Kaniner

När jag skrev gårdagens datum i dagboken, 7.5, var det något som glimmade till i minnet. Den sjunde maj hade vi som födelsedag för våra första två kaniner, Stampe och Svartnos. (Vi hade egentligen också en kanin innan dem, Långöra, men Långöra levde bara en vecka.)

Jag skrev en dikt om Stampe och Svartnos i april för 25 år sedan. Så här lyder den:

Två kaniner

Jag har två kaniner som är så söta så.
Hit hem jag fick dem när de var riktigt små.
De fyller år den 7 maj.
Då brukar de få grönsaker, de gillar inte paj.
De är mina två kaniner. En är Julias förstås.
Och från vår stora kärlek kan dom aldrig hoppa loss.

Även om versen inte kräver desto djupare analys för att förstås, finns det ändå mycket man kan säga om nioåriga Sandras diktande. Jag ids ändå inte säga så mycket. Det jag väljer att ta fasta på är att poesin faktiskt har varit mitt primära konstnärliga uttryckssätt ända sedan barnsben. Kanske det är skäl nog att hålla fast vid lyriken även när jag känner att det vacklar.

Jag drömmer om våra kaniner ibland – Långöra, Stampe, Svartnos, Skrållan, Skuttan, Vitnos, Halvvitnos, Tove, Loke, Helga; alla deras ungar. Vi har bara haft dvärgkaniner i någon form, vissa korthåriga, de tre sista någon långhårig blandras. Oftast är det jobbiga drömmar där jag har glömt att ta hand om kaninerna; det är vinter och vattnet har frusit, jag har glömt att städa buren. Eller så har de rymt; små kaninungar som slinker igenom hönsnätsgallret, haspar som glömts och dörrar som glipar. Men jag minns också Svartnos, hur hon brukade slicka ens hand med sin lilla, lilla rosa tunga. Hon var utan tvekan det mest kärvänliga kanin vi haft. Den lilla spräckelpälsen som sina sista år var blind och lite skygg men som fortfarande sökte kontakt och gärna blev klappad.

Mörkt som i underjorden

Jag drömmer mardrömmar, flera varje natt. Det är folk som vill mig illa och folk som inte vill mig väl. Det kan låta som samma sak, men i drömmarna är skillnaden tydlig. En natt drömmer jag att jag stigit på förgiftade snigelsnäcksskal i strandkanten, och mina tår blånar snabbt av blodförgiftning. Jag först linkar, sedan haltar, sedan släpar mig fram, ropar ”Finns det någon som kan låna en telefon? Jag måste ringa 112!”, men ingen gör det. Blånaden och rodnaden stiger snabbt på min kropp, upp över benet och låret, upp över magen.
”Det slutar nog snart”, säger en bekant som också hon vägrar låna ut sin telefon.
”Ja, det slutar när jag dör!” utbrister jag och ser hur blodstrimmorna under huden stiger mot hjärtat.

När min sambo kommer för att säga hejdå vaknar jag av att jag gråter, och när han stillsamt säger att min väckarklocka snart ringer gråter jag ännu mer, för jag är så bottenlöst trött och har inte fått sova ordentligt på flera nätter.

Men i natt drömmer jag att jag ska resa ut ur USA. Precis som alla andra behöver jag gå igenom en grundlig säkerhetskontroll och genomsökning av allt mitt bagage. En tulltjänstekvinna i khakigrön uniform visar mig till parkeringsplatsen för finländare. Där finns ett cykelställ där jag ställer min cykel, och det har målats upp rutor på asfalten för sauna, bagage och annat viktigt och Finlandsförknippat. Där kan jag lämna allt medan jag går igenom tullen.

Men riktigt allt kan jag inte lämna. I handen, i en försiktigt halvknuten näve, håller jag ett bylte invirat i hushållspapper. Jag är inte ens själv helt säker på vad det är, tror att det möjligen kan vara en hundvalp. Jag vecklar ut hushållspappren, och där under gömmer sig en veckogammal stjärnmullvadsunge, liten och grå som en nyupptagen junipotatis. Förstås! Min mullvad!
”Jag vet att det egentligen är alldeles för tidigt för att ta med den på resa”, säger jag och gråter, ”men den har ingen mamma och jag måste ta hand om den.” Tulltjänstekvinnan gråter också.

