dagbok · skönlitterärt

The closest I’ve ever been to home

Jag drömmer att jag är en hästskötare vid namn Benjamin, som jobbar på en ranch för mister Johnny. Nästan varje dag är jag och mister Johnny ute och rider längs skogs- och landsvägar. Det finns en särskild rutt som mister Johnny tycker ovanligt bra om, men den är lång och vi måste alltid vända strax före ett krön i en skogsbacke för att hinna tillbaka till ranchen i tid. Mister Johnny och jag har stannat hästarna framför kullen, han ser längtansfullt mot vägen som försvinner in i skogen, uttalar än en gång sin önskan om att kunna rida vidare.

”But mister Johnny, remember that time we actually made it over the hill? We stayed in the woods all day, swimmed in the lake”, säger jag. En kort paus. ”That is the closest I’ve ever been to home.”
”Benjamin”, säger mister Johnny, ”your home is in the opposite direction.”
”No, no, you misunderstand me, mister Johnny”, säger jag. ”I mean that is the most at home I’ve ever felt.”

Jag brukar inte vara så här frispråkig. Jag vet min plats, men orden slinker ur mig. Mister Johnny ser på mig, läser kärleksförklaringen i mina ögon. Ser plötsligt minnet av den där enda gången vi red över kullen i ett helt annat ljus. Jag känner en sten sänkas i min mage när jag inser att han inte känner detsamma. Han drar hårt i tyglarna för att svänga om. Skogen är inte längre ett alternativ.

”I’m so very sorry, mister Johnny”, säger jag, medveten om att jag har gjort bort mig fullständigt. ”I’ll hand in my resignation as soon as we get back, and leave today. It will probably take a day or two to find someone to replace me to look after the horses, I’m sorry for the inconvenience.”

Mister Johnny säger inget. Vi rider vidare, inte sida vid sida som vi brukar, utan med mig en halvmeter längre bak, i tyst skam.

”Do your parents know?” frågar han efter en stund. ”That you are … the way you are.”
”They do”, svarar jag. ”They don’t like it, but they accept it.”

Mister Johnny säger inget, men hans grepp om tyglarna lättar lite.

Stenen i min mage lättar aldrig så lite, den med.

dagbok · skönlitterärt

Jacktull

Natten till idag drömde jag fram ett nytt ord, igen.

jacktull [∫aktul´] substantiv ~en ~er

Jacktull (uttalas alltså med sch-ljud och betoning på den sista stavelsen -tull) är ett kort textstycke avsedd för högläsning och reflektion, sällan längre än en halv sida, i vilket det sker en förändring. Något är inte detsamma i slutet av texten som i början. En jacktull översätts för det mesta inte, utan tanken är att jacktullens sensmoral är så stark att den förmedlas oavsett språk.

En jacktull kan också i överförd betydelse vara en kort, tunn sommarjacka som man inte tar av sig inför ett besök; en jacktull-text är så kort att man inte behöver ta av sig jackan för att lyssna eller läsa.

dagbok

Imperium

Jag drömmer att jag är en maffiaboss över en enorm nöjesindustri, ett kasinoimperium. En konkurrent inom den undre världen hotar med att förstöra min business, om jag inte går med på att dela på vinsterna. Jag vägrar, naturligtvis, att gå med på att bli utpressad.

Konkurrenten hackar då mina databaser, jag ser hur alla skärmar börjar ladda ner alla mina kunders information och sälja den för högstbjudande till utomstående parter. Jag får jobba hårt med att få alla kunder att skriva nya avtal med mig, så att deras uppgifter ska vara säkra igen. Min omsättning går ner med bara 6 %. Ingen kan röra mig.

Under denna svacka är min plats i hierarkin tom, bokstavligen. Hela mitt imperium styrs från en slags amfiteater, där folk sitter placerade på bänkrader beroende på hur hög status de har. Den högsta raden, min, står tom. En som jobbar för mig tar tillfället i akt och sätter sig på min plats, blickar ut över amfiteatern och alla som sitter samlade där, men efter bara några sekunder ser jag hur hans ansikte förvrids av rädsla, och han skyndar sig tillbaka till sin egen bänkrad längre ner.

Jag skrattar, och viskar till honom när jag passerar honom för att återta min plats högst upp: Det är bra att veta när man ska ta chansen, men det är ännu bättre att veta när man ska låta bli.

dagbok

Längre kvar än ljuset

Jag drömmer att jag är på någon slags medeltidsvecka, vi har alla medeltida kläder på oss. En vän kommer fram till mig och är orolig. ”Det är inte för sent att ordna upp det ännu med din pojkvän, vet du. Han tog väldigt illa upp, men han förstår nog om du förklarar.” Jag visste inte ens att vi var osams, min pojkvän och jag, men greppar i samma sekund att det rör sig om ett missförstånd – jag hade tillbringat en kväll med mina vänner istället för med honom, men jag hade ju redan planerat att träffa mina vänner! Vi hade aldrig bestämt träff, han och jag. Han måste bara ha missuppfattat, och jag måste förklara det för honom så snabbt jag kan.

