Monthly Archives: mars 2014

Leve poesin!

Vid det här laget är NaNoWriMo (National Novel Writing Month) ett ganska känt fenomen. Under november månad samlas folk under samma virtuella banderoll och kämpar tillsammans på distans för att få ihop 50 000 ord till sitt romanutkast.

Men om novembermörkret hör romanförfattarna till, så är det nu dags för oss poeter att ta steget ut i vårljuset! April är nämligen NaPoWriMo, National Poetry Writing Month. Det hela är lika fint som det är enkelt. Under april månad kan hugade poeter förenas i föresatsen att under 30 dagar skriva 30 dikter. Ifall du vill, kan du följa NaPoWriMo:s hemsida och där varje dag få ett tips/inspiration/utgångspunkt (eng. ”prompt”) till en dikt, eller så kan du skriva om precis vad du vill. Du kan skriva sina dikter för dig själv och aldrig låta någon se dem, eller så kan du dela dem på internet, på post it-lappar som du klistrar upp på allmänna toaletter eller sticker in i biblioteksböcker. Det enda du behöver göra är 1. säga att du deltar 2. skriva dikter.

Så här har ni det: I år ska jag delta i NaPoWriMo!

Jag ser det som ett roligt sätt att komma igång med diktskrivandet igen, ett kravlöst sätt att låta inspirationen flöda i aprilsolen. En del dikter kanske jag kommer sätta upp här, eller så stannar de mellan sidorna i min skrivbok. Hur som helst vill jag uppmuntra dig att också ta del av den poetiska april: Om du är av den skaldande sorten – gör mig sällskap som månadspoet! Om lyrik inte är ditt hantverk – ta chansen och läs dikter. Om du aldrig någonsin har lånat en diktsamling från biblioteket, förändra den saken! Låna något av Edith Södergran, William Butler Yeats eller varför inte min senaste favorit inom poesi, Locus Amoenus av Eva-Stina Byggmästar. Jag vågar påstå att du aldrig ha rört dig i så ljuva sinnesbilder förut.

 

Annonser

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

9 mestadels ett, men också annat

Med tjugofyra påbörjade och snart avslutade år på denna jord kan jag under inga omständigheter påstå mig vara klok, besitta djupa kunskaper om livet och varandet, eller över huvud taget ha så mycket att komma med. Jag måste ändå få tillstå att jag under min levnads år har insett ett och annat. Mestadels ett, men också en del annat. Saker som säkert många före mig har insett, och många efter mig kommer att inse – men ingen insikt är en verklig insikt förrän den är personligt erhållen. För att uppnå sann förståelse är jag övertygad om att hjärna och hjärta måste vara på samma sida.

Här är nio saker som livet så här långt har skänkt mig, mestadels av den ena, men också av den andra sorten. Läs och begrunda, och delge gärna ifall du själv sitter på värdefull kunskap!

1. Låna saker. Här talar jag inte bara om att låna böcker och filmer från bibliotek eller socker från din granne, båda saker som jag uppmuntrar till å det varmaste. Jag menar allt som kan lånas. Förvånansvärt många gånger går det att klara sig utan att köpa den där saken, och istället låna den. Speciellt under min studietid har jag försökt följa detta egna råd, eftersom boplatsen och hela livssituationen kan vara rätt instabil, på flera plan. Jag har under mina år i Åbo bland annat varit i behov av en sänglampa, tomma teburkar och ett kakfat. För tillfället har jag alla dessa ting i min lägenhet – jag har lånat dem alla av min vän KJ på obestämd tid. Det är mycket praktiskt! KJ får mera rum i sina skåp, och jag får tillgång till de ting jag behöver.

2. Rata schampo och balsam. För ett knappt år sedan sade jag hejdå åt konventionellt schampo och balsam och sade hej åt matsoda och äppelcidervinäger – och kära vänner, jag kommer aldrig gå tillbaka. Att tvätta håret med matsoda och äppelcidervinäger  är bättre för ditt hår, för din plånbok och för miljön. Med andra ord finns inget att förlora, men mycket att vinna. Min vän L förklarar här det hela lite mer ingående. På samma gång vill jag slå ett slag för kokosolja som till exempel sminkborttagningsmedel. De bästa sakerna att ha i badrumsskåpet är sådana som du också har i köket.

3. 3-sekundersregeln. Det hela är mycket enkelt. Om du ser en främling och i ditt stilla sinne ger hen en komplimang, så har du tre sekunder på dig att göra detsamma i verkligheten. Tre sekunder är tillräckligt lång tid för att dra ett djupt andetag och tänka igenom ditt ordval en gång till, men tillräckligt kort tid för att du inte ska börja tveka och tänka en massa om. Ja, det är nervöst, men det spelar ingen roll. Bara. Gör. Det. Prkl. Regeln får förstås modifieras lite utgående från situation. Om du, låt säga, ser en man med neongröna dreadlocks och svart korsett och världens vackraste leende under en Apocalyptica-spelning, så kan ljudnivån göra det omöjligt att föra en talad konversation. Då kan tre sekunder vara den tid det tar att rota fram papper och penna för att istället skriva ner komplimangen på en lapp som du sticker i handen på skönheten. Om du dessutom skriver meddelandet på tre språk, för du kan ju inte veta vilket språk som neonvarelsen talar, så får det ta ytterligare lite tid. Det är målet snarare än medlet som är poängen, och för en gångs skull talar jag med en sanslöst nervös men jävlar anamma bestämd 18-årings erfarenhet.

4. Lita på din magkänsla. Det här hör ihop med ovanstående punkt. Känn efter vad din intuition säger och följ den. Förnuft är bra, men det är inte förnuftigt att göra något som inte känns bra.

5. Bananer är bäst. Ifall du kan äta banan har du tillgång till en guldgruva. Glass? Skiva en banan och frys in. Mixa den frusna bananen med en liten skvätt mjölk, en klick jordnötssmör, någon sked bär eller vad du vill egentligen. Kex? Mosa två bananer och blanda med dryga två deciliter havregryn och lite nötter, russin, kryddor, chokladbitar eller vad du vill egentligen. Grädda i 180°C i en kvart. Plättar? Mosa en banan och vispa ihop med två ägg och lite kokosflingor, kryddor eller vad du vill egentligen. Grädda som små plättar i stekpanna.


Doktorn har det här med bananer på klart.

6. Menskopp. Ifall du är en person som får mens, investera i en menskopp! Bästa uppfinningen sedan alfabetet. Återigen, bättre för din kropp, för din plånbok och för miljön. Och återigen, inte mycket att förlora, men så mycket att vinna.

7. Skriv vykort. Eller ett textmeddelande. Eller ring. Själv är jag väldigt förtjust i vykort. De är enkla och billiga, men kan vara så vackra och är ett fenomenalt sätt att visa att man tänker på någon. Ifall du vill höra av dig till en person, men inte riktigt vet vad du ska säga, så är ett vykort suveränt. Motivet på vykortet kan få tala för sig själv om du vill det, eller så skriver du några ord på baksidan. Eftersom utrymmet att skriva på är så litet är det dessutom kravlöst – ingen förväntar sig en uttömmande redogörelse för vad du har gjort det senaste året, utan ett ”Hej! Jag ville bara säga att jag tänker på dig och jag hoppas att vi ses snart!” är fullt tillräckligt. Ett speciellt upprop är att skicka vykort åt till exempel ett syskon, en förälder, en kusin eller en far- eller morförälder. Släktingar och familj är sådana som så ofta tas för givna, och ett vykort kan betyda oerhört mycket.

8. Ring 112. Nu menar jag förstås inte att du ska ringa nödcentralen om det inte finns skäl till det, utan att du hellre ringer en gång för mycket än en gång för lite. Ifall du ens funderar på om du borde ringa, så borde du troligen göra det. Att ringa dit betyder ju inte automatiskt att det blir stort pådrag med ambulans och polis och brandkår och hela köret – du kan också få råd från nödcentralen för vad du ska göra på egen hand.

9. Luddes partyregel. Det här är, som det hörs på namnet, inte mitt påhitt. Det är min vän Ludde som har tänkt till, men eftersom det är så smart så känner jag att det är värt att delas vidare. Luddes partyregel är alltså regeln att ta till, då du funderar på om du borde bryta upp eller inte. Ställ dig då frågan: Har festens höjdpunkt varit? Om svaret är nej, stanna kvar en stund till. Om svaret är ja, ställ dig följdfrågan: Finns det potential för ytterligare en höjdpunkt? Om svaret är ja, kan du stanna kvar en stund till. Om svaret är nej, gå hem. Jag vågar påstå att den här regeln nästan är ofelbar, och de gånger som jag har haft en riktigt antiklimaktisk fest så är det för att jag inte har följt regeln.

8 kommentarer

Filed under dagbok

Sparlåga

Livet går på sparlåga, halvfart. Allt är lite för långt borta. Jag orkar inte bry mig om att andas djupt. Vad gör det att händerna är kalla och endast tillfälligt kan värmas på en tekopp? Det är inte som att jag skulle sakna någon som värmde mina händer om jag bad om det, men jag kommer mig inte för att sakna eller be. Jag rycker på axlarna och går och lägger mig, är lycklig då jag sover elva timmar. Det är med ringa intresse jag betraktar världen de återstående tretton timmarna. En bukett lila tulpaner blir inte mer än en bukett lila tulpaner hur mycket jag än skulle behöva det, och jag tittar åt ett annat håll. Jag ids inte låtsas. Gör vad som förväntas av mig, för jag vet inte vad jag annars skulle göra, och förtvivlar ändå då jag inte klarar av det som ju inte egentligen förväntas av mig. Engagemang blir en onödig kraftanstränging och det går lika bra att säga ”jag vet inte”.


Så jag sluter ögonen. Det är väl bara att vänta ut det hela.

1 kommentar

Filed under dagbok

Fredagslista

Då inspirationen inte infinner sig, så går det alltid att låna färdigt listad inspirationsstimulans, den här gången från den eminenta bloggaren Jennifer Stroud (hennes foton får mig att vilja flytta till Skottland med detsamma).
XX
Jag är för tillfället renskrubbad och rejält förkyld.
Jag är bra på att smyga in Doctor Who– eller Sherlock-citat överallt.
Jag tycker inte om  att cykla i regn. Jag blir alldeles svettig och förbannad.
Jag är dålig på att hantera stora känslor.
Jag läser ungdomsböcker och magisk realism. Men senast var det The Casual Vacancy av J.K. Rowling och den romanen fick banne mig fem stjärnor av fem möjliga.
Jag gillar när mina vänner kommer med nya synvinklar eller tankar som jag inte hade reflekterat över, och får mig att stanna upp för att fundera på det kloka de har sagt.
Jag sjunger med i texten då jag dansar på krogen och tänker ibland att det ju måste se helfånigt ut.
Jag älskar känslan av fullständig förståelse från den andra.
XX
Jag är inte speciellt bra på att Ta Itu Med Saker.
Jag föredrar silver och läder.
Jag tycker om citronkräm med hårt vispad grädde.
Jag är beroende av läppomada.
Jag har på mig mörkblå pyjamas och yllesockor.
Jag dricker whisky. Fast inte exakt i skrivande stund.
Jag lyssnar på Dancer av Julia Marcell. Faktiskt exakt i skrivande stund.
XX
Jag blir arg på normer, dubbla budskap och tanken på att alla är ”sin egen lyckas smed”.
Jag är rädd för att välja fel.
Jag önskar mig fred på jorden, Veronica Varlow till granne, patriarkatet störtat och att jag skulle kunna tala flytande finska.
Jag är pinsamt dålig på att spela gitarr, nysa tyst eller koka potatis.
Jag är uppväxt i en by i Österbotten, längst uppe på backen. Utanför mitt sovrumsfönster står stora tallar och bakom huset finns en bäck. Som mest tog det mig nästan tre timmar att promenera de två kilometrarna hem från lågstadiet för min kompis och jag lekte så mycket längs vägen.

9 kommentarer

Filed under dagbok

Gud hjälpe

Gud hjälpe att man fick leva som man vill, sjunger hon. Jag vet inte om jag ska tolka det allvarligt eller ironiskt och det är så fint oavsett.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Den slinker ur min hand

Det är svårt att få grepp om den här våren. Jag tappar den. Den sammanlagda, aktiva studietiden per dag är väldigt få timmar. Jag dricker alldeles för mycket kaffe istället, hänger för mycket på tumblr, läser för många romaner. Samtidigt försöker jag att inte ha dåligt samvete över det, tänker att allt är okej, att vara vilse, att studera på halvfart. Det är okej. Samtidigt har jag inte dåligt samvete över det, men känner att jag borde göra mera. Samtidigt har jag dåligt samvete över det, för jag känner att jag borde. Samtidigt har jag, dåligt samvete, har jag inte över det. Ni kanske förstår att det inte alltid är riktigt enkelt att leva i mitt huvud?

Ibland läser jag Gender & language – theory and practice och det är så intressant och frustrerande att det riktigt värker. Andra gånger bakar jag bröd istället, för jag orkar inte bestämma mig för vilket jag skulle köpa i butiken. Jag sover dåligt och längtar efter en baldakin att vila under. Jag drömmer om att jag har kort hår igen. Jag köper – och äter – för mycket choklad och skriver saker med blyerts på väggarna.

Well, look who I ran into”, crowed Coincidence.
”Please”, flirted Fate, ”this was meant to be”.

Jag är inte hälften så mycket människa som jag skulle vilja vara, inte hälften så bra vän som jag strävar efter att vara, men jag fick ett brev på posten där det stod ”Kom ihåg att du räcker till precis som du är!”. Världen finns fortfarande kvar, imorgon och imorgon och imorgon, och känslan av att bara vilja ge upp har börjat ge med sig. Mina neurotiska tendenser håller sig i skinnet, jag låser in dem i städskrubben och har ändå ordning på vardagen. Kanske lite för bra ordning, men själsfrid kan uppnås på flera sätt och jag är inte i en position att förhandla med mig själv. Jag tvingar iväg mig själv på körövning och har riktigt roligt väl på plats, lär känna vänners vänner och leker med tanken på framtida teträffar.

Här om kvällen såg jag på Billy Elliot. Igen. Jag vet inte längre hur många gånger jag har sett den filmen. Ibland slår det till och jag behöver se den filmen lika mycket som jag behöver syre. De bästa scenerna såg jag om flera gånger på raken. Det är något så ärligt med den filmen som ruskar om mig, något hjärtskärande uppriktigt och naket, en varm handflata i min, en hastig kyss på kinden två pojkar emellan.

Michael: Do you get to wear a tutu?
Billy: Fuck off, they’re only for lasses. I wear me shorts.
Michael: You ought to ask for a tutu?
Billy: I’d look a right dickhead.
Michael: I think you’d look wicked.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Du ska inte tro det blir sommar

Poesi på åtta minuter för att ingjuta hopp och förtröstan inför den till helgen utlovade takatalvin i Åbotrakten.

Du ska inte tro det blir sommar
innan det först blivit vår.
Den smyger sig på så försiktigt
och värmer upp stelfrusna tår.

Den kommer med solskensdagar
och trots en kylig helg
så stretar den troget framåt
i videkissor och sälg.

En morgon där skymtar en krokus,
en rensopad cykelbana –
där smälter den sista isen
snabbare än vi kan ana!

I skymning så mjuk och blå,
koltrasten som slår sin drill
och under converseklädda fötter:
den kargaste mars blir april.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Ångest, ångest är min arvedel

Jag avskyr den här ångesten, den här förbannade våndan som sätter sig i kroppen och vägrar försvinna. Orsakerna kan vara många, men den känns alltid på samma sätt.

Som att lungorna sitter för högt upp och gör det svårt att andas.

Som att bröstbenet är alldeles för tunt och skälver till vid varje ostadigt hjärtslag.

