dagbok

Söderfjärden

I söndags var det minusgrader och ett snötäcke hade bäddat in världen under natten.

20200119_155454

Mamma, Nisse och jag tog en promenad på Söderfjärden i skymningen. Himlen ligger som en kupol.

20200119_155519

Söderfjärden är alltså ingen riktig fjärd numera. Bara för att förtydliga. Det är en stor meteoritkrater som är idag torrlagd och fungerar som odlingsmark. (Uttalas för övrigt Söderfjäärden. Eller Söderfjäälin, om man pratar dialekt. Inga utdragna sööder här, inte.)

20200119_155549

Nisse fick springa fritt längs de tomma vägarna.

20200119_155600

Halvvägs rullade dimman och kylan in.

20200119_161456

Vi såg fem galopperande hästar med ryttare när vi gick ut på Söderfjärden, och mötte sedan en enda vandrare som snabbt uppslukades av dimman. Annars fanns endast spår av människor och djur.

20200119_161841

dagbok

Jobbglädje

Jag är så glad. Över mitt jobb. (Sånt händer inte varje dag.) Över att det rullar på, över att jag har det första kvartalet av 2020 under kontroll. (Tänk det, att veta sitt jobb för endast 3 månader framåt och inte stressa ihjäl sig för det. Det hade nog inte en yngre version av mig någonsin trott.)

Här om dagen pratade jag i telefon med Skatteförvaltningen, och fick svart på vitt (fast muntligen, då) bekräftat hur lite jag förtjänade förra året. Jag, som inte brukar skämmas att prata om pengar, kände att det var ytterst pinsamt. Vad lever jag riktigt av? Välfärdssamhällets stöd och pengagåvor i julklapp och födelsedag? Och samtidigt känner jag ju att jag arbetar på enligt egen förmåga och kunskap, att jag visserligen skulle vilja ha lite mera jobb men det vore omöjligt att arbeta med det jag gör, som jag gör, och klocka in 38 h/vecka. Det är en ständig balansakt.

Men i alla fall. Idag är jag glad.

Över att jag lyckas pussla mellan alla manus så jag kan tacka ja till allt jobb jag erbjuds (och fortfarande räknar med att kunna ta ledigt en vecka för att hälsa på min vän KJ i söder, se där sånt som man inte kan göra med ett fast kontorsjobb!).

Över att jag följde min impuls att mejla en gammal arbetsgivare, ”hej, jag ville bara kolla om ni möjligen har något språkgranskningsjobb här under våren” och får till svar ”tankeläsning – jag skulle just kontakta dig!”

Över att jag får ett mejl av en tidskrift med rubriken ”Vill du bli vår nya språkgranskare?” NÅ ATT JAG VILL. Svarade jag inte, för jag vill ju verka lite professionell, men ivern finns ändå där, att få jobba med något som är i linje med både min kunskap och min ideologi.

Nu ska jag börja jobba för dagen.

dagbok

Värt det

Vi firar en 30-årsfest, ett år och en vecka för sent. Finklädda människor av olika slag – någon har skjorta och fluga, någon har svart sammetsklänning, någon har nyfärgat hår. Jag har svart eyeliner, grön tröja och stövlar med klack. Jag känner mig som hundra procent mig själv.

Vi äter enchilladas och hamburgare och quesadillas. Själv tar jag franskisar med manchego-ost, smetana, salsa och jättekräftstjärtar. Jag älskar franskisar. Det är roligt att för en gångs skull få äta dom i egenskap av huvudrätt, inte bara sidorätt. Sedan vill jag ha efterrätt, så då beställer jag det också: fattig riddare, glass, pekannötter, stekt banan, dulche de leche.

Något som USA lärde mig: Beställ in en drink före maten om du vill det. Du behöver inte veta vad den kostar. Det är värt det. Du behöver över huvud taget inte tänka så mycket på vad maten kostar. Beställ in det du är sugen på. Att äta utsökt mat i fint sällskap är ändå alltid värt mer. Var alltid vänlig mot servitören, säg tack. Bjud någon annan, om du kan det. Generositeten kommer tillbaka, alltid, trefaldigt.