I hörnet av parkeringsplatsen finns en stor hundgård och en barack med burar för tillfällig förvaring av olika djur. Jag ser hundar, katter, kaniner, fåglar, tänker att min lilla stjärnmullvad inte kommer att klara sig bland alla de stora, i flera fall löst springande djuren. Jag gråter ännu mera. Tulltjänstekvinnan tröstar mig.
”Vi ska göra ett bo åt din mullvad medan du går igenom tullen”, säger hon och tar fram en svart, rektangulär kartongask och högar med silkespapper i rosa, lila och rött. Tillsammans knycklar vi ihop silkespappren och inreder kartongen, bygger pyttesmå hålor och tunnlar där mullvadsungen kan vara och vila så länge det behövs, trygg i allt det prasslande. Med kartongslocket på glänt kommer det bli lika mysigt och mörkt som i underjorden.

Den nya poeten

Jag drömde att poesin hade förbjudits, och det ledde till samhällets kollaps.

Ekonomin rasade, kravaller utbröt, husockupanter tejpade upp plakat över sönderslagna fönster med lyriska slagord. Revolutionen spred sig över världen: Venezuela, Libanon, Angola, Italien. Makthavarna föll och de kuvade reste sig.

Ett barn talade till folket: För att världen skulle kunna byggas upp igen måste den ofrånkomligen byggas på poesi. Den nya poesin skulle innehålla: hedningen, kvinnan, pagen, barnet, naturen, den nya poeten och mannen 2.0 (som karakteriserades av två steg framåt, tre steg bakåt).

Jag skrev ner allt detta i en ask smör för att inte glömma det.

Uppenbarelser

Ibland – faktiskt obekvämt ofta – kan de bästa idéerna komma till en under de mest opraktiska tillfällen. Man kanske kör moped, står i duschen eller tar en promenad utan telefon, och har ingenstans att skriva ner tankarna när de uppenbarar sig. Flera gånger har jag gått och reciterat diktstrofer för mig själv under återstoden av min promenad eller mopedresa, i desperat hopp om att minnas dem när jag kommit fram.

En annan klassiker är ju inspirationen som kommer i sömnen, i drömmen, i skarven mellan medvetandetillstånden. Man kan intala sig själv där man ligger vaken men fortfarande blundande att man kommer minnas det hela när man stiger upp om morgonen, men det är fåfänga förhoppningar och risktagningar. Alltsom oftast har drömmarna slunkit iväg när tankarna för dagen är tillräckligt klara för att hantera papper och penna. Ibland går det dock vägen, om man vaknar till den sista drömmen för natten – mitt sovande undermedvetna kan dikta ihop historier som mitt vakna medvetna aldrig skulle klara av.

Här om natten låg jag och försökte få tag i sömnen, varseblivande vårskymningen bakom mörkläggningsgardinerna, det sipprar alltid in en glimt av ljus ändå. En tanke klar som källvatten rinner till, det är något som har potential till att bli något större, en fors, en skummande älv. Vis av erfarenhet vet jag att sådana tankar sällan överlever en helt natt på egen hand, så jag famlar efter telefonen och knapprar vindögd in stödord, något att ta fasta på.

Nöjd somnar jag.

Morgonen därpå minns jag inget av nattens uppenbarelser – jag minns inte ens att jag hade en uppenbarelse. Det är först när jag ska skriva något annat, en minneslista kanske, som jag tar upp anteckningsblocket i min telefon. Där ser jag då nattens notering, påminns om känslan av en idé som ska spinnas vidare på. Jag öppnar noteringen och läser:

”Näcken är gay.”

Aprillyrik dag 4 – Att skriva en dikt

1. Sov för lite, vakna tidigt. Samla fragment från nattens drömmar.
2. Bädda sängen, skaka täcket. En ny dunordning i kudden betyder nya sätt att tänka.
3. Borsta tänderna, borsta håret. Lämna hårstrån från borsten på fönsterblecket för fåglarna. De väver in din kropp i sina bon – du kommer uppfostra svalor, trastar, ärlor. När deras ungar och ungars ungar sjunger kommer du att känna det.
4. Brygg starkt te till frukost. Läs mjölkvirvlarna och ångspiralerna.
5. Sammanfoga orden. Orden är inte dikten. Det är morgonen.

❦

Dagens diktprompt var att ”write a poem . . . in the form of a poetry prompt”. Du kan ju testa att göra ovanstående i morgon och se vad som händer.

Inget annat

Jag snubblar över rosenbuskar
havtornshäckar blåbärstry
diken av kabbeleka och tussilago
faller över grusvägen och in
i dina armar.

Jag vill inget annat.

