Systra mi

I dag är det syskondagen. Eller så var det syskondagen redan 10 april. Det är lite olika, hur man räknar, var man är. Vi är på olika ställen i dag, min syster Julia och jag, men närmare varandra än vi varit på flera månader – och nästa vecka, ja, då är vi i samma stad igen för sommaren! Jag tänker mig: skumpa, ettmeddaskaffi på villan, sushilunch, road trip. (Syrran är världens mest upptagna, men man kan ju drömma!)

Här är hon, min finaste lillasyster, och hänger på en båt förra sommaren. Hon är en väldigt duktig fotograf och bloggar också, om resor, livsstil och företagande, på juliaholmqvist.com, så det lönar sig att kolla in om man är intresserad av sånt. Jag blir alltid hungrig av hennes matfoton och tänker att jag ska följa hennes tips om egenföretagande, men sedan kommer jag aldrig till skott (se längre ner).

Jag brukar (eller brukade, för ju äldre vi blir desto mer gemensamt känner jag att vi börjar ha) skämtsamt säga att det enda vi har gemensamt är våra föräldrar. Vi har olika temperament, känslighet, intressen. Julia har en förmåga att alltid landa på fötterna (ibland undrar jag om våra föräldrar har ingått någon slags pakt med högre makter, om hon har fått en specialiserad skyddsängel), och är driven och företagsam på ett sätt jag bara kan drömma om. Jag älskar henne gränslöst och till tidens ände.

En av de allra, allra bästa sakerna med att ha rest så mycket med familjen är all kvalitetstid jag har fått tillbringa med min syster. När man delar sovrum och badrum under intensiva dagar, sitter bredvid varandra på långflyg och väntar på samma flygplatser, så kommer man varandra närmare på ett annat sätt än under en vardag där båda är upptagna med sina liv och, som det har varit under många år, bor på olika platser. (Tacka vet jag Whatsapp. Där kan man chatta under dagen, och skicka bilder på Nisse och vad man gör under dagen, och bestämma telefondejter.)

Vi har fått upptäcka bland annat Budapest, Prag, Kreta, London, Kap Verde, Lissabon, Thailand och Gdansk tillsammans. Här dricker vi cappuccino i Rom höstlovet 2017. Syns det att vi är släkt? (Jag skrattar nu när jag ser de här bilderna. Det är ju helt klart vem som är utbildad estenom och vem som är humanistfjant.)

Jag skrev en dikt till och om min syster för ett par år sedan. Den står sig alltjämt.

Systra mi

Mitt tidigaste minne:
springa i sjukhuskorridorer
en nyfödd knubbis
som ska komma att bli
längre än jag

Vi delar rum
smygsover i samma säng
blicken på klockan:
20:59 till 21:00
Önska dig något

I mitt liv
har hon alltid funnits

Om somrarna
spelar vi kort
tills korten tar slut

Efter kraschen:
kunde inte tala
inte hålla en penna
men skrev med fingret
i min handflata
XXXXXXXXde första och viktigaste orden

Folk blir förvånade
Ni liknar inte alls varandra!
Vi råkar bara ha
samma föräldrar
samma familj

samma släkt
samma liv och blod
Jag är inte
om hon inte är

Kaffe och apelsinjuice
solglasögon mot morgonen
och ut ur det öppna fönstret
(där vi langade koppar och glas):
One day, baby, we’ll be old…

Knöliga kuvert på posten
med gåvor och bilder på grisar
textmeddelanden med citat
ur sånger vi skrattar åt

små små tecken till tröst
när vi är ifrån varandra

Kom och sjung!
säger hon
Jag har lärt mig
en ny låt på piano

Vad som helst
tänker jag
vad som helst

Morgonlistan

Morgon i stan denna maj:

• vakna av väckningssignal på telefon
• se om det hänt nåt viktigt på Whatsapp under natten
• vingla ut till badrummet
• tillbaka i sängen för att skrolla genom Instagram och kanske Facebook
  (dålig vana, jag vet)
• stiga upp så småningom
• dricka ett glas vatten, kanske
• sätta på någon bra musik
• laga frukost
• äta frukost framför datorn

Morgon på villan denna maj:

