Efter frukost hemma hos oss i stan vinkade vi av familjen. De ska till USA och vi ska vara hus- och hundvakt. Efter avvinkningen har jag legat i soffan och varit deppig. Läst årssammanfattningar och förtvivlat över vart de här pandemiåren har försvunnit. Krisar kort men intensivt över mitt liv: Vad har jag egentligen gjort och åstadkommit, vad vill jag, vad kan jag?
Det blir tydligt hur glaset alltid är halvtomt för mig.
Hur var julen då? hör jag någon fråga. Jotack, den var fin och känslosam och fylld av program. Underbart är kort osv. Om jag har hunnit vila? Nejdå, inte på långa vägar tillräckligt. Det tänkte jag ägna årets första veckor åt, vid sidan av hus- och hundvaktandet, och förstås lite jobb. Men bara lite. Måste börja lugnt efter en stressig höst och en fullspäckad jul, med planer som blev ombokade, av coronaläget och matförgiftning. Jag är så innerligt trött på att knappt våga planera och alltid behöva se hur det blir, men man kan ju inget annat.
Jag skrollar igenom bloggen för att påminna mig själv om vad som skett under året. Det tröstar. Jag har gjort saker, tänkt saker, upplevt saker, läst saker, känt saker.
Glaset fylls lite mer.
Nu ska jag tömma en diskmaskin och sedan bege mig till huset och hunden. Där ska vi fira nyår, fiilis eller inte.
Jag köpte saffran för flera veckor sedan, för att inte stå utan den tolfte december när det ska bakas lussebullar. Vi tog en promenad medan degen jäste och kom med från mommos med en halv limpa i varje jackficka.
På själva luciadagen var jag trött och led. Jag skrattade högt åt hur eländigt mörk jag var under ögonen av sömnbrist. Jag hade bjudit in mommo, mamma och Nisse på luciakaffe, och sambon hade bara förmiddagsjobb och var hemma igen passligt till att jag åt frukost. Det blev aldrig någon riktig luciastämning, och jag jobbade undan så mycket jag kunde, skickade fakturor och svarade på mejl och kommenterade skrivkurstexter. ”Det som är gjort är gjort”, brukar min mommo säga, och mera jobb en sämre dag betyder mindre jobb en dag som har potential att bli bra.
Nästa dag blev bra. Jag tog igen det missade luciafirandet och firade annandag lucia, med SVT:s Luciamorgon och lussebullar. Överlag tror jag starkt på och rekommenderar att fira högtider och festligheter enligt ett tredagarskoncept – afton, dag och annandag. Känt från julhelgen och påsken. Går också att tillämpa på till exempel lucia, midsommar och födelsedagar.
Dagen därpå var en halvdag på stan för att uträtta ärenden. Det fanns inga glödlampor av rätt modell kvar – alla har väl köpt dem till sina adventsstjärnor. Gamla kristall- och takkronor kräver lampor av äldre modell, så jag får leta vidare. Jag köpte en dagbok och en kalender av en mycket trevlig expedit i den stora bokhandelskedjan. Min taktik är att alltid först gå till den lokala bokhandeln, men om jag inte hittar det jag letar efter där, har jag inga betänkligheter mot att handla i stans andra, större bokhandel. Dagböcker, anteckningsböcker och kalendrar ska kännas rätt, annars kan jag lika gärna låta bli.
Dagbokens pärm påminde mig om blomstertapeterna i min gamla lägenhet, och kalendern var en chansning – jag brukar alltid köpa en kalender av ett visst märke och med en viss utformning, men den linneklädda ryggen och de målade växterna längst ner på varje uppslag – en ny blomma för var månad; i maj björklöv, juni förgät-mig-ej, i november havtorn – fick mig på fall. Om jag märker att den här kalendern inte fungerar är det bara att köpa en ny efter årsskiftet. Kalendrarna är ju billiga då.
I dag har jag ätit julmat på en lunchrestaurang med mommo. Kålrotslåda, morotslåda, potatis, ärter, rosolli, maltlimpa, sås och skinka. Plus plommon-russinkräm med vispgrädde. Jag var kanske inte så ivrig på just den julmaten, hade gärna farit en dag när de hade sill eller saffranslax i stället, men mommo ville ha skinka och vem är jag nu att neka henne det bara för att jag själv inte äter det? Det går bra att äta kålrotslåda, morotslåda, potatis, ärter, rosolli, maltlimpa, sås och plommon-russinkräm med vispgrädde utan skinka. Mätt blir man ändå. Vi gick långsamt och försiktigt dit över isiga trottoarer. Prickade in de mest sandade ställena och sneddade över bilvägar. ”Ni kan vänta”, tänkte jag åt bilisterna när jag klev ut på övergångsstället för att bereda väg. ”88-åriga mommon har automatisk förkörsrätt.”
Jag bytte senaste Kyrkpressen, en burk Nyåkers pepparkakor som mommo ville ha, och ett par stickasockor som behövde stoppas mot en rejäl påse potatis och en burk lingonsylt. Mommo förser oss med limpor, potatis och sylt utan att vi ens ber om det. Det är tvärtom lönlöst att protestera.
