dagbok

Förtvifla icke

Jag drömmar mardrömmar om en alligator och är rädd när jag vaknar upp mitt i den ljusa natten. Ilsket virar jag silvertejp kring alligatorns käft så att den inte ska kunna bita mig och störa min nattsömn längre.

Sedan drömmer jag om hur jag är på en plats med ett gäng vänner, och saker inte är så lätta. ”Att det ska vara så svårt att vara ihop med Xavier*”, tänker jag, innan jag inser att jag ju inte alls är ihop med Xavier, utan med den som är min partner också i vaket tillstånd. Och att det ju inte är så svårt.

(*Xavier heter förstås något annat, både i min dröm och i verkligheten.)

Det är inte första gången jag drömmer om att vara tillsammans med någon och ha det svårt, för att sedan inse att jag ju egentligen är ihop med någon annan och att det är mycket enklare.

Jag tror mitt undermedvetna vill säga: Förtvifla icke.

(Jag saknar min pojkvän. Vi har inte setts på fem dagar men det känns som det dubbla.)

Det är en omställningsperiod. Jag försöker lära mig leva sommarliv igen, men allt går ju på undantag både i stort och smått. Det finns inga rutiner och ingen självklar plats för mig att ha min dator eller göra morgonyoga. I flera dagar går jag omkring med konstant lågmäld ångest över så vitt skilda saker som polisbrutalitet mot svarta i USA och att också de yogamattor som påstås vara ekologiska finns på Marthaförbundets lista över ”undvik denna sortens plast”. I ingendera fallet går det att göra rätt.

Men nu har det gått några dagar, och ångesten har lagt sig. Jag jobbar på att hitta en plats åt datorn, åt yogamattan, åt mig.

Förtvifla icke.

dagbok

Ni kunde inte kuva oss

Jag drömmer att jag har en liten flickvän. Samkönade relationer är inget som ses på med blida ögon i vårt lilla samhälle, så vi är tillsammans i smyg, skickar små lappar med kärleksord till varandra då vi inte kan träffas eller ens se på varandra öppet. En av männen i vår församling utpressar mig, tvingar mig att förse honom med sprit (alkohol ses inte heller på med blida ögon, och han tycker lite för mycket om den varan) för att han inte ska avslöja oss. Jag tycker inte om det, men går med på det.

En dag skriver jag meddelanden i svart tusch på en vägg åt min flickvän. Jag hinner inte stryka över och dölja allt innan de andra ser. Det är droppen för mig och andra likasinnade i församlingen.

Vi reser oss och går.

Jag är minst två huvuden längre än min flickvän, agerar partner och livvakt på samma gång, tänker att den som så mycket som försöker ska få se vad jag är kapabel till. Det är med förakt jag ser på de som stannar kvar, ni kunde inte kuva oss.

Som nybyggare beger vi oss av för att hitta en bättre plats att leva på, för att skapa ett samhälle där alla kan få leva som dom vill. Det är en lång resa vi påbörjar. Vi lyckas ta oss till fots till en närliggande stad, kolossala övergivna tegelkatedraler tornar upp sig överallt. Vi har stannat för att vila när flygbomberna börjar vina. Vi väjer för de kilometerhöga tegelstenstornen som rasar kring oss. Jag ser uppåt och ser hur torn efter torn faller mot mig. Långt senare stillnar det. Staden ligger i ruiner och vi hämtar andan. Alla har klarat sig.

Vi tar oss fram till en stor gräsmatta strax utanför tegelstaden. Framför oss ligger en bred flod. I horisonten, tvärs över floden, ser vi berg efter berg, alla täckta av grönska, och vid deras fötter ligger vita städer. Högst upp på ett av bergen skymtar ett enormt träd som blommar i vitt. Utan att någon säger något vet vi alla att det är dit vi är på väg. Hur länge kommer det ta för oss att nå dit, frågar en av oss en församlingsäldste, som blivit något av en ledare på vår färd. Ett år, svarar församlingsäldsten.

