Betänk livets korthet

”I dag har det nog inte gått hårt”, skriver jag i dagboken en onsdagskväll sent i juli. Hela dagen har släpat fram fötterna i för stora gummistövlar. Det blev tidig väckning för att ta upp nät, och jag slås igen av vilket skitgöra det är att fiska. Det var ostadigt väder hela dagen, och just när vi var ute på sjön kom en regnskur, så innan näten var upp var jag blöt in på underbyxorna. Då är det bra att ta en frukostpaus med havregrynsgröt innan andra halvan skitgöra: rensandet och filéandet. Fiskinälvor under naglarna, fiskfjäll fastlimmade på händerna, dylukt i näsan i timtal efteråt. Varje gång vi kånkar nät och fiskhinkar längs med vägen frågar jag mig själv varför vi riktigt gör det här, men ändå är jag där någon dag senare igen, kånkande samma nät och hinkar. Kanske för det vi åt till sen middag: egna potatisar, egna morötter, egen sallad och tomat, och gäddfärsbiffar på egen fisk från tidigare i somras.

När fisklukten var bortskrubbad från fingrarna så gott det gick var det dags för dagens programpunkt: ett besök i byakaféet i Jungsund, som hade öppet näst sista dagen för säsongen. Förutom villafolket dök också min morbror upp, och vi åt färska grisar och enorma glassportioner och drack kaffe och tjärsmakande limsa i den dunkla stugan. Ett kort och rejält och givande besök. Jag är så nöjd över att vi kom oss dit, just sådana här små utflykter är vad jag tycker om. Nästa år ska jag fara dit igen, om lifvets korthet tillåter.

(En tavla inne i kaféet. Betänk: Lifvets Korthet. Dödens Visshet. Evighetens Längd! Vissa dagar tänker jag inte på annat än livets korthet och dödens visshet. De dagarna stannar jag vid små byakaféer som jag vanligen bara kör förbi, och skickar foton av min dag åt mina vänner, och säger femtio gånger extra åt sambon att jag älskar honom, och sitter kvar med mommo trots att kaffet är uppdrucket, just för att livet är kort och döden är given och en dag är det för sent för kaféer och kärlek, så den enda dag för sådant är just denna dag i dag.)

En störning i kyrkan

På söndagen som avslutade prideveckan här i Vasa var det tvåspråkig regnbågsgudstjänst. När jag bodde i Åbo gick jag regelbundet på högmässa i domkyrkan, kanske en gång var eller varannan månad – jag var oftast ensam om söndagarna, och att sitta under de medeltida stenvalven gav en känsla av om inte gemenskap så nog andlighet och frid, en stunds vila. Här i Vasa tror jag inte att jag varit på en enda högmässa en vanlig söndag, knappt ens till julkyrkan alla år. Rent krasst är det väl för att jag numera ofta har sällskap och program om söndagarna – och dessutom är Trefaldighetskyrkan inte alls lika vacker som domkyrkan i Åbo. Men nu var det alltså regnbågsgudstjänst, och biskopen skulle predika, och jag tänkte att om biskopen stöder oss, ja, då vill jag stöda honom.

I kyrksalen hängde några regnbågsflaggor och färgglada vimpellinor, och framme mot altaret låg uppspända fler färgade paraplyer. Den ena prästen hade en regnbågsfärgad stola och den andra hade regnbågsfärgat hår. Förvånansvärt smidigt gick det också att ha förrättningen på två språk – de som talade eller läste växlade eller turades om på respektive språk, trosbekännelsen och Fader Vår reciterade alla på sitt eget modersmål. Psalmerna, hälften av dem på svenska och hälften på finska, var alla från psalmbokstillägget, så jag kunde inte en enda. Men inte kan jag ju spanska heller, som musikinslaget sjöngs på, men jag kunde ju uppskatta musiken och de sydamerikanska rytmerna för det.

Biskopen predikade inte från predikstolen, utan stod längst framme i kyrkan och talade. Han talade om att vara utanför, om hur det lätt uppstår frågor som: Varför får jag inte vara med i gemenskapen? Är jag annorlunda? Är det för att jag stör? Det där sista stannade hos mig. Jag tänkte hur en vän berättade om att man som icke-binär kan få diagnosen muu sukupuoli-identiteetin häiriö. Tänkt att diagnostiseras med störning för att man vill vara den man är. Jag tänker på Eeva Kilpis kända dikt, om hur en störning kan vara ack så välkommen: ”Sano heti jos minä häiritsen, / hän sanoi astuessaan ovesta sisään, / niin minä lähden saman tien pois. // Sinä et ainoastaan häiritse, / minä vastasin, / sinä järkytät koko minun olemustani. / Tervetuloa.”

Nattvardsbrödet var av en helt ny sort för mig – inga tunna pappersrundlar till oblat, utan en skiktad bit bröd med rejält med tuggmotstånd. Jag tuggade fortfarande på det när jag gick tillbaka till kyrkbänken. Nattvardsvinet var precis lika gott som jag mindes det – jag har för mig att det är portvin.

Att gå på högmässa ensam är ändå lite knepigt. Att sitta i kyrksalen och följa med högmässan går bra. Kyrkkaffet efteråt är svårare. Det är en utmaning för den sociala orken (som det varit skralt med den senaste tiden). Och för den sociala kompetensen! Så mycket av den har fallit i glömska under pandemitiden. Jag kunde inte uppbåda någondera tillräckligt för att slå mig ner och prata med okända eller ens halvbekanta människor, utan tog mig kaffekopp och satte mig ensam vid ett bord. Jag hade velat säga hej till biskopen, men också det får bli en annan gång.

Men. De små rosa bakelserna med regnbågshjärtan på. De var så goda att jag tog två.

Full av kontraster och samtidigt helt självklar

Vardagen är full av kontraster och samtidigt helt självklar. På morgonen tar jag upp nät, äter gröt och rensar och filéar sju abborrar. På eftermiddagen klistrar jag regnbågsfärgade plaststenar kring ögonen och far på queer paneldiskussion och pubquiz. (Bildbevis i form av en suddig selfie på vägen hem.)

Vi är kanske femtio människor i källarpuben, och jag undrar om jag någonsin sett så många (förmodade) queera på en gång på samma lilla yta. Det är förundrande och befriande. Panelen diskuterar under temat hbtqia+ och ensamhet i Österbotten, och publiken skrattar, applåderar och nickar igenkännande. Jag gör detsamma, känner igen mig i de outtalade, ofta religiöst-kulturellt förankrade förväntningarna – nej, inte ens förväntningarna utan självklarheterna – att alla är hetero. Att det inte ens finns ett alternativ. Att sedan, när man har kommit ut en första gång och sedan alla gånger därefter, alltid bli en slags ambassadör för alla regnbågspersoner. Att känna att ens egen historia, som någon som aldrig lidit av sin queerhet och som passerar som straight, inte är värd att berättas (Får det finnas också andra historier än de om lidande? undrar panelisten). Att känna sig som en fejkqueer, att vilja anamma en viss stil eller ett visst utseende för att det är så man tror att queera ska se ut, att spela upp eller spela ner sin queerhet beroende på situation.

Det är sorgligt och vackert och bekant och stärkande.

Efter paneldiskussionen blir det pubquiz, och vi skriver ”Merete Mazzarella” och ”Albus Dumbledore” och ”Förintelsen” som svar. Vad är Förintelsen? frågar elvaåringen som är med i vår grupp, och det hisnar till. Hur förklarar man det för en elvaåring, i hastigheten i en frågesport? Jag är glad över att elvaåringens mamma är med och hör en viskande förklaring om nazister. Vi vinner inte pubquizet, men jag har roligt och stannar längre än jag tänkt. Folk kommer fram och pratar efter att jag har tagit tillfället i akt och berättat om regnbågskaféet som Folkhälsan ordnar från hösten igen, vill vara i kontakt och dela info. Jag skriver upp namn och mejladresser i telefonen.