Jag stöder mig under falska förespeglingar
lutar kropp mot kropp,
du tar min hand under ursäkter
att stadga mina skakande ben.

Vet att jag kan kyssa din kind
(bara din kind)
till tack.

Vill kyssa din mun
(vet att du också vill)
men kan inget annat
(ingen kan annat)
än kyssa en kind,
trycka en hand.

Fylla och krig

Klimatkollapsen närmar sig och krigshotet ryter, min sambo säger åt mig på skarpen att jag ska sluta läsa nyheterna när jag redan är nedstämd. Jag bär fortfarande med mig en obehagskänsla efter en dystopisk novellsamling jag läste i jobbets tecken för några veckor sedan, tänker åter en gång att jag borde få extra betalt för sådana texter som inte bara tar av min tid utan också kännbart tär på min själsfrid. (Då är det bättre, det jag läser nu, noveller som utspelar sig på mossar och i skogar, om historia som redan är, saker som redan har hänt och som vi har facit på.)

En morgon vaknar vi till konsekvensen av Putins vanföreställningar. Jag är en fredlig själ, för det mesta, men önskar livet ur dessa maktgalna män som av ofattbara anledningar satts att styra världen. Läser nyheterna, för min sambo är redan på jobb och kan inte hindra mig, och tänker på Frodo, som önskar att han inte hade behövt uppleva hur Skuggan i Mordor växer och tar en ny form under sin livstid, och på Gandalfs svar: ”So do I, and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us.”

Allt vi har att avgöra är vad vi ska göra med den tid som är oss given.

Men människan är en märklig varelse. Som jag så ofta säger, och tror på till det allra fullaste, går det att hålla två tankar i huvudet samtidigt, känna två känslor samtidigt. Inget gör en bättre eller sämre – det bara är. Och när jag ligger på soffan en kväll, klockan är bara lite över nio men det börjar redan bli läggdags, känner jag en saknad efter något. Jag blundar och smärtar och längtar efter äventyr, ovardagligheter, spänning. Känslan av att något väntar. Skymningssvalka och bar asfalt. Kvällar är inte min bästa tid, och ofta är det klokast att bara gå och lägga sig för att inte rasa längre ner i svårhanterliga tankar. Som det står i Kvinnor och kakor längs Kyro älv, sagt av en tant som var tonåring under andra världskriget: ”Du skall inte tänka för djupt, du klarar kanske inte av det.”

När jag skriver dagbok för kvällen försöker jag reda ut vad det jag egentligen vill ha, och landar i: en fylla, en fest. Bubbel och pirr och eyelinerbågar. Folk i köket, folk i hallen, folk som faller en om halsen. Någon som somnar med handklovar i fåtöljen på efterfesten. Ett fönster öppet mot våren.

Viktigt på riktigt

”Ännu en dag som får bockas av”, skriver jag i min dagbok. ”Det är känslan som råder. Saker bara lämnar på ytan, det finns inte tid eller ro att stanna upp, bryta, gå in på djupet. Allt handlar om jobb, om vad man ska handla och laga för mat, om att försöka stretcha spända skuldror och röra på sig fast man inte tycker att man har tid. Autopilot, det är ordet jag söker. Som att livet rullar på autopilot, och det i ganska snabb takt. Som jag skrev till en vän: när man nästan ser fram emot att bli sjukskriven en vecka eller två, för att man då ska hinna göra och kolla upp allt som man känner att man inte hinner med nu – då är varken arbetsbelastningen eller balansen i livet vad den borde vara.”

När jag drar upp rullgardinen i sovrummet på fredag morgon råkar jag göra det i exakt det ögonblick som mommo går förbi. Hon är på väg till gymmet, som varje fredag morgon, och jag ringer och bjuder henne på kaffe på hemvägen. Till min glädje har hon inget annat för sig och tackar ja, och jag tillbringar morgonen med att yoga, duka med finservis, baka snabbsemlor och ladda kaffekokaren i väntan på besök. Jag hade tänkt jobba, tidigt och effektivt, eftersom jag känner att det är vad jag måste för att hinna med allt på grund av den oväntade (och lite tragiskt nog efterlängtade) sjukskrivningen.