Vi tittar ut över floden, de grönskiftande bergen, det vita trädet. Sedan börjar vi i sakta mak ta oss nedför branten mot vattnet.

dagbok · skönlitterärt

Det är väl uppenbart

Jag drömmer att jag är på dejt med en intagande bekant, som jag haft en lågmäld crush på i flera år. Vi är i Åbo, jag vet inte riktigt varför, för jag bor inte där längre och hon har mig veterligen aldrig bott där.

Det är ingen uttalad dejt, men vi går nära varandra och hon bjuder mig från en vegansk food truck innan jag hinner bjuda henne. Jag tar en bit körsbärspaj. Själv äter hon chocolate mint cookies, och vi delar på glassen som hör till min paj, sitter med papperstallriken mellan oss på en avsats ner till Aura å, glassen smälter sakta i värmen. ”Tänk, jag har bott i Åbo, men aldrig suttit just här”, säger jag, det är en lugn del av ån, kantad med stora stenblock i avsatser, perfekt att sitta på en avsats och dingla med benen strax ovanför nästa.

Jag vet att det inte kommer bli något desto mera av den här dejten, för jag har pojkvän och hon har, vad jag har förstått på omvägar, man, men jag är nervös och pirrig och förtjust över att detta äntligen händer, jag har drömt om det så länge.

Vi pratar om hennes tid som feministisk aktivist. Jag hade inte vetat att hon varit en sådan, men jodå, hon gick med i feministiska demonstrationer (men hon gör det inte längre). ”Vilket block var du med i?” frågar jag, för i drömmen är det självklart att demonstrationerna indelas i block, där deltagarna klär sig i olika färger för att visa sin ståndpunkt. ”Jag gick med anarkisterna, för jag visste inte vad jag riktigt skulle tro”, säger hon och ler, och jag ser framför mig hur hon rusar fram i första led bland de svartklädda anarkisterna och en grupp klädd i lila som jag inte vet vad står för, men som är lika upprorisk och oregerlig som anarkisterna. Början av demonstrationståget är därför kaotisk, det finns inga ordnade rader eller högt burna banderoller, men anarkisterna och de lila banar väg för de grupperingar som följer.

Medan vi pratar hänger frågor i luften: Vad är jag riktigt? Är jag lesbisk? Queer? Och, frågan som allt leder fram till: Är jag intresserad av henne? Jag känner hur hon formulerar frågan i sina tankar, prövar orden, tänker att det är väl uppenbart att jag är intresserad! ”Jag anar vad du tänker fråga, men jag vill gärna höra dig säga det högt”, säger jag, och vänder ner blicken mot gruset under mina fötter, tänker att när hon frågar och jag svarar, då ska jag titta upp och möta hennes blick.

dagbok · skönlitterärt

The closest I’ve ever been to home

Jag drömmer att jag är en hästskötare vid namn Benjamin, som jobbar på en ranch för mister Johnny. Nästan varje dag är jag och mister Johnny ute och rider längs skogs- och landsvägar. Det finns en särskild rutt som mister Johnny tycker ovanligt bra om, men den är lång och vi måste alltid vända strax före ett krön i en skogsbacke för att hinna tillbaka till ranchen i tid. Mister Johnny och jag har stannat hästarna framför kullen, han ser längtansfullt mot vägen som försvinner in i skogen, uttalar än en gång sin önskan om att kunna rida vidare.

”But mister Johnny, remember that time we actually made it over the hill? We stayed in the woods all day, swimmed in the lake”, säger jag. En kort paus. ”That is the closest I’ve ever been to home.”
”Benjamin”, säger mister Johnny, ”your home is in the opposite direction.”
”No, no, you misunderstand me, mister Johnny”, säger jag. ”I mean that is the most at home I’ve ever felt.”

Jag brukar inte vara så här frispråkig. Jag vet min plats, men orden slinker ur mig. Mister Johnny ser på mig, läser kärleksförklaringen i mina ögon. Ser plötsligt minnet av den där enda gången vi red över kullen i ett helt annat ljus. Jag känner en sten sänkas i min mage när jag inser att han inte känner detsamma. Han drar hårt i tyglarna för att svänga om. Skogen är inte längre ett alternativ.

”I’m so very sorry, mister Johnny”, säger jag, medveten om att jag har gjort bort mig fullständigt. ”I’ll hand in my resignation as soon as we get back, and leave today. It will probably take a day or two to find someone to replace me to look after the horses, I’m sorry for the inconvenience.”

