Upprorsmakerska

Glad lucia!

Lucia är en av mina favorithögtider i advent. Till mina traditioner hör att dagen innan baka lussebullar. Det är det viktigaste baket på hela året. Jag köper saffran flera veckor på förhand, bara för att inte stå utan när det väl gäller. Ofta far jag hemhem för att kunna stöka i ett ännu större kök än det vi har. Jag har förfinat receptet under årens gång, bakar alltid med två kuvert saffran och tar till alla knep jag har – mortla saffranet med socker, blanda ut det i en skvätt brännvin – för att få ut så mycket smak som möjligt ur den dyrbara kryddan (som faktiskt inte är dyrare än guld, trots att det ibland påstås: dagskursen för ett gram rent guld är i skrivande stund 59,02 €, medan ett gram saffran från en godtycklig butik går på kring 8 €). Det som jag ännu skulle behöva för det ultimata lussebullsbaket är en smidig kökstermometer och en hushållsassistent, men visst blir det bullar också med stektermometer och degkrokar på elvispen.

Medan degen jäser första gången städar jag undan i köket och dricker glögg, medan degen jäser andra gången tar vi en promenad med Nisse. Det är –14 grader men känns inte så kallt. I skuggorna från gatlyktorna blir vi korta och knubbiga, och snön knarrar under kängorna. Jag går en lite längre vända när mamma och Nisse svänger om, tittar på granar och rönnar som böjer sig djupt under snötyngden och tänker att det ju nog vore trevligt att bo på landet på heltid ändå. När bullarna är klara provsmakar vi en, två. Jag lämnar ett fat lussekatter åt föräldrarna, smyger in en påse åt mommo innanför ytterdörren i hennes höghuslägenhet, och tar med mig resten hem.

På luciamorgonen dricker jag kaffe, äter lussebullar och tittar på SVT:s Luciamorgon. Någon gång under dagen ska jag också se på Jonna Jintons luciafilmer. Kanske den allra senaste från förra året, kanske alla som hon har gjort under åren?

Min favoritlucia är ändå den av Elli Maanpää som hänger uppe året om, upptejpad på toalettväggen bland andra vykort, gamla foton och klistermärken. Det är fart och fläng, en rörelse som sällan syns i luciasammanhang. I alla diskussioner om att det är svårt att hitta luciakandidater och att luciatraditionen kanske behöver förnyas tänker jag att det finns något att ta fasta på här: en aktiv lucia, en rebell, en upprorsmakerska. Det känns inte heller långsökt med tanke på historierna om helgonet Lucia. ”Stopp där”, tänker jag mig att hon säger. ”Det räcker. Kom inte närmare. Sluta med det där. Du kommer inte förbi här. Jag skyddar det här.”

Med den lucian i tankarna går jag in på SVT:s inlägg om Luciamorgon, läser alla kommentarer och anmäler kommentarer som är rasistiska eller sexistiska. ”Stopp där, Bengt”, tänker jag och klickar. ”Det räcker. Sluta med det där. Du kommer inte förbi här.”

De första lediga dagarna

Jag köpte saffran för flera veckor sedan, för att inte stå utan den tolfte december när det ska bakas lussebullar. Vi tog en promenad medan degen jäste och kom med från mommos med en halv limpa i varje jackficka.

På själva luciadagen var jag trött och led. Jag skrattade högt åt hur eländigt mörk jag var under ögonen av sömnbrist. Jag hade bjudit in mommo, mamma och Nisse på luciakaffe, och sambon hade bara förmiddagsjobb och var hemma igen passligt till att jag åt frukost. Det blev aldrig någon riktig luciastämning, och jag jobbade undan så mycket jag kunde, skickade fakturor och svarade på mejl och kommenterade skrivkurstexter. ”Det som är gjort är gjort”, brukar min mommo säga, och mera jobb en sämre dag betyder mindre jobb en dag som har potential att bli bra.

Nästa dag blev bra. Jag tog igen det missade luciafirandet och firade annandag lucia, med SVT:s Luciamorgon och lussebullar. Överlag tror jag starkt på och rekommenderar att fira högtider och festligheter enligt ett tredagarskoncept – afton, dag och annandag. Känt från julhelgen och påsken. Går också att tillämpa på till exempel lucia, midsommar och födelsedagar.

Dagen därpå var en halvdag på stan för att uträtta ärenden. Det fanns inga glödlampor av rätt modell kvar – alla har väl köpt dem till sina adventsstjärnor. Gamla kristall- och takkronor kräver lampor av äldre modell, så jag får leta vidare. Jag köpte en dagbok och en kalender av en mycket trevlig expedit i den stora bokhandelskedjan. Min taktik är att alltid först gå till den lokala bokhandeln, men om jag inte hittar det jag letar efter där, har jag inga betänkligheter mot att handla i stans andra, större bokhandel. Dagböcker, anteckningsböcker och kalendrar ska kännas rätt, annars kan jag lika gärna låta bli.

