Monthly Archives: maj 2016

Lämna ett hem och återvända till ett annat

Åboeran har nått sitt slut. Igår bar jag lådor och gnuggade väggarna fria från ord. Idag cyklade jag på lånad cykel till lägenheten för att städa det sista och sedan lämna in nycklarna. Alla inneboenden har flyttat ut – emopojkarna ur garderoberna, drottningen ur städskrubben, Moriarty ur skafferiet, badrums(s)lampan ur badrummet… Endast Tarzan lämnade kvar, och honom gömde jag högt upp i ett skåp.

De senaste veckorna har jag tömt skåp efter skåp, staplat flyttlådor på varandra. Sovit på en madrass på golvet för att jag sålde sängen, haft nattduksbordslampan (som jag lånat de senaste åren) som enda ljuskälla i sovrummet för att jag sålde takkronan. De senaste veckorna har varit intensiva och stundom tunga och jag är tacksam över att de nu är över. I helgen kom mina föräldrar och med minsta möjliga mån lyckades vi få alla kvarvarande saker på släpet och i bilen. Det är nog tur att jag har föräldrar som hjälper mig. Det är nog tur att det är så jobbigt att flytta, för då är det skönt och inte bara sorgligt när det är över.

Många är de vänner som har hälsat på under åren, som har sovit över. Välutnyttjad bäddsoffa, det är så jag vill ha det också i fortsättningen. Vissa gäster har varit oväntade men inte desto mindre välkomna. Det är en ynnest att få äta frukost med personer man tycker om, dricka eftermiddagskaffe med en kär vän.

Hur känns det? är frågan som jag har fått. Det känns skönt. Det är sent i maj och jag längtar norrut till andra hem. Jag har anat de här dagarna i flera månader och nu, nu anar jag sommarnätter över Österbotten. Jag är redo att lämna ett hem och återvända till ett annat.

Nattduksbordslampan har jag återlämnat, och i dess lägenhet sover jag de sista Åbonätterna. Med dess ägare och andra vänner umgås jag de sista Åbodagarna.

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok

Vad jag tänker

Vad jag skriver: Hej, är du också ännu vaken?

Vad jag tänker: Jag är så fruktansvärt trött, men kan inte sova. När jag blundar skriver jag listor i huvudet över ett evenemanget jag ska ordna; gäster, programpunkter, mejl att skriva, ställen att kolla upp. Jag stressar över flyttpackandet, över flyttandet, över flyttstädningen. Kommer jag hinna, kommer allt rymmas? Vad ska jag göra med vitrinskåpet, med soffan? Fpa skickar kravbrev på återbetalning, gör inte nya utredningar fastän de borde göra det och jag måste ringa för tionde gången och påminna dem för att ärendena ska gå framåt. Sommaren har inte ens börjat och jag fasar redan för att den ska vara över. Jag är så fruktansvärt trött.

Vad jag ska göra: Återlämna universitetsnyckel. Handla mat. Flyttpacka. Träffa en vän.

Vad jag gör: Återlämnar universitetsnyckeln. Går till domkyrkan, sitter i kyrkbänken och gråter. Promenerar tillbaka till cykeln genom en park, sitter på en parkbänk och gråter. Cyklar till affären, sitter på en bänk och gråter. Handlar mat. Cyklar hem och gråter. Flyttpackar inte utan tar en tupplur. Träffar en vän, dricker rödvin och gråter inte.

Vad jag tänker: ”Snälla, låt det bli bättre tills imorgon.”

Vad jag tänker: ”Snälla, låt det vara lättare imorgon.”

Vad jag tänker: ”Snälla, låt mig vara utsövd imorgon.”