Mister Johnny säger inget. Vi rider vidare, inte sida vid sida som vi brukar, utan med mig en halvmeter längre bak, i tyst skam.

”Do your parents know?” frågar han efter en stund. ”That you are … the way you are.”
”They do”, svarar jag. ”They don’t like it, but they accept it.”

Mister Johnny säger inget, men hans grepp om tyglarna lättar lite.

Stenen i min mage lättar aldrig så lite, den med.

dagbok · skönlitterärt

Jacktull

Natten till idag drömde jag fram ett nytt ord, igen.

jacktull [∫aktul´] substantiv ~en ~er

Jacktull (uttalas alltså med sch-ljud och betoning på den sista stavelsen -tull) är ett kort textstycke avsedd för högläsning och reflektion, sällan längre än en halv sida, i vilket det sker en förändring. Något är inte detsamma i slutet av texten som i början. En jacktull översätts för det mesta inte, utan tanken är att jacktullens sensmoral är så stark att den förmedlas oavsett språk.

En jacktull kan också i överförd betydelse vara en kort, tunn sommarjacka som man inte tar av sig inför ett besök; en jacktull-text är så kort att man inte behöver ta av sig jackan för att lyssna eller läsa.

dagbok

Imperium

Jag drömmer att jag är en maffiaboss över en enorm nöjesindustri, ett kasinoimperium. En konkurrent inom den undre världen hotar med att förstöra min business, om jag inte går med på att dela på vinsterna. Jag vägrar, naturligtvis, att gå med på att bli utpressad.

Konkurrenten hackar då mina databaser, jag ser hur alla skärmar börjar ladda ner alla mina kunders information och sälja den för högstbjudande till utomstående parter. Jag får jobba hårt med att få alla kunder att skriva nya avtal med mig, så att deras uppgifter ska vara säkra igen. Min omsättning går ner med bara 6 %. Ingen kan röra mig.

Under denna svacka är min plats i hierarkin tom, bokstavligen. Hela mitt imperium styrs från en slags amfiteater, där folk sitter placerade på bänkrader beroende på hur hög status de har. Den högsta raden, min, står tom. En som jobbar för mig tar tillfället i akt och sätter sig på min plats, blickar ut över amfiteatern och alla som sitter samlade där, men efter bara några sekunder ser jag hur hans ansikte förvrids av rädsla, och han skyndar sig tillbaka till sin egen bänkrad längre ner.

Jag skrattar, och viskar till honom när jag passerar honom för att återta min plats högst upp: Det är bra att veta när man ska ta chansen, men det är ännu bättre att veta när man ska låta bli.

dagbok

Längre kvar än ljuset

Jag drömmer att jag är på någon slags medeltidsvecka, vi har alla medeltida kläder på oss. En vän kommer fram till mig och är orolig. ”Det är inte för sent att ordna upp det ännu med din pojkvän, vet du. Han tog väldigt illa upp, men han förstår nog om du förklarar.” Jag visste inte ens att vi var osams, min pojkvän och jag, men greppar i samma sekund att det rör sig om ett missförstånd – jag hade tillbringat en kväll med mina vänner istället för med honom, men jag hade ju redan planerat att träffa mina vänner! Vi hade aldrig bestämt träff, han och jag. Han måste bara ha missuppfattat, och jag måste förklara det för honom så snabbt jag kan.

Men han har blivit uppdragen på scen från publiken och deltar i en gycklarföreställning. Han kommer emot mig med någon slags knep och knåp som han ska lösa, ber om hjälp. Det osagda och outredda ligger i luften mellan oss, fast vi försöker vara som vanliga. Jag kan inte hjälpa honom med problemlösningen. ”Efter föreställningen”, tänker jag. ”Så fort föreställningen är över ska vi prata.” Jag försöker trycka ner fyra stora ballonger i min väska medan vi pratar, det är knappt så att jag får fast dragkedjan utan att spränga ballongerna, men jag vet att det är viktigt att jag lyckas få ner dem intakta. Han går vidare för att få hjälp av någon annan.