Vi går vidare till en steampunkbar. Födelsedagsbarnet bär lång kappa och cylinderhatt för att passa in i miljön. Jag dricker en prisbelönt gin & tonic som får mig att tänka på svala skogskällor och granskugga. Mina korta och nylackade röda naglar matchar med de runda, röda tranbären i min drink, med de röda pärlorna i mina örhängen.

Inte en sekund under kvällen känner jag mig utanför, malplacerad, ensam. Inte en sekund funderar jag vad jag egentligen gör där. Jag är sedd, bekräftad, uppskattad. Jag vågar dra fräcka skämt, för att sällskapet är tryggt. Jag vågar tänka vi om mig och min partner, för att folket runtom bekräftar oss som par. Jag skrattar, högt och ofta. Jag smakar på andras drinkar, och bjuder folk att smaka av min. Glaset är fullt av gin och is, och hjärtat är fullt av tillgivenhet.

dagbok

Nu

Nu. Nu har jag äntligen jobbat färdigt för denna november. Det blev mycket mera arbete än beräknat, så jag har varit jobbstressad på ett sätt som jag inte tror jag har varit sedan studietiden – kroppen minns det, hjärtklappningen, svårigheterna att sova, andan som sitter för högt i bröstet. Nu har jag tvättat, och städat, och ordnat. Kylskåpet är nästan tomt, cykeln är inställd i källaren för säsongen, julprydnaderna är inte framplockade, men nog utsedda. Nu gäller det bara (”bara”) att packa: festklänning, smycken, tröjor, bekväma skor, strumpbyxor, gåvor, böcker, kort, stödstrumpor, kjolar, den begagnade jeansjackan jag fick i födelsedagspresent av min syster – den som är köpt och buren av henne på andra sidan Atlanten.

Nu. Nu är det bara några dagar tills vi reser till Orlando, USA. Till Floriida, med betoning på -ida, som min gammelmommo Momi sa när hon reste dit som pensionär, för första gången i sitt liv var längre bort än till Sverige. Vi ska hälsa på min syster och hennes fästman med familj. Närvara vid deras vigsel. Fira Thanksgiving, delta i ett välgörenshetslopp, fara på roadtrip, åka till Disney World. Så många nya saker att uppleva! Det är väldigt spännande och väldigt nervöst på samma gång. Det här blir den största resan vi någonsin har gjort, på många plan.

Foto: Julia Holmqvist
dagbok

Jordgubbar i november

I går var jag på min första uttalade dejt. Det har varit en lång väg dit.

Jag blev utbjuden sent om kvällen den första maj, krisade i ungefär en vecka, och den sjunde maj svarade jag att jag gärna går på dejt, ifall frågan fortfarande var gällande. Det gjorde den.

Det blev aldrig någon dejt under sommaren, för vi hade båda så fullt upp med våra liv och arbeten och sommarteatrar, och under hösten var vi bortresta i olika omgångar. Men på svenska dagen, ett halvt år efter att jag tackat ja, blev det av: middag och efterföljande teater.

Jag hade nyköpt klänning (som inköptes för ett annat festligt tillfälle, ska erkännas, men som fick invigas nu) och min partner hade matchat sin slips, och jag var till min egen förvåning nervös när vi möttes i teaterns foajé. Jag skulle ha förstått det om dejten hade ägt rum då i maj, men nu har vi ändå varit ihop sedan sen augusti, så lång och så kort tid på samma gång.

20191106_184613

Vi beundrade den viborgska kristallkronan, som är tillbaka i teaterhuset efter år i exil, och den både bildliga och bokstavliga kronan på verket i den nyöppnade restaurangen. Det var också det enda fotot jag tog under kvällen, för här om dagen såg jag en video om hur mycket smarttelefonerna distraherar och stjäl vår uppmärksamhet, så jag hade bestämt mig för att hålla telefonen utom synhåll och hörhåll. Min partner, som jobbar i teaterhuset, berättade också om vad som hade hänt med kristallkronan under teaterns 100-årsfest veckan innan. Den har inte riktigt ännu återhämtat sig, så att säga.

