. Varje gång. Och att läraren snart korrigerar sig själv, när fel ord slinker ut. För vi är förare och följare i våra dansroller. Där spelar könet ingen roll. Och det värmer att känna att jag har mina meddansares stöd. I språket, och i dansen.

2 kommentarer

Under dagbok

Alla känner ett offer, ingen känner en förövare

Mitt nya sommarnöje är att gå på promenad längs villavägen och lyssna på feministisk podd under tiden. Kombinationen feministisk analys + solljus och sommardoft (bastu, hundloka, lupiner, tallbarr) är fenomenal.

20170625_191538

I det senaste avsnittet av Penntricket var Linnéa Claeson, som driver ett briljant instagramkonto, på besök. De pratade bland annat om sexuella trakasserier, näthat som kvinnor får utstå och mäns våld mot kvinnor. Inga ovanligheter, med andra ord.

Det som fascinerar mig är en tanke som tagits upp i flera omgångar, nämligen: alla känner något som blivit sexuellt trakasserad, men ingen känner någon som trakasserat.

Jag vågar påstå att jag pratar också för mina kvinnliga vänner när jag säger att vi alla har blivit utsatta. Fått oönskade blickar, kommentarer eller bilder. Blivit påtafsade eller påtvingade. Blivit offer för våld och våldtäkt. Jag har kommit rätt lätt undan, men vet att det i mina internetarkiv finns meddelanden (från män) som är av vidrigt slag, dansgolv och festivaler som har solkats av okända och objudna (mäns) händer på min kropp, situationer (med män) som jag i efterhand har insett att inte bara var vaga och obehagliga, utan rentav potentiellt farliga.

Mina solskenspromenader med feminism i hörlurarna ger mig möjlighet att i trygghet skratta, nicka igenkännande, ilskna till, bli ledsen, bli inspirerad. Jag känner mig stark och stärkt, känner stödet av systerskapet, hur alla medfeminister håller mig om ryggen, går bakom och framför och bredvid mig där på grusvägen, med hundlokan som blommar i diket.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Se

Patriarkatet säger:
flickor kan inte
leka tre och tre
tre eller fler
blir bara fel
kvinnor är konkurrenter
bara skvaller och tjafs
hugger varandra i ryggen

Jag säger:
se
mina högstadieår
mitt gymnasiegäng
(jag älskar dem så)
fem flickors famnar

se universitetet
fyra kvinnor
längs fram i föreläsningssalen
nu
(sju år senare)
fyra namn
i daglig Facebookkontakt

Ingen har någonsin hållit en kniv
och hade de kniv
skulle jag ändå anförtro dem
med mitt liv

2 kommentarer

Under skönlitterärt

Kroppshat. Fuck it.

Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.

Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.

Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.

Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.

År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.

Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.

Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.

Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:

1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.

Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.

Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.

Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.

Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.

5 kommentarer

Under dagbok