Tag Archives: villa

Kvällar

Jag har så sköna kvällar för tillfället. Ror ut och tar upp näten med mommo medan det ännu är ljust. I kväll var det alldeles ljuvligt lugnt på sjön. (Vi fick en enda liten abborre.) Jag skrotar omkring i yllesockor och collegetröja. När det mörknar lägger jag i gång en brasa och eldar sedan hela kvällen, vedkorgen töms. Jobbar kanske någon timme vid datorn, pratar med vänner. Kokar te eller gräddar pannkaka (det sista gör jag i kväll).

20170905_212802

Slötittar på teve, bläddrar flera varv genom alla kanaler för att se om det är något jag vill titta på. En dokumentär, kanske, eller en film. I något skede tar jag mig ut i mörkret för att mata och stänga in kaninerna. Klappar dem god natt när de mumsar från matskålen.

När brasan har blivit glöd och kvällen har blivit natt stänger jag spjället och går upp på vinden, ligger och läser i lampskenet tills jag är riktigt, riktigt trött. Sover sedan utan väckarklocka tills jag vaknar av mig själv.

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok

I går

Det är så kallt på villan nu att jag eldar en, ibland två, gånger om dagen, ungefär en famn ved per brasa. Dubbla duntäcken (jag sparkar av mig det andra under natten) och värmebatteri i lillstugon, de nätter jag sover där. Yllesockor har jag ju gått med hela sommaren.

I går var jag också på dejt – låt oss kalla det det – något som var såväl nervöst och lite genant som väldigt nöjsamt. Även om jag sällan eller inte do romance så är trevliga människor alltid trevliga människor. Sedan storstädade jag lägenheten i tre timmar – och pratade i telefon nästan hela tiden – så nu är mitt stadshem färdigt för inflyttning när villasäsongen verkligen är över. Vilket nog är, så småningom, och det känns bra att få flytta tillbaka när man vill och inte när man måste.

I går lade och tog jag också upp nät med mommo. Det blåste hårt. Vi fick försöka två gånger innan vi fick näten i sjön – första gången fick vi ro tillbaka för att vi hade glömt sänkena på land – och jag fick ro rakt emot vinden för att inte driva långt in i viken och på stenen längst ut. När vi skulle ta upp dem – det blev mot halvtiotiden på kvällen – var det tungt att ro baklänges mot vinden, och vattnet hade stigit så högt att en första stenen knappt syntes. Två mörtar, två abborrar och två rudor. Rudorna är så stora att de inte fastnar i själva nätmaskorna, de bara trasslar in sig i nätet, så de fick vi lätt loss i bryggan trots skumrasket. Mommo ville ha livet av dem, slänga dem på komposten, ”annars får vi bara dem i nätet i morgon igen”, men jag propsade på att släppa dem och kastade tillbaka dem i sjön. Om de kommer i nätet nästa gång så tar vi bara loss dem igen, menade jag.

Resten av fiskarna fick följa med till villan, jag satt på bastuverandan och slet för att få loss en bred abborre från maskorna. När den och dess fränder sedan låg i diskhon för att nackas och rensas, stod jag och stirrade in i ett abborröga, tänkte i en stund av existentiell kris: vad har jag för rätt att döda och äta denna varelse? Och det paradoxala i det –  denna varelse kanske mer än någon annan, eftersom den har levt fritt och fångats och dödats så lindrigt det nu kan göras, till skillnad från konventionellt hållna köttdjur.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Sommarledigt

Det är sommar igen. Jag vet inte hur det hände. Det var april hur länge som helst, maj drog ut och juni överrumplade, och sedan blev det plötsligt sommar. Det är som om det alltid ha varit sommar, samtidigt som jag inte alls hänger med.

Denna sommar har jag en ny taktik. Det behövs en sådan, insåg jag, efter tre dygn med konstant, lamslående ångest och panikgråt. När man googlar symptom för utmattning och bockar av alltför många punkter. När man gråter i telefon med först en vän och sen med mamma och inser att man ännu kan vända det.

Taktiken är enkel: vara ledig precis hela tiden jag inte jobbar. Bedrägligt enkel, kan tyckas, men jag tror den fungerar. Att äta frukost i solen innan en arbetsdag är också frukost i solen. Jag behöver inte vara ledig hela dagen för att kunna vara ledig stunder. Och jag har avbokat, avböjt och avstått från allt som tar men inte ger. Skapar ledighet och rum och tid, sådant som jag så desperat behöver. Inte ens bara vill ha numera, utan behöver. För att inte behöva googla de där symptomen igen.