Maten var underbar: skumpan var kall och torr, parmensanrisotton med svamp och vattenkrasse krämig, och till efterrätt åt jag Grand Marnier-marinerade jordgubbar med vispad grädde och maräng. Den första skeden var som att ögonblickligen förflyttas tillbaka till juli, sötman och smaken och känslan. ”Man kunde gråta för mindre”, sa jag, och senare under kvällen grät jag både för mindre och för mer. Vi såg Spelman på taket och det var länge sedan jag blev så tagen av en pjäs. Jag skrattade högt under första akten, och grät mig igenom den sista halvtimmen av pjäsen. Skådespelarna var fantastiska, berättelsen berörande och dockorna briljanta. Spelman på taket går på Wasa Teater ända in i mars, så det finns ännu tid att se den!

”Tack för att du frågade ut mig”, sa jag när vi gick hem i armkrok genom kyrkparken. Det var kylig och mörkt, bara rönnbären lyste grant på de annars nakna trädgrenarna.
”Tack för att du svarade ja”, sa han.

dagbok

Svarta snörkängor

Tiodygnsprognosen lovar enstaka minusgrader nästan varje dag och jag njuter storligen av frosten. Världen blir vacker och tankarna blir lättare. Nu är det dessutom november, så jag berättigar härmed mig själv och alla andra hugade att börja nosa på julstämningen. Inga tomtar och julgranar än, nejdå, men nog levande ljus och glögg. Och kanske sådan här musik på i bakgrunden?

Mina trognaste läderkängor har gått sönder. De har redan tidigare gått upp i sömmarna, gått upp i limningarna, spruckit i lädret, och nu senast gick en dragkedja sönder. Jag ger upp tanken på att laga dem och beger mig ut på jakt med min mor efter nya kängor.

20170503_190239.jpg
Mina trogna kängor som under flera år tagit mig runt i Stockholm, London, Lissabon, Prag, Rom. Och många andra ställen!

Mina krav på kängor:

  • svarta
  • snörning
  • helt i äkta läder
  • redig gummisula i ett stycke
  • skaftet upp till halva vaden
  • löstagbar innersula
  • tillverkade i Europa

Det är kanske inte förvånansvärt att de också ska vara bekväma. Det kravet går före alla andra krav. Jag vägrar köpa skor som skaver, klämmer eller som är stela och ”ska gås in”. Här ska inte skor gås in, här ska de vara bekväma från början.

Vet ni hur många svarta snörkängor det finns som är obekväma som fasen, i fejkläder, tillverkade utom Europa, har stötdämpande innersulor som absolut inte går att rubba, har korta och fladdriga skaft, eller bara helt enkelt är fula? (Ja, det var kanske ett outtalat krav: de ska vara fina. Men jag anser också att om de uppfyller de ovanstående kraven är de per automatik snygga.)

Och vet ni vad? Jag anser inte ens att mina krav är orimliga på något som helst vis.

Marknaden är av en lite annan åsikt. Jag hittade faktiskt ett par som uppfyllde nästan alla krav, ett par herrkängor i storlek 41. Det var storleken som gjorde att jag inte slog till direkt utan sov på saken en natt, och när jag återkom till butiken dagen efter så konstaterade jag det som jag hade anat under min väntan – de var, sist och slutligen, för stora. Storlek 40 skulle säkert ha varit ypperliga. Finns de i storlek 40? Nå nej.

Inga skor blev köpta (men däremot köptes oväntat en festklänning inför min systers vigsel senare i år, till och med tillverkad i Finland!) och jakten på de perfekta snörkängorna fortsätter. Tipsa om märken och butiker i Vasatrakten i kommentarsfältet!

dagbok

Stockholm & Downton Abbey

Mina Stockholmsplaner var att:

  • umgås med två vänner, samt
  • gå på bio.

Det var det. Planerna fullföljdes med stort nöje.

20191013_123553

Att återse Downton Abbey var verkligen som att komma hem till en kär släkting. Biopubliken var engagerad, skrattade högt och drog kollektivt efter andan. Jag känner karaktärerna, deras egenheter, önskningar, rädslor. Jag känner det där huset, kan precis föreställa mig höjden på trappstegen som finns mellan tjänstefolkets och herrskapets våning, de vidsträckta gräsmattorna, grusuppfarten invid huvudingången. Som biotilltugg hade jag lösgodis i tantiga och barnsliga smaker: viol, lakrits, körsbär, hallon, marshmallows.

