Tag Archives: pojke

Alla mina tonårspojkar

”För att inte dricka whisky, skriver du ofta om whisky”, sade en vän en gång. (Det var innan jag började dricka whisky).

För att inte vara tonårspojke, skriver jag ofta om tonårspojkar också. Ibland får de en egen text. Ibland skymtar de fram bland allt annat.

Här är några av alla mina tonårspojkar.

1. Bästa vän
2. Ögonblick i maj
3. Onåbara
4. Den påtagliga kärleken
5. Oktoberbarn

Annonser

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Bästa vän

Det driver in ett doftmoln av energidryck i butiken, och strax efter följer fyra unga tonårspojkar. De är alla olika i längd och storlek, men hör tydligt ihop i klädseln – långa shorts, svarta t-skjortor med tryck, keps.

De förhör sig om priset på godis och dividerar med varandra och sina finanser. En pojke har inga pengar alls. En annan, han med energidrycksflaskan i handen, gräver fram 25 cent ur fickan, det räcker ingenstans. Den längsta pojken är den enda med en välfylld plånbok.

”Kom igen”, säger den sista pojken, rösten är låg och mjuk, han ställer sig närmare pojken med pengarna och sänker blicken. Så tittar han upp igen, långa ögonfransar, möter blicken på den längre: ”Jag är ju din bästa vän.”

Det skiljer femton centimeter mellan pojkarna, i längd, i hur nära deras ansikten är varandra. De har likadana kepsar, röda. Så ler den längre pojken.

”Nå, du är ju faktiskt min bästa vän”, säger han och lägger två slantar på disken, väljer ut två polkastänger, och ger den ena till sin bästa vän.

Pojkarna går ut, samma slängiga gångstil och till lika delar spelad och självklar nonchalans. Kvar dröjer den söta lukten av energidryck.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Inflyttningsfest

Min första riktiga inflyttningsfest blev bästa möjliga inflyttningsfest.

Jag hade bjudit in vänner, älskare, stridskamrater, annat löst folk. Nya bekanta och gamla förälskelser. Min internationella vän som numera bor endast sex minuters promenad från mig. Ett yrväder som jag har börjat åter-lära känna efter långa tider av vänskap, obesvarad förälskelse och däremellan flera års okontakt. Min älva, så självklar att jag ibland glömmer att hon inte bor i samma stad.

Lägenheten full med folk, stimmighet, musik. Vi drack prosecco ur sirliga tekoppar. Jag hade bakat äppelpaj och bar en ny tröja med slingrande blomrankor. I sovrummet spelade vi piano och sjöng. Jag kunde knappt hantera all glädje.

Strax före klockan elva: låna ut svart kajal, byta tröja.

Det är länge sedan jag dansat så vilt. Alkohol, dans, svett, isvatten, vackra pojkar och cigaretter – jag är förlorad. Och jag förlorar så villigt.

Idag har jag sömnbrist, ont lite överallt och en massa disk. Alla skyldiga ska ha stort tack.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Charlie

Jag drömde att jag hade en pojkvän. Vi hade varit tillsammans ett tag och hade konstant kontakt via telefonsamtal och sms. Jag tror att jag älskade honom.

Jag hade handlederna fulla av armband, tajta byxor kring smala höfter, gestikulerade när jag pratade med hög röst. Folk trodde ofta att jag var flicka, för att jag hade en kvinnlig kropp och feminina manér, kallade mig vid det kvinnliga namn som mina föräldrar hade gett mig, trots att jag utan minsta tvekan visste att det inte var jag, att det inte var mitt namn.

Vi var hemma hos min pojkvän, röd lägenhet i mjuk belysning, österländsk, när han i omständliga och vaga ordalag sade att han hade träffat någon. Någon annan. En flicka. Att han kanske inte ville vara tillsammans med mig längre.

Jag ville inte tro det, försökte skämta bort det, klarade inte av att omfatta det han sade. Men han var bestämd, nervös och obekväm, men bestämd. Det måste fram, även om han inte visste hur.

”Om du vill…”, jag letade efter rätt ord, ”o-byta nummer med mig, så säg då det!” Och när han medgav det, när insikten om att min pojkvän ville lämna mig, lämna mig för en flicka, nådde mig, då föll världen.

Jag försökte hålla mig cool, det var hur jag var, vem jag var. Överdrivet dramatisk och känslosam, javisst, skolans ohotade drama queen, men det var alltid planerat, det var alltid regisserat. Nu brast det: tårarna, ångesten, den outsägliga smärtan som golvade mig. Tunnelseende, hjärtat slitet ur bröstkorgen, falla fritt -jag insåg att alla klichéer var sanna.

