Tag Archives: villa

Titta sig omkring

Jag hade en bra fredag. Lånade böcker från flera bibliotek, åt lutfiskmiddag med släkten hos morföräldrarna. Pratade vitt och brett med en kusin och gosade med Nisse. På kvällen blev det La la land på bio med syster och mamma. Jag tycker om att gå på bio, tycker om hela fenomenet: biljettinköp, godsaker att knapra på, reklamerna innan filmen, surroundljudet, att sitta kvar tills eftertexterna rullat klart.

Och ändå: när jag kom hem slog ångesten till. Helt omotiverat (som den ju brukar). Snabba, ytliga andetag och något som drar i magen. Man kan ha hur många strategier som helst för att stävja ångest – att jorda sig, andas i fyrkanter, medveten närvaro, accepterande av känslor – men allt är glömt när ångesten redan är där. Jag minns inget och kan inget.

Mycket, mycket försiktigt letade jag runt efter musik som inte var för snabb, för att inte öka pulsen ytterligare; inte för långsam, för att inte sjunka ner i apati; inte för sorglig, för att inte späda på känslan av uppgivenhet; inte för hetsig, för jag klarade inte av för mycket sinnesintryck.

Till slut sov jag och drömde om kaniner, fyra stycken, som alla var på rymmen och var alldeles dammiga efter att ha grävt i torr jord.

Idag har jag navigerat mig långsamt genom dagen, för att inte röra upp ångesten från igår. Föräldrarna skulle fara ut till villan en sväng. ”Vad ska ni göra vid villan ens?”, frågade jag mamma. ”Inget speciellt”, svarade hon. ”Titta oss omkring”.

Så jag följde med ut till villan där vi gjorde inget speciellt och tittade oss omkring. Bastun stod där den ska stå. Bryggan låg kvar där den ska ligga. Vi funderade över ett träd vi ska plantera, över att lillstugoverandan behöver tvättas i sommar. Vi drack varm kakao och åt croissanter. Sedan diskade vi kastrullen och sleven i snön och åkte hem igen.

 

1 kommentar

Filed under dagbok

Kaffe med smörgås

En enorm fördel med att flytta tillbaka till hemstaden är att villasäsongen kan förlängas med många veckor. Att det bara är en kort resa ut till skogsluft och sinnesfrid. Kravlöshet och vila. Kaffe med smörgås när vi kommer dit. Jag plitar ner några ord i lördagstidningens korsord, men sparar resten åt moffa. En villagranne tittar in men tackar nej till kaffe, sitter och småpratar med mamma en stund.

Systers energiknippe till hundvalp har följt med oss. Den springer som en tok på gräsmattan, attackerar löv och pinnar. När vi sitter i soffan är tassarna överallt i mitt ansikte och den ska slicka mig på ögonen, i pannan, på munnen, i näsborrarna. Jag skrattar så jag gråter.

De sista blommorna pryder rabatten: flox, kärleksört och små, spretiga blå blommor som jag inte kan namnet på.

14484604_996170090494122_4904012371281748700_n

Imorgon kommer en vän över på te och jag får för mig att baka en Victoria sponge cake. Det finns inget bakpulver kvar så här sent på säsongen. Mamma cyklar än till den ena, än till den andra grannen. Hos den tredje får hon låna bakpulver i sin medhavda lilla kopp.

Föräldrarna är bjudna på middag tvärs över viken. Hundra årtag med roddbåten. Motorbåten togs upp förra helgen och pappa tvättar den. Lovar att det här är sista året, vi ska köpa en ny motorbåt, en mindre. ”Men vi säljer den gamla innan vi köper nån ny!”, säger mamma. Annars står vi där med två motorbåtar.

Jag äter fläskkotletter med svampsås till middag med mommo och moffa. Teven står på, fotbollsmatch på gång, men ljudet är av. På bordet: en burk inlagd squash, knäckebröd, kokta majskolvar. Mommo uppdaterar mig om kusinernas förehavanden och förhör sig om min hälsa.

I mitt lilla trädgårdsland frodas viol, oregano, salvia, sallad, persilja och timjan. ”Persiljan kan bra stå kvar, den kan man sköra ända tills snön kommer”, säger mommo.

