Tag Archives: drömmar

Poetliv

Ibland vill jag leva poetliv och ha ett ordentligt skrivbord, kanske med en krukväxt i närheten, där jag i alla fall i tanken kan föreställa mig att jag skriver dikter i mycket större utsträckning än vad jag nu gör. Jag kunde bo i Malmö eller Göteborg eller Stockholm (för det är tydligen där finlandssvenska poeter befinner sig) och ha ännu kortare hår än vad jag redan har och äga fler diktböcker än vad jag nu gör. Dricka kaffe ur lite större muggar och gå på lite fler poesiläsningar än vad jag nu gör (vilket inte borde vara så svårt med tanke på att antalet för tillfället är 0).

Jag kunde ha en ordentlig smarttelefon och ett instagramkonto och ett busskort, gå någon slags skrivkurs eller författarutbildning eller över huvud taget umgås med människor som skriver och bli mera inspirerad än avundsjuk, för jag vet ju i hjärteroten att alla som skriver har sin alldeles egna röst och det betyder också att ingen kan skriva som jag gör. Att få ha kollegor, skrivarsystrar, folk jag kunde prata poesi och litteratur med på ett sätt som egentligen bara går att göra tillsammans med andra som skriver på samma sätt som en själv, det vill säga, för att man inte kan annat och ändå alltid har lite dåligt samvete över att man, trots allt, aldrig skriver tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket.

Och så den lilla men klara drömmen om en publicerad diktsamling med mitt namn på pärmen, sidor i just rätt nyans av vitt och som kunde bebos av mina ord, som fick stå och verka för sig själva och jag skulle sälja samlingen till alla vänner som bara ville köpa den och ge bort den till resten, bara för att jag vill höra vad de tycker. Drömmen om en bra recension, det skulle räcka med bara en enda, en enda välskriven recension eller analys, för det allra bästa med att skriva är att få höra om andras läsning av det man skrivit, när de förstår precis vad man har velat säga med de där noggrant utvalda orden eller, kanske nästan ännu bättre, när de hittar ingångar och vinklingar i dikten som man inte ens visste att fanns.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

De karanda

Natten till 9.5.2017 drömde jag fram följande ord:

karand adj. karant karanda
• missanpassad, och som följd av det rebellisk

Exempel: ”De karanda” av N.N. Roman om två pojkar (varav den ena nog heter Theodore) som växer upp i en dystopisk värld med fantasyinslag. Istället för att försöka tvinga sig själva att in i världen så väljer de att revoltera mot den. Andra karaktärer och tillika pojkarnas förtrogna i historien är vittran Vittra samt häxan Serafina Pekkala med sin gås Kaisa.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 27 – Balett

Jag drömde
att vi talade i telefon
medan jag promenerade

plötsligt stod du framför mig

du var så lång
att jag måste stå på tå
(röda balettskor
vita band kring vristerna)
för att nå din halsgrop
med näsan

sedan dansade vi
(någon slags balett)

det var så varmt
att du var tvungen
att hålla mig väldigt
väldigt hårt

 

Till och om min vän L.

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Nilssons drömdag

Hejsan! Jag är Sandras syster och har äran att gästblogg på hennes blogg idag. Istället för att berätta desto mera om mig själv, tänkte jag bjuda på en historia om min älskling.

Nisse är en väldigt stor del av mitt liv. Jag somnar bredvid honom, vaknar med honom vid min sida och tycker om att spendera lediga söndagar med att mysa i soffan. Nilsson är min bäbis och han fyller snart 10 månader. För att hedra det här tänker jag blogga om ett så spännande ämne som ”En dag med Nilsson”. Här kommer ni få följa med hur en perfekt dag för honom skulle se ut. Enjoy!

Nisse 1

09:00 Här sover vi ännu. Nisse är en sjusovare och tidiga morgnar är det värsta han vet. Eventuellt skrap på magen går bra.

Nisse 2

10:00 Morgonstrilet i naturen och så vaknar vi!

Nisse 3

11:00-12:00 En perfekt dag betyder förmiddagen lunch, bus och lite sömn.

Nisu3

13:00- 14:00 När jag jobbar brukar Nisse vilja ha som mest uppmärksamhet. Det här kan visas genom att han hoppas upp i ansiktet, lägger tassen på benet eller kommer med sin favoritleksak ”Råttis” framför mig.

Nisse 6Nisse 5

15:00 När något gott är på bordet vill Nisse vara med….

Nisse 7

…. En drömdag får han också äta det!

Nisse 8

16:00-18:00 Dagens tupplur och paj på magen.

Nisu2

19:00 En perfekt dag vankas det mera maaaaat klockan sju!

Nisse 4

20:00 Nisses favoritlek är ”Kasta råttis”.

Nisu

21:00 Chill i sängen och nu är det läggdags! En drömdag får han ligga i hela sängen och bredda ut sig hur mycket som helst. Sova under benen, sova under armen, sova på halsen. Godnatt.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, okategoriserat

Aprillyrik dag 20 – Tummeliten

Om nätterna
drömde jag om henne.