Jag försökte med allt. Böna och be om att han skulle ta mig tillbaka. Låtsades glömma ett armband hos honom för att få en orsak att träffas igen. Bli arg. Ge honom dåligt samvete. Bröt ihop igen.

På något sätt fick jag kontroll över mig själv, samlade mitt splittrade jag, höjde mig över min numera f.d. pojkvän. Talade till honom med överlägsenhet och kyla. Som om jag inte brydde mig. Som om jag inte brydde mig.

Så jag var på väg hem, satt på huk i hallen för att knyta mina converse – smutsiga, slitna skosnören – och min f.d. pojkvän försökte tala med mig. ”Anna”, sade han, försökte få min uppmärksamhet genom att kalla mig det namn som jag var döpt till, det namn som oförstående kallade mig i skolan. ”Anna”, sade han igen och jag vägrade reagera, knöt långsamt och omsorgsfullt mina skosnören.

Sedan sade han: ”Charlie”, och först då tittade jag upp.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 13 – Spådom

Du kommer möta
en lång mörk främling
Han kommer ta dig med storm
och ni kommer ha
hus och barn tillsammans

Jag hade inte ord för det då
men inser i efterhand
att jag tänkte:
så begränsande

Istället träffade jag
en flicka med blått hår
och silverring i näsan
en pojke
vars mascara
aldrig ville sluta rinna

Jag träffade
en cirkusdirektör
(sedan länge pensionerad)
som bjöd på kringlor
och visade fotografier
av elefanter och jonglörer

Jag mötte
en kvinna som
log som Marilyn Monroe
skrev som Emily Dickinson
och efterlämnade kyssbeströdda brev
innan hon kastade sig framför tåget

Ett barn med mörkbruna ögon
som hette Sofia
och talade spanska
(jag kan inte spanska)

Jag träffade
en musiker som doftade kanel
och spelade blues
en annan som smakade lavendel
och spelade fiol

Jag mötte
en späd blond främling
som blev en späd blond älskare
som blev en späd blond före-detta
och vi var båda nöjda

Ett rödhårigt yrväder
som reste världen runt
var gång hen var i stan
knackade hen på
och lämnade mig sedan
förvirrad och förälskad
bara lite förtvivlad

Ett par tvillingar
de vackraste jag sett
Senare fick jag veta
att de rymt ur en roman

– och faktiskt

en lång mörk främling
som tog mig
inte med storm
men med ömhet

Vi delade hus
(inga barn)
och om kvällarna
lärde han mig spanska

Dagens prompt var att skriva en dikt utgående från lyckokakor och deras spådomar. Jag valde den mest typiska spådom jag kunde komma på.

3 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Vad jag gör i Köpenhamn

Att dricka öl direkt ur flaskan
och inte betala för en enda
är vad jag gör
när jag är i Köpenhamn.

Att komma in i ett grekiskt tempel (det är en kyrka)
där någon spelar orgel
är vad jag gör
när jag är i Köpenhamn.

At snakke tyst for mig selv
og bestille kaffe og croissant på dansk
er hvad jeg gør
når jeg er i København.

Att ta tåget över sundet
och glömma vilken stad, vilket land
är vad jag gör
när jag är i Köpenhamn.

Att trycka röda läppar
mot en fräknig pojkes kind
är vad jag vill göra
när jag är i Köpenhamn.

Att gå under vitblek himmel
och sedan vila i en rosenträdgård
är vad jag gör
när jag är i Köpenhamn.

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Alla de som lämnat spår

Jag tänker på alla de människor som har gjort ett intryck, tagit plats i mina tankar, mina texter.

Alla de tonårspojkar, grönhåriga ynglingar, rödhåriga flickor och svartögda varelser som jag har mött och som har berört mig på något vis. Alla de vänner och bekanta, de främlingar och okända ansikten i massan som jag har sett – som kanske har sett mig – och som sedan har kommit till liv igen i texter, tankar och drömmar.

Finns jag i någons texter? Har jag någon gång lämnat spår, någonstans? Ett avtryck i sinnet, bläck på ett papper, en statusuppdatering, en anekdot. En blick som möter min, ett delat leende och ögonblick innan vi går skilda vägar igen för att aldrig ses.

Det är något stort i det. Det är något så svindlande enormt att se en annan människa och i det att möta en annan människa och få en glimt av ett annat liv. Det är knappt så jag vet vad jag ska ta mig till, och kanske just därför skriver jag om det, om dem, för att på något vis hålla fast vid detta stora.