5 kommentarer

Filed under dagbok

Rosor

Jag undrar när
(om någonsin)
jag kommer förstå
att det röda på hans skjorta
är rosmönster
XXXXXXinte blodfläckar.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Odling

Med vänners hjälp
odlar jag min trädgård
inte dygder
de egenskaper
mest nyttiga och älskvärda
XXXXXXXXutan de som blommar vackrast

Ord som går under huden
törnetaggar
längtans rosor
löjtnantshjärtan och azalea
skönheten i blod och blåmärken

Kärleksört och fyrklöver
förgät-mig-ej
humle
så daggdrypande
att jag nästan
måste vända bort blicken

Jag planterar sköra sticklingar
av gullregn
sår frön av
vallmo och lupiner

Det gäller att vattna
tidigt om morgonen
innan allt förångas

Jag krattar midnattsgångar
anlägger skymningslundar
stilla platser där
det som inte tål dagsljus
får ro att växa

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Ögonblick i maj

Under en av de sista vändorna jag cyklar till universitetet har jag en blomkruka i cykelkorgen. Framför mig ramlar en man med sin cykel. Jag stannar och frågar på två språk om han är okej. Jovisst är han det, förklarar han. Det var kedjan han använder som cykellås som råkade komma in i hjulet och orsaka fallet.

Tack for asking, en osaa ruottia, svarar han lite sluddrande, luktar dagsgammal sprit. Han kanske inte osaa ruottia men vår ordväxling sker ändå på imponerande tre språk. Långsamt tar han upp på cykeln igen. Jag önskar honom en säker fortsatt resa. Samoin, svarar han och om jag var en sådan som bad, så skulle han finnas i mina böner ikväll.

Väl framme vid universiteten lämnar jag blomkrukan i en blomlåda i ämnets korridor. Som en konkret påminnelse om att jag har varit här. Som ett tyst tack för allt jag har fått.

Jag har tänkt fråga ut dig på kaffe så många gånger! utbrister hon när vi i hastigheten ses, som vi alltid gör. Jag också, tänker jag. Men om vi under de fem år vi har bott i samma stad, rört oss i samma korridorer, ätit lunch i samma studentrestaurang, inte fått till stånd en kaffedejt kanske det inte heller är meningen.

Det är meningen att vi ska träffas i hastigheten, i vimlet. Vi hyser båda en sådan välvilja mot den andra, men vi är helt enkelt inte meningen.

Att sitta och läsa en bok utomhus – på ett kafé, vid en åstrand – handlar bara delvis om att läsa en bok. Det handlar också om att andra ska se att man läser en bok. Att man läser just den boken. Jag har frågat ut någon på kaffe. Vi har bott i samma stad i fem år och först nu är det meningen att vi ska träffas.

Vi sitter med våra böcker på bordet mellan oss. Mest för att visa varandra. Alla de andra runtom, de som också ser – de spelar ingen roll. Just nu är det vi som spelar roll.

En fredagsmorgon har jag hjärtklappning av sömnbrist. Kvällen innan: cider, portvin, whisky, absint. Under natten vaknar jag flera gånger, desorienterad och alldeles för varm. Jag tänker att det bara är att bita ihop. Det är bara att packa porslin och kläder. Köpa fler flyttlådor. Dammsuga och skura badrummet för att göra det lättare för själen. Bakom svidande ögon och kalla händer finns ändå något slags njutning. Ett masochistiskt nöje i att känna efterverkningarna av ett liv.

Utanför köpcentret står ett gäng tonåringar. De är på väg att skiljas åt men vill inte riktigt, inte riktigt än. En pojke är huvudet längre än jag och klädd helt i nitar och tygmärken. Grov ring i näsan. Jag är inte säker på att hans byxor någonsin har varit byxor. De kanske alltid har varit med grov tråd ihopsydda tyglappar. På ryggen har han ett gitarrfodral, under ena armen en rullbräda.

Utan att tveka tar han en annan pojke, en mindre och med färre nitar, i hand. Tillsammans går de därifrån. Hejdårop åt resten av gruppen. Återigen den där känslan, någon slags kärlek till mina medmänniskor i allmänhet och till tonårspojkar i synnerhet.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Frukost

Om jag under resten av mitt liv endast skulle få äta ett mål mat, så skulle det vara frukost. ”Stora frukostar med ägg och apelsinjuice”, som det stod i en av mina favoritböcker från tidiga tonår. Kaffe och rågbrödssmörgåsar med avokado och paprika i soffan medan jag läser tidningen. Villafrukostar i form av cornflakes med mjölk och färska päron. Tjocka, amerikanska plättar med vispad grädde och frukt och sirap framför ett historiskt kostymdrama en söndagsmorgon. Lycksaliga morgnar när en vän har sovit över och det finns tid att koka mera kaffe.

Under Londonresan hösten 2014 var min favoritstund på varje dag frukosten. Där satt vi, jag och tre av de finaste människorna i hela världen, i en av de finaste städerna i hela världen. Vi tände ett blockljus som vi hade köpt (i en lilarosa nyans, för att matcha den uppdragbara dinosaurieleksaken som vi hittade i en låda) och åt kokt ägg och müsli och rostat bröd med honung och drack starkt, hett Earl Grey-te och hade hela dagen låg framför oss.

IMG_3391London breakfast in the making

Det är väl just det. Det är inte bara frukosten i sig som är det bästa. Det är potentialen av dagen som komma skall. Om jag inte har några planer för dagen är frukosten en stund av spännande ovisshet och en chans att känna efter – vad vill jag göra idag? Om jag har tråkiga saker som måste göras är morgonen en stund att samla kraft och bara vara lite till. Morgnar är tillåtande. Ljuset, eller om vintrarna mörkret, är förlåtande. Det finns en kravlöshet och en välsignelse i morgnar: Här. Du får denna dag att göra till din.

Eller som farbror Melker sade: Denna dagen ett liv.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Donna Tartt

Om jag inte redan var förälskad
på håll
så blev jag det när
jag kom tillräckligt nära
för att höra din röst

Kontrasterna är
brutala –

Det du är
i litenhet
bedrar
det du gör
i storhet

Prydlig slipsknut
skjorta
kavaj

skarp page mot
skarp haka
skarp näsa
och så –

röda läppar
runt mjuka ord
småflickstoner
händerna skriver i luften

hur du måste
blicka uppåt
för att se tavlorna ordentligt
när vi går på museum

Som en
docka
vampyr
evig och eterisk
gudinna

Jag är redo att offra
vad än du begär

Med tack till min vän J som sade: Skriv! Så jag skrev.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Alldeles betagen och frustrerad

Om jag vore en sån som blir förälskad…” kan jag börja en mening med, i ett försök att ringa in en känsla eller en upplevelse. Berätta hur jag blev alldeles betagen av någon, eller är så förtjust i, med förhoppning om att kunna förklara mina känslor av glädje, hänförelse och intresse för en person utan att för den delen göra dem exklusivt romantiska.

Det gör mig frustrerad. Mitt språk, mitt första och starkaste verktyg att förklara och förstå mig själv och världen, räcker inte till. Jag saknar ord och vinklingar. Indikerar betagen för mycket romans? Hur är det med attraherad? Hur många nyanser av ordet kärlek kan jag använda? Hur kan jag reda ut mina känslor om jag inte har ord för dem? Behöver jag ens ha ord för dem?

En morgon äter jag frukost med en vän. Hon är bland det finaste frukostsällskap som går att ha. Vi samtalar och dricker kaffe och när jag står och diskar nämner jag i förbifarten att jag kan se mig leva ihop med en kvinna lättare än vad jag kan se mig leva ihop med en man. Min vän blir lite förvånad.
– Jaså, säger hon. Det har jag inte vetat.

Och jag ger mig in i en lång utläggning om hur det är enklare för mig att föreställa mig att dela liv och vardag med en kvinna  – om jag nu alls kommer dela det med någon, det är ju inte alls säkert – kanske för att jag helt enkelt känner att jag ofta kommer lättare överens med kvinnor rent praktiskt, sådär med tanke på om man ska bo ihop och så, för att vi kvinnor uppfostras enligt liknande mall – jag menar ju inte att kvinnor och män och andra till naturen är olika, det är bara hur vi formas av samhället? Och det behöver ju inte vara något romantiskt över det, jag tänker mera som något slags alternativ till en romantisk relation, kanske, vänner och livspartner i ett, dela ett hus men ha egna sovrum – fast kanske med stora sängar så att man kan sova hos varandra om man vill det…?

Min vän nickar och fattar förstås vad jag svamlar om. Jag är inte helt säker på att jag själv fattar.

Jag skrotar runt på tumblr, som jag brukar, när det plötsligt är som om jag kan andas lite lättare. Shades-of-greyro skriver:

Honestly, trying to separate feelings into ”platonic” and ”romantic” is like trying to use the words ”black” and ”white” to describe the rainbow.

Återigen blir jag påmind om styrkan, men också dubbelheten, i språk. Styrkan i hur rätt ord berättigar, förstärker och befriar, men också hur det är språket som ska anpassas till oss och inte vi som ska anpassas till språket.

Så kanske det är helt okej att börja meningar med ”Om jag vore en sån som blir förälskad…” utan att veta om man är en sådan som blir förälskad eller inte. Kanske kan jag prata om kärlek i tjugofem olika sammanhang, för kärlek är inte svart eller vitt utan oändliga regnbågsskalor. Kanske jag får vara förtjust i människor utan att veta om det är romantiskt eller inte (jag menar, vad är ens romantiska känslor?), för det är ju inte det viktigaste. Det viktigaste är att det finns människor som jag tycker om, och som glädjande ofta tycker om mig.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Systraskap

Det är två och en halv vecka tills jag flyttar från Åbo. Jag sörjer redan att jag snart kommer flytta från dem: Åbofeministerna. I går kväll träffades vi hemma hos en i gruppen för att prata privilegier, äta körsbärstomater och chips och fundera kring våra positioner och utgångspunkter i livet. Jag kände att det var ett stort privilegium att få vara där, att få lufta tankar och höra andras upplevelser. Att folk börjar en mening med ”Det här kommer låta så fånigt, men…” eller ”Tolka mig så generöst du kan, men…?” – och vågar fortsätta meningen. Den tilliten, på något vis. Den tryggheten. Att våga ställa frågor, våga dryfta halvfärdiga tankar. Jag tror inte jag på allvar förstår storheten i det, men jag känner det, någonstans i själen.

I dag känner jag det i magen. Vi hade så trevligt att några av oss fortsatte på ett glas efteråt, och jag skrattade så jag grät och halvlåg över bordet, skrattade så jag fick träningsvärk i magen. Jag sörjer att jag inte kan träffa alla ännu en gång innan jag flyttar, gläds åt att jag ändå får träffa några igen innan jag flyttar. När jag skulle sova var hjärtat fullt av värme och huvudet fullt av tankar. Jag tror inte jag på allvar förstår storheten i det, för allt är större än jag hade kunnat ana.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Vi ses på torsdag

Det här med vänner, alltså. Det är lite som med Donna Tartt – jag kommer väl aldrig sluta tala om någondera. (Denna dag har innehållit båda, då blir det inte mycket bättre.)

En helg i Helsingfors lever jag utan planer och villkor. Jag, som brukar vara kontrollfreaket nummer 1, klarar av att bara följa med världen och gå på känsla, utan att veta var jag är, vart jag ska, när jag nästa gång kommer äta, vilka jag kommer träffa. Det blir kusiner och vänner som lagar middag och bjuder på vin och whisky och sovplats. Vänner som är så självklara att jag knappt tänker på det, men när jag ser två av dem kramas adjö tänker jag ändå på det: denna välsignelse att få ha dem i mitt liv och hjärta är större än jag kan omfatta. Det är soligt jämt, min ryggsäck är inte för tung och att sitta i köket på Drumsö känns så välbekant att jag inte riktigt är säker på att jag någonsin lämnade det sedan förra gången.

”Vi ses på torsdag”, säger jag när vi skiljs åt. Det är det bästa sättet att säga hejdå.

Tillbaka i Åbo fortsätter staden leka sommar, den blommar ut som lönnarna längs cykelvägen. I två timmar sitter vi invid åstranden, jag bränner mig lite i solen och dricker islatte utan is. I ett sällskap som är en oerhörd ynnest, som jag inte riktigt ännu förstår att jag faktiskt får uppleva, talar vi om litteratur och poesi och feminism och vänskap och namn. Allt är lätt, allt är ljust, allt är klart. Igen inser jag att det jag kommer sakna när jag flyttar är vännerna – de jag redan har och de jag håller på att få.

”Vi ses på torsdag”, säger hon när vi skiljs åt. Det är det bästa sättet att säga hejdå.

1 kommentar

Filed under dagbok