Men jag tänker på moffa, som jag drömde om i natt. Det skulle vara fotbollsmatch på gräsmattan utanför mitt barndomshus, och där grannens tomt vanligen finns, fanns i drömmen en enormt brant backe som fungerade som läktare. Min morbror skulle vara speaker på matchen. Moffa, skröplig som han var, kunde inte på några vis ta sig upp för den branta, snöbeklädda backen till läktarplatserna högst upp, så han fick sitta på verandan och titta på matchen i stället. Jag hjälpte honom att klä på sig, ytterbyxor och yllesockor och mössa. ”Det går hundra gånger snabbare när du klär på mig sockorna än när jag själv gör det”, skrattade han, rösten lite svag och hes som den blev på äldre dagar, och jag drog glatt upp sockskaft och hämtade filtar och gjorde det bekvämt. När jag vaknade kunde jag ännu dra mig till minnes hans röst, vårt samtal, om inget särskilt alls men ändå, just därför, det allra viktigaste.

Jag tänker på att jag en fredag i september 2020, alla ovetandes om att det var moffas sista dag i detta liv, bestämde mig för att ta ledigt från arbetet för att köra ut till villan. Där drack jag eftermiddagskaffe med mamma, mommo och moffa, värmde hans kalla och mjuka händer i mina, jag såg i ögonvrån hur han satt framför datorn och spelade bridge via nätet med sina vänner. Jag tänker på hur oändligt glad jag är över att jag struntade i strikt arbetsmoral just den dagen, att det på något sätt var meningen att vi skulle träffas på villan just den dagen.

Jag tänker på hur jag på min egen dödsbädd aldrig kommer önska att jag jobbade mera och umgicks mindre. Det är en tanke jag ofta återkommer till, för att få perspektiv på saker och påminna mig själv om vad som är viktigt på riktigt.

Det här är viktigt på riktigt:

Drömmar och fantasier

Det talas om drömmar och fantasier. Vision boards, femårsplaner, karriärstege.

Det är mig så främmande. Jag har sällan drömt långt fram, aldrig drömt stort. (Jag har skämtat om att min livsplan slutade med ”ta studenten” och inte har rullat vidare trots att livet har gjort det – i maj är det det är tretton år sedan jag tog studenten.) Pandemin har begränsat drömmandet ännu mer, när det lilla man kommer sig för att planera ställs in. (Jag undrar mer och mer hur mycket de här två and counting pandemiåren har påverkat – hälsa, drömmar, framtidshopp, livslust. Mer än vad jag vet och riktigt vill vidkänna, tror jag. Det samtalet kanske vi kan ta en annan gång?)

Med dagens du-kan-bli-vad-du-vill-attityd (eller i alla fall attityden när jag växte upp i – numera är samhället mer krasst och den ljusnande framtid är solkig – fast den diskussionen kan vi kanske också ta en annan gång) ses den här drömlösheten som en brist. Ett tråkigt personlighetsdrag, nästan. Man ska vara driven, fast besluten, kämpa och vilja. Veta. Vete fåglarna, vete fan för min del. När andra verkar ha klara mål för framtiden – barn, jobb, boende; skriva och publicera böcker, ge ut musik, starta eget företag – hasar jag omkring i yllesockorna och vet inte vad jag kommer göra ens till hösten, har inte ens lyckats formulera årets nyårsmål.

(Jag föreställer mig att engagera mig feministiskt, men vet inte var och på vilket sätt och ärligt talat inte om jag har ork heller.)

För att inte tala om det här med att dagdrömma, som jag stöter på både i relationsböcker och på Instagram, som något som hjälper en framåt. Är det fler som tappat bort den förmågan som vuxen? Eller är det att man inte har tiden till det, när man går mellan frukost och morgonyoga och jobb och lunch och hänga tvätt och jobba mera och handla mat (som helst ska vara ekologisk, ekonomisk och lokal) och äta maten och kanske ta en promenad för det är så hälsosamt och då passar man på att lyssna ikapp en podd som sades vara bra och sedan är det kväll och man måste börja borsta tänderna för att komma i säng i tid?

Jag raljerar ju lite. Men bara lite.

När jag tänker på mina första skakiga studieår i Åbo minns jag hur magin låg så påtaglig i luften. En äppelträdgård invid åstranden, silverglimmande drakfjäll på ett träd, en hög kulle med sagoklingande namn och ett gytter av små trähus, midnattspicknickar i Arken. Livet var lite enklare, både i betydelsen lättare och simplare, och det fanns någon slags ljusnande framtid bortom bibliotekets väggar och kullerstenarna. Jag kunde gå långa promenader i lövskogar, köpa utvalda chokladpraliner i saluhallen för att äta framför Amélie, dikta ihop berättelser om troll i läderrock och guldörhängen som strök omkring i de dunklast upplysta stadsparkerna om hösten. En ny stad gav luft åt nya fantasier och möjligheter. (Igen kommer jag att tänka på pandemin, hur den har berövat oss möjligheterna att andas in nya städer, I love the smell of old European city in the morning – sedan kan vi ju diskutera det etiska i att resa i denna värld som brinner, men allt behöver inte ske med flyg och alla gamla europeiska städer är inte onåbart långt borta.)