Men han har blivit uppdragen på scen från publiken och deltar i en gycklarföreställning. Han kommer emot mig med någon slags knep och knåp som han ska lösa, ber om hjälp. Det osagda och outredda ligger i luften mellan oss, fast vi försöker vara som vanliga. Jag kan inte hjälpa honom med problemlösningen. ”Efter föreställningen”, tänker jag. ”Så fort föreställningen är över ska vi prata.” Jag försöker trycka ner fyra stora ballonger i min väska medan vi pratar, det är knappt så att jag får fast dragkedjan utan att spränga ballongerna, men jag vet att det är viktigt att jag lyckas få ner dem intakta. Han går vidare för att få hjälp av någon annan.

En annan vän närmar sig mig, även hon i medeltida kläder. För att trösta mig sjunger hon en otroligt fin sång på danska, som med drömmars logik snart övergår i svenska:

När du en gång lämnar denna jord
ska du veta att du är
större än det du sett och gjort

När du en gång släpper tag om denna dag
ska du veta att du är
mer än det du trott och sagt

Jag vill teckna linjerna av minnena
som stannar längre kvar än ljuset

Vi är högt över granskogshorisonten och hela himlen lyser av den uppgående solen.

dagbok

Det allra minsta

Jag drömde att jag var trött, så trött, på gränsen till medvetslöshet. Jag orkade inte hålla ögonen öppna, ramlade ihop invid ett skåp då benen helt enkelt inte längre bar. Nu händer det igen, tänkte jag. Golvet var så välkomnande stadigt, hårt och verkligt under kroppen. Här tänkte jag ligga. Det här var inget nytt tillstånd, jag befann mig i detta stadium i kortare och längre perioder. Det var som att gå in i sig själv, i något ombonat och halvt drömlikt, med ytterst små länkar till omgivningen.

En vän kommunicerade med mig via lappar, som jag kunde läsa genom små, små ögonspringor när jag hade tillräckligt med kraft för att orka lyfta lappen mot ansiktet. Innan han gick strök han mig över ryggen, över handen, och det var skönt att känna hans närvaro på detta konkreta sätt, då jag knappt orkade lyfta på huvudet för att se honom.

Min pappa kom och hälsade på. Jag kunde inte öppna ögonen, men orkade nicka det allra minsta och log med ena mungipan ibland. När han skulle fara fick jag tre gånger anstränga mig till det yttersta för att kunna viska fram: ”Säg hej … till mamma.”

Det fanns ändå inget sorgligt i min oändliga utmattning, inget som oroade, inget som behövde åtgärdas, bara väntas ut. Det var bara så det var.

dagbok · skönlitterärt

Her Radiance Sunshine

Jag drömde att jag var förälskad i en flicka. Vi studerade på samma ställe. Hon var en av de populära idrottarna, spelade fotboll eller basket eller något sådant, hade långt svart hår och log stort mot mig tvärs över alla rum och planer, där hon alltid var i centrum och jag på åskådarplatsen.

Hon gick vanligen under namnet Her Radiance Sunshine, men av mina vänner fick jag veta att hon egentligen hette. På en lapp, i sirlig blyertsskrift, stod det Libbstickka. Efter en match, när vi återigen hade kastat långa blickar och blänkande leenden till varandra över rummet, kom hon fram och satte sig nära mig, och så, långsamt långsamt, kysste hon mig. Mina vänner, som såg allt från första parkett, jublade från sidan om: ”Vi visste det!”

Vi kunde inte vara tillsammans såsom vi ville, kanske hade hon många bortamatcher, så vi talade ofta i telefon. Jag hade svårt att ringa henne utan orsak, kände att jag tog upp hennes tid. När jag hade ringt upp fyra gånger, och ursäktat mig varje gång, sade hon: ”Malva|n, jag har sagt att du får ringa när som helst! Jag vill prata med dig, jag vill prata med dig utan att du har något speciellt ärende!”

(Jag kan inte i skrift förklara hur hon uttalade mitt namn, Malvan, det var som att textfärg och bakgrundsfärg var inverterade på det sista n:et, så att det blev tydligt att jag inte var vilken Malva som helst, utan en specifik, en speciell.)

dagbok · okategoriserat

Marilyn Manson

Jag drömde att jag var Marilyn Manson och var ute på turné.