En av mina favoritsysselsättningar är att titta på när folk lagar middag åt mig. Både fredag och lördag kväll lagade folk mat åt mig medan jag tittade på. På fredag fick jag entrecôte och på lördag lasagne. Båda kvällarna blev det rödvin till.

IMG-20191013-WA0012

Vi har pratat mycket, mina vänner och jag. Om framtiden, bostäder, relationer. Om hur bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk (pris för en nybyggd tvåa: cirka 3,5 miljoner kronor, och trots ett så stort lån skulle boendekostnaderna ändå halveras jämfört med om paret fortsätter bo på hyra). Hur alla kaféer verkar ha 1. chokladbollar 2. kanelbullar.

”Du ska ha stort tack för en chattkonversation om dejtande och förhållanden vi hade tidigare i höstas”, sade jag åt min vän J. ”Den fick mig att se på saker från ett helt annat perspektiv. Jag trodde att jag hade mitt på det klara, att jag var säker i det jag gjorde. Vår konversation fick mig att inse att jag klamrade mig fast vid en väg ut ur det hela – fastän jag ju inte ville ut ur det!”

20191011_131433.jpg

På fredagen besökte vi det ljuvliga retrokaféet Älskade traditioner. Det spelades gamla svenska slagdängor, sittgrupperna på det schackrutiga golvet bestod av udda stolar och bord, det fanns en jukebox längs ena väggen och flamingon överallt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om det!” sa min vän E glatt när jag bubblade av fröjd. Vi fikade i flera timmar. Lunch: Earl Grey & körsbärssmulpaj med vaniljglass. Sedan pratade vi så länge om chokladbollar att vi köpte sådana, tog påtår av teet, och så fikade vi lite till.

20191013_132006

På söndagen fick jag mina kullerstenar och Nationalmuseum. Jag hade inga förväntningar på stället, utan drev runt och tittade på det som fångade ögat: guldkantat porslin, kronorna i skattkammarrummet, vidsträckta gobelänger, ljuset i skulpturträdgården. Det var fullt med folk och sorl runtomkring, men inom mig spelade klassisk musik.

20191013_132116

Jag har sovit lite, drömt märkliga drömmar, saknat min pojkvän, fått blåsor mellan tårna, lett åt tjuvlyssnade samtal på tunnelbanan, ätit roliga saker. Nu har jag ännu några dagar i Pargas innan min höstlovsresa är slut.

I väskan hem: vykort, lakrits, mandelmassa, te.

20191013_121643

dagbok

Idag

Idag blir det restmat till frukost. Det är, trevligt nog, amerikanska frukostplättar med naturell yoghurt och blåbär. (Men då ska det erkännas att jag slängde bort en liten skål kokta makaroner med ärter.) Nu är kylskåpet nästan lika tomt som under sommarmånaderna.

Idag påbörjar jag min nio dagar långa höstresa. Jag tar först båten över till Stockholm och tillbringar helgen där i goda vänners sällskap och – enligt väderleksrapporten – regn. Jag hoppas på mysiga kaféer, bokhandlar, Nationalmuseet, och Downton Abbey på bio. (Svenska biografer hade den dåliga smaken att skjuta fram premiären av den ursprungliga bioplansfilmen The Goldfinch, men Downton Abbey är en värdig ersättare). Sedan blir det en knapp vecka i Pargas, som det brukar bli när jag hälsar på min vän KJ där. Där förutspår jag promenader, filmkvällar, utförande av sådana projekt som man behöver två vuxna personer till, samt långa pratsessioner i stearinljussken.

Idag är det nio dagar sedan jag senast träffade min pojkvän. Idag är det nio dagar kvar tills vi ses igen. Halvvägs, med andra ord. Aderton dagar är med råge det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi började träffas under lite mer uttalade former, när han frågade ut mig på dejt den första maj. Jag tror faktiskt aderton dagar är det längsta vi har varit från varandra sedan vi över huvud taget började umgås på tumanhand, som flirtande vänner, så sedan nyår ungefär.

dagbok

Den allra vackraste sorten

Jag firar födelsedagar tre kvällar i rad, och när vi går hem från den tredje födelsedagsfesten är höstkvällen av den allra vackraste sorten. Jag har min röda basker och blåa kappa, alla gatlyktor och lägenhetsfönster lyser så fint, och luften är sval och skön.

