Så här är det nu

En söndag strax innan duggregnet river vi av sådant som borde göras men som lämnat på hälft: lyfter in postlådan, tvättar ur soptunnan, tömmer blomkruka och kokar äppelsylt på de (nästan) sista äpplena. ”Ska vi ta ner vimpeln?” frågar min sambo, men jag säger nej, vi bor ju ännu här. Så länge husfolket är på plats ska husfolksvimpeln vaja. Höststädningen av lägenheten är påbörjad men inte avklarad. Dessutom finns det folk på villan som ska vaktas. Eller jag säger folk, men jag menar hund.

När jag går mellan stugorna en morgon doftar det starkt av honung i luften. Jag blir lite orolig över att det är kokossemlorna som jag har i brödrosten som blivit brända, men inomhus doftar det bara te och kokos, ingen honung. Här om dagen fick jag vykort från Italien. Det hade postats i början av juni. Nu tre månader senare använder jag det som bokmärke och påminns om avsändaren ♥

Det är björkfrön överallt. De fastnar i stickasockorna, i ylletröjorna, i håret, på Nisses nos. När solen sneddar över golvet ser jag hur dammigt det är. ”Jag dammsög ju för bara någon vecka sedan!” tänker jag, innan jag kommer på mig själv med att det faktiskt är någon vecka sedan. Ingen städning är satt i system, till skillnad från i stan. Det är ett annat tempo som gäller på villan. Saker görs när de görs. Jag byter lakan (för jag älskar känslan av rentvättade sängkläder) men struntar i dammet. Det kan jag göra här, till skillnad från i stan.

På söndag kväll, när jag har fått ge mig inte ens halvvägs in i lindy hop-lektionen för att mitt knä krånglar till en helt annan grad än vad det brukar göra, eldar vi bastu, både för att tvätta oss och för att sedan kunna torka tvätt. Sambon tänder ljusen i bastufönstret för första gången den här säsongen. Förra året badade vi bastu sista gången på allhelgona, när vi redan stängt av sommarvattnet men varit förutseende nog att tappa upp i varmvattenberedare och hinkar så vi skulle klara ännu en bastuomgång.

Jag har läst boken Four Thousand Weeks. Time Management for Mortals av Oliver Burkeman, som vi fick i gåva av en av sambons äldsta vänner när hon hälsade på i augusti. Det är en bok som med torr humor tar sig an det moderna problemet, ja, rentav tidslögnen, som påstår att vi kommer hinna med allt, bara vi planerar tillräckligt noga. De flesta tidshanteringsböcker och -taktiker bortser från en avgörande sak, menar Burkeman, och det är att vår tid här på jorden är ”absurdly, insultingly brief”. Genom att bejaka detta faktum (i stället för att låtsas om att den inte finns och påverkar oss) kan vi hitta ett bättre sätt att se på tid. Jag hade stor behållning av boken, med sina reflektioner och påminnelser om vad som är viktigt på riktigt, ni vet, och märker hur jag sedan jag läst boken har haft en lugnare inställning till, och därmed mindre stress kring, framför allt arbete. (Vi får för all del se hur länge det håller i sig). Det hela påminner ju mig om en av mina favorittavlor:

Boken gav mig också, så där i andra hand, en insikt gällande min kropp och dess (emellanåt bristfälliga) funktioner. Av olika orsaker har jag har ganska ofta ont, och dras med flera (livs)långa hälsoproblem, vilket ju kan göra en väldigt nedslagen emellanåt. När det är en värre dag eller period har jag ofta gått och tänkt ”bara jag mår bra igen” och längtat efter den där dagen i framtiden när jag inte har ont någonstans. Men nu har det slagit mig: Den dagen kommer inte. Nu är det denna kropp som har blivit mig given, och även om jag förstås vill göra det jag kan för att ta hand om den så att den ska fungera så bra som möjligt, så kommer den alltid ha sina felkopplingar, tendenser och ”anatomiska variationer”, som en ortoped formulerade det. Det handlar inte om att bli helt ”frisk” (vad nu det sedan är) eller absolut smärtfri för resten av livet, utan om att hitta en acceptans i att allt är en process, att saker tar den tid det tar, att krämpor kommer och går (och kommer – och går!). Inte se medicinering, sämre perioder och som ett misslyckande, utan som ett neutralt faktum: Så här är det nu.

Eller som den lesbiska, funktionsnedsatta, kroniskt sjuka, vintageintresserade youtubern Jessica Kellgren-Fozard säger: ”Om jag skulle vänta tills jag mår bra med att göra saker, så skulle jag aldrig göra saker.”

Nu ska jag hämta mommo, hon ska ta servicebussen till byhamnen. Hon flyttade till stan förra veckan, men måste alldeles bestämt komma ut igen över dagen (det finns lingon och krikon att plocka). Jag förstår henne. Inte gällande själva plockandet, men gällande att alldeles bestämt vara här.

En mindre glammig bloggare

Nu är jag ju varken storbloggare, har semester eller är vid Rivieran, men jag lånar (och modifierar) trots det en dagens blogg-lista från min mer kända bloggnamne. Skulle det inte vara sjukt om jag låg vid en pool i Frankrike och bloggade med en massa vältagna foton? Ingen skulle tro mig, någonsin.

Hur som helst så drar en mindre glammig Sandra igång med en lista JUST NU:

LÄSER: Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt av Bob Hansson, på kvällarna innan jag ska sova. Ibland måste jag fota en dikt eller ett diktfragment, så jag ska komma ihåg det. De känns, de här dikterna.

REAFYNDAT: När skulle jag senast ha reafyndat något? Jag köper mat och medicin och någon bok ibland, ungefär. Här får vi nog hitta på något annat … Kanske bara:
KÖPT: Igår pantade jag tre plastpåsar flaskor och köpte nektariner, bananer, en gurka, glutenfritt mjöl och mediciner för (en del av) pengarna. MAT OCH MEDICIN var det, ja …

TITTAR PÅ: Datorskärm när jag jobbar, Vasabladet när jag äter frukost. Jag tittar på inget alls på någon slags teveskärm. Inga serier, inga filmer. Någon enstaka Youtubevideo emellanåt, lite Jessica Kellgren-Fozard eller Jonna Jinton, men jag har flera osedda videor av dem båda. Sommaren innebär att jag inte ens kan hålla mig uppdaterad med två youtubare som uppdaterar max en gång i veckan.

ÄTER: Mycket smörgåsar med kaffe. Standardfrukost, ibland även mellanmål, latlunch eller kvällsmat. Inte alla mål på samma dag. Inte kaffe om kvällarna.

HAR PÅ MIG: Yllesockor, träningskläder, collagetröja eller flanellskjorta. Jag var den mindre glammiga bloggaren, minns ni? Och villalivet kräver inte tjusighet men inbjuder till bekvämlighet. ”Man vet att du ska fara till stan när du har fixat håret”, sa mamma i går. ”Och när jag har sandaler och örhängen, och linnebyxor och jeansjacka”, svarade jag.

LYSSNAR PÅ: Fågelkvitter, Nisse som skäller, villagrannarna som arbetar med diverse verktyg. När jag kör bil: Menuett från Jeppo (polska) av Gjallarhorn, med basen uppvriden så det känns.

JOBBAR MED: Att korrekturläsa ett mörkt, urbant fantasymanus med skräck- och folktroinslag. Det är så bra att jag måste påminna mig om att hålla kvar korrekturglasögonen och inte dras med i berättelsen helt. För några dagar sedan satt jag och skrattade högt medan jag läste, och i går grät jag framför datorn. Det är egentligen för dåligt betalt för att jag ska göra det, men jag gör det som en liten gåva till författaren och med ett löfte till mig själv om att aldrig ta mig an dåligt betalda jobb igen.

DOFTAR: Igen något helt oresonligt för mig att svara på. Sandra Beijer har tydligen en sommarparfym. Jag luktar kanske mest svett och lite deodorant och tvål emellanåt? Om det inte är dags för stad och fest och jag duttar fem droppar av parfymoljan Resistance, som jag fick av en vän för ett par år sedan, bakom öronen, i halsgropen och på handlederna. Oljan doftar tungt av vanilj, magnolia, patchouli, röda frukter, läder, pumpa och bourbon, beskrevs av en annan vän som ”för farlig för honom”, och får mig att fantisera om tegelstenar kastade genom skyltfönster.

ANTAL MYGGBETT: Några envisa rackare på anklarna och låren.

BLOGGPLANER FÖR VECKAN: Låt oss igen vara förståndiga och inse att planering i regel inte sker på denna blogg. Om vi i stället gör om det till:
PLANER FÖR VECKAN: I helgen ska jag bada bastu och spela spel med vänner, och fara på en sommarteater om vädret är vackert nog. Nästa vecka far jag till Borgå med mommo och mamma. Mommo har fyllt 90 år och fick en ”all inclusive”-resa till Borgå i födelsedagspresent, dit två av mina kusiner har flyttat. Mommo har varit i Borgå en gång först, för över sextiofem år sedan. Jag har aldrig varit till Borgå. Jag ser framför mig två dagar med familjehäng, restaurangmat, kaffe på mysiga kaféer och sightseeing i gamla stan (troligen i regn). Resten av veckan blir det mera jobb och kompisar, och till helgen kanske någon utflykt: en marknad, en hantverkardag, en roadtrip, vem vet?

DAGENS AKTIVITET: Jobba klart, kanske träna, umgås med Conny, äta jordgubbar med glass! Jag ska äta tills jag tröttnar, för inga jordgubbar från frysen är lika goda i vinter som de är färska nu.

Efter Hravnavallen

Jag har överlevt sommarens storlajv Korpkvädet med äran och vettet i behåll, det första lättare att hålla intakt än det andra. Under tre dagar vandrade jag omkring på Hravnavallen, där asarna var närvarande, vi ställde till med blot, begravning och bröllop, och där jag manipulerade, mutade och myglade mig till en plats som nästa jarl. Nästa vecka kommer alla bilder, så då hoppas jag på att kunna berätta – och visa – mer, men här är en glimt av blotträdet och kökslägret.

Här på villan följer vi med väderprognoserna, så vi vet när vi kan sätta ut nät, hänga tvätt, när vi ska bära in blommor under tak. En kväll måste vi ta upp näten när det blåste så hårt att det gick vita gäss i viken, mamma fick kämpa för att hålla båten på plats, och jag fick dra in näten. Två abborrar blev fångsten, som jag fileade och fryste in. ”2 abborrfiléer i regn och blåst, 16.7.2023” skrev jag på målartejpsbiten jag förslöt plastpåsen med, för att komma ihåg vårt hårda arbete när filéerna ska stekas.

Jag intalar mig själv att bara halva sommaren har gått, att det är nu den börjar – efter lajvet, när jag hunnit sova ikapp och vädrat filtar och tvättat linnekjortlar, men jag saknar redan de allraljusaste sommarnätterna, tänker på att jag aldrig uppskattat dem tillräckligt, alltid gått och lagt mig för tidigt. Nästa sommar, säger jag till en vän som jag pratar i telefon med, nästa sommar ska jag inte arbeta alls. Vi har hört det förr, jag vet, men nästa sommar kommer min sambo ha helt annat slags ledigt tack vare helt nytt jobb, och då tänker jag haka på den ledigheten, jag tänker göra det! Nästa sommar. Då ska jag inte gå och lägga mig så tidigt i juni.

I dag kommer det utlovade regnet, någon dag senare än först meddelat. Det är dovt, grått dagsljus med regnflimmer. Nästan så man kunde tända ljus och se en film. Det är ungefär sex veckor sedan jag sist såg en film, och det är inte ens särskilt länge sedan med mina mått mätt.

”Det är nästan skönt med sånt här väder i dag”, sa jag till mommo när jag kom ner från villavinden i morse.
”Nåjo, men de har lovat sånt här väder nästan hela veckan”, sa hon.
Då ska jag njuta medan jag kan njuta och inte ännu har tröttnat.

Efter lajvet

Täcket är aldrig så lent och kudden aldrig så mjuk, luften aldrig så sval äntligen äntligen som mellan klockan två och fyra på morgonen när jag halvsover och däremellan jagar myggor som smitit in på vinden. Det är nästan (men bara nästan) värt de där förlorade sömntimmarna för de där smeksamma lakanen.