I grunden är det väl: vara snäll mot sig själv. Göra det som jag vill. Inte racka ner på mig själv. Inte tro att det bara finns ett sätt att göra sommar på, och att jag måste göra den som jag alltid ha gjort den. Flexibilitet, omvärderande, alltid tillåtelse att göra om. En tilltro att allt blir bra.

Hälsa på kaninerna. Dricka kaffe i solen. Eller dricka kaffe inomhus fastän det är soligt ute. Sitta framför datorn om jag vill det. Dra upp brännässlor om jag vill det. Sova där jag vill, äta det jag vill. Vila, tillåta, bejaka. Hela tiden, i tanken och i handling, återkomma till det jag redan vet: det är okej. Allt är okej.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Titta sig omkring

Jag hade en bra fredag. Lånade böcker från flera bibliotek, åt lutfiskmiddag med släkten hos morföräldrarna. Pratade vitt och brett med en kusin och gosade med Nisse. På kvällen blev det La la land på bio med syster och mamma. Jag tycker om att gå på bio, tycker om hela fenomenet: biljettinköp, godsaker att knapra på, reklamerna innan filmen, surroundljudet, att sitta kvar tills eftertexterna rullat klart.

Och ändå: när jag kom hem slog ångesten till. Helt omotiverat (som den ju brukar). Snabba, ytliga andetag och något som drar i magen. Man kan ha hur många strategier som helst för att stävja ångest – att jorda sig, andas i fyrkanter, medveten närvaro, accepterande av känslor – men allt är glömt när ångesten redan är där. Jag minns inget och kan inget.

Mycket, mycket försiktigt letade jag runt efter musik som inte var för snabb, för att inte öka pulsen ytterligare; inte för långsam, för att inte sjunka ner i apati; inte för sorglig, för att inte späda på känslan av uppgivenhet; inte för hetsig, för jag klarade inte av för mycket sinnesintryck.

Till slut sov jag och drömde om kaniner, fyra stycken, som alla var på rymmen och var alldeles dammiga efter att ha grävt i torr jord.

Idag har jag navigerat mig långsamt genom dagen, för att inte röra upp ångesten från igår. Föräldrarna skulle fara ut till villan en sväng. ”Vad ska ni göra vid villan ens?”, frågade jag mamma. ”Inget speciellt”, svarade hon. ”Titta oss omkring”.

Så jag följde med ut till villan där vi gjorde inget speciellt och tittade oss omkring. Bastun stod där den ska stå. Bryggan låg kvar där den ska ligga. Vi funderade över ett träd vi ska plantera, över att lillstugoverandan behöver tvättas i sommar. Vi drack varm kakao och åt croissanter. Sedan diskade vi kastrullen och sleven i snön och åkte hem igen.

 

1 kommentar

Filed under dagbok

Kaffe med smörgås

En enorm fördel med att flytta tillbaka till hemstaden är att villasäsongen kan förlängas med många veckor. Att det bara är en kort resa ut till skogsluft och sinnesfrid. Kravlöshet och vila. Kaffe med smörgås när vi kommer dit. Jag plitar ner några ord i lördagstidningens korsord, men sparar resten åt moffa. En villagranne tittar in men tackar nej till kaffe, sitter och småpratar med mamma en stund.

Systers energiknippe till hundvalp har följt med oss. Den springer som en tok på gräsmattan, attackerar löv och pinnar. När vi sitter i soffan är tassarna överallt i mitt ansikte och den ska slicka mig på ögonen, i pannan, på munnen, i näsborrarna. Jag skrattar så jag gråter.

De sista blommorna pryder rabatten: flox, kärleksört och små, spretiga blå blommor som jag inte kan namnet på.

14484604_996170090494122_4904012371281748700_n

Imorgon kommer en vän över på te och jag får för mig att baka en Victoria sponge cake. Det finns inget bakpulver kvar så här sent på säsongen. Mamma cyklar än till den ena, än till den andra grannen. Hos den tredje får hon låna bakpulver i sin medhavda lilla kopp.

Föräldrarna är bjudna på middag tvärs över viken. Hundra årtag med roddbåten. Motorbåten togs upp förra helgen och pappa tvättar den. Lovar att det här är sista året, vi ska köpa en ny motorbåt, en mindre. ”Men vi säljer den gamla innan vi köper nån ny!”, säger mamma. Annars står vi där med två motorbåtar.