– Kan vi inte ta en omväg genom parken? frågar jag min pojkvän, för parken lockar med upplysta träd och skiffergångar.
– Jovisst, svarar han och leder cykeln nerför stentrapporna. De röda träden som vi trodde var lönnar visar sig vara rönnar. De två fontänerna är tömda för säsongen.
– Tänk vad fint det måste vara när det är vatten i dem, säger han. Under ett träd trycker en hare. Jag hälsar glatt på den, den springer snabbt iväg. Jag visar var jag brukade snedda över parken tidigare, när jag bodde i min gamla lägenhet och hälsade på pojkvännen, som då inte ännu var en pojkvän, och som då bodde ihop med en gemensam kompis. Nu bor vi alla tre på andra ställen, men märkligt nog är vi ändå sammanlänkade igen – pojkvännen bor i grannhuset till mitt gamla hus, och den tredje kompisen har flyttat in bara ett kvarter från min nuvarande lägenhet.

När vi kommit fram vill jag inte gå in. Istället gungar jag stående i gungställningen – det finns två gungor, en barngunga och en däckgunga, ingen av dem optimal att sitta på i kvällsfukt och långkappa – och spatserar omkring på gräsmattan medan han gör en lönnros av fallna löv. Jag lägger lönnrosen i en cykelkorg. Gräsmattan överskuggas – bokstavligen – av en enorm lönn vars gröna lövverk jag har vilat ögonen på under alla sommarens frukostar där, och vars färgskiftning vi med nöje har följt med när hösten blivit ett obestridligt faktum. (Blir det höst för att lönnen skiftar färg, eller skiftar lönnen färg för att det blir höst?)

Vi står länge med händerna i varandras rockfickor.
– Tänk att allt kan kännas så lätt, just nu, säger jag.
– Försök hålla kvar den känslan, säger han.
– Det kommer ändå inte gå, svarar jag. Men jag kan komma ihåg det, under tyngre dagar. Att det kan kännas så här lätt. Att det har känts så här lätt.

Nästipparna är kalla innan vi slutligen går in.

dagbok

Höstdagsjämning

Standardhöstdröm: Vara fin och sitta på kafé om dagarna. Denna höst dagdrömmer jag om skotskrutiga kjolar med skotskrutiga skjortor och nätstrumpbyxor på ett sätt jag inte drömt om kläder på åratal. Jag vill bara vara, känna mig fin. Tänker mig att jag i en sådan utstyrsel aldrig skulle vara ledsen, svettig eller trött, bara kreativ, flirtig och glad.

Ah, så skulle det ju ändå inte vara. Men jag kan låtsas lite, drömma, fantisera. Speciellt när det är dagar då jag inte orkar klä upp mig ens det minsta, inte är det minsta kreativ eller flirtig, och endast stundvis glad. Det vacklar nu. Intalar mig själv att det blir bättre. Det blir det också, förr eller senare, i omgångar.

20190923_191934

I måndags firade jag höstdagsjämning (som jag alltid vill skriva och medvetet felskriver med ett extra foge-s. Tycker inte ni också att höstdagsjämning är mycket mer logiskt än höstdagjämning?) med att laga en middag av skördegåvor (kantareller, tranbär, äpplen), tända ljus, och reflektera över året så här långt. Jag funderade på tacksamhet, balans, överflöd.

Tacksamhet. Över sommaren som gått, över familjen. I en årsplanering som jag skrev i början av januari listade jag saker jag önskade detta år. ”Egen bostad”, stod det bland annat. Där sitter jag nu på alldeles eget trägolv.

Balans. Sådant som jag, enligt årsplaneringen, var beredd att ge upp detta år var bland annat stress över jobb och deadliner. Om man bortser från en mycket kort men mycket stressande episod i somras, så har jag faktiskt varit rätt bra på det. Balansera. Avväga. Sova på saken, och inte läsa min mejl sent om kvällarna.

(Bland saker jag är beredd att ge upp stod också heteronormativitet. Hah. Det är också något jag vill prata om, fast kanske i ett senare inlägg.)

Överflöd. Kärlek. I överflöd. Vad kan jag egentligen mer begära? frågade jag rakt ut i kvällen. Inget svar. Det finns inget mer jag egentligen kan begära.