En annan vän närmar sig mig, även hon i medeltida kläder. För att trösta mig sjunger hon en otroligt fin sång på danska, som med drömmars logik snart övergår i svenska:

När du en gång lämnar denna jord
ska du veta att du är
större än det du sett och gjort

När du en gång släpper tag om denna dag
ska du veta att du är
mer än det du trott och sagt

Jag vill teckna linjerna av minnena
som stannar längre kvar än ljuset

Vi är högt över granskogshorisonten och hela himlen lyser av den uppgående solen.

dagbok

Det allra minsta

Jag drömde att jag var trött, så trött, på gränsen till medvetslöshet. Jag orkade inte hålla ögonen öppna, ramlade ihop invid ett skåp då benen helt enkelt inte längre bar. Nu händer det igen, tänkte jag. Golvet var så välkomnande stadigt, hårt och verkligt under kroppen. Här tänkte jag ligga. Det här var inget nytt tillstånd, jag befann mig i detta stadium i kortare och längre perioder. Det var som att gå in i sig själv, i något ombonat och halvt drömlikt, med ytterst små länkar till omgivningen.

En vän kommunicerade med mig via lappar, som jag kunde läsa genom små, små ögonspringor när jag hade tillräckligt med kraft för att orka lyfta lappen mot ansiktet. Innan han gick strök han mig över ryggen, över handen, och det var skönt att känna hans närvaro på detta konkreta sätt, då jag knappt orkade lyfta på huvudet för att se honom.

Min pappa kom och hälsade på. Jag kunde inte öppna ögonen, men orkade nicka det allra minsta och log med ena mungipan ibland. När han skulle fara fick jag tre gånger anstränga mig till det yttersta för att kunna viska fram: ”Säg hej … till mamma.”

Det fanns ändå inget sorgligt i min oändliga utmattning, inget som oroade, inget som behövde åtgärdas, bara väntas ut. Det var bara så det var.

dagbok · skönlitterärt

Her Radiance Sunshine

Jag drömde att jag var förälskad i en flicka. Vi studerade på samma ställe. Hon var en av de populära idrottarna, spelade fotboll eller basket eller något sådant, hade långt svart hår och log stort mot mig tvärs över alla rum och planer, där hon alltid var i centrum och jag på åskådarplatsen.

Hon gick vanligen under namnet Her Radiance Sunshine, men av mina vänner fick jag veta att hon egentligen hette. På en lapp, i sirlig blyertsskrift, stod det Libbstickka. Efter en match, när vi återigen hade kastat långa blickar och blänkande leenden till varandra över rummet, kom hon fram och satte sig nära mig, och så, långsamt långsamt, kysste hon mig. Mina vänner, som såg allt från första parkett, jublade från sidan om: ”Vi visste det!”

Vi kunde inte vara tillsammans såsom vi ville, kanske hade hon många bortamatcher, så vi talade ofta i telefon. Jag hade svårt att ringa henne utan orsak, kände att jag tog upp hennes tid. När jag hade ringt upp fyra gånger, och ursäktat mig varje gång, sade hon: ”Malva|n, jag har sagt att du får ringa när som helst! Jag vill prata med dig, jag vill prata med dig utan att du har något speciellt ärende!”

(Jag kan inte i skrift förklara hur hon uttalade mitt namn, Malvan, det var som att textfärg och bakgrundsfärg var inverterade på det sista n:et, så att det blev tydligt att jag inte var vilken Malva som helst, utan en specifik, en speciell.)

dagbok · okategoriserat

Marilyn Manson

Jag drömde att jag var Marilyn Manson och var ute på turné.

Tydligen hade jag/Manson fortfarande ett behov av att revoltera mot sin mor, för varje kväll backstage var det något nytt.
– Mamma, idag har jag kapat håret!
– Mamma, idag har jag tatuerat mig, igen!
– Mamma, idag är jag ihop med keyboardisten!

Hon var liten, söt, blond och korthårig, och i ett incestuöst förhållande med den tredje musikern. Jag vet inte om de var syster och bror på riktigt, eller bara på scenen, men syskon var de, och ihop var de. De viskade hemliga saker till varandra genom musiken under spelningarna.

Så ibland levde jag i något slags förhållande med keyboardisten, var en del av deras lilla familj. For the shock value, förstås, men också på riktigt.