Om du vill läsa om dessa möten, dessa mer eller mindre okända pojkar och flickor som har lämnat spår, så kan du göra det till exempel här:

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Onåbara

Två tonårspojkar stiger på den redan fulla bussen. Den ena sätter sig i trappan vid den bakre dörren. Han har knäkorta jeansshorts och en grå tröja med smutsiga armbågar. Ljus pannlugg lite för lång, stora händer — mer vuxna än resten av honom — som drar genom håret. Hans vän, med sliten keps och axelväska, står kvar i gången tills den blonda vinkar honom till sig, flyttar sig så att de båda ryms på översta trappsteget. Så smala över axlarna att de nätt och jämt nuddar varandra, men ändå — konstant kroppskontakt.

Jag älskar dem, plötsligt och vilt och obefogat, speciellt den blonda — brunbrända, nakna smalben med ljusa hårstrån, ett blekt ärr, ansiktet fortfarande runt av barndom med med huvudet högt hållet, som den odödliga tonåring han är — oövervinnlig, onåbar, lockande leende, hård blick, ”du vet att du inte kan få mig”.

Vid varje hållplats flyger de upp. ”Ska någon av?” ut i luften, men alla väljer den främre dörren. De talar om tågbiljetter — kommer mobilens batteri räcka för att visa den? bara två procent acku kvar, de där axlarna som hela tiden rör vid varandra. De pratar om tobak, handen genom håret igen, naglarna så kortklippta, nerbitna?, som det bara går, knogar vita. Pojken med keps har ett sår i nacken, ett rivmärke som försvinner upp i det korta, bruna håret och på något vis vet jag att det är den blondas fel, jag vet bara inte exakt hur.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Det som aldrig blev

Jag letade efter tehyllan i butiken då jag blev varse om ett ljust hårsvall i ögonvrån. Han gick hand i hand med vad jag antog var hans flickvän och jag hann tänka mörka tankar om henne innan förnuftet kom ifatt och påminde mig om att jag inte hade haft någon rätt till honom på åtta år. Om jag ens någonsin hade haft det.

Det var det där med att skriva samma sak om och om igen. Vissa saker kommer man tydligen inte ifrån. Vissa människor kommer man tydligen inte över. Han är en av dem. Min tonårsförälskelse, min rockpojke. Den vänligaste själ jag mött, med hård image och musiksmak.

Jag undrar vad det är som gör att jag ännu, åtta år och två städer senare, alltid förnimmer hans närhet som ett sprakande under huden. Varför svartsjukan fortfarande viskar i blodet då jag ser honom med någon annan. Det var aldrig vi två. Jag föll för honom under en tid då livet var tungt och han blev en blond ängel bland manipulativa mörkermän. Jag var för blyg, för feg för att göra något. Jag ville inte riskera det vi hade, en lågmäld men varm vänskap, en jargong av tysta morgnar i skolkorridoren och planlösa eftermiddagar i skivbutiken. Han doftade av läder och tuggummi. Jag bekände mina känslor först senare, en iskall decembernatt på gågatan, då jag inte längre kunde göra det minsta anspråk på honom. Först då allt hopp var ute vågade jag. ”Varför sade du inget tidigare?”, undrade han. ”Vi kunde ha blivit något.

Och kanske det är där det bränner. I potentialen att vi kunde ha blivit något, men aldrig blev. I att jag aldrig fick röra vid honom utan förbehåll. Jag sörjer att jag aldrig fått känna doften av hans läderjacka på klädhängaren i min hall. Jag sörjer alla de kyssar jag aldrig får dela med honom, att jag inte vet hur mjuka hans läppar är, hur hans tänder känns mot mina. Det var så mycket jag ville uppleva tillsammans med honom och så lite jag sist och slutligen fick.

9 kommentarer

Filed under dagbok

Den påtagliga kärleken

Det är söndag och jag går till kyrkan. Min själ är trött efter en kort natt och hårt ansatt av stormande känslor. Jag söker förtvivlat efter någon slags frid och tänker att om inte under en högmässa, så var?

Under predikan talas om kärlek. Om den underbara kärleken, om hur den inte är abstrakt utan påtaglig i våra handlingar. Jag försöker förnimma den kärleken, vill kunna greppa den i mina kalla händer. Högt över mig välver sig hundraåriga stenpelare och det enda jag känner mellan kyrktaket och golvet är en tomhet.

Då jag går ner från koret efter att ha tagit emot nattvarden, den sista klunken vin ännu på tungan, ser jag en ung man, en pojke i ljusblå collagetröja. Han har stannat till på vägen från nattvarden till sin plats i kyrkbänken. Pojken står snett bakom en sittande jämnårig, lutar sig fram mot sin vän och viskar något. Båda ler. Pojken har lagt den ena handen på sin väns axel. Med den andra handen stryker han över vännens kind, en gång, långsamt –

och i hans rörelser ser jag kärleken.

6 kommentarer

Filed under dagbok