• vakna av Nisse som gnäller
• se om det hänt nåt viktigt på Whatsapp under natten
• vingla ner för trappan och ut på verandan för att vingla till badrummet
• korva på sig mera kläder (fleecejacka, yllesockor, crocs)
• ta hunden med sig för att gå och hälsa på mommo och moffa i grannstugan
• gäspande ta en promenad med en ivrig hund
• lämna hunden på verandan, för han vill inte vara nån annanstans
• lägga igång en brasa, möjligen hämta in mera ved om man inte var förutseende nog att göra det kvällen innan
• dricka ett glas vatten, kanske
• ge Nisse frukost
• laga egen frukost
• äta frukost framför Vasabladet, telefon, datorn, något annat

Saker jag tänkt på den senaste tiden

Saker jag har tänkt på den senaste tiden:

1.

De dikter jag publicerar här på bloggen
verkar ofta läsas biografiskt,
rakt av gällande
mitt liv.

Efter VERY VERY GAY INTENDED
har jag fyra gånger fått säga:
Flickvännen är fiktiv.

(Klart jag skriver ur
mitt liv
men inte exakt
mitt liv.

Varje text som skrivs
– till och med de faktabaserade –
är ett fiktionaliserande
av verkligheten.)

Jag skulle inte vilja ha
disclaimers efter varje dikt
utan ha tilltro till folks läsförmåga.

Men som en vän sa:
Kanske är feltolkningen
(jag = författaren)
ännu vanligare gällande just dikter?
För att de uppfattas
som så personliga
och känslosamma.

2.

En dag ska vi alla dö
men alla andra dagar
ska vi leva.

3.

Kanske jag borde sluta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.

4.

Kanske jag borde fortsätta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.

Fortfarande ljust fortfarande varmt

Det är +26 grader i lägenheten och alla mina sommarkläder är på villan. ”Jag ska snart börja jobba”, tänker jag där jag sitter i fåtöljen i korsdraget, i ett försök att svalka ner mig, ”riktigt snart.”

I lördags hade jag inflyttningsfest. Mamma hade hjälpt mig att planera och ordna (vilket behövdes, med tanke på att jag var i Helsingfors torsdag och fredag). Det fanns skumpa, vin och öl; rågknappar, cocktailpinnar och bröd; frusen chokladosttårta, petit chouxer och lösgodis (lösgodis är mycket viktigt, speciellt i kombination med skumpa).

Jag kände mig fin i svepande svarta byxor, rött läppstift och näsring i silver. Vi svettades, pratade, skrattade, dansade och drack whisky till soluppgången. Jag var så trött, så trött efteråt.

Nästa dag tog det mig nästan 12 timmar att städa undan, men det var nog mest för att två vänner kom på frukostkaffe (och sedermera stannade ända till kvällen). Sådana dagar behövs också, när man har tid att sitta i timtal kring köksbordet och prata om allt sånt som är viktigt på riktigt; om att vara sann mot sig själv.

Igår bjöd jag över en vän på late afternoon tea, bakade scones i värmen och gjorde falsk clotted cream. Vi satt i soffan och pratade om litteratur. Hen undrade om jag någonsin har tänkt skriva en diktsamling. Jag sade att jag har tänkt på det sedan jag var sexton, men att jag inte har tillräckligt mycket att säga.

När jag skulle sova – fortfarande så ljust, fortfarande så varmt – låg jag och strök med handen över de blommiga tapeterna, och tänkte att jag ändå kanske har något att säga. Några små rader i telefonen bara, för att inte glömma dem, så ska vi se om de ännu blommar ut här i värmen.

Det kommer skrivas dikter om den här kvällen

Helgen är blåsig
med häftigt regn.

Ingen sover tillräckligt
och sömnbristen övergår i skratt.

Det tittas på film.
Det firas morsdag.
Det badas bastu.

Utanför bastufönstret:
sammetsröda tulpaner
gula vårkragar
vallmo i knopp
– gräset kyligt under bara fötter.

Någon ringer:
Kom med ut!
Du kanske får dikter att skriva
om den här kvällen.

Jag svarar:
Det kommer skrivas dikter
om den här kvällen.

Det kommer skrivas dikter
om den här kvällen.

I really like this look even though I’m really uncomfortable at the same time so please be nice to me

Det är kall första maj, och jag skickar ett foto till några vänner:

Jag: Är det vappen? Är det Pride? Vem vet? Vem bryr sig?
Jag: Ska nu dra ut på stan och känna mig ungefär lika delar cool och obekväm.
Vän: Haha, det är just så det är!!
Jag: Det är väl också ett slags statement, hah: ”I’m here, I’m queer – and I really like this look even though I’m really uncomfortable at the same time so please be nice to me”.

Det regnar dessutom, så jag svänger i dörren för att ta med mitt regnbågsfärgade paraply. Vädret till trots är det mycket folk på stan, jag kryssar mellan marknadsstånd, sockervadd, lakritsremmar, hundar.

Inne i köpcentret råkar jag på en vän. Hen har också studentmössa, och har ritat små svarta figurer över pannan och invid ögonen. Ett hjärta, några prickar i konstnärligt utförande. Det första hen gör är ger mig komplimanger för glittret, för nässmycket.

När vi skiljs åt känner jag mig mycket mera cool än obekväm.

VERY VERY GAY INTENDED

Jag:

Det är faminej
o m ö j l i g t
att flirta med flickor
i den här skeva världen

Hur ska man få henne att fatta
(hon som är så smart
så söt
så rolig
så sexig —
ska jag sluta
innan jag blir
en kliché?)
att ”I like you very very much”
inte bara är vänner emellan
utan
VERY VERY GAY INTENDED

Jag har bjudit henne på bio
Jag har bjudit henne på drinkar
Jag har bjudit henne hem på te
med tydliga och oanständiga avsikter
(vi kysstes i soffan
nästan. nästan.
benen som ett trassel
mina fingrar mot hennes ärmfåll
hennes händer på mitt knä)

Och dagen efter säger hon
hur trevligt hon hade det
vilken fin vän jag är
och jag tänker bara:
JAG KUNDE VARA DIN FLICKVÄN
OM DU BARA LÄT MIG

Vad ska man riktigt göra
för att få dem att fatta?

Hon:

Jag skickar dem en artikel:
10 Signs She’s Actually Flirting With You
och ser till att uppfylla
minst 8 av dem

Det allra minsta

Jag drömde att jag var trött, så trött, på gränsen till medvetslöshet. Jag orkade inte hålla ögonen öppna, ramlade ihop invid ett skåp då benen helt enkelt inte längre bar. Nu händer det igen, tänkte jag. Golvet var så välkomnande stadigt, hårt och verkligt under kroppen. Här tänkte jag ligga. Det här var inget nytt tillstånd, jag befann mig i detta stadium i kortare och längre perioder. Det var som att gå in i sig själv, i något ombonat och halvt drömlikt, med ytterst små länkar till omgivningen.

En vän kommunicerade med mig via lappar, som jag kunde läsa genom små, små ögonspringor när jag hade tillräckligt med kraft för att orka lyfta lappen mot ansiktet. Innan han gick strök han mig över ryggen, över handen, och det var skönt att känna hans närvaro på detta konkreta sätt, då jag knappt orkade lyfta på huvudet för att se honom.

Min pappa kom och hälsade på. Jag kunde inte öppna ögonen, men orkade nicka det allra minsta och log med ena mungipan ibland. När han skulle fara fick jag tre gånger anstränga mig till det yttersta för att kunna viska fram: ”Säg hej … till mamma.”

Det fanns ändå inget sorgligt i min oändliga utmattning, inget som oroade, inget som behövde åtgärdas, bara väntas ut. Det var bara så det var.

Postpoesi: efter april

Det är maj nu. Kall och regnig maj. Men det var april, varm och solig april, och nu ska vi titta tillbaka lite på den gångna diktmånaden.

År 2019 var sjätte gången jag var med i National Poetry Writing Month. Det betyder minst 180 dikter skrivna i glädje och frenesi. Hur gick det då i år? Rätt bra, även om det inte var min bästa lyrikapril. Den första veckan flöt bra på, men sedan tillbringade jag en vecka hos KJ i Pargas, och sen blev det påsk, så då bröts också flödet. (Nästa år ska jag banne mig ha semester i april och bara skriva skriva skriva. (Det är också en nåd, att tänka att det kommer ett nästa år, en nästa april.))

Som jag skrev en dag:

Jag säger (till mig själv):

det finns alltid
imorgon imorgon imorgon
nästa år nästa år nästa år

I år blev det 33 dikter under dessa 30 aprildagar. Statistiskt sett måste några av dem ha blivit bra. Mina personliga favoriter blev en tebjudning, en död duva, och poesi som terapi. Tre av dikterna var på engelska (en dag skrev jag både en engelsk och en svensk version av samma dikt). Tre av dem var på rim. Hälften av dem (17 st) följde dagens prompt som presenterades på napowrimo.net.

Tack till er alla, som har läst och kommenterat! Det värmer en poets hjärta att veta att dikterna blir lästa. Att dessutom få höra om läsningen i form av kommentarer, på bloggen eller via andra medier, är helt enkelt guld. Guld.

Här kommer nu en sista dikt från april, fram tills nu opublicerad. Må det inte dröja länge innan fler dikter dyker upp här.

Aprillyrik dag 21 – Skog och ängsmark

Mitt sovrum är tapetserat
av skog och ängsmark ―
dunkla grangläntor med skogsstjärna
mörka kärr som omges
av getpors och ängsull
smörblommor och prästkragar
blåklockor och ekorrbär

ovanför huvudkudden växer smultron
som endast syns
i halvvakenhet
blinkar man för många gånger
så försvinner dom

skogen ger ro

blomsterdofterna söver oroliga själar
lugnar tankarna med kamomill och malva
det blåser ljumma västanvindar
doften av midsommarrosor och syren
lägger sig
över lakan och linne

under kudden: mylla och frön

Glada vappen och första maj!

Glad vappen och första maj! Här är jag på väg från Topelius mösspåläggning och Pedavoces trappsång. Jag försöker fortfarande reda ut precis hur man firar valborg här i Vasa. I Åbo som studerande var firandet givet: lyssna på när Brahe Djäknar sjöng in våren på Vårdberget, vänta på ”Studenter! Våren är här! Mössorna på!” och sedan hem till någon för att äta och dricka gott. Dagen efter, på första maj, var det picknick på samma berg. (Om vädret var alldeles för ruggigt gick det bra att ha picknick på valfritt lägenhetsgolv också.)

I år drömde jag om en valborg med rött läppstift, skumpa och gott sällskap – och precis det fick jag.

Eftersom jag aldrig hade en studenthalare har min studentmössa, på något vis och utan att jag planerat det, blivit min studenthalare, där jag samlar på mig märken och pinsar. Mössan är en Fredriksom i storlek 57, med Vasa nations färger i fodret. När jag skulle köpa mössan ville jag så gärna ha en just Fredrikson, eftersom både min mammas och min pappas studentmössa var en sådan, och till all lycka hittade jag en Fredrikson i (då) rätt storlek (numera är den snäppet för stor!). Instoppad under svettbandet på insidan finns fortfarande en lapp där det står ”Sandra Holmqvist 3CM”, för att rätt mössa skulle hamna till rätt person under studentdimissionen.

Till vänster på den svarta sammetsstrimmeln – ja, jag googlade det ordet – finns majblommor från 2011 och 2018. Jag ska ännu köpa årets majblomma. Uppe på skullen till vänster sitter en turkos pins där det står ”tala gärna svenska med mig” och ”MOLEMPI PAREMPI”. Till höger finns en stor suffragettepins som jag köpt från Historiska museet i Stockholm i samband med lajvet Suffragette!. Den är gjord enligt en verklig förlaga. En annan pins i samma serie, med texten VOTES FOR WOMEN, sitter tillsammans med ett rosa band stadigt på slaget till min mörkblå kappa. Mitt fram på mössan sitter den stora lyran som mössan kom med – som jag aldrig bytte ut till den mindre lyran från Åbo Akademi. Slöseri på pengar, tänkte jag.

Min studentmössa händer till vardags på min tambursmajor, och jag bär den varje valborg och första maj. En vapphelg var vi på turné i Spanien med Florakören, och KJ och jag hade förstås tagit med oss våra mössor för att bära dem på nämnda dagar. Folk hälsade glatt på oss med honnör, ropade marinero efter oss, och frågade oss var vi hade vårt skepp.

Hur ser din eventuella studentmössa ut? Vad har du för relation till den?