Min sambo stiger upp strax efter att jag har somnat för gott för natten. Om det är en bra dag kommer han hem tio timmar efter att han for. Om det är en sämre dag dröjer det femton timmar tills vi ses igen. Det enda jag kan tänka är efter lajvet efter lajvet efterlajvet då vardagen stabiliseras igen och ingen av oss måste sy kjortlar och pösbyxor så svetten lackar på en kvav villavind, och en av oss inte måste sitta i möten, bygga stockbänkar och brygga kotikalja. (Vi kunde ha sytt kjortlar och pösbyxor i februari, mars, april, när som helst innan nu, veckorna före lajvet – men samtidigt: det kunde vi inte, uppenbarligen. Någonstans i all leda känner jag starkt att det här trots allt är det enda sättet det kan ske på. Det betyder inte att jag tycker om det.)

Men det suger att behöva vänta på bättre tider när de bästa tiderna ska vara nu. När det är piontider och midsommarrosorna blommar och det doftar torra tallbarr i skogen. När solendgången sätter skyn i brand och skogen fått ett nytt djup efter grannens fjolårsgallring, det är bara djupare och djupare grönt där mommo och jag sitter och dricker förmiddagskaffe på hennes veranda, i skuggan, i brisen. Om vi inte rör oss eller gör något så är det inte ens varmt.

En eftermiddag lägger jag mig i gårdsbjörkens skugga med en roman och kaffe, hasar stolen allt längre bak vartefter solen sticker fram. Jag storgråter i kylan från luftkonditioneringen medan jag diskar undan en morgon, gråter därefter inte på flera dagar. Jag städar utedasset, fångar dagen i sekundssjok, fyller glaset med isbitar och Fanta, kliar Nisse på magen när jag går förbi honom i gräset. ”Sitter ni här och äter och dricker igen”, beskärmar sig mommo när vi intar kvällskaffe med gris. Så klart vi gör det. Allt handlar om skuggan, värmen, svetten, tiden som går, tvätten på tork, kaffet och sittandet, det trotsiga umgänget när det finns så mycket att göra, de där varma nätterna när myggorna jagar.

Vi hörs på efter lajvet efter lajvet efterlajvet.

Fullmatad

Våren kom sent, och sedan kom den hela på en gång. Om kvällarna är jag uttröttad och varm, kroppen är fullmatad av sol och kroppsarbete. Kvällar är min sämsta tid på dygnet, men när jag får närma mig de långsamt, med tunna vita gardiner som fladdrar vid ett fönster på glänt går det bättre. När jag har fått sova ordentligt för första gången på en vecka går det ännu bättre.

De här brytningstiderna påverkar mig. Jag reser mig och drar vidare, är på väg bort från stadsvardagen men utan att ännu ha rotat mig någon annanstans. På villan är det mycket som ska ställas i ordning inför säsongen: det ska städas i alla stugor, sättas potatis, vändas vattentunnor och ordnas i lådor. Vi väntar på en rörmokare för att få vattnet att fungera som det ska. Tills dess sätter vi på och stänger av vattnet vartefter, kokar varmvatten på spisen, sätter tvättfat under läckorna.

Som naturen spricker ut i blom sväller det sociala livet. Vänner hälsar på: vi har parmiddag, en hel familj på besök först i den lokala lekparken, sedan på kaffe med frysbullar, en vän från grannlandet hälsar på i helgen när vi inviger villabastun för säsongen, bastun jag har skurat samma dag för säkerhets skull. Det är lite mer av det liv jag vill leva, med folk och vänner nära, öppen dörr och öppna fönster, okonstlat umgänge på vardagsplan. I de små pauserna, i bilen på väg från ett ställe till ett annat, om morgnarna innan världen riktigt vaknat eller om kvällarna när värmen ännu ligger på, pussar min sambo mig på pannan och vi viskar påminnelser om allt sådant som är viktigt på riktigt.

Jag har varken tid eller ork eller lust att sitta framför datorn mer än jag måste. Det finns så mycket annat att göra.

Reda ut nät, rensa abborre och filéa gäddor, till exempel.

Snödrivorna

I morgon är det första april, och snödrivorna är fortfarande höga, graderna låga. I morgon är det första april, och då drar National Poetry Writing Month i gång! Trettio dagar, trettio dikter. Minst. Förhoppningsvis många av dem här på bloggen.

Jag undrar hur snödrivorna kommer påverka diktskrivandet. Vilken slags dikter som föds i sen vår och minusgrader. Vad som orkar fram genom snödrivorna. Det är ofrånkomligt att ens skrivande påverkas av ens omgivning. Det är därifrån jag får min input, min inspiration. Jag leker med tanken på att i stället för morgonyoga ägna mig åt morgonpromenader det första jag gör, låta dikttankarna leka i tomt huvud och frisk luft.

Jag har ingen ny skrivbok för året, för jag är kräsen och har inte hittat någon tilltalande i bokhandeln. Jag vet att jag borde ha en oskriven liten svart med blomprydd dödskallemask på, men jag hittar den inte. Min gissning är att den är i lillstugon på villan, och därmed är den oåtkomlig.

De där snödrivorna, ni vet.

Päärohara

Vi tar upp
sommarens sista potatis

Emellanåt svårt
att se skillnad
på skörd och på sten

Grus och gråjord som en skorpa:
här är ingen bördig mylla
här är kall och fuktig lera

”Heila ämbari follt, me råga”
frasen formulerar sig själv
när jag noterar resultatet

Potatisodlingen har lärt mig
ord som aldrig
varit främmande för örat
men nog för tungan

tills nu:

päärokåålan
gräfton
setanpäärona

De har väntat och växt
i arvejorden
nu gräftar jag upp dem
med potatisen

”Du har fått päärohara”
säger mommo
radar fler ord
i min potatishink

❦

(få päärohara, d.v.s. ”få potatisharen” = om de sista potatisarna som tas upp, även benämning på den person som tar upp den sista potatisen (ansett som en heder). Källa: Ordbok över Finlands svenska folkmål)

Sensommar

Natten är ovanligt varm, och ett enda fönster lyser ut mot augustimörkret. Benen stramar efter många timmars stående och gående på Konstens natt. Jag har ivrigt och fumlande berättat om lajv på finska för intresserade, delat ut visitkort, ställt upp på tiotals fotograferingar och tackat för klädkomplimanger. Ska man synas ska man göra det ordentligt, även om man i början av kvällen håller på att svettas sönder på kuppen.
”Ragnar!” säger en ynglig och pekar när vi står inne på Hesburger för att köpa glass. ”Do you know Ragnar?”
”Of course”, säger min vikingasambo, ”he’s my brother.”

Tidigare i veckan har vi tillbringat några dagar på vikingens villa. Där har vi plockat blåbär, farit på utflykt och köpt en diskborste och glass i Monäs finurliga bybutik, badat bastu och sovit klockan runt. Jag har också gråtit en del, så där som man kan göra när själen är skör och sommaren är sen, och till exempel följande saker:

1. En gammal gubbe, bekant med sambons framlidna morfar, kommer med sin fiskebåt och lite färskfångad strömming åt en.
2. Hur en sandstrand känns som Kreta: sältan, doften; att vada i havet i den nedåtgående solens sneda strålar.

Sommaren är sen, men den är inte slut. Sambon har semester och jag tar också lite ledigt, fast allt är så flytande när man är frilansare och dessutom har skrivstipendier. Inget av det går riktigt lätt, och jag klamrar mig fast vid vad en vän sade: ”Det här är din första stipendieperiod. Du får se den som en övningsperiod. Ingen vet hur man gör något för första gången.” Jag funderar och läser och oroar mig och skriver, litegrann, men det känns aldrig tillräckligt mycket eller tillräckligt bra. Bara omständigheterna var lite annorlunda, tänker jag. Bara jag hade klarare rutiner, mindre extra program, mera vardag, mera obruten ensamtid. Men sommar är inte ensamtid, speciellt inte när ens käraste också är ledig. Då är det tid att:

• gå på Konstens natt
• äta kantarellpasta
• snart besöka Storkyros 1700-talsmarknad
• stanna sent efter sommarens sista teaterföreställningar för att fota de allra mäktigaste solnedgångarna över Oravaisfjärden.