Jag äter fläskkotletter med svampsås till middag med mommo och moffa. Teven står på, fotbollsmatch på gång, men ljudet är av. På bordet: en burk inlagd squash, knäckebröd, kokta majskolvar. Mommo uppdaterar mig om kusinernas förehavanden och förhör sig om min hälsa.

I mitt lilla trädgårdsland frodas viol, oregano, salvia, sallad, persilja och timjan. ”Persiljan kan bra stå kvar, den kan man sköra ända tills snön kommer”, säger mommo.

Jag plockar med mig en påse sallad innan jag far hem.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Juni natt blir aldrig av

Pappa kommer med posten. ”Jag har fått brev!!!” tjuter jag och blir så till mig att jag tappar hela högen med tidningar och reklam. I brevet finns en vackert färglagd bild av en kanin med en lykta, två tepåsar och så fina ord att jag blir alldeles skör i hjärtat. Kaninbilden hänger jag direkt upp på väggen. Tepåsarna gömmer jag, så ingen annan ska dricka upp teet i misstag.

Jag har blivit ett år äldre, men eftersom födelsedagen tillbringades dels på annan ort, dels flera timmar på ett tåg, så känns det inte riktigt av. På kvällen till min födelsedag sitter jag, alldeles fruktansvärt trött i en bil, och funderar varför jag så ofta känner mig lite ensam och ledsen på födelsedagskvällar.

En solig och blåsig förmiddag dricker jag kaffe med en vän på torget. Hon ger mig en silverglittrig eyeliner bara för att.

Natten är ljus och full av fågelsång. Jag vill inte riktigt sova, just för att natten är så vacker och så kort. Det doftar av lupiner i min stuga, och jag tänker att snart, snart börjar midsommarrosorna blomma. Om jag kunde, så skulle jag bo i en midsommarros – mitt i det mjuka, doftande vita.

En vän ger mig telefonnummern till en psykolog och jag förvånar mig själv med att inte riktigt våga ringa.

Den mindre kaninen har fått smeknamnet ”lillveti”, alltså ”den med lite vett”. Den gräver i våt mylla och sedan är den ljusa pälsen på magen, på tassarna, i ansiktet alldeles svart. Mamma och jag skrattar så vi gråter åt synen av jordintäckt kanin.

Trots att jag ännu är ledig en kort tid, gör jag listor i huvudet: tvätta mattor, så ringblommor, städa bastun. Jag undrar när jag ska plocka rabarber, och vad jag ska göra av den.

Mommo och moffa har köpt nytt fisknät, med 45 millimeters maskor. Mommo beklagar sig över att de inte kommer få några abborrar med så stora maskor. Jag säger, att jag kommer och ror någon kväll, så får vi pröva nätet och fiskelyckan.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Vintervila

Det är som att åka till ett dödsbo, där frånfället var väntat men kom lite hastigare än beräknat. Det mesta är undanplockat, uppordnat. Trädgårdsmöblerna står under tak, mattorna är ihoprullade. Skafferiet är nästintill tömt, men en burk snabbkaffe, lite honung och en oöppnad påse turkisk peppar har lämnats kvar. Spisen är inte avtorkad och någon har glömt en tekanna – fortfarande fylld med te – på den. Jag häller ut teet på backen, slänger tepåsarna i skogen.

Villor och sommarstugor under andra tider än somrar är märkliga. De är ändå inga dödsbon. De har bara gått i ide, ligger i träda. Vattnet stängs av i oktober, rangliga stänglar av prydnadshallon som ingen har klippt ner bär förmultnade löv likt tunga kjolar. Gräsmattan är lerig och stänker ner mina kängor. Det är isande kallt inne i stugorna, i garderoberna sover sommarklänningar och tunna tunikor.

Jag sätter mig i min lillstugo, drar ut lådor och öppnar bokskåpet. Där ligger cigarettpaketet, vars cigaretter jag räknade i somras en natt då jag inte kunde sova. (De var tre stycken.) I skåpet finns ett broderat dynvar som är ställföreträdande bordsduk och liten, liten flaska rom att spetsa sitt te med som jag tar den allra minsta klunk ur. Till sommaren kommer jag plocka fram dynvaret igen, placera flaskan i fönstret. Pynta med blommor och högar av biblioteksböcker. Vädra ut vinterluften, iskylan, öppna fönstren och se spetsgardinerna fladdra i vinddraget.

På bordet på bastuverandan står moffas kvarglömda kaffekopp. Jag låter den vara. Får se om den står där ännu i april, då vi sakta väcker villan ur sin vintersömn.

6 kommentarer

Filed under dagbok