Ur Svenska Akademiens ordlista: stip·endi·at [‑a´t] substantiv ~en ~er • mottagare av stipendium
I min inkorg har det den senaste månaden trillat in två mejl med aldrig tidigare skådat innehåll: ”Bästa mottagare av stipendium från Understödsstiftelsen för Arbetets Vänner Huvudföreningen […]” och ”Vi har glädjen att meddela att Svenska Österbottens kulturfond har beviljat dig ett understöd […]”. Två kulturfonder som vill ge mig pengar för att kunna skriva poesi på heltid under kommande april månad. Tänk det, en hel National Poetry Writing Month då jag inte behöver göra något annat än skriva dikter! När jag läser det andra mejlet gör jag en glad dans framför datorn och morrar fram ett segermorr. Att någon ser potentialen i min poesi och vill ge mig chansen att utveckla den! Tacksamheten! Ni vet var ni kommer hitta mig i april: knädjupt nere i assonansernas och metaforernas träsk, med gummistövlar och finmaskig håv.
Dagen efter det andra stipendiemejlet får jag en blombukett per bud. Stort GRATTIS till stipendierna ♥, står det på kortet. Jag anar att det är mamma som skickat blommorna – vem skulle det annars vara? Buketten är varm och vacker, jag videoringer henne för att visa nejlikorna och amaryllisarna och vad jag tror är ett par ranunklar. Tidpunkten var dessutom perfekt, eftersom min sambo bara någon timme tidigare har fått ett mejl om att han också har blivit tilldelad ett stipendium, för det fina vitsordet för sin pro gradu-avhandling i våras.
Jag skriver till en vän som hjälpt mig med ansökningarna och generöst delat med sig av råd och formuleringar. ”Kan det bli fler än en poesimånad nu?” skriver hon. Ja, det kanske det kan bli! Pengarna räcker med råge till en månad, utan tvekan till en och en halv, kanske till och med till två, lite beroende på hur min jobbsituation ser ut i april–maj. ”Stipendiepengarna räcker ganska långt för mitt enkla leverne”, skriver jag. ”Hurra för poesi och pengar och enkelt leverne ❤️”, svarar hon.
Ja, kan det sägas bättre? Hurra för poesi och pengar och enkelt leverne!
Jag har klätt mig i helsvart, med guldbälte och röd scarf i håret, för en juldans. Det är den första socialdansen för mig sedan pandemin började. Jag tillbringar en halv shim sham på dansgolvet. Resten av tiden sitter jag i en soffa utanför salen och pratar med ett kompisbarn, som vilar sig efter att ha dansat och sprungit och som ivrigt pratande visar mig alla sina favoritspel på telefonen.
Socialdans utan dans. Socialdans nästan utan social också, men jag hälsar på några personer och pratar ganska mycket med en vän och tillika förälder till barnet. Det är inte det att jag inte vill vara social, men jag kommer mig inte för. Jag har dansat med många av de här människorna i flera år, men vet inte ens alltid vad de heter. Jag tänker att det beror på varandra: att jag drar mig undan för att jag inte känner folk, och att jag inte känner folk för att jag drar mig undan. Det är svårt att lära känna någon om man inte försöker, men det är också svårt att försöka när man inte känner någon.
På vägen hem försöker jag reda ut vad jag riktigt känner, förutom kylan som inte ens kan motas bort med dunjacka och filtstövlar. Jag är lite ledsen. Jag är besviken, men också tillfreds. Jag kom, jag såg, jag gjorde kanske inte mitt bästa, men ändå bättre än andra gånger. Det har funnits kvällar då jag har sminkat mig, packat ner dansskorna och promenerat till Ritz för att på trottoaren vända om och gå hem igen, oförmögen att möta människor och hantera situationen. Dryga ett och ett halvt år av pandemi har inte precis gjort det lättare att övervinna det där inre motståndet som oförklarligt nog dyker upp när social + dans ska kombineras.
Jag saknar plötsligt den helglånga lindy hop-festivalen, tre dagar där man dansar fler timmar än vad man sover, där det serveras mat fem gånger om dagen, där jag för första gången träffade andra icke-manliga förare, där det ett år fanns ett kvinnligt lärarpar som var allt jag hade önskat och samtidigt inte alls det jag hade hoppats på. Överlag känner jag mig mer hemma på lektioner än socialdanser, för lektionerna har en klar struktur och ett roterande system – alla vet vad de ska dansa, när de ska dansa, och med vem de ska dansa. Socialdanserna på helgfestivalen är så enorma att ingen sticker ut om den sitter vid sidan av, och dessutom finns det alltid de som är modigare än jag och som vågar bjuda upp den som sitter vid sidan av. Jag minns med värme en svensk dansare som bjöd upp mig, medveten om att jag kunde följa men främst dansade som förare. Hon förde och jag följde, tills hon snurrade mig på oväntade sätt och jag skrattande fann mig själv i förarrollen.
När jag norpar åt mig min väska för att obemärkt smyga hem möter jag en kurskamrat i dörren. ”Ska du inte dansa något i kväll?” frågar kurskamraten. ”Nej, det blev inte så”, svarar jag och ler ett helt säkert inte övertygande leende. Det gör mig ändå glad, att någon hade lagt märke till min närvaro i gruppen och min frånvaro på dansgolvet.
Sandra skriver 