Monthly Archives: juli 2015

Äventyr

I våras bad jag om sommaräventyr.

I natt cyklade jag på okända vägar med min sommarpojke. Vi träffas vid butikens parkering, han har med sig en filt, rödvin och musik. Han rullar cigaretter, vi talar om hur vi hanterar (eller misslyckas med att hantera) livet och jag tänker på hur svindlande fin han är, den blå pojken bredvid mig. Plötsligt säger han att vi måste cykla iväg, nu genast! Och eftersom det är han som säger det, så följer jag utan att ifrågasätta. Musiken fortsätter spela i ryggsäcken, längs grusvägar ner mot stranden där en film kunde börja, eller kanske sluta – vi föreställer oss hur industriområdet på andra sidan vattnet sprängs i luften och vi beskådar vårt verk från första parkett.

Senare sitter vi uppe på en stor sten invid ungdomsgården. Natten har fallit och vår film är svartvit, cigarettglöden är det enda som avslöjar oss. Jag känner alkoholen och kärleken och värmen i blodet. Detta är vad jag har längtat efter.

Då vi slutligen skiljs åt mullrar åskan ovanför oss och de sista tre kilometrarna hem cyklar jag i regn och tänker på England.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Jag är ledsen över blodet i din mun

Vi har stannat vid vägkanten.

Du har för mycket sand i oljan,
för mycket olja i blodet,
för mycket blod i munnen.

Det går bara att svälja
så mycket
av sitt eget blod,
så mycket
av någon annans.

XXXXXXXXXX(Jag är ledsen
XXXXXXXXXXöver blodet i din mun
XXXXXXXXXX— jag önskar det vore mitt.)

Hur du än spottar
sugs det inte upp av sanden.

XXXXXXXXXX

Vi kör iväg,
lämnar efter oss
bensin och rökfläckar

och jag tänker:

Snart är det för mycket blod i sanden.
Snart är det för lite blod i dig
och när det händer
vet jag inte vad jag tar mig till.

I våras snubblade jag över bildsatta diktfragment av den amerikanska poeten Richard Siken. De tog mig med storm och jag kände att jag var tvungen att läsa resten. Eftersom inget bibliotek kunde hjälpa mig beställde jag efter ett exemplar av Crush, en underbar diktsamling, desperat och mörk, fylld av kärlek och panik, blod, lera och död.

”It’s a road movie,
XXXXXXXa double-feature, two boys striking out across America, while desire,
XXXXXXXXXXXlike a monster, crawls up out of the lake
with all of us watching, with all of us wondering if these two boys will
XXXXfind a way to figure it out.”
XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX(ur Driving, Not Washing)

Det är också från Siken som jag har fått inspiration och lånat några ord till dikten ovan. Som han skriver i Little Beast:

Sorry
about the blood in your mouth. I wish it was mine.

1 kommentar

Filed under skönlitterärt

Freaks

Vi beställer vatten i baren och dricker isbitarna ur varandras munnar. Det doftar hårspray, cigarettrök, rakvatten, alkoholångor klibbar mot kinden och jag älskar det – svettigt hår i nacken, svettigt hår i ansiktet, minnet av svettigt hår mellan våra tänder. Jag vet att du också minns den natten, du nämnde den tidigare: låten, platsen, känslan som föregick den kyssen. Nu är det andra låtar, annan plats, men känslan är densamma – basen i bröstkorgen, skärande elektronik, svordomar, skratt, rök. Jag dansar som jag aldrig har dansat förr. Tell me where the freaks at. Jag möter din blick i stroboljusets hackiga rörelser och tänker här, vi är här, för det är bara vi fem på dansgolvet, det har bara varit vi fem på dansgolvet hela kvällen och det är bara freaks som vågar äntra dansgolvet först och endast. Nästa dag får jag tvätta allt, klänning, röda strumpbyxor, genomblöta av svett och regn och jag har precis så ont i nacken, ömma fötter, kvardröjande leende som jag förtjänar och det är precis som det ska vara.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Psykisk förkylning

Jag borde kanske har lärt mig hantera det under årens lopp. Ibland går det att avstyra helt (ringa en vän, andas i fyrkanter, ta en dusch), ibland kan jag skjuta fram det, någon timme, ett par dagar, en vecka.

Ibland finns inget annat att göra än att ge efter.

Jag sitter ute på balkongen, väter betongen med tårar och snor, hyperventilerar, försöker sluta, misslyckas. Tänker att den här gången svimmar jag, huvudet bultar, synfältet blir snävt i kanterna. Det är tredje gången på ett par timmar som jag gråter okontrollerat. Flera vänner kommer och ser efter hur det är med mig, en av dem sitter kvar och pratar med mig, får mig att skratta genom tårarna och då jag slutar gråta för fjärde gången bestämmer jag mig för att det är färdiggråtet för idag. (Jag svimmade inte den här gången heller.)

Jag borde ha lärt mig, efter så många år, men den finns fortfarande där — skammen. Skammen i att min smärta är mental, i att jag drar mig undan för att själen inte orkar. Den förbannade skammen i att psykiskt illamående inte är lika accepterat som fysiskt illamående.

För att det inte syns på en att en mår dåligt. För att jag pratade och skrattade tidigare under dagen, svarade det är bra! på frågan om hur det går. För att jag (men det vet jag inte än) om några timmar kommer att få köra en låg, svart bil med en baslåda som får tänderna att skallra där vi drar mot regnbågen, solnedgången i backspegeln, och tänka det här är finare än fiktion. För att mina vänner måste ta hand om mig, se mig i tårar, i bitar. För att tankarna finns där — att jag inte mår tillräckligt dåligt för att förtjäna den uppmärksamhet som jag får. För att jag längtar efter, behöver den uppmärksamheten — hjälpen att komma igenom ångestattacken, lugna ner andetagen, få de knutna händerna att lösas upp.

Skammen får mig att fråga mig själv: Har jag orsak nog att vara svag? Borde jag inte klara av det (hjärtesorg, sömnbrist, kraftlöshet) på ett annat sätt än att gå sönder framför folk, dra mig undan som ett skadat djur i hopp om att någon ska hitta mig, för att jag inte kan (inte vågar?) be om hjälp rakt ut?

Jag har sagt att jag vägrar skämmas, men ibland är det svårt. Stigman vid mentala problem, misstron. ”Uppmärksamhetssökande”. Rädslan för att folk talar bakom ens rygg.

Det var en inflyttningsfest i huvudstaden. ”Låt mig va, men inte för mycket”, stod det på väggen i badrummet. Precis så är det då jag tyst smyger iväg, söker upp ett hörn, en korridor, en balkong, och hoppas på att någon hittar mig — för jag måste vara för mig själv men klarar inte av att vara det ensam.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Hetta

Kanske är det
sommarvärmen
julihettan —

men jag längtar efter
blottade halsar
skuldror och höfter
blanka tänder mot mina
XXXXXXXXX(baksidan av dem mot min tunga
XXXXXXXXX närmare går inte att komma)

Om det är
sommarsolståndet
sötman i blåbärsblom
en lång och ensam vinter

XXXXXXXXX(men det är inte sant —
XXXXXXXXX jag var med dig
XXXXXXXXX senast igår)

som får mig att vilja
andas dagg på din hud
XXXXXXXXX
XXXXXXXXX

Det behöver inte ens vara
din hud
men någon
XXXXXXXXXvild och villig

som inte sluter ögonen
som aldrig tröttnar på doften
av liljekonvalj och blod

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt