Etikettarkiv: kvinna

Hänförelse

Det var ju inte så att jag blev kär, inte precis – det var mera så att hon var den mest förtjusande kvinna jag sett i kanske hela mitt liv, och hade jag inte redan suttit så skulle jag helt klart ha funnit mig själv på golvet i ren hänförelse. Men nu satt jag redan på golvet och där stod hon, glittrande och intagande och jag tänkte på Hollywood och diamanter och Great Gatsby och att jag inte skulle kunna sova innan jag visste hennes namn.

När hon började dansa glömde jag till och med att fundera över hennes namn. Guldskorna gled över golvet och hårbandet glittrade, hon drog upp klänningen med ena handen för att, för att, ja, jag vet inte ens varför, för att skapa rörlighet eller för att retas, men hon var tatuerad hela vägen upp från ankel till lår, så högt som hon drog klänningen. Och de långa ögonfransarna! Och den röda blomman i håret! Och de där ögonbrynen som var vinklade så att hon alltid såg okynnig ut, även när leendet var av den oskyldiga sorten (och det var det sällan, hela hennes varelse bara ropade sofistikerade oanständigheter av det allra ljuvaste slag). Jag var glad över mörkret över publiken, att det dolde min hettande, utan tvivel höga rodnad.

Jag var nästan rädd för att se henne på närmare håll, rädd att stjärnglansen skulle dämpas när hon steg ut ur strålkastarljuset, att jag skulle se sömmarna i hennes paljettklänning. Men jag listade ut hennes namn, och om natten låg jag läge och vakendrömde om hur jag bjöd upp henne till en dans som i verkligheten aldrig skulle ske.

Annonser

1 kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Rebel Girl

Så kom dagen jag lyssnade på riot grrrl-musik. Och vad annat finns det att göra med en bra låttext än att skriva en dikt av den? (Svar: Inget annat. Och inte är den särskilt bearbetad heller. Now that’s punk.)

Rebel Girl

Hon är hela stadens rebell
kvarterens härskarinna
Tusch i fickorna och blicken höjd

Jag tror jag vill vara hennes bästa vän
Jag tror jag vill ta med henne hem
Jag vill prova hennes kläder

När hon pratar hör jag revolutionen
i hennes höfter: revolution
När hon går ser jag revolutionen
i hennes kyssar: revolution!

Dom säger: hon är ett dåligt omen
henne kan man inte lita på
hon förför våra kvinnor
och förstör våra män
och jag vill vara hennes bästa vän
jag vill ta med henne hem
jag vill dela hennes kläder

Jag älskar dig som en syster (alltid)
Jag älskar dig syster (alltid):
själssyster  blodssyster  stridssyster
väninna  härskarinna  älskarinna:

Låt mig vara din bästa vän
låt mig ta med dig hem
låt mig bära dina kläder!

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

Se

Patriarkatet säger:
flickor kan inte
leka tre och tre
tre eller fler
blir bara fel
kvinnor är konkurrenter
bara skvaller och tjafs
hugger varandra i ryggen

Jag säger:
se
mina högstadieår
mitt gymnasiegäng
(jag älskar dem så)
fem flickors famnar

se universitetet
fyra kvinnor
längs fram i föreläsningssalen
nu
(sju år senare)
fyra namn
i daglig Facebookkontakt

Ingen har någonsin hållit en kniv
och hade de kniv
skulle jag ändå anförtro dem
med mitt liv

2 kommentarer

Under skönlitterärt

Kroppshat. Fuck it.

Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.

Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.

Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.

Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.

År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.

Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.

Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.

Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:

1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.

Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.

Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.

Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.

Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.

5 kommentarer

Under dagbok

Hetero tills annat bevisats

I mitt Facebookflöde dök det upp en artikel med 5 saker straighta kvinna ska sluta säga till queera kvinnor. Jag har själv aldrig fått höra någon av de kommentarerna, tack och lov. Mina straighta vänner och bekanta är väluppfostrade, eller – mer troligt – så är jag inte så synligt normavvikande. Högt upp i kommentarsfältet fann jag en klassiker: ”Varför måste queera personer alltid påpeka att de är queera? Det är som att inbjuda till en diskussion om deras sexliv.”

Åh, denna tanke om att queert folk trycker sin sexualitet i ansiktet på Vanligt Hederligt Folk och att queerhet = sex. Förekommer i varje Pridesammanhang. Stör mig lika mycket varje gång. (Vi ska ta missuppfattningen om att queerhet = sex en annan gång.)

Jag var tvungen att svara på kommentaren: ”Därför att folk annars utgår från att vi är straighta”.

I dagens samhälle i stort ses du som hetero tills annat bevisats – och knappt ens då. För vissa queera är deras queerhet en viktig del av deras identitet. Att uppfattas som hetero kan vara obekvämt, obehagligt eller rentav skadligt. Som att människor inte ser dig som den du är. Att inte uttrycka sin queera identitet är att inte uttrycka hela sig, att på något vis begränsa sig för att inte uppröra folk.

Till det yttre passar jag rätt bra in i heteronormen. Sticker inte särdeles ut ur mängden med mitt utseende, beteende eller uttryckssätt. Ändå avskyr jag när någon utgår från att jag är straight. Om vi tar en enda liten del av min queerhet – sexuell attraktionen (som okunnigt folk tror att är hela queerheten, men som sagt, vi tar det en annan gång) – så verkar jag säkert straight för det mesta. De flesta som jag tycker är attraktiva är män. Men att på något sätt förneka, gömma eller nedvärdera de gånger jag attraheras av kvinnor eller andra, vore att förneka, gömma eller nedvärdera delar av mig själv som är lika viktiga och sanna som vilka andra delar som helst.

Ändå vet jag att jag själv gör samma misstag – tror att folk är straighta. Det går så per automatik att jag inte ens är medveten om det. När det sedan motbevisas är det inga problem att ställa om det i huvudet. Men ändå. Att inte ens jag, som själv är queer, kan utgå från något annat än normen. Så djupt rotad är den.

Åt helvete med heteronormen.

3 kommentarer

Under dagbok

Blodigt allvar

(Varning: innehåller flest svordomar)

Kanske är det för att jag i flera dagar har haft mens och mensvärk, trots att jag inte borde ha någondera. Kanske är det för att en ny studie visar att hormonella preventivmedel ökar risken för depression. (Som en bekant skrev: ”Det blir liksom en väldigt komplicerad frågeställning, ska jag välja att blöda bort eller riskera att deppa ihjäl mig?”) Kanske är det för att Polen vill skärpa sin redan ytterst stränga abortlagstiftning.

Men jag är så satans förbannad på det jävla patriarkatet som inte låter våra kvinnokroppar vara våra egna och må bra.

Det har sagts förr, men det tål att sägas igen: om (cis)män hade haft mens eller kunnat bli gravida, skulle det finnas gratis mensskydd, lagstadgad PMS-ledighet, oerhörd forskning kring mens och fertilitet. Preventivmedel skulle vara bättre, billigare och beprövade. Abort skulle ses som en självklar rättighet. Gynekologiska kliniker vore lika vanliga som R-kiosker.

Men då mens och graviditet ses som kvinnofrågor, är de nerprioriterade, nertystade. Inga pengar läggs på forskning om mens, gynekologbesök är dyra, mensblod ses som något smutsigt och äckligt. Jag är så himla trött på det att jag kunde spy.

Den här veckan har Radio X3M mensvecka. Så bra initiativ! Det måste pratas mera om mens. Vi måste bryta tabut. Vi som har mens måste få den hälsovård som krävs för att vi ska kunna leva utan smärta eller obehag.

Och den som inte har en livmoder ska vittu hålla käft om att begränsa aborträtten.

6 kommentarer

Under dagbok

Det är aldrig offrets fel, men…

Det finns de där sakerna som jag bara borde låta bli att läsa. Sedan så läser jag dem i alla fall och får kortslutning i huvudet.

Det talas om våld mot kvinnor. Ofta om sexuellt våld. Om hur Finland inte har lyckats med att förebygga och reagera mot våld i familjer. Det talas om de fruktansvärda saker som (oftast) kvinnor har blivit utsatta för — och sedan kommer kommentarerna.

Det är aldrig offrets fel, men…”.

Stopp.

Inga ”men”. Det finns inga ”men” efter ”det är aldrig offrets fel”. Det spelar ingen roll om hen hade kort kjol, var full, var otrogen, sov, tackade ja till en drink, flirtade, eller vad som helst annat. Det är aldrig offrets fel. Punkt.

När folk sedan kommer med jämförelser med om det vanskliga i att transportera guldtackor i öppen bil, eller lämna sin cykel olåst — då vill jag bara skrika. Som att en människas rätt till sin egen vilja och kropp kan jämföras med guldtackor, med cyklar. Som att en kvinna kan jämföras med ting. (Men hej, jag borde ju inte bli förvånad. Kvinnor objektifieras ju konstant i detta samhälle.)

Vad är den gemensamma nämnaren för så gott som alla våldsdåd? Förövaren är en man.

Och jag vägrar tro på att män är slavar under biologiska drifter, under testosteronet. Att de inte kan hejda sig, att ”pojkar är pojkar” och inte kan behålla kontrollen när de ser en lättklädd kvinna. Att det är kvinnornas fel att våldsstatistiken ser ut som den gör — alla kvinnor vill ju bara ha bad boys, och alla nice guys är ju så nice och skulle aldrig göra en kvinna illa. (Alltså, jag mår illa bara av att skriva allt det här, det är så äckligt fel på så många sätt.)

Det är år tvåtusen-fucking-sexton. Vad sägs om att vi kommer ifrån den felaktiga uppfattningen om att kön = biologi och istället börjar tala om sociala roller, skadliga könsnormer och samhällsstrukturer, och vad vi kan göra åt dem? Och aldrig mera fortsätter satsen ”det är aldrig offrets fel” med ”men…”?

10 kommentarer

Under dagbok

9. Hur feminismen syns i min vardag

Jag är språkstuderande och fritidspoet. Ord är mina verktyg och min glädje, men ibland hakar jag upp mig på dem och blir förvirrad.

Hur syns feminismen i min vardag?

”Syns” som… syns i mina hårbeprydda ben då jag drar på mig röda strumpbyxor? ”Syns” som syns i högen med litteratur inom feministisk språkvetenskap som har bott i mitt kök det senaste året, innan jag lämnade tillbaka alla böcker till biblioteket härom veckan då jag äntligen har avslutat min gradu? ”Syns” som syns i post it-lappen som sitter uppklistrad på mitt badrumsskåp?

DSC05145

Nä. Det handlar väl mera om vad jag gör i min vardag som bär tydliga, feministiska förtecken. Min förhoppning är ju att mycket av den feministiska ideologin ska bli så självklart hos mig att det inte krävs en aktiv ansträngning att vara feminist varenda minut. Samtidigt inser jag ju att jag hela tiden måste ha genusglasögonen på näsan och feminismen i bakhuvudet, för annars faller jag automatiskt in i det normaliserade, patriarkala sättet att leva, det sätt som jag har blivit lärd av samhället.

Nåväl. Det här är sådant jag gör:

Jag läser feministiska artiklar, bloggar och diskussioner på nätet, pratar om dem med mina vänner och ger mig ibland (ofta mot bättre vetande) in i debatter. Jag vill lära mig mer, nyansera min bild av världen och nå större förståelse.

Jag lånar, läser, pratar om och köper böcker av kvinnliga författare. Delvis för att det finns många bra kvinnliga författare som jag gärna läser, men också för att dra upp lånestatistiken och visa att det finns en efterfrågan på till exempel finlandssvenska, kvinnliga poeter.

Jag rättar mig själv i tanken. Ofta. Om jag ser en lättklädd kvinna, en tiggare, ett gäng tonåringar vid en busshållplats eller någon annan som får stereotypa tankar att dyka upp i huvudet på mig, så rättar jag mig själv. Frågar mig själv, ”varför tänker jag så här?” och tänker om. Vi har alla automatiserade, ofta fördömande tankar. Det är okej. Det som inte är okej är att stanna vid dem och låta bli att ifrågasätta stereotyperna.

Jag bemödar mig om att använda ett inkluderande och könsneutralt språk. Jag vill använda hen, säga forskare och inte vetenskapsman. Jag försöker prata om partner istället för flickvän eller pojkvän för att inte reproducera hetero- och  tvåsamhetsnormer.

Så här skrev jag i teorikapitlet i min gradu: ”Istället för att som tidigare anse att vi använder språket på ett visst sätt för att vi är på ett visst sätt, är dagens syn snarast den att vi är på ett visst sätt för att vi använder språket på ett visst sätt. Det här perspektivet innebär samtidigt att språkbruket inte bara konstruerar, reflekterar och upprätthåller den sociala verkligheten, utan den sociala verkligheten skapas och omskapas, ifrågasätts och i förlängningen också förändras med hjälp av språket. (Litosseliti 2006:9.)”

Jag vägrar skämmas. Det här är något jag fortfarande jobbar mycket på. Det finns så mycket som en kvinna (outtalat) förväntas skämmas över på något plan: utseende, matvanor, sexualitet, intressen. Jag vägrar. Jag vägrar skämmas över att jag älskar mat. Jag vägrar skämmas över att jag läser fanfiction och är en ivrig fangirl. Jag vägrar skämmas över min klädstorlek, över att jag inte är sminkad, har smutsigt hår eller går med orakade ben på offentlig plats. Jag vägrar skämmas över att jag är singel.