Tydligen hade jag/Manson fortfarande ett behov av att revoltera mot sin mor, för varje kväll backstage var det något nytt.
– Mamma, idag har jag kapat håret!
– Mamma, idag har jag tatuerat mig, igen!
– Mamma, idag är jag ihop med keyboardisten!

Hon var liten, söt, blond och korthårig, och i ett incestuöst förhållande med den tredje musikern. Jag vet inte om de var syster och bror på riktigt, eller bara på scenen, men syskon var de, och ihop var de. De viskade hemliga saker till varandra genom musiken under spelningarna.

Så ibland levde jag i något slags förhållande med keyboardisten, var en del av deras lilla familj. For the shock value, förstås, men också på riktigt.

dagbok

Utdrag

Kalendern består av prydliga sjok: arbete och fritid. Jag har fyra flikar i webbläsaren som jag ska ta mig an, så fort jag har tid och ro.

Lindy hop-lektionerna har börjat för terminen. Jag njuter av dansen och ser fram emot kommande söndagar. I en chattruta förs långa diskussioner om dans, om relationer i dans, om relationer till dans. Det är så skönt att ha andra normbrytande förare att prata med. Sakta börjar jag lära känna de andra dansarna på kursen. Jag vågar börja tro att det kan bli något riktigt fint.

Den första februari kommer min syster hem efter många veckor i USA. Jag ser fram emot det så hjärtat värker. Samma dag ska jag genomgå en liten operation, som förhoppningsvis kommer göra livet lite lättare. Jag är nervös inför operationen men väntar samtidigt ivrigt på att må bättre efteråt.

På väg för att dricka Irish coffee med några vänner tappar jag telefonen i asfalten. Skärmen spricker. Den går fortfarande att använda utan att skära upp fingertopparna.

Om nätterna drömmer jag så våldsamt igen. En natt bevittnar jag ett lönnmord av ryska maffian. Det är så mycket blod på golvet. En annan natt är det offentlig hängning på Vasa torg. Det är min pojkvän som möter galgen.

dagbok

Poetliv

Ibland vill jag leva poetliv och ha ett ordentligt skrivbord, kanske med en krukväxt i närheten, där jag i alla fall i tanken kan föreställa mig att jag skriver dikter i mycket större utsträckning än vad jag nu gör. Jag kunde bo i Malmö eller Göteborg eller Stockholm (för det är tydligen där finlandssvenska poeter befinner sig) och ha ännu kortare hår än vad jag redan har och äga fler diktböcker än vad jag nu gör. Dricka kaffe ur lite större muggar och gå på lite fler poesiläsningar än vad jag nu gör (vilket inte borde vara så svårt med tanke på att antalet för tillfället är 0).

Jag kunde ha en ordentlig smarttelefon och ett instagramkonto och ett busskort, gå någon slags skrivkurs eller författarutbildning eller över huvud taget umgås med människor som skriver och bli mera inspirerad än avundsjuk, för jag vet ju i hjärteroten att alla som skriver har sin alldeles egna röst och det betyder också att ingen kan skriva som jag gör. Att få ha kollegor, skrivarsystrar, folk jag kunde prata poesi och litteratur med på ett sätt som egentligen bara går att göra tillsammans med andra som skriver på samma sätt som en själv, det vill säga, för att man inte kan annat och ändå alltid har lite dåligt samvete över att man, trots allt, aldrig skriver tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket.

Och så den lilla men klara drömmen om en publicerad diktsamling med mitt namn på pärmen, sidor i just rätt nyans av vitt och som kunde bebos av mina ord, som fick stå och verka för sig själva och jag skulle sälja samlingen till alla vänner som bara ville köpa den och ge bort den till resten, bara för att jag vill höra vad de tycker. Drömmen om en bra recension, det skulle räcka med bara en enda, en enda välskriven recension eller analys, för det allra bästa med att skriva är att få höra om andras läsning av det man skrivit, när de förstår precis vad man har velat säga med de där noggrant utvalda orden eller, kanske nästan ännu bättre, när de hittar ingångar och vinklingar i dikten som man inte ens visste att fanns.

dagbok

De karanda

Natten till 9.5.2017 drömde jag fram följande ord:

karand adj. karant karanda
• missanpassad, och som följd av det rebellisk

Exempel: ”De karanda” av N.N. Roman om två pojkar (varav den ena nog heter Theodore) som växer upp i en dystopisk värld med fantasyinslag. Istället för att försöka tvinga sig själva att in i världen så väljer de att revoltera mot den. Andra karaktärer och tillika pojkarnas förtrogna i historien är vittran Vittra samt häxan Serafina Pekkala med sin gås Kaisa.