Monthly Archives: augusti 2014

Junker

Vi träffas inte särdeles ofta,
och är riktigt usla på att ringa varandra
men varje gång som du är i staden
så ses vi över en kaffe, en öl;
nåt lättsamt och enkelt, som med vem som helst.

Du skickar: Hej, jag är i trakten
och undrar om jag kanske kunde
komma över på en kopp te?

Självklart, välkommen! Du vet var jag bor
och jag tror jag har en kaka i frysen.
Men innan du kommer, kan du på vägen
köpa med dig en liter mjölk?
Jag har ingen hemma och idag är en dag
då jag inte klarar av att ens lämna huset…

Javisst, svarar du. Jag är där om en timme.

Jag tänker på en saga jag hörde,
en saga om Junker Nils av Eka,
på hur han gång på gång räddar livet
på sin konung Magnus, som alltjämt tvivlar:

”Du ser honom inte, men du hör honom andas
och du känner hans skyddande arm om ditt liv”.

Och jag tänker att kanske älskar kung Magnus
sin junker på samma förunderliga sätt
som jag har kommit att älska dig.

Med reservation för att citatet inte är alldeles rätt, då jag har Astrid Lindgrens sagobok i söder och själv befinner mig ännu ett par dagar i norr. Jag har tänkt så mycket de senaste veckorna, men så få av de tankarna har blivit text. Ni som mot  förmodan saknar mina skriverier – jag ber om ursäkt och hoppas på att snart kunna skriva mer frekvent. Ni som inte bryr er om vad jag skriver – hoppas ni har något annat meningsfullt ni sysslar med.

3 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Tankar i björkens skugga

Det här är femte gången jag börjar denna text. Orden vill inte infinna sig i rätt ordning, i rätt nyans. De darrar i luften, glittrar ikapp med de prasslande trollsländor som korsar augustihimlen, villande blå i hettan.

Det har varit en sommar av stora tankar.

Då själen kommit till ro, då sinnet har kunnat förankra sig i en stadig grund av sommargrönska och långsamma morgnar och humlesurr – då kan jag tänka de här stora tankarna utan ångest. Jag flyger inte för högt och jag faller inte för långt, utan hålls tryggt kvar i ett varande, en lätt guppande roddbåt i en vindstilla vik.

Jag har tänkt på vänner jag har, och på vänner jag har och saknar. Jag har tänkt på vänner jag har förlorat, och på vänner jag har förlorat och fortfarande saknar. Jag har tänkt på att hålla av någon inte mer än jag borde, utan mer än jag trodde. Jag har tänkt på den slags vänskap som går bortom och utanför de konventionella gränserna, på närhet och på saker som hänt en gång och som vi aldrig talat om.

Jag har tänkt på frihet, på att välja att stanna och sedan gå istället för att stanna, och på hur jag i slutändan beskyller partriarkatet för det dubbla kval jag känner då jag väljer att gå – jag gör fel i att stanna, jag gör fel i att ge mig av. Jag har tänkt på vad min vän kallar ”den kristna skammen”, den som jag i hjärtat inte omfattar men ändå känner av, eftersom jag är ett barn av min tid och mitt samhälle.

För en dryg vecka sedan dog min faffa och jag har tänkt på det obegripliga i att någon som alltid funnits plötsligt inte finns.

Jag har tänkt på döden. Jag har tänkt på att orden, med all makt de besitter, ändå inte styr över döden och på att jag lever högst två generationer ifrån den. Jag har tänkt på att ”sorgen och glädjen de vandra tillsamman” är obestridbar sanning och inte endast en klyscha, men att jag insett det först när jag själv varit där, mitt i sorgen och glädjen. Jag har tänkt på det oerhört stora i att ha en släkt där vi alla tycker om varandra, och där vi med en självklarhet samlas kring köksbordet, äter smörgåsar och bulla och dricker kaffe. Jag har tänkt på att de blodsband som finns mellan oss syskon och kusiner, föräldrar och farbröder, inte är det som gör att vi hör ihop, utan det som förstärker att vi hör ihop.

Då jag här om dagen satt på villaverandan och lyssnade till tystnaden och lugnet, så nös jag så det ekade i skogen. Det fick mig att skratta så högt att det ekade i skogen. Sedan betraktade jag björken mitt på gården och förvånades över hur hög den var, över hur liten jag skulle vara om jag stod bredvid den.

I tanken ställde jag mig bredvid den.

Och jag visste att det är i denna björks långa skugga som jag hör hemma till tidens slut.

 

2 kommentarer

Filed under dagbok

-ister

Se på oss små anarkister
hur vi över gräset sneddar
hur vi vårat livsrum breddar
Sommarnattens smygligister

Se på oss små feminister
vägrar hålla tand för tunga
vi är starka arga unga
Hör hur normer bryts och brister

Se på oss små aktivister
hur vi drömmer talar skriver
hur vi barriärer river
Samtidsskeppets myterister

Se på oss små humanister
vi drar undan dimridåer
möts på olikhetsnivåer
Livsaktörer ej statister

Se på oss små optimister
hur vi plockar grus och fjäder
hur vi flyttar berg och städer
Handlingskraftens utopister

Den här dikten – kampsången, nästan? – är resultatet av de tankar som har rört sig i mitt sinne de senaste dagarna. Vi må vara små, men det vi gör är stort. Och jag måste påminna mig själv om det varje dag för att orka vidare med och i världen.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt