dagbok

Så har ännu inte skett

Jag skulle ju flytta tillbaka till stan och påbörja hösten ordentligt. Så har ännu inte skett. Istället sover jag fortsättningsvis i lillstugon där fönstren immar igen av fukt och utandningsluft under natten, och jobbar inte förrän tidigast tolv om dagarna, för det finns brasor att tända och kaffe att dricka och nät att ta upp.

En konversation från gårdagen.

Jag: Så tänkte jag om jag skulle flytta upp till stan i eftermiddag.
Mamma: Det har utlovats jättefint väder imorgon.
Jag: … eller så skiter jag i det och kommer ut till villan istället ikväll när vi kommer hem från fammo.

Jag har däremot faktiskt städat lägenheten, bytt sängkläder och dragit upp persiennerna. Visst är det trevligare att komma hem dit då, så så småningom kanske jag faktiskt flyttar in igen. Kylskåpet har också fått lite påfyllning (under hela sommaren fanns där 1. en påbörjad burk jordnötssmör 2. citronkoncentrat 3. en oöppnad Ikaffe 4. litervis av sprit som lämnade från inflyttningsfesten), speciellt eftersom en efterlängtad vän är hemhemma från en gammal europeisk storstad (ni vet, min favoritsortsstad) och ska komma på besök. I somras blev det tolv år sedan vi träffades för första gången, på Frihetsstatyn. Jag minns ännu starkt hennes (då) stora svarta hår och silverglittret i ögonvrån.

I helgen bytte jag ut en villa mot en annan. Fredagen och lördagen gick i regnet och blåstens tecken, men vi badade bastu och eldade i spisen och löste korsord inomhus, pratade om sådant som är viktigt och sådant som inte är det.

IMG-20190907-WA0001

När vi körde hem på söndagskvällen var det – solnedgången, havet, hela livet – så vackert att man kunde gråta för mindre.

20190908_201606

I natt ska jag faktiskt sova i stan. Men knappast i min egen lägenhet. Inte riktigt, riktigt ännu.

Annonser
dagbok

De senaste dagarna

Jag sover i lägenheten för andra natten denna sommar. Jag är olycklig. Stadsnätterna är varma, alltför varma. Sängkläderna känns fel. Ljuset är fel. Det hörs fel (det hörs!) ljud. När morgonen kommer saknar jag en radio, något som kunde ge mig sällskap efter en sommar där jag är van att dela dagen med tre, fyra familjemedlemmar, minst.

Villaavslutning. Hur ska ni fira? har folk frågat, och vi firar som vi firar alla sommarens festligheter: med bastu och god mat. (Det säger något om sommarens alla högtider, att vi ofta råkat säga midsommar när vi menat villaavslutning.) Jag har lite svårt att vara, en ledsamhet från de senaste dagarna sitter i. Men sedan lossnar det någonstans. Vi tänder marschaller runt gården, nere vid bryggan. När mörkret faller står vi vid stranden och ser på andras raketer, hurrar och hojtar tvärs över viken för att visa vår uppskattning. Vi spelar kort och dricker starkt ur små glas, och jag skrattar så jag gråter.

20190827_105543

Första september är lika varm som en julidag. Efter en promenad kastar vi oss i havet, det är isande kallt men vikens vatten är klarblått och huden lyser så vit i solen, det är så vackert och jag vill skriva dikter om det men anar att jag aldrig kommer kunna fånga det jag vill, axlarna, lenheten, svalkan, hur jag nästan måste kisa för att kunna ta in allt.

Idag har det regnat nästan hela dagen och allt det som skavt i själen de senaste dagarna börjar sakta lösas upp och sköljas bort.

dagbok

Dimma och fisk

Jag hade tänkt fara på socialdans och göra det man gör på socialdans: dansa lindy hop och prata med folk. Men när vi körde hem från jobbdagen och den efterföljande familjelunch kände jag bara nej, jag orkar inte, jag vill inte. Jag ville dricka kaffe på verandan, baka en paj, lägga ut nät. (Nåja, jag vet inte hur aktivt jag ville lägga ut nät just denna gång, men jag har bestämt mig för att så länge mommo vill fiska så agerar jag fiskarmedhjälpare, ror båten om hon sköter näten, alternativt sköter näten om mamma ror båten. Sådan är våran arbetsfördelning. Mamma vägrar ta ut fiskar ur näten annat än i nödfall. Moffa rensar nitton gånger av tjugo.)

20190816_195959

(Igen: Jag tog ett enda foto av mina pajbakarförberedelser. Mamma påpekade hur ful bakgrunden var. Jag påpekade att jag är en sån bloggare som tar ett enda foto, dessutom med fula bakgrunder.)

Denna vecka har jag vikarierat tre dagar som assistent i en lågstadieskola. Som alltid när jag rör mig bland elever ökar min respekt för alla som jobbar i skolor. Vilket enormt arbete de gör för att uppfostra, utbilda och stötta barn. E n o r m t.

Dessa rallarrosor mötte mig imorse. Jag tyckte de var så fina då. Jag vet inte om de är så fina nu, men de får stå som påminnelse om fem-sekunders-carpe-diem: man kan inte carpa dagen hela tiden, tjugofyra sju, så då får man fånga dagen ens fem sekunder i taget: Dofta på ett nyöppnat paket kaffe. Äta hallon direkt från busken. Titta på rallarrosor.

20190816_074031

Morgonen mötte mig också med denna dimma. Då tycker jag man ska lyssna på Ulvens döttrar för att komma i stämning. Dimman håller andan …

20190816_074247

En kväll i veckan satte jag mig ute på verandan, i solstolen i hörnet, den bästa platsen, med en tekopp och en bok jag fick i inflyttningspresent i maj. Jag har inte haft tid eller ro att läsa den förrän nu, men den passade precis. Lagom lättläst och hög igenkänningsfaktor bland karaktärerna. Sedan vakade jag alldeles för länge för att jag läste boken och dessutom hade en engagerande chattdiskussion om semikolon. Ja, jag är allvarlig. Ja, detta är nivån av språknörderi som jag ägnar mig åt när jag kan. Semikolon klockan elva, kvällen innan en arbetsdag.

IMG-20190814-WA0001

Det är bråda dagar på gång. Allt som inte är akut och allt som jag förknippar med hösten (jobbplanering, städa lägenheten) får vänta. Imorgon är det talkodag hemhemma: Vi ska tömma, röja och städa upp ett förråd. Träffa vänner på kvällen. På söndag: Afternoon tea. Jag ska stå för sconesen. På måndag kommer en saknad person hem och jag tänkte inte göra något annat än umgås med den ett par dagar, helst. Sedan mera jobb och planeringstillfällen. Sedan en helg i Åbolands skärgård med mina äldsta vänner.

Men först ska vi ta den här helgen. Rabarberpajen är i ugnen. Glad fredagskväll på er!

dagbok

Tre av nio

De senaste nio nätterna har jag sovit tre i egen säng. De andra har jag sovit:

  • på en villa på en ö norrut
  • i ett hus i Oravais
  • på en annan villa ännu längre norrut
  • i en lägenhet i stan
  • i samma hus i Oravais
  • på ytterligare en villa, också den i Oravais.

20190716_153402Jag säger att jag inte har semester, för det har jag inte i den bemärkelse att jag för det första inte har betald ledighet, och för det andra egentligen inte ens obetald ledighet, för jag har arbete som hänger över mig, men i praktiken blir det inte mer sommarledigt än detta – att dra runt från villa till villa, vandra i naturen, umgås med vänner, dricka kaffe med familjen, bada bastu (fyra dagar i rad). När jag vaknar om morgnarna har jag oftast sovit för lite och är glad ända in i själen. Tänk att jag får allt det här.

IMG-20190714-WA0011

I fredags fick jag en efterlängtad träff med en person jag tycker om. Vi åt jättegoda hamburgare, jag skrev dikter i huvudet, och sedan gick vi hand i hand längs precis hela strandpromenaden, från Havstornen ända till Sandviksparken. Överallt satt glada människor i solen och jag älskade dem på det där plötsliga och häftiga sättet som jag ibland kan älska främlingar, när precis alla är vackra och världen är skön och livet är oändligt gott.

I helgen firade en kär vän allt: kandidatexamen, magisterexamen, inflyttningsfest och 30-årsfest. ”Vi ska dricka skumpa och flanera i trädgården”, hade vännen sagt innan, och det var precis det jag gjorde. Drack skumpa ur ett fint glas (som jag sedan lyckades slå sönder – ”det gör ingenting”, sa värden, ”glasskärvor på en fest betyder tur!”) och strosade omkring i trädgården.

IMG-20190720-WA0005
Innan glasskärvorna.

Vi upptäckte ett äppelträd som behövde stadgas om, och på finklädd tremanhand tog vi oss an projektet. Det finns något så underbart i den sortens vänskap också, att folk känner varandra så bra att man låter andra rota fritt i arbetsrum efter snören, och att någon vet var järnspettet förvaras på värdens gård. Äppelträdet stöttades upp igen, med nynerslagen stödpinne och nya band. Vi var nöjda.