Jag försöker prata om feminism, queerhet, kön och rasism med vänner och familjemedlemmar som inte är så insatta eller intresserade. Det går inte alltid bra, men jag kan ofta inte hålla tyst. ”Du slåss bara mot väderkvarnar”, sade min far en gång. ”Jag vet”, svarade jag, ”men jag måste göra det för att kunna stå till svars inför mig själv”.

Frågor på det? Eller tips på annat som jag kan göra för att föra in feminismen mer i mitt liv?

2 kommentarer

Under okategoriserat

Kvinnan

Jag vet inte hur eller när det började, men plötsligt kom jag på mig själv med att leta efter kvinnan i mitt liv.

Eftersom jag inte visste vem denna kvinna var sökte jag efter henne överallt. Jag försökte se henne i rockabillyflickan med klarrosa läppstift bakom kioskdisken, i bibliotekarien då jag låtsades skumma igenom poesihyllorna, i min ovetande bästa vän sedan fyra år tillbaka då vi satt mitt emot varandra och drack te.

Jag drömde om någon som tyckte om att gunga trots att höfterna hade blivit för breda för lekparkens sittbräde, någon som inte bad mig sluta vissla, utan tryckte en kyss mot kinden och sjöng med i refrängen. Jag drömde om att hitta någon med mjuka axlar och öppet leende, som hade en steglängd som matchade min egen, en framtidstro som tog avstamp från samma magbotten. Jag drömde till och med vaga drömmar om ett hus, en förlovning, om att kanske en dag få barn med henne.

Saker som skrivs en söndag på en bänk nere vid åstranden.

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

2. Det här är feminism inte för mig

Minna Canth-dagen, jämställdhetsdagen, till ära ska jag ta mig an den andra rubriken i min feministiska blogglista.

Vad är feminism inte för mig?

Om det var plågsamt svårt att skriva om vad feminism är för mig, så är det lättare att skriva om vad feminism inte är för mig. Jag funderade över detta medan jag promenerade till butiken. Först känner jag mig dock tvingad till att ta upp två saker, två saker som för mig är självklarheter men som jag trots det ser att missförstås gång på gång. Alltså. Feminism för mig är inte att hata alla enskilda män (att däremot hata män som grupp och förtrycket den utövar eller hata den rådande mansnormen är en annan sak). Feminism för mig är inte att vilja ha ett matriarkat där kvinnorna innehar makten (själva definitionen av feminism innebär ju en vilja att uppnå j-ä-m-s-t-ä-l-l-d-h-e-t, tror folk att vi feminister inte vet vad vi själva gör?).

Sådärja. Nu då vi har fått det utrett, så kan vi gå över till andra viktiga saker.

Feminism för mig är inte att begränsa. Enkelt handlar det om att inte begränsa folks uttryckssätt, val och preferenser. Feminism för mig innebär inte att förbjuda alla flickor från att leka med rosa dockor och alla pojkar med blåa bilar. Det handlar om att erbjuda hela regnbågsskalan av, tja, allt till alla, oavsett kön. Feminism för mig är att bryta könsnormer – inte skapa nya, må vara motsatta sådana.

Feminism för mig är inte att döma. Det här hör starkt ihop med det ovanstående, och är något som jag har fått jobba mycket med – och fortfarande jobbar med. ”Jag dömer ingen, alla får göra och vara som de vill” är lätt att säga, men det kan vara svårare att hålla sitt ord i praktiken. Det är lätt att se en kortklippt, bisexuell feminist som jobbar som bilmekaniker som en stark förebild för kvinnor – men hur lätt är det att värdera en blonderad, heterosexuell feminist som är hemmafru på samma sätt? Om jag påstår att folk ska få tillgång till hela regnbågsskalan, så kan jag sedan heller inte rynka på näsan åt de kvinnor som intresserar sig för det nyaste modet och lackar naglarna ljusrosa eller åt de män som älskar att meka med motorcyklar och dricka öl i garaget. Anna kaikkien kukkien kukkia gäller både blommor och människor.

Ett problem som jag ser här, är att det återigen är det kvinnliga som nedvärderas. Mannen är normen, det omarkerade, det självklara och naturliga. Kvinnan är ohjälpligt Den Andra. I jämställdhetens namn uppmanas kvinnor våga ta för sig, satsa på karriären, armbåga sig fram, höja rösten – allt sådant som förknippas med mannen i dagens samhälle. För att uppnå jämställdhet ska alltså kvinnor bete sig mer som män.

. Det är inte feminism för mig.

2 kommentarer

Under okategoriserat