Ofta var hon så liten.
(Inte ung, inte ett barn
utan stor som min tumme.)

Jag bar henne i fickan
och hon badade
i decilitersmått av rostfritt stål
medan jag läste Karin Boye.

– Tummeliten, tänkte jag i drömmen.
Först dagen efter minns jag
att den lilla flickan
i sagan med samma namn
heter Tummelisa.

Det fanns viktigare saker
att tänka på.
Ändå skrev jag
”träffa Tummeliten!!!”
i kalendern
tjugosex dagar framåt.

Färgad av alla
tummesmå drömmar
tänkte jag henne orimligt kort
och lika blond som jag själv.

Och så:
– Det här är Syster.

Syster är blond
(och lång)
med okynnigt vinklade ögonbryn.
Hennes hand mager i min
när vi hälsar:
naglarna korta
mörkgrönt lack.

– Jag drömde
att du var liten
som en tumme,
viskar jag
förvirrad.

– Jag drömde
att du läste Boye för mig,
svarar hon

och jag stakar mig genom ”Kvällstilla
medan hon andas värme där intill.

Jag rotade i mina textarkiv, i mappar som heter ”Under arbete”, bland lösa dokument, för att se om dagens dikt kan bli av något som redan finns. Så stöter jag på en text om Tummeliten, som jag inte har några minnen av eller kontext till, men som i all sin besynnerlighet talar till mig och vill bli gjord.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Afrodite

Jag drömmer
att jag är Afrodite.

Jag är Afrodite
med en självmordsbenägen
och o, så ljuvlig tjänare.

Tålmodigt tar jag kniven av honom,
lika delar lockar och befaller
och när han sedan trycker sig mot mig
rör sig mot mig
kommer jag så häftigt
att jag vaknar.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Strumpor

Jag drömmer att jag är personlig assistent åt en gammal dam i rullstol. Hon bor i ett enplanshus i tegel, med en gammal betjänt och en ung man som också är anställd för att hjälpa till med huset och med gården. Mycket av tiden tillbringar vi i trädgården på baksidan av huset. Det är tydligen något magiskt över den bakgården, för när vi har varit där en tid blir den gamla kvinnan bättre och bättre och snart behöver hon inte rullstol längre. Jag stannar trots allt kvar som assistent, hämtar saker och håller ordning i huset.

Den gamla damen och den lika åldriga betjänten har picknick på gräsmattan, de är glada och flirtiga och lättklädda i värmen. Damen vill inte alls ha på sig de strumpor som jag tagit med ut åt henne, så jag vänder mig till den unga mannen och knölar ner dem i bröstfickan på hans väst, säger: ”Kan du snälla föra in de här? Tack”. Så ställer jag mig på tå för att kyssa honom på kinden, han vänder ansiktet för att möta mitt. Sedan står han kvar, säger: ”Du missade”.

Och jag ler och det är så soligt i trädgården, det är alltid soligt och sommar, och jag svarar: ”Nytt försök nästa gång!” och vet att nästa gång kommer jag inte missa hans mun. Försiktigt flätar vi ihop fingrarna och går hand i hand mot huset för att föra in de där strumporna.

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Charlie

Jag drömde att jag hade en pojkvän. Vi hade varit tillsammans ett tag och hade konstant kontakt via telefonsamtal och sms. Jag tror att jag älskade honom.

Jag hade handlederna fulla av armband, tajta byxor kring smala höfter, gestikulerade när jag pratade med hög röst. Folk trodde ofta att jag var flicka, för att jag hade en kvinnlig kropp och feminina manér, kallade mig vid det kvinnliga namn som mina föräldrar hade gett mig, trots att jag utan minsta tvekan visste att det inte var jag, att det inte var mitt namn.

Vi var hemma hos min pojkvän, röd lägenhet i mjuk belysning, österländsk, när han i omständliga och vaga ordalag sade att han hade träffat någon. Någon annan. En flicka. Att han kanske inte ville vara tillsammans med mig längre.

Jag ville inte tro det, försökte skämta bort det, klarade inte av att omfatta det han sade. Men han var bestämd, nervös och obekväm, men bestämd. Det måste fram, även om han inte visste hur.

”Om du vill…”, jag letade efter rätt ord, ”o-byta nummer med mig, så säg då det!” Och när han medgav det, när insikten om att min pojkvän ville lämna mig, lämna mig för en flicka, nådde mig, då föll världen.

Jag försökte hålla mig cool, det var hur jag var, vem jag var. Överdrivet dramatisk och känslosam, javisst, skolans ohotade drama queen, men det var alltid planerat, det var alltid regisserat. Nu brast det: tårarna, ångesten, den outsägliga smärtan som golvade mig. Tunnelseende, hjärtat slitet ur bröstkorgen, falla fritt -jag insåg att alla klichéer var sanna.

Jag försökte med allt. Böna och be om att han skulle ta mig tillbaka. Låtsades glömma ett armband hos honom för att få en orsak att träffas igen. Bli arg. Ge honom dåligt samvete. Bröt ihop igen.

På något sätt fick jag kontroll över mig själv, samlade mitt splittrade jag, höjde mig över min numera f.d. pojkvän. Talade till honom med överlägsenhet och kyla. Som om jag inte brydde mig. Som om jag inte brydde mig.

Så jag var på väg hem, satt på huk i hallen för att knyta mina converse – smutsiga, slitna skosnören – och min f.d. pojkvän försökte tala med mig. ”Anna”, sade han, försökte få min uppmärksamhet genom att kalla mig det namn som jag var döpt till, det namn som oförstående kallade mig i skolan. ”Anna”, sade han igen och jag vägrade reagera, knöt långsamt och omsorgsfullt mina skosnören.

Sedan sade han: ”Charlie”, och först då tittade jag upp.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Stum

En natt drömde jag att jag var självvalt stum. Min stamning var så svår, att det var lättare att vara tyst. Jag pratade med grundläggande teckenspråk, miner, skratt och gester. En av mina många talterapeuter hade föreslagit att jag skulle lägga in svärord i mitt tal, eftersom jag inte stammade på svordomar, men jag tyckte inte om att svära så mycket.

En dag sitter jag och mina studiekamrater, en nära krets på fem, i vårt lilla klassrum och väntar på att lektionen skulle börja. En av dem berättade om en vit Cadillac-limousin som de hade sett. Om jag, börjar jag genom att peka på mig själv, hade en Cadillac-limousin, försöker jag genom att börja stamma fram ett C-c-c, innan en av mina vänner kommer till undsättning med ett ”Cadillac?”, varpå jag nickar och måttar med händerna för att visa att det är en lång bil, en limo, som jag avser, så skulle jag bara köra omkring i den och röka ut genom det öppna fönstret, skrattar jag och visade hur jag nonchalant rattar med en hand och röker en cigarett med den andra.

Det fanns en stor frihet i att inte tala. Stamningen var inte mitt beslut, men att hålla tyst och låta annat än stämbanden tala var mitt beslut. Jag tog kontroll över mitt liv och mitt tal, och blev arg när lärare och andra ville tvinga mig att tala. En gång tog någon ifrån mig mitt tangentbord, som jag ibland använde för att skriva på och därmed kommunicera med, i ett försök att pressa mig till att tala. Jag blev så förbannad att jag slog nävarna i bordet. Men jag skrek inte, för jag ville inte använda rösten.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Tid

Det tar tid att söka arbete, sägs det på Arbetsforums kurstillfälle för arbetssökande. Det tar tid att skriva ett bra cv, en bra ansökan. Att söka arbete är ett heltidsjobb i sig.

På deras hemsida återkommer den, gång på gång. Tiden.

”Det kan ta tid att hitta jobb och karriären går sällan spikrakt mot målet.”

”Att välja en karriär är en process, inte ett enskilt val. Det betyder att du måste:

  1. Känna dig själv och dina kunskaper
  2. Känna till olika branscher
  3. Använda dina kompetenser
  4. Skapa kontakter”

Att (lära) känna sig själv och sina kunskaper tar tid. Att undersöka och upptäcka olika branscher tar tid. Att skapa kontakter tar tid.

Att över huvud taget komma fram till vad en vill göra, vad en drömmer om och strävar efter tar så förbannat med tid.

Det var en eftermiddag när detta år inte var många dagar gammalt som jag satt på ett kafé med en kreativ systersjäl. ”Jag vill skriva”, sade jag till henne över våra kaffekoppar. ”Jag vill inte ta vilket jobb som helst för att hanka mig fram under våren. Jag vill skriva och se vad jag kan göra av det”. Det var första gången jag hade vågat uttala de önskningarna högt, jag var tvungen att vända ner blicken för att hålla tårarna borta. Så viktigt var det för mig. Så viktigt att jag ville gråta.

Jag hade stora planer då, livrädd men bestämd som jag var. Innan februari var slut skulle jag ha fått ordning på mitt liv, mitt skrivande och mitt jobbsökande. Nu är februari sedan länge mars och inte har jag fått den ordningen och rutinen som jag trodde och hoppades på. Vardagen för tillfället går mest åt till att – just det – hålla ihop vardagen. Tvätta kläder, handla, laga mat. Arbeta som privatlärare ett par timmar i veckan. Besvara mejl, skumma igenom mol.fi, skicka in blanketter och intyg till FPA, planera framtiden. Där emellan träffa vänner, se på teveserier och läsa.

Jag måste hela tiden påminna mig själv om att det är okej. Att detta också är ett sätt att leva. Att detta också är tid.

1 kommentar

Filed under dagbok