Dagbokens pärm påminde mig om blomstertapeterna i min gamla lägenhet, och kalendern var en chansning – jag brukar alltid köpa en kalender av ett visst märke och med en viss utformning, men den linneklädda ryggen och de målade växterna längst ner på varje uppslag – en ny blomma för var månad; i maj björklöv, juni förgät-mig-ej, i november havtorn – fick mig på fall. Om jag märker att den här kalendern inte fungerar är det bara att köpa en ny efter årsskiftet. Kalendrarna är ju billiga då.

I dag har jag ätit julmat på en lunchrestaurang med mommo. Kålrotslåda, morotslåda, potatis, ärter, rosolli, maltlimpa, sås och skinka. Plus plommon-russinkräm med vispgrädde. Jag var kanske inte så ivrig på just den julmaten, hade gärna farit en dag när de hade sill eller saffranslax i stället, men mommo ville ha skinka och vem är jag nu att neka henne det bara för att jag själv inte äter det? Det går bra att äta kålrotslåda, morotslåda, potatis, ärter, rosolli, maltlimpa, sås och plommon-russinkräm med vispgrädde utan skinka. Mätt blir man ändå. Vi gick långsamt och försiktigt dit över isiga trottoarer. Prickade in de mest sandade ställena och sneddade över bilvägar. ”Ni kan vänta”, tänkte jag åt bilisterna när jag klev ut på övergångsstället för att bereda väg. ”88-åriga mommon har automatisk förkörsrätt.”

Jag bytte senaste Kyrkpressen, en burk Nyåkers pepparkakor som mommo ville ha, och ett par stickasockor som behövde stoppas mot en rejäl påse potatis och en burk lingonsylt. Mommo förser oss med limpor, potatis och sylt utan att vi ens ber om det. Det är tvärtom lönlöst att protestera.

Lucia idag

Jag for hemhem och bakade lussekatter till midnatt igår, bara för att få äta lussebullar till frukost idag. Jag har tusen saker på min att-göra-lista, känns det som, men tänker på vad en vän sade: Man ska inte ha att-göra-listor. Jag tänker på vad min partner sade: Vem tackar dig för att du gör mer än du måste idag?

Jag tackar i alla fall mig för att jag bakade lussebullar när mamma och jag dricker kaffe och te, äter lussebullar, och ser på Jonna Jintons Luciafilm från ett par år tillbaka. Den är det vackraste jag vet på Lucia, och jag måste varje gång anstränga mig för att inte börja gråta.

Jag hittar också en ny favoritluciasång från en av Jonna Jintons tidigare Luciavideor, och lyssnar på den på repeat resten av morgonen.

När jag kör tillbaka till stan funderar jag på vem Lucia skulle vara idag, i Finland. Jag kommer fram till att hon skulle vara en av de där som jobbar ideellt med asylsökande, ordnar filmkvällar och kaféträffar i en hbtq-förening eller är med i Röda korsets vänverksamhet och hälsar på ensamma pensionärer. Hon skulle vara en suvakkihuora, en blomsterhattstant, en av de där rödgrönrosa feministerna som sannfinländare och rasister skulle uttala dödshot över på sociala medier.

Jag vill stå sida vid sida med henne i det Luciatåget.

Glad Lucia på er alla ♥

Sandra 3 ½ år som Lucia.

Sandra 29 ½ år som Lucia. Notera att Luciakronan är densamma.

Ibland bara händer det skitsaker

Från senaste adventstid:

”Tur att julen kommer oavsett”, har jag lite käckt sagt i ett försökt att hålla humöret uppe, även om jag kanske inte trott på det.

Men så är det ju. Julen kommer, och innan dess självständigheten, och efter det Lucia. Och Lucia är det och blir det trots att en familjemedlem är akut intagen på sjukhus och ingen vet riktigt vad som felas och jag hatar väntandet och hopplösheten och det långsamma och knackiga informationsflödet.

Kanske det här också är någon slags lektion i livet, säger jag högt medan jag stökar i köket där hemma, bara för att ha något för händer. Men fan, jag tror ju inte på mig själv ens i sekunden jag uttalar det. Jag tror inte på den sortens livslektioner. Ibland bara händer det skitsaker. Det finns inga givna lärdomar att ta med sig från dem, inget inget ont som inte för något gott med sig. Ibland bara händer det skitsaker och så är det med det. Så får man bara försöka navigera kring dem oavsett, Lucia eller inte. Baka lussebullar fastän man inte riktigt har inspiration, för att. För att. För att. För att det är Lucia oavsett om någon är på sjukhus eller inte, och kan man inget göra så kan man inget göra, och det man kan göra kanske är att hänga upp tro, hopp och kärlek, och baka lussebullar.

 

Nu är det inte längre Lucia, och alla är hemma från sjukhuset igen. Allt är inte som det ska än, men om skitsaker ibland bara händer så kan man väl ta de bättre sakerna också på samma sätt: Nu är det så här. Det här är vad vi har. Nu kan vi äta lussebullar.

Lucia -93

En riktigt glad Luciadag önskar Sandra 3½ år!
Nu ska Sandra 26½ år snart få besök av syster, äta lussebullar och klä granen.