dagbok

Jordgubbar i november

I går var jag på min första uttalade dejt. Det har varit en lång väg dit.

Jag blev utbjuden sent om kvällen den första maj, krisade i ungefär en vecka, och den sjunde maj svarade jag att jag gärna går på dejt, ifall frågan fortfarande var gällande. Det gjorde den.

Det blev aldrig någon dejt under sommaren, för vi hade båda så fullt upp med våra liv och arbeten och sommarteatrar, och under hösten var vi bortresta i olika omgångar. Men på svenska dagen, ett halvt år efter att jag tackat ja, blev det av: middag och efterföljande teater.

Jag hade nyköpt klänning (som inköptes för ett annat festligt tillfälle, ska erkännas, men som fick invigas nu) och min partner hade matchat sin slips, och jag var till min egen förvåning nervös när vi möttes i teaterns foajé. Jag skulle ha förstått det om dejten hade ägt rum då i maj, men nu har vi ändå varit ihop sedan sen augusti, så lång och så kort tid på samma gång.

20191106_184613

Vi beundrade den viborgska kristallkronan, som är tillbaka i teaterhuset efter år i exil, och den både bildliga och bokstavliga kronan på verket i den nyöppnade restaurangen. Det var också det enda fotot jag tog under kvällen, för här om dagen såg jag en video om hur mycket smarttelefonerna distraherar och stjäl vår uppmärksamhet, så jag hade bestämt mig för att hålla telefonen utom synhåll och hörhåll. Min partner, som jobbar i teaterhuset, berättade också om vad som hade hänt med kristallkronan under teaterns 100-årsfest veckan innan. Den har inte riktigt ännu återhämtat sig, så att säga.

Maten var underbar: skumpan var kall och torr, parmensanrisotton med svamp och vattenkrasse krämig, och till efterrätt åt jag Grand Marnier-marinerade jordgubbar med vispad grädde och maräng. Den första skeden var som att ögonblickligen förflyttas tillbaka till juli, sötman och smaken och känslan. ”Man kunde gråta för mindre”, sa jag, och senare under kvällen grät jag både för mindre och för mer. Vi såg Spelman på taket och det var länge sedan jag blev så tagen av en pjäs. Jag skrattade högt under första akten, och grät mig igenom den sista halvtimmen av pjäsen. Skådespelarna var fantastiska, berättelsen berörande och dockorna briljanta. Spelman på taket går på Wasa Teater ända in i mars, så det finns ännu tid att se den!

”Tack för att du frågade ut mig”, sa jag när vi gick hem i armkrok genom kyrkparken. Det var kylig och mörkt, bara rönnbären lyste grant på de annars nakna trädgrenarna.
”Tack för att du svarade ja”, sa han.

dagbok

Svarta snörkängor

Tiodygnsprognosen lovar enstaka minusgrader nästan varje dag och jag njuter storligen av frosten. Världen blir vacker och tankarna blir lättare. Nu är det dessutom november, så jag berättigar härmed mig själv och alla andra hugade att börja nosa på julstämningen. Inga tomtar och julgranar än, nejdå, men nog levande ljus och glögg. Och kanske sådan här musik på i bakgrunden?

Mina trognaste läderkängor har gått sönder. De har redan tidigare gått upp i sömmarna, gått upp i limningarna, spruckit i lädret, och nu senast gick en dragkedja sönder. Jag ger upp tanken på att laga dem och beger mig ut på jakt med min mor efter nya kängor.

20170503_190239.jpg
Mina trogna kängor som under flera år tagit mig runt i Stockholm, London, Lissabon, Prag, Rom. Och många andra ställen!

Mina krav på kängor:

  • svarta
  • snörning
  • helt i äkta läder
  • redig gummisula i ett stycke
  • skaftet upp till halva vaden
  • löstagbar innersula
  • tillverkade i Europa

Det är kanske inte förvånansvärt att de också ska vara bekväma. Det kravet går före alla andra krav. Jag vägrar köpa skor som skaver, klämmer eller som är stela och ”ska gås in”. Här ska inte skor gås in, här ska de vara bekväma från början.

Vet ni hur många svarta snörkängor det finns som är obekväma som fasen, i fejkläder, tillverkade utom Europa, har stötdämpande innersulor som absolut inte går att rubba, har korta och fladdriga skaft, eller bara helt enkelt är fula? (Ja, det var kanske ett outtalat krav: de ska vara fina. Men jag anser också att om de uppfyller de ovanstående kraven är de per automatik snygga.)