Sedan åt vi fisksoppa från guldkantat porslin – denna förnimmelse av österbottniskt bondbröllop – och det var hett ute i trädgården och svalt inne i huset. Festen drog vidare till en villa där vi åt tårta och pratade och badade bastu i flera omgångar och timmar, simmade, grillade. Och när skymningen fallit, så mycket som den faller på den 63:e breddgraden i juli, tände vi marschaller och en eld nere vid stranden. Fastän vi var en av de första att gå och lägga oss så var klockan över två innan vi var i säng, och när jag vaknade imorse hade jag sovit för lite och var glad ända in i själen. Tänk att jag får allt det här.

Och när jag ser i kalendern ser jag: Det bara fortsätter. Tänk att allt detta underbara bara fortsätter.

20190718_163650

dagbok

Helgplaner

Så här tänker jag mig min helg. Det ska vara soligt hela tiden, all mat ska smaka ovanligt gott, blommorna är vackra som en dröm och inga kläder skaver. Då kör vi.

FREDAG

Äta sushi med min syster, handla födelsedagspresenter, sitta på Frihetsstatyn och dricka Hesburgers jordgubbsmilkshake. Laga middag med älskade högstadievänner och köra hem till villan i ljus och ljuvlig sommarnatt.

20190616_170112

LÖRDAG

Bruncha med familjen för att fira Nisses 3-årsdag ♥ Umgås på villan, läsa en bok i hängmattan och tvätta sängkläder. Skriva klart en dikt, kanske på rim, kanske inte. Till kvällen träffa någon jag tycker om och sova över där.

IMG-20190628-WA0002

SÖNDAG

Ha sovmorgon, kanske äta frukost på en balkong, skratta åt hur fint livet är. Vara på våffelkalas på villan med alla grannar, smälla i mig minst fyra våfflor. Elda bastu, tvätta håret och skrubba bort allt junismuts från fötterna. Vara glad, vara nöjd, vara ren.

20190616_170221

dagbok

Det är bra, livet är fint

En dag i juni fyller jag år, och alla bord fylls av blommor. Jag får bland annat en begagnad jeansjacka och en skattkarta som leder till ett badrumsskåp i present av familjemedlemmar. Vi skålar i skumpa och kaffe och äter jordgubbspavlova, och jag kan inte önska mig mer.

20190618_163422-1

Nästa dag bjuder jag två vänner på resten av skumpan och pavlovan. Av dem får jag choklad och ett regnbågste som jag sneglat på länge men aldrig idats lägga pengar på. När vi har druckit upp skumpan och ätit pavlovan går vi över till att provsmaka chokladen och teet.

20190619_184621.jpg

img-20190619-wa0006.jpeg

Det blir midsommarhelg. Jag badar bastu tre dagar i rad, och sover med någon jag tycker om tre nätter i rad. På villan där vi huserar är det aldrig långt till nästa dricka, nästa skratt, nästa kram.

Harry Martinson skrev:

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.

Sent på midsommaraftonen sitter vi längst ute på bryggändan och tittar ut över fjärden. Ett par röker och någon värmer mina fötter. Det spelas musik. Jag snor åt mig klunkar av rödfärgad skumpa som doftar som det doftade i mina morföräldrars badrum när de bryggde eget vin, och jag kan inte önska mig mer.

64755346_2091824411116762_3498422455125409792_n
Fotograf: Calle

Vi ser både solnedgången och soluppgången på vardera sida om den kortaste natten på året. Under de få timmarna folket sover hinner det både åska och regna. När den första sätter på kaffet på midsommardagens morgon skiner redan solen igen. Vi äter tortillachips och pavlovarester och kall nypotatis till frukost. Kärleken till mina yrvakna vänner är gränslös.

”Hur är det med dig?” frågar en vän i ett chattfönster på annandag midsommar.

Jag svarar: ”Det är bra, livet är fint.”

Jag kan inte önska mig mer.

dagbok · okategoriserat

Lillstugon

20190607_151340

Jag sade att jag skulle visa lite fler bilder från min lillstugo. Här står den i hörnet av gården, en ombyggd lekstuga invid gårdsbjörken.

20190607_151357

Bakom den, lite i skymundan, växer ett körsbärsträd som jag kan se genom spetsgardinerna. Det kommer inte mycket körsbär, men blommorna är vackra som ur en saga. Ur Bröderna Lejonhjärta, till exempel, med sin Körsbärsdal.