Samtidigt.

Ansiktsmaskens gummiband spänner bakom öronen. Jag är den enda med mask men dömer ingen – gudarna vet att vi är trötta på det. Och jag är trött. Stora folksamlingar tär på, nu ännu mera än före pandemin. Jag är inte ensam, men jag är lite lite på sidan, helt utan någons förskyllan. Jag är uppenbart nykter när jag går ut för att ta luft och vidtalas av en som är uppenbart full, och jag kan inte riktigt uppbåda tillräckligt mycket artighet för att bemöta det. Jag längtar hem efter te och smörgås, så jag kör hem och dricker te (Earl Grey) och äter smörgås (rostat bröd med Nutella). Jag är nöjd över att jag for, och jag är nöjd över att komma hem. Som Walt Whitman skrev: Do I contradict myself? / Very well then I contradict myself, / (I am large, I contain multitudes.)

Vardagen är full av kontraster och samtidigt helt självklar. Pride är full av kontraster och samtidigt helt självklar.

Gå längre ut i skogen

Jag sitter i skräddarställning på yogamattan, första gången på flera veckor. Jag tänker på att jag måste vara så snäll, så snäll mot mig själv och min kropp. Inte tro att jag direkt kan återgå till samma rörelsevanor som jag hade tidigare. Att för många veckors för mycket arbete och för lite rörelse tar på. Att varje liten stretchning, varje promenad är till godo.

Jag sitter i skräddarställning på yogamattan, och från nedervåningen hörs dammsugaren vråla när mommo städar. Utanför den öppna vindsdörren brummar ett lågt flygande plan, och Nisse skäller på förbipasserande. Jag tänker att detta är symbolen över hur mitt liv sett ut de senaste veckorna. Ett desperat försök till lite ro. En omvärld som inte på något vis samarbetar för att nå det. ”Det låter inte som en Sandra-sommar”, säger en vän när jag ligger på rygg på golvet och talar i telefon med henne en dag. Nej, det gör ju inte det.

När jobbet har tagit slut för terminen gråter jag inte längre varje dag. Jag sover äntligen bättre, något som förstås också sammanfaller med att värmeböljan har gett med sig. Nästan varje dag nu mullrar åskan i fjärran, åtminstone en gång. Premiären för sambons sommarteater blir framskjuten en vecka, och vi inser hur bräckligt det korthus av planer vi har byggt är. Ett kort tas bort, och stora delar faller samman. ”Nästa sommar”, säger jag ofta. ”Nästa sommar ska jag inte ha något alls inplanerat. Nästa sommar ska inte vara som den här.”

Men det finns ju de där ljuvliga stunderna också, inte är det på det. Jag har två vänner på besök och äter sommarens första rabarbersmulpaj. När vi sitter på verandan dyker en räv upp, som nog har dragit omkring vid mommos veranda redan tidigare. Nu tassar den totalt orädd kring stenarna vid grillen, äter matrester som vi slängt till skogs, rycker varken till för människoröster eller hundskall. En vän ger den namnet Ruben. När jag skriver dagbok den kvällen ser jag tre gånger hur Ruben nosar kring komposten.

Morgnarna är bäst, då dagen fortfarande ligger framför en, orörd, ogjord. Jag får tid att läsa, att skriva, att tänka, inser hur viktigt det är för mig med sådant. Huvudet får vila med korsord, dikter, romaner, tidskrifter, sommarkurser – jag inser att inledningsraderna till Jag såg dig av Kraja, min självklara sommarmusik, kommer från 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren, och det visar igen på hur världen är uppbyggd. Lager på lager på lager. Text på text på text. Det ena leder alltid vidare till det andra.

I dag är det sommarens och diktens dag. Kanske jag ska . Kanske jag ska läsa en dikt. Kanske jag ska skriva klart en dikt. Något om att inte vilja gå ut i samhället, om att vilja gå längre ut i skogen …