Och vet ni vad? Jag anser inte ens att mina krav är orimliga på något som helst vis.

Marknaden är av en lite annan åsikt. Jag hittade faktiskt ett par som uppfyllde nästan alla krav, ett par herrkängor i storlek 41. Det var storleken som gjorde att jag inte slog till direkt utan sov på saken en natt, och när jag återkom till butiken dagen efter så konstaterade jag det som jag hade anat under min väntan – de var, sist och slutligen, för stora. Storlek 40 skulle säkert ha varit ypperliga. Finns de i storlek 40? Nå nej.

Inga skor blev köpta (men däremot köptes oväntat en festklänning inför min systers vigsel senare i år, till och med tillverkad i Finland!) och jakten på de perfekta snörkängorna fortsätter. Tipsa om märken och butiker i Vasatrakten i kommentarsfältet!

dagbok

Stockholm & Downton Abbey

Mina Stockholmsplaner var att:

  • umgås med två vänner, samt
  • gå på bio.

Det var det. Planerna fullföljdes med stort nöje.

20191013_123553

Att återse Downton Abbey var verkligen som att komma hem till en kär släkting. Biopubliken var engagerad, skrattade högt och drog kollektivt efter andan. Jag känner karaktärerna, deras egenheter, önskningar, rädslor. Jag känner det där huset, kan precis föreställa mig höjden på trappstegen som finns mellan tjänstefolkets och herrskapets våning, de vidsträckta gräsmattorna, grusuppfarten invid huvudingången. Som biotilltugg hade jag lösgodis i tantiga och barnsliga smaker: viol, lakrits, körsbär, hallon, marshmallows.

En av mina favoritsysselsättningar är att titta på när folk lagar middag åt mig. Både fredag och lördag kväll lagade folk mat åt mig medan jag tittade på. På fredag fick jag entrecôte och på lördag lasagne. Båda kvällarna blev det rödvin till.

IMG-20191013-WA0012

Vi har pratat mycket, mina vänner och jag. Om framtiden, bostäder, relationer. Om hur bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk (pris för en nybyggd tvåa: cirka 3,5 miljoner kronor, och trots ett så stort lån skulle boendekostnaderna ändå halveras jämfört med om paret fortsätter bo på hyra). Hur alla kaféer verkar ha 1. chokladbollar 2. kanelbullar.

”Du ska ha stort tack för en chattkonversation om dejtande och förhållanden vi hade tidigare i höstas”, sade jag åt min vän J. ”Den fick mig att se på saker från ett helt annat perspektiv. Jag trodde att jag hade mitt på det klara, att jag var säker i det jag gjorde. Vår konversation fick mig att inse att jag klamrade mig fast vid en väg ut ur det hela – fastän jag ju inte ville ut ur det!”

20191011_131433.jpg

På fredagen besökte vi det ljuvliga retrokaféet Älskade traditioner. Det spelades gamla svenska slagdängor, sittgrupperna på det schackrutiga golvet bestod av udda stolar och bord, det fanns en jukebox längs ena väggen och flamingon överallt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om det!” sa min vän E glatt när jag bubblade av fröjd. Vi fikade i flera timmar. Lunch: Earl Grey & körsbärssmulpaj med vaniljglass. Sedan pratade vi så länge om chokladbollar att vi köpte sådana, tog påtår av teet, och så fikade vi lite till.

20191013_132006

På söndagen fick jag mina kullerstenar och Nationalmuseum. Jag hade inga förväntningar på stället, utan drev runt och tittade på det som fångade ögat: guldkantat porslin, kronorna i skattkammarrummet, vidsträckta gobelänger, ljuset i skulpturträdgården. Det var fullt med folk och sorl runtomkring, men inom mig spelade klassisk musik.

20191013_132116

Jag har sovit lite, drömt märkliga drömmar, saknat min pojkvän, fått blåsor mellan tårna, lett åt tjuvlyssnade samtal på tunnelbanan, ätit roliga saker. Nu har jag ännu några dagar i Pargas innan min höstlovsresa är slut.

I väskan hem: vykort, lakrits, mandelmassa, te.

20191013_121643

dagbok

Idag

Idag blir det restmat till frukost. Det är, trevligt nog, amerikanska frukostplättar med naturell yoghurt och blåbär. (Men då ska det erkännas att jag slängde bort en liten skål kokta makaroner med ärter.) Nu är kylskåpet nästan lika tomt som under sommarmånaderna.

Idag påbörjar jag min nio dagar långa höstresa. Jag tar först båten över till Stockholm och tillbringar helgen där i goda vänners sällskap och – enligt väderleksrapporten – regn. Jag hoppas på mysiga kaféer, bokhandlar, Nationalmuseet, och Downton Abbey på bio. (Svenska biografer hade den dåliga smaken att skjuta fram premiären av den ursprungliga bioplansfilmen The Goldfinch, men Downton Abbey är en värdig ersättare). Sedan blir det en knapp vecka i Pargas, som det brukar bli när jag hälsar på min vän KJ där. Där förutspår jag promenader, filmkvällar, utförande av sådana projekt som man behöver två vuxna personer till, samt långa pratsessioner i stearinljussken.

Idag är det nio dagar sedan jag senast träffade min pojkvän. Idag är det nio dagar kvar tills vi ses igen. Halvvägs, med andra ord. Aderton dagar är med råge det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi började träffas under lite mer uttalade former, när han frågade ut mig på dejt den första maj. Jag tror faktiskt aderton dagar är det längsta vi har varit från varandra sedan vi över huvud taget började umgås på tumanhand, som flirtande vänner, så sedan nyår ungefär.

dagbok

Den allra vackraste sorten

Jag firar födelsedagar tre kvällar i rad, och när vi går hem från den tredje födelsedagsfesten är höstkvällen av den allra vackraste sorten. Jag har min röda basker och blåa kappa, alla gatlyktor och lägenhetsfönster lyser så fint, och luften är sval och skön.

– Kan vi inte ta en omväg genom parken? frågar jag min pojkvän, för parken lockar med upplysta träd och skiffergångar.
– Jovisst, svarar han och leder cykeln nerför stentrapporna. De röda träden som vi trodde var lönnar visar sig vara rönnar. De två fontänerna är tömda för säsongen.
– Tänk vad fint det måste vara när det är vatten i dem, säger han. Under ett träd trycker en hare. Jag hälsar glatt på den, den springer snabbt iväg. Jag visar var jag brukade snedda över parken tidigare, när jag bodde i min gamla lägenhet och hälsade på pojkvännen, som då inte ännu var en pojkvän, och som då bodde ihop med en gemensam kompis. Nu bor vi alla tre på andra ställen, men märkligt nog är vi ändå sammanlänkade igen – pojkvännen bor i grannhuset till mitt gamla hus, och den tredje kompisen har flyttat in bara ett kvarter från min nuvarande lägenhet.

När vi kommit fram vill jag inte gå in. Istället gungar jag stående i gungställningen – det finns två gungor, en barngunga och en däckgunga, ingen av dem optimal att sitta på i kvällsfukt och långkappa – och spatserar omkring på gräsmattan medan han gör en lönnros av fallna löv. Jag lägger lönnrosen i en cykelkorg. Gräsmattan överskuggas – bokstavligen – av en enorm lönn vars gröna lövverk jag har vilat ögonen på under alla sommarens frukostar där, och vars färgskiftning vi med nöje har följt med när hösten blivit ett obestridligt faktum. (Blir det höst för att lönnen skiftar färg, eller skiftar lönnen färg för att det blir höst?)

Vi står länge med händerna i varandras rockfickor.
– Tänk att allt kan kännas så lätt, just nu, säger jag.
– Försök hålla kvar den känslan, säger han.
– Det kommer ändå inte gå, svarar jag. Men jag kan komma ihåg det, under tyngre dagar. Att det kan kännas så här lätt. Att det har känts så här lätt.

Nästipparna är kalla innan vi slutligen går in.

dagbok

Höstdagsjämning

Standardhöstdröm: Vara fin och sitta på kafé om dagarna. Denna höst dagdrömmer jag om skotskrutiga kjolar med skotskrutiga skjortor och nätstrumpbyxor på ett sätt jag inte drömt om kläder på åratal. Jag vill bara vara, känna mig fin. Tänker mig att jag i en sådan utstyrsel aldrig skulle vara ledsen, svettig eller trött, bara kreativ, flirtig och glad.