Som att blodet aldrig orkar ut till de darrande händerna, kalla av den dåliga blodcirkulationen.

Som att struphuvudet har satt sig på snedden och hela tiden trycker på i halsen.

Som att tårarna bara fortsätter och fortsätter rinna och jag vet inte hur jag ska få stopp på det.

Som att all kraft har lämnat benen, och i kombination med tyngden i maggropen kan det bli omöjligt att ens stiga upp för att koka sig en kopp te.

Jag minns en sommar, en varm augustikväll, med den nedåtgående solen som föll snett över verandahörnet, och jag talade i telefon med gråthackig röst tills öronen hettade, för jag hade sådan ångest över den annalkande hösten, och i och med den en pro gradu-avhandling som borde skrivas.

Jag minns en höst, en sen oktoberdag, då jag tvingade ut mig själv på en promenad trots att jag egentligen inte kunde, i ett försök att mota bort gradu-ångesten. Det var ett dödsdömt försök, och senare på kvällen låg jag framstupa på mattan, för det var lättare att andas där än i den mjuka soffan.

Jag minns en vinter, en tidig marsnatt, då jag hade haft en en trevlig söndag och på kvällen tog ångesten över min kropp och mitt sinne. Jag grät så mycket att jag hade rödfläckiga kinder ännu då jag vaknade nästa morgon, och hela dagen ansträngde jag mig att hålla ihop mig själv i ett stycke, för jag orkade inte bryta ihop igen.

Jag behöver få ord på allt detta, för att kunna kämpa, och jag behöver skriva ner dessa ord, för att få dem påtagliga och fattbara. Så att jag ser min fiende, som i vanliga fall är osynlig och vag, den motståndare som inte är jag, men som inte desto mindre finns inuti mig.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Inget värt att gratulera

Jag kommer hem ett dygn tidigare än planerat och tänker överraska föräldrarna. De är inte hemma, så den planen misslyckas. Istället packar jag upp, diskar undan och slår mig sedan ner för att läsa de senaste två numren av lokaltidningen.

På insändarsidan finns två insändare om lagförslaget på en jämlik äktenskapslag och en om HBT-adoption. Jag är tvungen att skrika lite och stampa upp och ner för trappan ett varv, innan jag har ro att slå mig ner och läsa insändarna. Och jag blir så matt, så uppgiven, så oerhört trött. Har vi inte kommit längre än så här? Varför måste vi fortfarande diskutera vad som (i min värld) är icke-frågor? Med alltför hög puls läser jag vidare i nästa dags tidning. Nästan hälften av alla kvinnor i Finland har blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld, enligt en stor undersökning inom EU. Fler än var femte kvinna i EU-länder har blivit utsatt för fysiskt och/eller sexuellt våld av en partner. Jag känner ett tryck över bröstet då jag läser vidare, och då jag så småningom kommer till utrikessidorna och händelserna i Ukraina så mår jag så illa att jag inte klarar av att läsa om dem.

Nu på lördag, den 8 mars, är det Internationella kvinnodagen. Ursprunget för den dagen var att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors (underlägsna) ställning över hela världen. På många håll har det blivit en dag då folk, främst män, uppmärksammar och uttrycker sin kärlek till kvinnan. Det är i sig fint att bli uppmärksammad och få kärleksförklaringar, men Internationella kvinnodagen får inte bli en annan Alla hjärtans dag. Uppmärksamheten riktad mot kvinnor får inte inskränka sig till ett ”Grattis på kvinnodagen”. Att vara kvinna är inget att bli gratulerad för.

På sina sätt skulle jag vilja skrota Internationella kvinnodagen, för i den bästa av världar skulle varje dag vara lika mycket kvinnors dag som någon annans dag. Samtidigt vet jag att vi lever långt ifrån i den bästa av världar och den sorgliga sanningen är att det behövs en dag då kampen för lika rättigheter uppmärksammans, då det fokuseras på den ojämställdhet som råder i samhället. För även om kvinnokampen – och i och med det kvinnor – uppmärksammas en dag om året, så lever vi 365 dagar om året i ett samhälle där kvinnor per automatik är de Andra.

