Monthly Archives: januari 2014

Vitt

Rummet är fyllt av vitt ljus, som det brukar vara om vinterförmiddagarna, nu då snön har kommit för att stanna och jag har bytt till vita köksgardiner. Allt ligger på sin plats. Jag har diskat. Tvätten hänger på tork. En lägenhet i fullständig ordning, precis som jag vill ha det. Ett lugnt hem ger mig lugnt hjärta. Jag känner varenda tingest, vet hur varenda sak beter sig. De är mina vänner, alla föremål och arrangemang, och jag rör mig fritt och tillfreds genom den lilla värld som jag har befolkat och byggt upp.

Men verkligheten, som är så mycket större än 32 kvadratmeter, kommer alltid emot.

Jag packar min väska, plockar ner plånbok, necessär, musikspelare, näsdukar, handkräm. Anteckningsblock, kursbok, kalender, penal. Släcker bordslampan, låter det vita naturljuset ta över. Ser ut över min lilla värld och tänker; ”Om jag kunde ha det så här jämt”. Under ett kort ögonblick tänker jag tanken på att endast göra det jag vill. För alltid leva i detta mjuka, vita och tillbringa resten av min tid med att skriva.

Jag slås av en oväntad våg av sorg, och av lättnad, och av uppgivenhet. Sjunker ner på hallgolvet och drar skälvande efter andan i ett lönlöst försök att hålla bort tårarna. I det vita ljuset och i den stillsamma ordning som jag gjort till min fristad sitter jag och tänker på vad min vän sade så sent som igår, ”om inte jag gör det, vem ska göra det åt mig då?”, och det är en insikt som i stunden är mer plågsam än den är befriande.

Annonser

1 kommentar

Filed under dagbok

Swing it

Dans

Fredag. Spontana planer med KJ. Paj och vitt vin och 1930-talsmusik. Rött läppstift och hatt. Swing & Dance-kväll på Kåren. Leka gentleman. Stor orkester. Vals och bugg och bjuda upp en söt flicka i körsbärsmönstrad klänning. Hemma innan midnatt och sova tio timmar.

Något så fint i all sin enkelhet.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Så länge du inte är den som blir sårad

Jag tror inte på Ödet i den traditionella bemärkelsen. Jag ser det inte som en ofrånkomlighet, som redan förutbestämda utgångar av våra historier. Jag tror snarast att Ödet är då världen ger oss en liten vink om vad som komma skall, en knuff i en viss riktning. Som en av författarna som föreläste på skrivkursen sade: ”Man ska vara uppmärksam på de böcker som trillar ut ur bokhyllan framför en på biblioteket”. Då gäller det att plocka upp, låna och läsa den boken. Ödet kanske har något att säga en genom den boken.

Nu funderar jag på vad Ödet vill säga mig.

Det är egentligen en slumpmässig kedja av händelser som alla leder fram till denna tanke, men då jag ser tillbaka på räckan av tilldragelser så ter de sig så självklara, att jag misstänker att Ödet har ett finger med i spelet.

Som ni vet så läser jag Veronica Varlows blogg, och för ett par dagar bestämde jag mig för att prova på ett av de tips som hon delade med sig av. Det ledde mig till bandet San Cisco. För att jag tilltalades av namnet, var Reckless den första låt jag lyssnade på. Det är fortfarande den låt jag tycker bäst om.

Det finns en rad i texten som brände till rejält. ”Reckless is fun when you’re not the one that gets hurt.”

Jag har funderat mycket på den raden.

Reckless kan översättas till många adjektiv. Obekymrad, likgiltig, hänsynslös, obetänksam, vårdslös, dumdristig, vild, skoningslös och lättsinnig är de översättningar som kommer fram i olika engelska ordlistor. Det jag fastnade vid i den här kontexten var lättsinnig.

Det finns också många synonymer till lättsinnig. Obetänksam, slarvig, oansvarig, sorglös, bekymmerslös, vidlyftig, äventyrlig, osedlig, tvetydig, oanständig, lättfärdig, lösaktig, slampig, lättfotad.

Jag har aldrig sett mig själv som reckless, som lättsinnig. Tvärtemot alla synonymer har jag sett mig som en betänksam, ordentlig, ansvarstagande, anständig och omdömesgill person.

De senaste dagarna har jag insett att jag har haft fel. Förstås vill jag inte se mig som en obetänksam, slarvig eller osedlig person, vem vill nu det? Men om jag ser tillbaka på saker jag har gjort, om jag verkligen reflekterar över vem jag är idag, måste jag tillstå att det finns synonymer som passar in. Äventyrlig, dumdristig, vidlyftig. Lättsinnig. Reckless.

Förstå mig rätt. Jag försöker att inte lägga värderingar i dessa ord. Det är helt i sin ordning att vara lättfärdig, tvetydig och bekymmerslös. Det är förståeligt att vara obetänksam, oansvarig och oanständig ibland. Det viktigaste, gällande nästan vad som helst, är att sträva efter att inte såra någon i att vara det.

Reckless is fun when you’re not the one that gets hurt.”

Jag menar inte att jag ska behöva överge min rätt nyfunna äventyrlighet, min lättsinnighet. Men det är, som min kloka vän J sade, ”lite knepigt att vara äventyrlig på sina egna villkor”. Jag har funderat på det här i tre dagar, jag har tvingat mig själv att skriva det här för att få klarhet i tankarna. Jag tror att låten är en påminnelse till mig, om att man sällan är ensam om sin lättsinnighet. Det brukar finnas fler inblandade i äventyr, och det är inte säkert att alla ser villkoren på samma sätt.

Och allt är ju är roligt, så länge du inte är den som blir sårad.

Jag tror med andra ord att det som Ödet vill säga mig, är att i all äventyrlighet och lättsinnighet inte glömma bort att också vara eftertänksam och hänsynsfull. Att inte endast gå enligt mina egna villkor. Att komma ihåg att lättsinnigheten, hur svindlande härligt det än kan kännas att vara vild och sorglös, inte är värd att någon blir sårad. Då är det inte längre roligt.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Tre bokstäver mot något nytt

Jag har en handfull idoler i mitt liv. Förebilder, så att säga. Människor jag ser upp till och beundrar av en eller annan orsak. Flera av dem är mina vänner. Andra är människor jag bara har träffat enstaka gånger, men som har gjort ett outplånligt intryck. Det finns också de jag aldrig har mött, men som inte desto mindre har påverkat mig.

Vad är den gemensamma nämnaren? Att de är kloka människor, förstås. Att de är medkännande och verkligen bryr sig om andra. Att de vågar. De inspirerar mig till att vara modigare än vad jag egentligen är, att vara så modig som jag skulle vilja vara. De gör mig helt enkelt till en bättre version av mig själv.

En av mina stora förebilder är Veronica Varlow. Hon får mig att ständigt reflektera över hur mycket jag är tacksam över, får mig att sätta ord på mina drömmar. Hon inspirerar mig och får mig att se det vackra i världen. Hon får mig att inse att vi aldrig är ensamma. Som hon skrev på sin twitter:

I am grateful for the internet. We can make each others’ hearts explode any time of the day with just a few strokes of some keys. LOVE YOU.”

För några veckor sedan skrev hon i sin blogg om 5 sätt att bli inspirerad. Jag valde att prova på nummer 3, Hear It. Det hela är väldigt enkelt. Du går in på Spotify, youtube eller någon annan musiktjänst. Där skriver du in de tre första bokstäverna i ditt namn i sökrutan och bland alla de band, artister och låtar som dyker upp, så väljer du ett/en, helt slumpmässigt. Lyssna på minst en hel låt. Se vad som händer.

Det som hände med mig var att jag upptäckte bandet San Cisco, ett fint indieband som är skönt att lyssna till då jag dricker förmiddagskaffe och januarihimlen är hög och blå. Mina favoriter är nedanstående två låtar, men de är lyssningsvärda i sin helhet!

Så, kära vänner. Vad händer om ni också följer Veronica Varlows tips? Vart tar det er? Var modiga och dela sedan med er av era upptäckter!

2 kommentarer

Filed under dagbok

Januariböcker

Jag blev inspirerad av Stephs inlägg om januariböcker, och tänker för mitt eget höga nöjes skull också lista de böcker som jag har hunnit läsa så här långt under detta år. Thailandsresan gav förstås en extra möjlighet till läsning, eftersom semesterresor för min del oftast innefattar mycket läsning, i solstolar, i skuggan.

1. Den krympande hustrun av Andrew Kaufman. En vän lånade mig boken som är en tunn sak på dryga hundra sidor. Handlar om en bankrånare som istället för pengar stjäl något av personligt värde från sina offer. Efter rånet visar det sig att huvudpersonens hustru börjar krympa. En nätt liten historia i all sin absurditet!

2. Vattenänglar av Mons Kallentoft. Deckare hör hemma på semestrar. Kallentoft har en speciell stil, väldigt poetisk för att vara kriminalförfattare, men hans böcker är nog läsvärda. De är dock ingenting mot böckerna av kriminalförfattaren Karin Fossum.

3. Döden skall du tåla av Karin Fossum. På tal om bra deckare. Kommissarie Konrad Sejer och hans kollega Jacob Skarre är mitt favoritpolispar genom tiderna. Karin Fossum kommer karaktärerna in på djupet, undersöker psykets vinklar och vrår, och denna bok är inget undantag från hennes fenomenala talang.

4. Sirila gentlemän sökes av Karin Brunk Holmqvist. Rätt söt om än lite alldaglig historia om de två tanterna Alma och Margit som bestämmer sig för att lägga ut en kontaktannons. Mycket blommor, kaffedrickande och små promenader. Gullig i all sin enkelhet.

5. När änglar dör av Andreas Roman. Jag lånade även denna av en vän och det är en av de bästa böckerna jag någonsin läst! Det här är historien berättad av Isamael, även känd som Satan, om hur allting egentligen gick till. Om hur Isamael och Iahvé skapade Jord, om hur änglarna med Lucifer i spetsen gjorde revolt, om hur människan gick mot sin undergång och Isamael och Iahvé bestämde sig för att med hjälp av Jesus en gång för alla se om skapelsen kunde räddas eller inte. Underbara karaktärsbeskrivningar, sanslöst fina vändningar i välkända historier och en överväldigande känsla av att det egentligen är så här det har gått till. Jag behöver denna bok i min bokhylla så fort som möjligt. Det behöver du också.

6. Kulla-Gullas myrtenkrona av Martha Sandwall-Bergström. Ungdomsklassiker och sista delen i Kulla-Gulla-serien som jag faktiskt aldrig tidigare har läst. Passade bra på soffan en måndagseftermiddag, men knappast läser jag de tidigare delarna.

Vad är det bästa eller sämsta ni har läst hittills i år?

7 kommentarer

Filed under dagbok

Vardagslivets lov

Vaknar åtta trettio och det är mörkt och kallt. Jag har sovit med yllesockor och drar på mig en stickad tröja innan jag gör frukost åt mig. Det blir en smoothie på banan och sojachokladmjölk, samt rostade scones från i förrgår, med smör och ost. Jag sitter framför datorn och pratar med min vän J. Kvällen innan såg jag det andra avsnittet av den nya Sherlock-säsongen, och det är fint (och behövligt) att ha J att ventilera allt med, för det finns mycket jag har att säga om den serien. Det mesta är variationer på ”briljant”, ”fantastiskt” och ”fenomenalt”.

Strax efter tio drar jag på mig näbbstövlarna och cyklar iväg till universitetet. Jag har en ny cykel, en gammalrosa Monark och det är en fröjd att ha en välfungerande cykel. Det är inte en lika stor fröjd att inse att -15 grader faktiskt kräver utebyxor, vilket jag inte har, men dumt huvud får kroppen lida, som det heter, och jag vet bättre tills imorgon. I universitetets bibliotek är det fel på värmesystemet, så folk går omkring med ytterkläderna på och jag står länge och talar med en bekant i stor röd, dunjacka innan jag slår mig ner framför en dator för att påta med saker som FPA-bilagor och tågbiljettsersättningar, för att sedan förflytta mig till läshörnan där jag läser en analyserande reflektion av Jane Austens ”Northanger Abbey”.

Halv ett har vi bestämt lunchträff, och det blir en lång lunch. Vi är alla fyra på plats och jag skrattar så jag gråter. Vi funderar över vem i sällskapet som är den vuxnaste och ingen håller mig som ett alternativ för den titeln. Däremot är de andra rätt överens om att jag skulle platsa som den barnsligaste av oss. Detta bevisas då jag försöker övertala de andra att jag ska få slänga pepparkorn på dem. Såpass vuxen är jag ändå att jag respekterar deras ”nej” och förstår att behärska mina impulser.

Då vi sent om sider bryter upp cyklar jag hem igen för ”ettmeddaskaffi”. Mera yllesockor och varma tröjor och kaffe med grädde, så slänger jag mig ner i soffan för att läsa ”Kulla-Gullas myrtenkrona”. Jag har aldrig tagit del av Kulla-Gulla-serien förut, men förstår att den har varit och fortfarande är älskad. Kanske fäller jag en liten tår medan jag läser, för jag är känslig och en obotlig litterär romantiker till min natur. Dessutom påminner mig boken om Anne på Grönkulla, min sommarbok som jag älskar högt och förknippar med skira björklövverk och varma villaverandor.

Då boken är slut och kaffet likaså sedan länge värmer jag tomatsoppa för tredje dagen i rad. Som studerande är det bara att acceptera att ens middagar ofta blir ensidiga. Det har börjat skymma utanför fönstret och jag tänder bordslampan. Jag har nya gardiner och en blåvitrandig löpare på matbordet. Så här sitter jag nu, medan jag äter min tomatsoppa och lyssnar på soundtrack till brittiska dramaserier. Tänker att jag senare ska laga mango sticky rice åt mig, för jag har köpt både mango och kokosmjölk, och är ivrig över att se det tredje och sista avsnittet av Sherlock ikväll. Dagen börjar lugna ner sig, långsamheten lägger sig, kvällen får snart ta över. Imorgon är en ny dag, då jag återigen får träffa mina vänner, cykla på min nya cykel och läsa nya böcker.

Tänk att jag kan leva så här. I alla fall idag, i alla fall just nu.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Flirta med döden

(Jag åker tåg och skriver åter en gång om att leva besinningslöst. Jag verkar inte komma ifrån en fiktiv avsmak för måttfullhet och en dito fascination av det destruktiva. Då är det väl bara att skriva om det.)

Du sade att jag flirtade med döden och jag förstod aldrig vad du menade. Det var inte att flirta med döden. Det var att flirta med livet. Det var att se hur långt livet var villigt att gå med mig. Skulle livet fortfarande vilja ha mig om jag gick emellan ett slagsmål, om jag tryckte på gaspedalen istället för på bromsen, om jag hoppade från järnvägsbron? Skulle livet be mig komma tillbaka om jag tömde även nästa flaska, lekte för vårdslöst med knivar, blundade då jag tog det sista steget ut?

I slutändan var livet alltid på min sida. I slutändan ville det alltid ha mig tillbaka. Det var som om det inte kunde släppa taget om mig fastän det borde.

”Som att inte kunna gå fastän din man slår dig”, förklarade jag och drog ett bloss på cigaretten som var nerrökt ända till filtret. Jag fastnade i tanken på livet som min förtryckta hustru och märkte inte att filtret började glöda. Med en svordom släppte jag fimpen och stampade ut den med en bred klack. Jag blåste på mina svedda fingrar och du räckte mig en ny cigarett.

”Vissa straffas genast”, sade jag då jag tog emot cigaretten, ”men de får bara en utskällning och en smäll på handen då de egentligen förtjänar elektriska stolen.”
”Få nu inga idéer om att du är en större människa än någon annan”, sade du och tände åt mig. ”Du bara samlar förseelser på hög för att sedan kunna ta alla straff på en gång.”
Jag ryckte på axlarna och låtsades inte om att jag var rädd för att du skulle ha rätt.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Vintervidder

Foto0174Foto0183Foto0184_001

Den sista dagen på de norra vidderna begav jag mig ut för att fånga solen. Det var så kallt och så vackert att jag tappade både andan och känseln i fingrarna. Då jag gick genom byn tänkte jag:

Det är här mitt hjärta hör hemma.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Ännu okända vänner

IMG_4028

Det är som om någon har splittrat och spillt ut en neonregnbåge i havet, som sedan har spolat upp skärvorna på en palmstrand. Då mörkret faller tänds lamporna vid alla restauranger; bleknade tygskärmar och flaggor i gult, rött och grönt, oljefacklor i bambu, blinkande ljusslingor som inte har tagits ner sedan jul, stearinljus i lyktor gjorda av gamla plastflaskor. De sprider ett mjukt sken över vägglösa bambuhyddor med låga träbord och högar av mönstrade kuddar som tillåter en att halvligga i timtal medan bordet framför en fylls av immiga flaskor och glas.

IMG_3890

Reggaemusiken i bakgrunden gör sinnesgränserna suddiga och det är så lätt att dela ett leende med en främling, som snart får ett namn och en nationalitet och som presenteras som en gammal bekant då det kommer fler människor som slår sig ner, som kommer och går. Det är högljudda Holly och Nicki från England. Det är tyskarna Olli och Wolfgang som artigt bjuder på en joint. Det är Son och Tom och Don, lokala bartendrar som växlar mellan att servera gästerna och dricka med desamma. Det är de omkringresande barndomsvännerna Hansel och Rafael, också de från Tyskland, som äger en välanvänd kortpacke. Det är Liek från Holland, som blev förälskad i en thailändare och flyttade för att starta en bar tillsammans med sin kärlek. Då någon kring bordet drar vidare till nästa bar, eller kanske ska gå och lägga sig inför en tidig avfärd följande morgon, så skakar folk hand och utbyter mångordiga avskedshälsningar.

IMG_3891

Det är något rörande med denna uppriktighet. Alla ”take care” och ”see you” är ärliga välgångsönskningar och förhoppningar om att kanske träffas någon gång igen, för de nyfunna vännerna är bra människor och världen är en förunderlig och oförutsägbar plats. Frihetskänslan är lika berusande som mango mojito; att kunna sitta på de små bambuplatåerna och för en gångs skull ha råd att bjuda hela det kortspelande sällskapet på öl, fyra flaskor Chang till priset av en stor stark hemma på krogen. Under de tidlösa, myntadoftande kvällarna och nätterna finns det inga främlingar. Det finns bara ännu okända vänner.

IMG_4042

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Allt det nya

Här i Thailand är många saker som förut. Jag klarar fortfarande inte av att ligga i solen och svettas, så jag söker mig till skuggan och läser böcker. Vattnet är surrealistiskt varmt och svalkar knappt. Det doftar av rök och kryddor från gatuköken, tuk-tukarna brummar förbi längs med stora vägen och i badrummet bor ödlor som tjattrar om natten.

Jag gör också saker som jag aldrig har gjort förut. Kör motorcykel, till exempel, en 125-kubikare förklädd till skoter. I Thailand kör man på vänster sida av vägen, och bensinen säljs i litersflaskor vid små stånd längs med vägarna. De lyser som flytande bärnsten i solen. ”GASOLINE 40฿”, står det på skyltarna, vilket innebär ungefär 88 cent. Man kommer hela ön runt på bara två flaskor bensin. Att köra till staden i gråblå skymning och att senare köra hem i neonblinkande svartnatt kändes så välbekant och samtidigt helt främmande.

I en av strandbarerna jobbar en kille som fångade min uppmärksamhet inom tio sekunder och fyra ord. Han är kortare än jag, har långt hår i knut, örhängen och piercingar, tatuerade armar och en glugg mellan framtänderna som gör att han läspar då han talar den simplaste engelska. Innan jag träffade honom hade jag aldrig blivit bjuden på mango mojito, eller tassat iväg barfota från hotellet för att dricka öl med lokalbefolkningen medan resten av familjen sover, eller blivit bjuden på gräs av en tysk vid namn Wolfgang, men nu har jag gjort allt det och mer. (Jointen tackade jag för övrigt artigt nej åt.)

Annat som jag har gjort är smakat på en efterrätt som består av färsk mango och klibbigt, sött ris, och haft hjärtligt roligt åt att rätten förstås heter mango sticky rice. Det är så fint i all sin enkla självklarhet. Jag har förirrat mig in på en muslimsk marknad och sällan känt mig så malplacerad, i min lårkorta klänning över bara ben bland alla kvinnor i långa klädnader och slöjor. Jag har kittlat svartgula fiskar och blivit nafsad i benen av desamma som hämnd, jag har simmat i smaragdskimrande vatten genom en tunnel till en hemlig lagun, och jag har tittat på svarta fåglar som sjunger så vackert men som ser ut som om de hade en gul dödskallemask på sig.

Vad har du gjort den senaste tiden, som du alltid gör? Och, vad mer, vad har du upplevt för första gången? Berätta om något hemtamt och tryggt, och om något nytt och kanske spännande.

5 kommentarer

Filed under dagbok