Jag drömmer om att ta båten över till Umeå, nya syner och nya gator under kängorna, bo på hotell, fika utan urskillning och gå på Kvinnohistoriska museet. (Det var det där feministiska engagemanget.)

Kanske det mera handlar om att man inte känner att man har tid över huvud taget till reflektion? Där kommer ju också drömmarna in. Det är när man får tråkigt som det händer, säger vissa, och jag håller med. När jag gick ut med Nisse en kväll, utan podd eller musik eller telefonsamtal i öronen, kom en dikt till mig, när jag funderade på dagen och spann vidare på den. Jag hade inte ens telefonen med mig, den hade jag glömt, så jag fick gå och repetera fraser för mig själv i huvudet, så jag skulle minnas dem när jag kom hem: jag vill blanda namn i brödet / varma namn / som grahamssemlor / smör som smälter / sälta / i det söta.

Med tanke på att jag nyss tillbringat ungefär en timme inloggad på diverse banker och Oma X-tjänster för att försöka (och misslyckats med att) lösa något så enkelt som att få en kundtidning på svenska, så är jag benägen att tro på det. Administrativt vuxenliv äter reflektionstid till frukost.

Som ett bröllop, nästan!

Jag drömmer att jag är Loke, den fornnordiska guden, tricksaren, skälmen. Vi lever i någon slags version av Asgård. Det finns en havsstrand och en djup skog och enorma jättemonster i skogen, som tacksamt nog inte kan ta sig förbi den kraftsfär som omger Asgård, de förbränns till aska av drakarna om de försöker överträda gränsen.

Jag har gått och fördubblat mig själv. Det var inte särskilt genomtänkt – det är knepigt nog med redan en Loke, som vi vet – men nu är det som det är. Att radera en version av sig själv är heller inte rådigt. Oden är inte glad. Det är han sällan när jag har varit i farten. Vi behöver hitta något sätt att skilja mig från min dubbelgångare, den ursprunglig från kopian. Oden, Tor, Loke och jag sitter i den stora hallen och slår våra mer och mindre kloka huvudet ihop över hur vi ska lösa det här. Vi vet att dubbelgångare inte varar för evigt, men det går inte heller att veta hur länge de kommer existera, och så länge de existerar måste de behandlas väl, som vilka individer som helst. I mitt inre förbannar jag idén att göra en till version av mig själv, i stunden kändes det som en bra del i en större plan jag hade, men nu är spegelbilden av mig mest till besvär. Den andra Loke verkar inte alls störas av situationen. Jag kan inte veta vad han tänker eller känner.

Tor kommer på idén att vi alltid måste olika kläder. Då känner man genast igen de olika Lokarna på utseendet. Bra idé, kära bror – men kläder kan man alltid byta. Ingen litar på att Lokarna skulle hålla sig till sin förutbestämda klädsel, allra minst jag själv. Jag känner ju mig själv. En silverring, då? funderar Oden. En förtrollad silverring som inte går att ta av.

Tor blir eld och lågor, höjer sitt stop för att skåla med mig. Som ett bröllop, nästan! utropar han. Jag grimaserar, men dricker skummande öl ur mitt horn, vill inte missunna honom hans plötsliga glädje. Min dubbelgångare är genast med på idén, skrattar och snurrar runt och står plötsligt iklädd en vit brudklänning med spetsar och pärlbroderier. En tunn slöja faller över hans svarta hår. Utan att jag riktigt vet hur det har gått till bestäms det raskt att hållas en vigselceremoni. Tor är ivrig, utnämner sig själv till marskalk och Oden till vigselförrättare. De tre samlas kring bordet för att välja ut en silverring bland fyra. Ringarna är vackra, gedigna hantverk, den andra Loke provar dem för att se vilken som passar bäst till både storlek och stil. Jag blundar och masserar tinningarna, försöker gå tillbaka i minnet för att bli på det klara med hur jag riktigt hamnade i situationen att gifta mig med mig själv. Som alltid när jag smider planer verkar det sluta med att planerna smider mig.