Så på lördagen, önska inte bara dina medmänniskor ett ”Grattis”. Gå ett steg längre. Läs en feministisk blogg. Fundera över patriarkatet. Lägg genusglasögonen på näsan och betrakta din omvärld. Prata, reflektera, agera. Och gör det också på söndagen. Och på måndagen. Och alla dagar därefter.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Vårens ankomst och jakten på greven

De senaste dagarna har jag gått omkring i livet och varit trött och disträ. Tandvärken ville inte ge med sig, så i måndags bar det av till tandläkaren igen. Besöket resulterade i en utdragen visdomstand. Den tanden var den fulaste jag har sett. Jag var besviken. Sedan har jag knaprat antibiotika och värkmedicin om vartannat, och sådant tär på kroppen. Jag har mestadels sörplat i mig nypon-, frukt- och citronkräm och tittat på teveserier, omväxlande mörka, psykologiska kriminaldraman och ljusa, brittiska kostymdraman.

I morse var en vändpunkt, tror jag bestämt. Där ute var det solsken då jag vaknade, utsövd och relativt smärtfri. Det låg vår i luften då jag cyklade mot skolan i strumpbyxor, kortkjol och lösögonfransar som fladdrade oroväckande i vinddraget. Nu har jag lämnat in de sista uppgifterna till vårens kurs Kär & begär och det var faktiskt riktigt givande att rådbråka med sin hjärna för att komma fram till vad som nu i efterhand känns som självklarheter, som att genren värderas utifrån sina läsare (med andra ord nedvärderas genrer som läses av främst kvinnor), att Damned if you do, damned if you don’t är en dubbel bestraffning som flickor och kvinnor måste förhålla sig till både inom litteraturen och i den verkliga världen samt att jag själv har suttit på en massa fördomar om ”kvinnlig” litteratur såsom chich lit och romance. Förhoppningsvis vet jag bättre nu än att fördöma.

Ikväll ska jag få finbesök och vi ska äta fastlagsbullar tills vi storknar, så jag cyklade till butiken för att handla bullar. Det finns i och för sig ett värde i att baka bullarna själv, men då bakandet blir mera ett måste än ett nöje så är det lika bra att köpa frysta bullar och grädda dem, goda blir de säkert ändå. Sedan drev jag omkring i butiken och råkade stöta på tehyllan (det pågår en renovering i butiken, så hyllorna står inte på de platser jag är van vid). Där roade jag mig med att kika igenom teutbudet och dofta på olika sorters Earl Grey-te. Jag är fortfarande på jakt efter det ultimata Earl Grey-teet. Det te jag har för tillfället är ett ekologiskt Earl Grey-löste av ett märke jag inte minns namnet på, men jag minns förpackningen (det var en genomskinlig plastpåse med grön och gul etikett). Det är helt bra, men inte det bästa jag har smakat. Min favorit då det kommer till Earl Grey (förutom det fantastiska Rose Earl Grey som jag köpte då jag var i Winchester, det är nu på upphällningen och jag vet inte hur jag ska kunna hantera den stundande förlusten av det) är faktiskt Twinings klassiska Earl Grey. Det har en klar och stark smak, ett te att lita på i alla väder och sinnesstämningar. Nu undrar ni varför jag inte håller mig till Twinings då? Tja, jag är ju en omständlig människa, och då det gäller te har jag bestämt mig för att jag vill hålla mig så ekologisk som möjlig. Jag menar, det är torkade blad som får dra i vatten, och sedan dricker jag avkoket. Att dricka avkoket av besprutade blad låter inte särdeles hälsosamt. Tyvärr har inte Twinings förstått detta, och säljer endast konventionellt Earl Grey-löste. Det som gör mig ännu mer frustrerad är att Twinings har ekologiskt Earl Grey-te, men endast i påsar! So close, but so far away… Så om någon av er har stött på ett fantastiskt, ekologiskt Earl Grey-löste – meddela mig, för allt i världen!

4 kommentarer

Filed under dagbok