…eller Den bästa veckan i mitt liv eller Hur det kom sig att vi blandade vodkadrinkar en tisdag.
”En bild säger mer än tusen ord”, heter det ju, men jag är en ordkonstnär och inte fotograf, så jag blandar hejvilt fotografier med skrivna iakttagelser i ett försök att fånga min vidunderliga Englandsresa som jag företog mig en vecka i april.
Jag inser redan att mitt försök är dömt att misslyckas, för hur komprimerar man sju dagar av mer eller mindre fullständig förträfflighet till en handfull foton och något fler ord?
”England – the Masterplan” innefattade i slutändan följande transportsätt: apostlahästarna, buss, flyg, tåg och tunnelbana. Fattades bara att jag skulle cykla också någonstans. Jag reste hela natten, både på vägen dit och på vägen tillbaka. Efter 1 ½ dygn utan sömn är man ganska rolig i huvudet.
En knapp vecka tillbringade jag i det ljuvliga Winchester, där min vän L bor och studerar. Hela staden kändes lite som en kuliss till någon engelsk teveserie, för det fullkomligt kryllade av nätta kvarter där alla hus såg likadana ut, blommande körsbärsträd, välskötta parker där folk satt och njöt av vårsolen, pubar med tjusiga namn som Bishop on the Brigde och artiga människor som hela tiden sade ”Sorry” och ”How are you today, love?”. L sade redan för länge sedan att jag skulle komma att älska staden, och oh, så rätt han hade! Vi bodde nära Poets Way, vilket jag kände att var mycket passande.
Här är insidan av katedralen (som var den största kyrka jag någonsin har sett), blommande körsbärs- och magnoliaträd, en del av gågatan och slutligen en bild på den murgröna som växte överallt. Förutom murgröna så fanns det kyrkor överallt. Man snubblade nästan på dem.
Det mesta jag gjorde om dagarna var promenerade, ensam eller i sällskap. Mina röda converse fick för det mesta se sig besegrade av mina träningsskor, som jag turligt nog bestämde mig för att packa ner. Jag hävdar bestämt att alla tiotals kilometers promenad väger upp för all den mat och alla de sötsaker som jag satte i mig.
Jag promenerade förstås inte riktigt hela tiden. Vi lyssnade på musik, L och jag, och pratade en massa om konst och pojkar. Vi lagade vindaloo och ondgjorde oss över avsaknaden av allemansrätt i England. En dag satt jag i katerdralparken och åt jordgubbar med vaniljsås och en annan sniffade jag mig igenom tesortimentet i den lokala tehandeln. Den enda sak jag köpte med mig hem från England var passande nog te, Earl Grey Rose, vilket är precis vad det låter som – Earl Grey med rosenblad och -knoppar. Hur många tantpoäng får jag för det?
”Ska vi köpa vodka, blanda sonic screwdrivers och titta på Doctor Who?”, frågade L på tisdagskvällen och jag förvånade mig själv med att glatt samtycka. Så vi köpte vodka för att kunna göra sonic screwdrivers, som är en mer sonic version av vanliga screwdrivers. Receptet bestod av vodka, grapejuice, tonic och vitaminbrustabletter. Det verkade vettigt just då…
Trots att jag endast var fem fulla dagar i Winchester, så hann jag hitta ett favoritkafé som jag besökte hela fyra gånger. Ginger Two heter stället som finns på 28 & 29 St Thomas Street, ifall ni har vägarna förbi. Deras afternoon cream tea, som består av te och scones med clotted cream och marmelad, är något av det mest gastronomiskt tillfredsställande som jag någonsin har varit med om.
”Jag kanske tvingar dig att skriva en novell”, hade L hotat med innan jag kom till England, och för att inte behöva tvinga honom till hot så hade jag med mig min skrivbok vartän jag gick. Vi får se ifall det blir något av allt kladd som finns i den. ”Jag vaknade av ljudet då han slog upp fönstret för att röka sin första cigarett för dagen…”
London, baby, London! En lite för tidig morgon tog avsked av L och satte mig på tåget in till huvudstaden, för att sluta upp med min vän V, som just har flyttat till England. Vi roade oss en hel dag i London med att leka turister. Förutom de klassiskt röda telefonkioskerna hittade vi även svarta. Goth-telefonkiosker, konstaterade vi. Självklart! Jag besökte även V:s nya hem en bit utanför huvudstaden, och trivdes så oförskämt bra att jag inte alls ville fara hem över huvud taget. Det är något med engelska småstäder som går rakt in i mitt hjärta…
Förutom att leka turist så lekte jag förstås också fan girl. Ser ni vad som fanns utanför Earl’s Court-stationen? Ser ni?
Det är förstås TARDISen! ♥ Eller för att vara lite mer krasst realistisk – en av de poliskiosker som fortfarande finns kvar i London, och numera en av platserna där chansen att träffa på en annan whovian är stor. I smutsen och dammet på poliskiosken (som tyvärr var låst) hade folk skrivit saker som ”Don’t blink”, ”Allons-y” och ”Bad Wolf”. Ni som förstår, ni förstår. Ni som inte gör det – ni har missat en fantastisk teveserie, åtgärda det omedelbart!
Det fanns även ett annat ställe jag var tvungen att besöka.
Om TARDISen var whovianernas samlingsplats, så är St Bartholomew’s Hospital knutpunkten för anhängare av BBC:s serie Sherlock. Återigen, ni som förstår, ni förstår. Ni andra – se instruktionerna ovan!
I och på telefonkiosken nedanför sjukhuset har Sherlockianerna lämnat sina meddelanden, allt från de enkla och självklara ”I believe in Sherlock Holmes” och ”Moriarty = REAL” till ”Johnlock owns my heart” och ”Aren’t ordinary people adorable?” Oh, aren’t they… Jag pratade lite med en gammal dam med rullator, som något roat iakttog mig då jag mycket ivrigt fotade varenda lapp. Hon var också en stor Sherlock-anhängare och hade sett hur de föregående vecka hade spelat in scener för säsong 3 vid sjukhuset!
Det sista jag gjorde i London, innan jag påbörjade min krångliga resa hem igen, var att fara på musikal. Ända sedan jag senast var i England, år 2008, har jag velat se musikalversionen av Billy Elliot. Det blev ännu en punkt att skriva ner på saker-jag-har-gjort-ensam-som-man-oftast-inte-gör-ensam-listan, och det är jag mycket glad över.
Över huvud taget vet jag inte riktigt hur jag ska kunna återgå till vardagen efter vad som har varit några av de mest fantastiska dagarna i mitt tjugotvå-åriga liv, så jag tror att jag helt enkelt låter bli och fortsätter med England genom foton, musik och Doctor Who. Den enda skillnaden är att jag inte dricker vodka denna gång.
Sandra skriver 