Ah, så skulle det ju ändå inte vara. Men jag kan låtsas lite, drömma, fantisera. Speciellt när det är dagar då jag inte orkar klä upp mig ens det minsta, inte är det minsta kreativ eller flirtig, och endast stundvis glad. Det vacklar nu. Intalar mig själv att det blir bättre. Det blir det också, förr eller senare, i omgångar.

20190923_191934

I måndags firade jag höstdagsjämning (som jag alltid vill skriva och medvetet felskriver med ett extra foge-s. Tycker inte ni också att höstdagsjämning är mycket mer logiskt än höstdagjämning?) med att laga en middag av skördegåvor (kantareller, tranbär, äpplen), tända ljus, och reflektera över året så här långt. Jag funderade på tacksamhet, balans, överflöd.

Tacksamhet. Över sommaren som gått, över familjen. I en årsplanering som jag skrev i början av januari listade jag saker jag önskade detta år. ”Egen bostad”, stod det bland annat. Där sitter jag nu på alldeles eget trägolv.

Balans. Sådant som jag, enligt årsplaneringen, var beredd att ge upp detta år var bland annat stress över jobb och deadliner. Om man bortser från en mycket kort men mycket stressande episod i somras, så har jag faktiskt varit rätt bra på det. Balansera. Avväga. Sova på saken, och inte läsa min mejl sent om kvällarna.

(Bland saker jag är beredd att ge upp stod också heteronormativitet. Hah. Det är också något jag vill prata om, fast kanske i ett senare inlägg.)

Överflöd. Kärlek. I överflöd. Vad kan jag egentligen mer begära? frågade jag rakt ut i kvällen. Inget svar. Det finns inget mer jag egentligen kan begära.

dagbok

Så har ännu inte skett

Jag skulle ju flytta tillbaka till stan och påbörja hösten ordentligt. Så har ännu inte skett. Istället sover jag fortsättningsvis i lillstugon där fönstren immar igen av fukt och utandningsluft under natten, och jobbar inte förrän tidigast tolv om dagarna, för det finns brasor att tända och kaffe att dricka och nät att ta upp.

En konversation från gårdagen.

Jag: Så tänkte jag om jag skulle flytta upp till stan i eftermiddag.
Mamma: Det har utlovats jättefint väder imorgon.
Jag: … eller så skiter jag i det och kommer ut till villan istället ikväll när vi kommer hem från fammo.

Jag har däremot faktiskt städat lägenheten, bytt sängkläder och dragit upp persiennerna. Visst är det trevligare att komma hem dit då, så så småningom kanske jag faktiskt flyttar in igen. Kylskåpet har också fått lite påfyllning (under hela sommaren fanns där 1. en påbörjad burk jordnötssmör 2. citronkoncentrat 3. en oöppnad Ikaffe 4. litervis av sprit som lämnade från inflyttningsfesten), speciellt eftersom en efterlängtad vän är hemhemma från en gammal europeisk storstad (ni vet, min favoritsortsstad) och ska komma på besök. I somras blev det tolv år sedan vi träffades för första gången, på Frihetsstatyn. Jag minns ännu starkt hennes (då) stora svarta hår och silverglittret i ögonvrån.

I helgen bytte jag ut en villa mot en annan. Fredagen och lördagen gick i regnet och blåstens tecken, men vi badade bastu och eldade i spisen och löste korsord inomhus, pratade om sådant som är viktigt och sådant som inte är det.

IMG-20190907-WA0001

När vi körde hem på söndagskvällen var det – solnedgången, havet, hela livet – så vackert att man kunde gråta för mindre.

20190908_201606

I natt ska jag faktiskt sova i stan. Men knappast i min egen lägenhet. Inte riktigt, riktigt ännu.

dagbok

De senaste dagarna

Jag sover i lägenheten för andra natten denna sommar. Jag är olycklig. Stadsnätterna är varma, alltför varma. Sängkläderna känns fel. Ljuset är fel. Det hörs fel (det hörs!) ljud. När morgonen kommer saknar jag en radio, något som kunde ge mig sällskap efter en sommar där jag är van att dela dagen med tre, fyra familjemedlemmar, minst.

Villaavslutning. Hur ska ni fira? har folk frågat, och vi firar som vi firar alla sommarens festligheter: med bastu och god mat. (Det säger något om sommarens alla högtider, att vi ofta råkat säga midsommar när vi menat villaavslutning.) Jag har lite svårt att vara, en ledsamhet från de senaste dagarna sitter i. Men sedan lossnar det någonstans. Vi tänder marschaller runt gården, nere vid bryggan. När mörkret faller står vi vid stranden och ser på andras raketer, hurrar och hojtar tvärs över viken för att visa vår uppskattning. Vi spelar kort och dricker starkt ur små glas, och jag skrattar så jag gråter.

20190827_105543

Första september är lika varm som en julidag. Efter en promenad kastar vi oss i havet, det är isande kallt men vikens vatten är klarblått och huden lyser så vit i solen, det är så vackert och jag vill skriva dikter om det men anar att jag aldrig kommer kunna fånga det jag vill, axlarna, lenheten, svalkan, hur jag nästan måste kisa för att kunna ta in allt.

Idag har det regnat nästan hela dagen och allt det som skavt i själen de senaste dagarna börjar sakta lösas upp och sköljas bort.

dagbok

Storkyro anno 1700

Andra helgen i augusti är det 1700-talsmarknad i Storkyro, och mamma och jag har en om inte årlig, så i alla fall nästan årlig tradition att fara dit.

20190810_085150

Dagen började med sol genom spetsgardinerna. Jag vaknade ur en dröm där det snöstormade och vi hade därför bestämt oss för att inte fara på marknaden. Här ligger den litteratur jag för tillfället håller på med: Till vänster Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff läser jag för andra gången, och jag njuter storligen av att röra mig i den välskrivna fantasyvärlden. Till höger en novellsamling från Novellix som jag har tänkt läsa hela sommaren, men ännu inte kommit mig för. Jag fantiserade om att läsa den under lugna, varma julidagar, men om sådana någonsin fanns (främst ”lugn”-delen var svårfångad) så är det för sent nu. Kanske lugna, varma augustidagar. Under den ligger pärlan Locus amoenus av Eva-Stina Byggmästar, en utsökt pralin till diktsamling som smakar körsbär och socker och doftar av parfym och äppelblom.

IMG-20190810-WA0038

Här står jag framför Storkyro gamla kyrka, hej hej! Att gå på marknad är att uppleva med alla sinnen. Fötterna trampade grus och gräs, det doftade grillrök från den helstekta grisen, stråhatten skyddade från solljus och hetta, det hördes flöjt och fiol från ensemblen som spelade klassisk musik och dova trumslag från ett marknadsstånd som sålde bland annat djurben, rökelse och hemmagjord kosmetika.

IMG-20190810-WA0035

IMG-20190810-WA0037

IMG-20190810-WA0039

Det fanns inte bara en långhårig smed i kilt, utan hela tre. Samt tre andra smeder, kanske med långt hår men inte med kilt. Här var en av de glada smederna som gärna poserade för en bild.

20190810_115705

Jag köpte sammanlagt tre läppomada (smaker: blåbär, pepparmynta, kaffe) och en bukett torkade blommor. Mamma köpte ett bröd och fem sockermunkar. Jag gladdes åt det gamla gardet som marscherade genom marknadsområdet till taktfasta trumslag. (Ett annat år hade ett adligt 1700-talssällskap i krinoliner och höga peruker slagit upp en vit paviljong för att inta sin middag där. Det var linneduk och silverfat och kristallglas, vindruvor och bakelser och bröd, vin och sherry, hela baletten!)

IMG-20190810-WA0022

På vägen hem gjorde vi en avstickare till Orisberg, en av Österbottens få herrgårdar. Vi visste inte vad som väntade, men vi hittade en kyrka som var så liten att det inte fanns någon altartavla, för där altartavlan vanligen är fanns här predikstolen.

IMG-20190810-WA0028

Här är jag och min allrakäraste mamma invid Kotilammi strand. (Mellan oss finns Orisberg herrgård, men den syns inte i solljuset.) Syns det att vi är släkt? Säg hej till mamma!IMG-20190810-WA0034

skönlitterärt

Vart sommarn tog vägen

”Vart tog sommarn vägen?”
frågan han
i början av augusti

”Jag vet inte”
svarar jag
men borde ha sagt:

i fester och bastu och korta nätter
(nästan hälften av dem med dig)
i sommarkläder och vackert väder
i picknick en torsdag
när hettan låg på

i nytvättade lakan
i längtan, i saknad

i jordgubb och socker och kaffe och glass

i bortglömda böcker
i upptäckta gläntor
i åror och nät och blankfjällad fisk

i moln och dimma och blåst och regn
(i fönstret på glänt invid din säng)

20190802_234417