dagbok

En natt i slutet av maj

Den första gången jag vaknar har jag knappt somnat. Klockan är tjugo före ett och det är inte mörkt. Det sover någon bredvid mig och jag halvsmyger till badrummet. Golvbrädorna knarrar.

Den andra gången jag vaknar är det fullt solljus rakt in i sovalkoven. Klockan är fem före sex och det är varmt. Det sover någon bredvid mig. Jag viker upp täcket som solskydd, tänker varje gång jag vaknar så här tidigt i så här ljust att jag borde skaffa mörkläggningsgardiner till vardagsrumsfönstret, men behovet finns ju aldrig där när jag är mera vaken och faktiskt kapabel att göra något åt saken. Motståndet att göra något åt situationen är fortfarande mycket större än besväret, och med mig själv vet jag att det inte kommer bli några mörkläggningsgardiner. Jag svänger mig på sidan, blundar i täckdalens skugga och sjunker ner i kudden.

Den tredje gången jag vaknar har solen förflyttat sig litegrann. Klockan är halv sju och en telefon som inte är min ringer för väckning. Det vaknar någon bredvid mig. Jag, som sover närmare nattduksbordet, famlar efter telefonen som inte är min och föser över den till den som sovit bredvid mig. I går hade jag under ett kort ögonblick tänkt att jag också skulle stiga upp och påbörja min dag då, men nu har jag övergett den tanken fullständigt. Men jag stiger upp för att koka kaffe åt den som har sovit bredvid mig, och går sedan och lägger mig igen, somnar till ljudet av en som stökar omkring i lägenheten.

Den fjärde gången jag vaknar är det av att den som har sovit bredvid mig kommer för att säga hejdå. Klockan är ungefär kvart före åtta, jag ser inte tiden men jag vet att det är så. Jag är så trött, så trött, orkar knappt öppna ögonen, håller bara i handen och pussar i blindo och pratar mumlande. Jag kommer inte att minnas senare vad vi pratade om. Den som sovit bredvid mig ställer fram min väckning med en halvtimme.

Den femte gången jag vaknar är det av min telefon som ringer för väckning. Klockan är nio. Med rusande hjärta petar jag till snooze-knappen och faller tillbaka ner i sängen. Jag ligger helt i skugga, men det är fortfarande varmt. Det finns ingen bredvid mig. Det är nästan som om jag hade sovit helt ensam, om man bortser från det tillknycklade andra täcket och osthyveln på diskbänken.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 10 – Halv sju

Ljuset
väcker mig
redan halv sju

Fiskmåsarna
har vaknat
tjuter utanför fönstret

Någon
sover tungt
vid min sida

Vårens
första soluppgång
genom skitiga köksfönster

Jag
läser dikter
med trötta ögon

Kanske
jag ska
sova lite till.

Dagens prompt var att skriva en hay(na)ku, som är en slags haiku. En hay(na)ku består av en treradig strof, där den första raden har ett ord, den andra två och den tredje tre. Man kan skriva en enda hay(na)ku, eller flera i rad för att skapa en dikt. 

dagbok

O-morgonmänniska

Innan jag regelbundet började tillbringa mina morgnar med någon visste jag faktiskt inte att jag var en sådan o-morgonmänniska som jag är.

Alltså: jag älskar morgnar, för de är ljusa och löftesrika och jag får äta frukost, som nog är mitt favoritmål på dagen, men jag älskar absolut inte morgnar när jag behöver stiga upp medan jag fortfarande är trött, och jag älskar dem speciellt inte före frukost. (Ät nåt så int du blir så knäro*, brukar min mamma säga åt mig.) Det märks ju inte på samma sätt om man är trött (eller sur, eller butter) ensam, för då har man ingen att spegla det mot – ingen som man behöver svara, ta hänsyn till eller ens se. Då kan man vara trött och butter i allsköns ro och ensamhet, och efter frukost är allt lite bättre igen och jag är en lite trevligare människa.

Alltså: att regelbundet börja tillbringa mina morgnar med någon vars väckarklocka ringer 6:30 på vardagarna är inte jättesmidigt. (Man lär sig mycket om sig själv genom att vara ihop med någon. Det är inte alltid skoj. Jag har upptäckt fler dåliga sidor hos mig själv än vad jag har upptäckt bra sidor, men då må det nu vara så. Min partner vill vara tillsammans med mig ändå. Tur är nu det.) Jag brukar stiga upp samtidigt som min partner, koka kaffe åt honom, och sedan gå och lägga mig igen. Så sover jag vidare tills han kommer och säger hejdå för att fara iväg, sådär lite före åtta. Då kanske jag stiger upp, eller så sover jag en halvtimme till. Sedan. Sedan börjar jag vara redo för dagen. Att få äta frukost och långsamt vakna till liv och bli den där trevliga personen som jag ju faktiskt vill tro att jag är större delen av tiden. Förutom då jag är hungrig, då.

Denna morgon har jag vaknat ensam och i lugn och ro. Gjort yoga och ätit frukost (te, brusvitamindryck, limpsmörgås med paprika, samt en skål fruktsallad som lämnade från igår kväll – en rätt typisk frukost för mig). Snart ska jag uträtta lite ärenden i snöovädret (snöovädret!) och sedan jobba. I eftermiddag får jag kaffebesök av en av de 3 personerna jag träffar nu för tiden.

Och imorgon! Imorgon påbörjas mitt sjunde år av National Poetry Writing Month. Dag 1 av 30 dagars diktande. Aprillyrik. Versdiktning varje dag. Poesi utan pardon.

*Det vill säga, ät något så du inte blir så knarrig (gnällig)

dagbok · skönlitterärt

Saker jag tänkt på den senaste tiden

Saker jag har tänkt på den senaste tiden:

1.

De dikter jag publicerar här på bloggen
verkar ofta läsas biografiskt,
rakt av gällande
mitt liv.

Efter VERY VERY GAY INTENDED
har jag fyra gånger fått säga:
Flickvännen är fiktiv.

(Klart jag skriver ur
mitt liv
men inte exakt
mitt liv.

Varje text som skrivs
– till och med de faktabaserade –
är ett fiktionaliserande
av verkligheten.)

Jag skulle inte vilja ha
disclaimers efter varje dikt
utan ha tilltro till folks läsförmåga.

Men som en vän sa:
Kanske är feltolkningen
(jag = författaren)
ännu vanligare gällande just dikter?
För att de uppfattas
som så personliga
och känslosamma.

2.

En dag ska vi alla dö
men alla andra dagar
ska vi leva.

3.

Kanske jag borde sluta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.

4.

Kanske jag borde fortsätta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.

dagbok · okategoriserat · skönlitterärt

Tre kvällar. Tre dikter.

Tre dikter skrivna under tre kvällar, när jag egentligen redan gått och lagt mig, men kravlat mig upp, och ner, ur högsängen för att med svidtrötta ögon krafsa ner spridda ord i närmaste anteckningsbok. För att det är något som pockar på. För att det är något som behöver komma till tals.

I

Det känns klyschigt
att säga att jag
samlar inspiration och kraft
men det är ju
precis det jag gör;
ta intryck istället för
ge uttryck
(intagande, ej utgjutande)
låter lyriken
ligga i träda
(min diktning är min trädgård;
där växer salvia och rallarros
akleja och pion
späda skymningsväxter
jag inte kan namnet på
men som jag inte glömmer att vattna)

II

En sån satans dag
säger jag
skalar av mig kläderna
intill det sista svala lagret
En sån satans pissdag
när jag gråter på duschgolvet
vattnet hinner kallna
i det långa fallet

Jag lever omgiven av böcker
men har ingen ro att läsa
ögonen är alltid för trötta
klockan är alltid för mycket
romanerna för långa
manifesten för svåra och
dikterna –
dikterna är kanske det enda
detta sinne kunde klara
om ögonen bara vore
lite öppnare
lite klarare

III

Jag har tappat fattningen
den föll ur
mitt grepp den föll
i marken
och allt som fanns därinne
rann ut över
marken Kom hit och
slicka upp det kom hit och
slicka upp varje smula
så inget går förlorat
Kom hit och skölj
trottoarerna rena
från blodet
som samlas
i varje skreva
kom hit och skölj
trottoarerna rena

(stark inspiration och lånade ord ur Ulrika Nielsens diktsamling Poemer om pingviner, sidan 26)

dagbok

Det för privata

Jag tänker på hur en ny bekantskap sade: Känns det inte utlämnande då du skriver om så privata saker i din blogg? Jag skrattade och sade att jag inte tänker på det som privat.

Det är väl personligt, det jag skriver. Inte privat. Så mycket som hjärtat är fullt av som jag inte skriver om, för att det vore att blotta sig själv för mycket. Jag vågar och kanske inte ens vill stå för det allra fulaste.

När jag skrev på X3M:s community fanns det inga begränsningar. Allt östes ut, sorger och glädjeämnen och ångest. (Det fanns mycket av allt, tonårstidens känslospektrum är stort och vilt.) Men här blir det allt mer … jag vill inte kalla det tillrättalagt, för det hoppas jag det inte är, men genomtänkt. Oftast på gott – det blir helt enkelt bättre text då. Men ibland på ont.

Som när jag* ligger efter midnatt och inte kan sova på grund av den förkrossande känslan av att ha misslyckats på ytterligare ett plan, misslyckats med ytterligare en sak som andra kan och gör och får, och som förväntas: fast jobb, hus, giftermål, barn; något av det som räknas. När jag känner: jag måste skriva om detta. Men det blir för privat att skriva. (Och vad är text som inte blir läst?) När jag känner: jag har ingen att ringa, jag har ingen att prata med, och jag i stundens desperation skickar iväg ett meddelade till en vän som redan sover och försöker dölja smärtan under någon slags svart humor. När jag tänker: detta kommer inte gå över av att pratas om, inte här, inte nu, så då gäller det att distrahera sig: läsa blogginlägg och en roman med känsla av ensamhet – någon annans ensamhet.

Förr eller senare somnar jag ändå. Någonstans i bakhuvudet finns tanken: om hundra år är jag död, ingen kommer minnas detta, och detta kommer inte spela någon roll. Däri ligger också en slags tröst.

* Först skrev jag hela detta stycke med ”man” som pronomen. Man ligger efter midnatt, man känner, man tänker … Men det är ju inte man. Det är jag. Och någonstans ska jag väl också stå för det fula och lite för privata genom val av pronomen.

skönlitterärt

Nyårsmorgon

Vi sover alla tre i samma säng och ingen av oss har orkat leta fram fler täcken.

Jag ligger på rygg längst in mot väggen. Jorund ligger på min arm, andas värme mot mitt nyckelben. Längst ut ligger My och skedar Jorund, armen över midjan och näsan vilande mot nacken.

Senare på morgonen kommer min arm vara bortdomnad, Jorund kommer spilla kaffe över sin t-skjorta och My tappa bort sina yllesockor, men ännu är allt lugnt och stilla. Rummet är instängt av kroppsvärme och tre andedräkters dova lukt av öl och vodka. My snarkar alldeles tyst och genom sömnen hör jag hur tunnelbanan sakta rasslar igång. Halvvägs in i drömmen tänker jag på kaffe med grädde, på fyrverkerierna och på hur Jorund och jag kysste varandra för första gången, rakt över ölflaskorna. My hade skrattat och vi kom alla överens om att första gången också var den sista.

Ett par sömntunga timmar senare känner jag hur My häver sig upp ur sängen och vinglar till kokvrån, där hon slår upp fönstret med extra mycket buller. Den kalla luften får Jorund att krypa närmare och vi ligger kvar under täcket och viskar meningslösa morgonord till varandra. När My kommer tillbaka med kaffe har hon med sig grädde, bara för min skull.

dagbok · skönlitterärt

När man inte kan sova

När man inte kan sova.

Ligger och tänker på
jobb och sex och döden
och fester man vill ordna.

När man inte kan sova.

Äter tre skålar cornflakes
med mjölk och extra socker
– något man säkert får ångra.

När man inte kan sova.

Läser instagramposter
om våld och hat och nazister.
Det är för mycket, för många.

När man inte kan sova.

Går mellan säng och soffa,
räknar timmar till morgon.
Blundar och låtsas sova.

dagbok · skönlitterärt

Sparka utåt

Att svimma av smärta
XXXXXXär ingen konst
det är kroppens sätt att fly
vägra ta ansvar

det finns inga ord
XXXXXXför att vakna av smärta

det är att sparka utåt
XXXXXXi cirkel
tills något tar emot
och erkänner:
XXXXXXPrecis så här ont gör det.

och det är ont intill förbannelse

att tvingas in i snäva rum
XXXXXXenkelriktade

fokusera på
XXXXXXhur smärtan rör sig genom dem
XXXXXXi sökandet efter de där orden
XXXXXXXXXXXXatt besvärja den med

för varje dörr till vare rum
XXXXXXsom man sparkar in
XXXXXXsom man sparkar ut

men inget som binder smärtan.

Skrivet en natt, halvt i sömn, helt i smärta.