Jag plockar med mig en påse sallad innan jag far hem.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Juni natt blir aldrig av

Pappa kommer med posten. ”Jag har fått brev!!!” tjuter jag och blir så till mig att jag tappar hela högen med tidningar och reklam. I brevet finns en vackert färglagd bild av en kanin med en lykta, två tepåsar och så fina ord att jag blir alldeles skör i hjärtat. Kaninbilden hänger jag direkt upp på väggen. Tepåsarna gömmer jag, så ingen annan ska dricka upp teet i misstag.

Jag har blivit ett år äldre, men eftersom födelsedagen tillbringades dels på annan ort, dels flera timmar på ett tåg, så känns det inte riktigt av. På kvällen till min födelsedag sitter jag, alldeles fruktansvärt trött i en bil, och funderar varför jag så ofta känner mig lite ensam och ledsen på födelsedagskvällar.

En solig och blåsig förmiddag dricker jag kaffe med en vän på torget. Hon ger mig en silverglittrig eyeliner bara för att.

Natten är ljus och full av fågelsång. Jag vill inte riktigt sova, just för att natten är så vacker och så kort. Det doftar av lupiner i min stuga, och jag tänker att snart, snart börjar midsommarrosorna blomma. Om jag kunde, så skulle jag bo i en midsommarros – mitt i det mjuka, doftande vita.

En vän ger mig telefonnummern till en psykolog och jag förvånar mig själv med att inte riktigt våga ringa.

Den mindre kaninen har fått smeknamnet ”lillveti”, alltså ”den med lite vett”. Den gräver i våt mylla och sedan är den ljusa pälsen på magen, på tassarna, i ansiktet alldeles svart. Mamma och jag skrattar så vi gråter åt synen av jordintäckt kanin.

Trots att jag ännu är ledig en kort tid, gör jag listor i huvudet: tvätta mattor, så ringblommor, städa bastun. Jag undrar när jag ska plocka rabarber, och vad jag ska göra av den.

Mommo och moffa har köpt nytt fisknät, med 45 millimeters maskor. Mommo beklagar sig över att de inte kommer få några abborrar med så stora maskor. Jag säger, att jag kommer och ror någon kväll, så får vi pröva nätet och fiskelyckan.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Vintervila

Det är som att åka till ett dödsbo, där frånfället var väntat men kom lite hastigare än beräknat. Det mesta är undanplockat, uppordnat. Trädgårdsmöblerna står under tak, mattorna är ihoprullade. Skafferiet är nästintill tömt, men en burk snabbkaffe, lite honung och en oöppnad påse turkisk peppar har lämnats kvar. Spisen är inte avtorkad och någon har glömt en tekanna – fortfarande fylld med te – på den. Jag häller ut teet på backen, slänger tepåsarna i skogen.

Villor och sommarstugor under andra tider än somrar är märkliga. De är ändå inga dödsbon. De har bara gått i ide, ligger i träda. Vattnet stängs av i oktober, rangliga stänglar av prydnadshallon som ingen har klippt ner bär förmultnade löv likt tunga kjolar. Gräsmattan är lerig och stänker ner mina kängor. Det är isande kallt inne i stugorna, i garderoberna sover sommarklänningar och tunna tunikor.

Jag sätter mig i min lillstugo, drar ut lådor och öppnar bokskåpet. Där ligger cigarettpaketet, vars cigaretter jag räknade i somras en natt då jag inte kunde sova. (De var tre stycken.) I skåpet finns ett broderat dynvar som är ställföreträdande bordsduk och liten, liten flaska rom att spetsa sitt te med som jag tar den allra minsta klunk ur. Till sommaren kommer jag plocka fram dynvaret igen, placera flaskan i fönstret. Pynta med blommor och högar av biblioteksböcker. Vädra ut vinterluften, iskylan, öppna fönstren och se spetsgardinerna fladdra i vinddraget.

På bordet på bastuverandan står moffas kvarglömda kaffekopp. Jag låter den vara. Får se om den står där ännu i april, då vi sakta väcker villan ur sin vintersömn.

6 kommentarer

Filed under dagbok