Gå längre ut i skogen

Jag sitter i skräddarställning på yogamattan, första gången på flera veckor. Jag tänker på att jag måste vara så snäll, så snäll mot mig själv och min kropp. Inte tro att jag direkt kan återgå till samma rörelsevanor som jag hade tidigare. Att för många veckors för mycket arbete och för lite rörelse tar på. Att varje liten stretchning, varje promenad är till godo.

Jag sitter i skräddarställning på yogamattan, och från nedervåningen hörs dammsugaren vråla när mommo städar. Utanför den öppna vindsdörren brummar ett lågt flygande plan, och Nisse skäller på förbipasserande. Jag tänker att detta är symbolen över hur mitt liv sett ut de senaste veckorna. Ett desperat försök till lite ro. En omvärld som inte på något vis samarbetar för att nå det. ”Det låter inte som en Sandra-sommar”, säger en vän när jag ligger på rygg på golvet och talar i telefon med henne en dag. Nej, det gör ju inte det.

När jobbet har tagit slut för terminen gråter jag inte längre varje dag. Jag sover äntligen bättre, något som förstås också sammanfaller med att värmeböljan har gett med sig. Nästan varje dag nu mullrar åskan i fjärran, åtminstone en gång. Premiären för sambons sommarteater blir framskjuten en vecka, och vi inser hur bräckligt det korthus av planer vi har byggt är. Ett kort tas bort, och stora delar faller samman. ”Nästa sommar”, säger jag ofta. ”Nästa sommar ska jag inte ha något alls inplanerat. Nästa sommar ska inte vara som den här.”

Men det finns ju de där ljuvliga stunderna också, inte är det på det. Jag har två vänner på besök och äter sommarens första rabarbersmulpaj. När vi sitter på verandan dyker en räv upp, som nog har dragit omkring vid mommos veranda redan tidigare. Nu tassar den totalt orädd kring stenarna vid grillen, äter matrester som vi slängt till skogs, rycker varken till för människoröster eller hundskall. En vän ger den namnet Ruben. När jag skriver dagbok den kvällen ser jag tre gånger hur Ruben nosar kring komposten.

Morgnarna är bäst, då dagen fortfarande ligger framför en, orörd, ogjord. Jag får tid att läsa, att skriva, att tänka, inser hur viktigt det är för mig med sådant. Huvudet får vila med korsord, dikter, romaner, tidskrifter, sommarkurser – jag inser att inledningsraderna till Jag såg dig av Kraja, min självklara sommarmusik, kommer från 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren, och det visar igen på hur världen är uppbyggd. Lager på lager på lager. Text på text på text. Det ena leder alltid vidare till det andra.

I dag är det sommarens och diktens dag. Kanske jag ska . Kanske jag ska läsa en dikt. Kanske jag ska skriva klart en dikt. Något om att inte vilja gå ut i samhället, om att vilja gå längre ut i skogen …

Midsommarrosorna har slagit och slår ut

Midsommarbjörkarna utanför lillstugon och mommos villa torkar bort i värmen, björkarna jag i gummistövlar och svett hämtade från skogen på midsommaraftonens morgon. I sådana här väder är det klokt att gå klädd i den blå batikklänningen som nätt och jämnt är en klänning och dricka nästintill frusen Pepsi max från extrakylskåpet i bastukammaren.

De bästa glimtarna från midsommarafton: björkris i bastun (enda gången på året), grönsaksgrillspetten med grekiska kryddor som slog varenda köttalternativ, midsommarrosorna som slagit och slår ut. (Sämsta från midsommaraftonen: USA som fäller aborträtten, skjutningen i Oslo. Hur tydligt är inte hatet mot kvinnor och queera?)

På vägen hem från midsommarfirandet stannar vi till vid Kimo bruk. Jag har aldrig varit där förr, och inte riktigt fattat vad det är, men förstår nu varför folk vill gifta sig bland forsarna och dammarna och grönskan och de rödmyllade husen. Vi köper lösglass och stjäl midsommarrosor på vägen, och jag njuter av känslan av utfärd, roadtrip, tid på tumanhand.

I dag försöker jag vila hjärnan, bara vara i värmen och svetten och planlösheten, tidlösheten, kravlösheten. Söka skugga och förgäves svalka. En glimt av vad sommar kan och ska och kommer vara.