20190607_151421

Och inne i stugan är det minst lika vackert. Tänk att det här är på riktigt. Spetsgardiner och blombuketter. En dagbok och en diktbok. Och i hörnet skymtar mommo och moffas bröllopsfoto från 1956.

20190607_151445

Lillstugon är bara cirka 4,5 kvadratmeter, men där ryms: en högsäng, en byrå, ett litet klädskåp (under sängen), en fåtölj (under sängen), en kommod, en golvlampa och en pall. På kommoden finns för tillfället ett inramat citat av Jane Austen, samt en liten hög nyinköpt litteratur: Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff (som jag läst förr, men inte ägt) och en ask noveller från Novellix. Noveller i en ask är något jag länge har velat prova på, men inte kommit mig för. Men nu!

20190607_151507

I ena fönstret står kristallglas och flaskor som prydnad, små vaser och teförstärkare (det är rom i den fyllda flaskan).

20190607_151722 (2)

Här sover jag, i en platsbyggd och lite ranglig halvhögsäng. Notera ölburken uppe på balken till vänster. Den ställde Vivi där den sommar hon bodde i stan – jag tror det var år 2013 – och där har den stått som ett monument och minne sedan dess. Utanför bild, på den andra tvärbalken: en skumpakork från förra årets födelsedag, också som minne och monument.

20190607_151731

Under sängen, på klädskåpet, bor lite böcker. För tillfället är det Karin Boyes Kallocain, som ska läsas till en feministisk bokklubb, Min lilla gröna som jag fått i present, och ett oläst nummer av Språktidningen. Under hatten ligger Donna Tartt. Jag ämnar läsa Steglitsan i sommar igen. Vad sa ni? Om jag någonsin ska sluta bedyra min kärlek till Donna Tartt? Nä.

20190607_151749 (3)

Väggarna pryds av sånt som villaväggar brukar prydas av. Upphängda minnen på skrangliga nålar. Ett födelsedagskort av föräldrarna till min 23:e födelsedag, om jag minns rätt.

20190607_151800

Och ett annat födelsedagskort till en senare födelsedag, av en vän i grannlandet, fast på en lika skranglig nål.

20190607_151826

Från lillstugodörren ser man rakt till mommo och moffas villa, och över gräsmattan hoppar björktrastar alltjämt i skymningen.

IMG-20190607-WA0007

Och här är jag. I dag har varit en sån där dag när man luktar (eller doftar) svett och solkräm. Jag tog en paus i arbetet och låg på en filt på gräsmattan, i skuggan av gårdsbjörken, för att dricka iste och läsa Vasabladets sommarbilaga. I fjärran mullrade åskan. Någon timme senare kom ovädret inrullande, ni vet, då man riktigt kan höra regnet närma sig på hur vinden ökar.

Nu är det kväll, och solen skiner igen. Jag värmer bastun och viker tvätt. Nu tar vi helg.

dagbok

Den senaste tiden

Den senaste tiden har jag träffat vänner, bott på villan, varit hundvakt, sovit alldeles för lite och haft digert program noga räknat varannan dag: tisdag, torsdag, lördag. Det har blåst mest hela tiden – vi drev på en sten, mommo och jag, när vi skulle ta upp nätet, och måsboet på stenen hade nästa dag sköljts bort av vågorna.

Men här bor jag och ska bo alla mina sommardagar.

20190525_172737

Sisådär en åttatiden har Nisse tyckt att det är dags att stiga upp. Sånt går väl för sig om man har gått och lagt sig elva kvällen innan. Om man har lagt sig klockan tre natten innan är det inte lika skoj. Men ändå. Om det är ljust, och blåsigt, och daggen glittrar i trädgårdarna …

20190530_13211720190602_08433720190602_085056

Jag har tänkt på en hel del – hela maj har varit en reflektionernas månad – och har funderat bland annat över följande två saker.

1. Det är mycket med det jordiska på villan. Allt det praktiska tar tid: gå ut med Nisse, ge honom mat, elda i spisen (och märka att man måste aska ur, och därmed jaga runt efter en askspade i alla stugor), hämta mera ved i två omgångar, få igång brasan, vänta på att tevattnet kokar upp … En helt annan rytm än att bo i stan.

IMG-20190525-WA0000IMG-20190531-WA0005

2. Sommaren. Tidig juni. Studentmössor och skir grönska och ibland den där känslan av oändlig tacksamhet som slår mig, insikten om att allt är så vackert och livet är så förunderligt och kärleken är enorm och evig. Men det går liksom inte att vara i den känslan jämt. Jag försöker carpa diem varje dag, men sen börjar jag ändå tänka på jobbet och småsaker som måste fixas och att man har ont i knäna …

Det där nuet kommer liksom i små, korta ögonblick. Och kanske det kan vara så också. Att ibland får man liksom carpa diem trettio sekunder åt gången. Blunda mot solen. Dofta på en pion. Dricka en kopp kaffe. Andas lite extra djupt en gång. Och sen köra på igen.

20190602_192218

En torsdag var det examensfest för en kär vän. Det visade sig också vara på dagen tio år sedan vi tog studenten. Tänk det: tio år senare, och vi alla fem har en examen, bor i Finland, är vid liv. Sådant är inte att ta för givet.

Det bästa med fester är ju nästan ändå resterna dagen efter. Så dagen efter var det restkaffekalas på villan. Notera den ursnygga tårtbiten med marsipanpion, hemlagad av examinanden själv. Vi satt och pratade och skrattade och grät och pratade ännu mera i timtal. Som det konstaterades efter min inflyttningsfest: Vad ska man ha vänners köksbord till, om inte för att sitta och gråta vid?

IMG-20190531-WA0010

Jag lade också ut texten om hur jag inte är en stor människa. Ni vet, det finns de där som är förstående och välvilliga och som alltid försöker se båda sidorna av myntet. Jag trodde länge att jag var en sån, men i ärlighetens namn är jag en mycket liten människa när det kommer till kritan. (Fast det beror förstås på vilken krita. När det kommer till mina vänner och familj är jag obönhörlig – alla som gör dem illa är idioter. Då finns det inte två sidor av myntet.)

Passande nog dök följande upp på Instagram dagen därpå. Jag kände att det var ödet som påpekade att det är okej.

IMG-20190602-WA0019

På lördag var det studentfester och ljusnande framtider. Resten av familjen var på diverse orter utomlands, så jag fick representera. Jag tänker på något som min mer kända bloggnamne Sandra Beijer skrev: ”[…] ett minibloggtips på vägen också: Ha fler bilder på er själva! Det handlar inte om självupptagenhet, utan om att läsaren ska få en bild av dig när de läser bloggen. Ett praktiskt sätt att skapa en relation med sin läsare.”

Så, här är jag i bilen, på väg från ett kalas till ett annat, hej hej!

WhatsApp Image 2019-06-01 at 15.55.21

Även när det är blåst och regn vill Nisse bara vara ute. Så jag byggde ett filtbo åt honom, så han inte skulle frysa så. Där fick han sen ligga som en snigel och titta ut över ägorna. En märklig liten hund.

IMG-20190528-WA0003

dagbok

Morgonlistan

Morgon i stan denna maj:

  • vakna av väckningssignal på telefon
  • se om det hänt nåt viktigt på Whatsapp under natten
  • vingla ut till badrummet
  • tillbaka i sängen för att skrolla genom Instagram och kanske Facebook
    (dålig vana, jag vet)
  • stiga upp så småningom
  • dricka ett glas vatten, kanske
  • sätta på någon bra musik
  • laga frukost
  • äta frukost framför datorn

Morgon på villan denna maj:

  • vakna av Nisse som gnäller
  • se om det hänt nåt viktigt på Whatsapp under natten
  • vingla ner för trappan och ut på verandan för att vingla till badrummet
  • korva på sig mera kläder (fleecejacka, yllesockor, crocs)
  • ta hunden med sig för att gå och hälsa på mommo och moffa i grannstugan
  • gäspande ta en promenad med en ivrig hund
  • lämna hunden på verandan, för han vill inte vara nån annanstans
  • lägga igång en brasa, möjligen hämta in mera ved om man inte var förutseende nog att göra det kvällen innan
  • dricka ett glas vatten, kanske
  • ge Nisse frukost
  • laga egen frukost
  • äta frukost framför Vasabladet, telefon, datorn, något annat

20180610_201955

dagbok

Denna sommar

Gud vad jag älskar denna sommar.

Den evighetslånga ledigheten. Lugnet. Alla vardagssysslor (vattna, tvätta, skörda, diska, hänga tvätten). Att knappt klä på sig om dagarna. Hålla världen på distans. Alla små utflykter som är för triviala för ett blogginlägg men alldeles tillräckligt stora en het dag i juli.

Grönskan, blomningen, värmen. Svettas som en liten gris, med skitiga fötter och lagom långa att-göra-listor. Tidiga kvällar, sena morgnar, fågelsång ännu i augusti.

En liten hund som nästan alltid är här.

Iste i hängmattan.

Poesi och Maria Gripe.