Etikettarkiv: sömn

Tre kvällar. Tre dikter.

Tre dikter skrivna under tre kvällar, när jag egentligen redan gått och lagt mig, men kravlat mig upp, och ner, ur högsängen för att med svidtrötta ögon krafsa ner spridda ord i närmaste anteckningsbok. För att det är något som pockar på. För att det är något som behöver komma till tals.

I

Det känns klyschigt
att säga att jag
samlar inspiration och kraft
men det är ju
precis det jag gör;
ta intryck istället för
ge uttryck
(intagande, ej utgjutande)
låter lyriken
ligga i träda
(min diktning är min trädgård;
där växer salvia och rallarros
akleja och pion
späda skymningsväxter
jag inte kan namnet på
men som jag inte glömmer att vattna)

II

En sån satans dag
säger jag
skalar av mig kläderna
intill det sista svala lagret
En sån satans pissdag
när jag gråter på duschgolvet
vattnet hinner kallna
i det långa fallet

Jag lever omgiven av böcker
men har ingen ro att läsa
ögonen är alltid för trötta
klockan är alltid för mycket
romanerna för långa
manifesten för svåra och
dikterna –
dikterna är kanske det enda
detta sinne kunde klara
om ögonen bara vore
lite öppnare
lite klarare

III

Jag har tappat fattningen
den föll ur
mitt grepp den föll
i marken
och allt som fanns därinne
rann ut över
marken Kom hit och
slicka upp det kom hit och
slicka upp varje smula
så inget går förlorat
Kom hit och skölj
trottoarerna rena
från blodet
som samlas
i varje skreva
kom hit och skölj
trottoarerna rena

(stark inspiration och lånade ord ur Ulrika Nielsens diktsamling Poemer om pingviner, sidan 26)

Annonser

2 kommentarer

Under dagbok, okategoriserat, skönlitterärt

Det för privata

Jag tänker på hur en ny bekantskap sade: Känns det inte utlämnande då du skriver om så privata saker i din blogg? Jag skrattade och sade att jag inte tänker på det som privat.

Det är väl personligt, det jag skriver. Inte privat. Så mycket som hjärtat är fullt av som jag inte skriver om, för att det vore att blotta sig själv för mycket. Jag vågar och kanske inte ens vill stå för det allra fulaste.

När jag skrev på X3M:s community fanns det inga begränsningar. Allt östes ut, sorger och glädjeämnen och ångest. (Det fanns mycket av allt, tonårstidens känslospektrum är stort och vilt.) Men här blir det allt mer … jag vill inte kalla det tillrättalagt, för det hoppas jag det inte är, men genomtänkt. Oftast på gott – det blir helt enkelt bättre text då. Men ibland på ont.

Som när jag* ligger efter midnatt och inte kan sova på grund av den förkrossande känslan av att ha misslyckats på ytterligare ett plan, misslyckats med ytterligare en sak som andra kan och gör och får, och som förväntas: fast jobb, hus, giftermål, barn; något av det som räknas. När jag känner: jag måste skriva om detta. Men det blir för privat att skriva. (Och vad är text som inte blir läst?) När jag känner: jag har ingen att ringa, jag har ingen att prata med, och jag i stundens desperation skickar iväg ett meddelade till en vän som redan sover och försöker dölja smärtan under någon slags svart humor. När jag tänker: detta kommer inte gå över av att pratas om, inte här, inte nu, så då gäller det att distrahera sig: läsa blogginlägg och en roman med känsla av ensamhet – någon annans ensamhet.

Förr eller senare somnar jag ändå. Någonstans i bakhuvudet finns tanken: om hundra år är jag död, ingen kommer minnas detta, och detta kommer inte spela någon roll. Däri ligger också en slags tröst.

* Först skrev jag hela detta stycke med ”man” som pronomen. Man ligger efter midnatt, man känner, man tänker … Men det är ju inte man. Det är jag. Och någonstans ska jag väl också stå för det fula och lite för privata genom val av pronomen.

6 kommentarer

Under dagbok

Nyårsmorgon

Vi sover alla tre i samma säng och ingen av oss har orkat leta fram fler täcken.

Jag ligger på rygg längst in mot väggen. Jorund ligger på min arm, andas värme mot mitt nyckelben. Längst ut ligger My och skedar Jorund, armen över midjan och näsan vilande mot nacken.

Senare på morgonen kommer min arm vara bortdomnad, Jorund kommer spilla kaffe över sin t-skjorta och My tappa bort sina yllesockor, men ännu är allt lugnt och stilla. Rummet är instängt av kroppsvärme och tre andedräkters dova lukt av öl och vodka. My snarkar alldeles tyst och genom sömnen hör jag hur tunnelbanan sakta rasslar igång. Halvvägs in i drömmen tänker jag på kaffe med grädde, på fyrverkerierna och på hur Jorund och jag kysste varandra för första gången, rakt över ölflaskorna. My hade skrattat och vi kom alla överens om att första gången också var den sista.

Ett par sömntunga timmar senare känner jag hur My häver sig upp ur sängen och vinglar till kokvrån, där hon slår upp fönstret med extra mycket buller. Den kalla luften får Jorund att krypa närmare och vi ligger kvar under täcket och viskar meningslösa morgonord till varandra. När My kommer tillbaka med kaffe har hon med sig grädde, bara för min skull.

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

När man inte kan sova

När man inte kan sova.

Ligger och tänker på
jobb och sex och döden
och fester man vill ordna.

När man inte kan sova.

Äter tre skålar cornflakes
med mjölk och extra socker
– något man säkert får ångra.

När man inte kan sova.

Läser instagramposter
om våld och hat och nazister.
Det är för mycket, för många.

När man inte kan sova.

Går mellan säng och soffa,
räknar timmar till morgon.
Blundar och låtsas sova.

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Sparka utåt

Att svimma av smärta
XXXXXXär ingen konst
det är kroppens sätt att fly
vägra ta ansvar

det finns inga ord
XXXXXXför att vakna av smärta

det är att sparka utåt
XXXXXXi cirkel
tills något tar emot
och erkänner:
XXXXXXPrecis så här ont gör det.

och det är ont intill förbannelse

att tvingas in i snäva rum
XXXXXXenkelriktade

fokusera på
XXXXXXhur smärtan rör sig genom dem
XXXXXXi sökandet efter de där orden
XXXXXXXXXXXXatt besvärja den med

för varje dörr till vare rum
XXXXXXsom man sparkar in
XXXXXXsom man sparkar ut

men inget som binder smärtan.

Skrivet en natt, halvt i sömn, helt i smärta.

 

 

 

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt