Monthly Archives: april 2013

Rastklös

Rastklös, mitt inre troll, är rastlöst. Det brukar bli det ibland om kvällarna. Runt, runt i min mage snurrar det, piskar med svansen. Det klöser i mitt innanmäte med sina vassa klor, sex på varje tass, och morrar och fräser. Jag yrar runt i min lägenhet, plockar och pysslar. Diskar för femte gången idag. Det är för sent för att gå och lägga sig tidigt och för tidigt för att lägga sig sent. Jag väger fördelar mot nackdelar, tänker ut hundra scenarion. Jag spelar upp morgondagen i mitt huvud, gång på gång på gång, och inte blir jag lugnare för det. Jag vill inte kalla det tvångstankar, men jag vet inte vad jag annars skulle kalla dem. Rastklös fräser ilsket till och jag inser att inget blir bättre av att sätta upp regler, förordningar och planer, bara för att bli ytterligare stressad och ångestfylld då de inte följs och genomförs.

Så, kanske jag inte ska tänka så mycket. Kanske jag inte behöver bestämma mig just nu, fem över elva en måndagskväll, om jag ska promenera på morgonen imorgon eller när jag ska hinna köpa socker och vad jag ska äta till frukost. Kanske jag kan ta det på känn – imorgon. Då det verkligen är aktuellt. ”Va inte sån nu… drick lite te och skriv en dikt”, menade min vän L en ovanligt tung oktoberdag.

Kanske jag bara ska lyssna lite mera på honom.

P.S. Idag skulle jag färga håret lila, ett spontant infall av förnyelse till våren. Det var ett av de största misslyckanden som jag har varit med om på länge. Håret blev inte lila, men min hårbotten blev lila – och blå! Det såg ut som om jag hade tappat en bläckflaska i huvudet, alternativt som om en liten bit norrsken hade ramlat ner ur himlen och fastnat. Fyra hårtvättar senare är skalpen relativt ren igen, medan håret fortfarande är samma tråkbruna nyans som tidigare.

5 kommentarer

Filed under dagbok

England, baby, England!

…eller Den bästa veckan i mitt liv eller Hur det kom sig att vi blandade vodkadrinkar en tisdag.

”En bild säger mer än tusen ord”, heter det ju, men jag är en ordkonstnär och inte fotograf, så jag blandar hejvilt fotografier med skrivna iakttagelser i ett försök att fånga min vidunderliga Englandsresa som jag företog mig en vecka i april.

Jag inser redan att mitt försök är dömt att misslyckas, för hur komprimerar man sju dagar av mer eller mindre fullständig förträfflighet till en handfull foton och något fler ord?

     page4

”England – the Masterplan” innefattade i slutändan följande transportsätt: apostlahästarna, buss, flyg, tåg och tunnelbana. Fattades bara att jag skulle cykla också någonstans. Jag reste hela natten, både på vägen dit och på vägen tillbaka. Efter 1 ½ dygn utan sömn är man ganska rolig i huvudet.

page

En knapp vecka tillbringade jag i det ljuvliga Winchester, där min vän L bor och studerar. Hela staden kändes lite som en kuliss till någon engelsk teveserie, för det fullkomligt kryllade av nätta kvarter där alla hus såg likadana ut, blommande körsbärsträd, välskötta parker där folk satt och njöt av vårsolen, pubar med tjusiga namn som Bishop on the Brigde och artiga människor som hela tiden sade ”Sorry” och ”How are you today, love?”. L sade redan för länge sedan att jag skulle komma att älska staden, och oh, så rätt han hade! Vi bodde nära Poets Way, vilket jag kände att var mycket passande.

page5

Här är insidan av katedralen (som var den största kyrka jag någonsin har sett), blommande körsbärs- och magnoliaträd, en del av gågatan och slutligen en bild på den murgröna som växte överallt. Förutom murgröna så fanns det kyrkor överallt. Man snubblade nästan på dem.

page7

Det mesta jag gjorde om dagarna var promenerade, ensam eller i sällskap. Mina röda converse fick för det mesta se sig besegrade av mina träningsskor, som jag turligt nog bestämde mig för att packa ner. Jag hävdar bestämt att alla tiotals kilometers promenad väger upp för all den mat och alla de sötsaker som jag satte i mig.

page6

Jag promenerade förstås inte riktigt hela tiden. Vi lyssnade på musik, L och jag, och pratade en massa om konst och pojkar. Vi lagade vindaloo och ondgjorde oss över avsaknaden av allemansrätt i England. En dag satt jag i katerdralparken och åt jordgubbar med vaniljsås och en annan sniffade jag mig igenom tesortimentet i den lokala tehandeln. Den enda sak jag köpte med mig hem från England var passande nog te, Earl Grey Rose, vilket är precis vad det låter som – Earl Grey med rosenblad och -knoppar. Hur många tantpoäng får jag för det?

page3

Ska vi köpa vodka, blanda sonic screwdrivers och titta på Doctor Who?”, frågade L på tisdagskvällen och jag förvånade mig själv med att glatt samtycka. Så vi köpte vodka för att kunna göra sonic screwdrivers, som är en mer sonic version av vanliga screwdrivers. Receptet bestod av vodka, grapejuice, tonic och vitaminbrustabletter. Det verkade vettigt just då…

page2

Trots att jag endast var fem fulla dagar i Winchester, så hann jag hitta ett favoritkafé som jag besökte hela fyra gånger. Ginger Two heter stället som finns på 28 & 29 St Thomas Street, ifall ni har vägarna förbi. Deras afternoon cream tea, som består av te och scones med clotted cream och marmelad, är något av det mest gastronomiskt tillfredsställande som jag någonsin har varit med om.

foto2

Jag kanske tvingar dig att skriva en novell”, hade L hotat med innan jag kom till England, och för att inte behöva tvinga honom till hot så hade jag med mig min skrivbok vartän jag gick. Vi får se ifall det blir något av allt kladd som finns i den. ”Jag vaknade av ljudet då han slog upp fönstret för att röka sin första cigarett för dagen…”

page8

London, baby, London! En lite för tidig morgon tog avsked av L och satte mig på tåget in till huvudstaden, för att sluta upp med min vän V, som just har flyttat till England. Vi roade oss en hel dag i London med att leka turister. Förutom de klassiskt röda telefonkioskerna hittade vi även svarta. Goth-telefonkiosker, konstaterade vi. Självklart! Jag besökte även V:s nya hem en bit utanför huvudstaden, och trivdes så oförskämt bra att jag inte alls ville fara hem över huvud taget. Det är något med engelska småstäder som går rakt in i mitt hjärta…

Förutom att leka turist så lekte jag förstås också fan girl. Ser ni vad som fanns utanför Earl’s Court-stationen? Ser ni?

page9

Det är förstås TARDISen! ♥ Eller för att vara lite mer krasst realistisk – en av de poliskiosker som fortfarande finns kvar i London, och numera en av platserna där chansen att träffa på en annan whovian är stor. I smutsen och dammet på poliskiosken (som tyvärr var låst) hade folk skrivit saker som ”Don’t blink”, ”Allons-y” och ”Bad Wolf”. Ni som förstår, ni förstår. Ni som inte gör det – ni har missat en fantastisk teveserie, åtgärda det omedelbart!

Det fanns även ett annat ställe jag var tvungen att besöka.

page10

Om TARDISen var whovianernas samlingsplats, så är St Bartholomew’s Hospital knutpunkten för anhängare av BBC:s serie Sherlock. Återigen, ni som förstår, ni förstår. Ni andra – se instruktionerna ovan!

I och på telefonkiosken nedanför sjukhuset har Sherlockianerna lämnat sina meddelanden, allt från de enkla och självklara ”I believe in Sherlock Holmes” och ”Moriarty = REAL” till ”Johnlock owns my heart” och ”Aren’t ordinary people adorable?” Oh, aren’t they… Jag pratade lite med en gammal dam med rullator, som något roat iakttog mig då jag mycket ivrigt fotade varenda lapp. Hon var också en stor Sherlock-anhängare och hade sett hur de föregående vecka hade spelat in scener för säsong 3 vid sjukhuset!

Det sista jag gjorde i London, innan jag påbörjade min krångliga resa hem igen, var att fara på musikal. Ända sedan jag senast var i England, år 2008, har jag velat se musikalversionen av Billy Elliot. Det blev ännu en punkt att skriva ner på saker-jag-har-gjort-ensam-som-man-oftast-inte-gör-ensam-listan, och det är jag mycket glad över.

Över huvud taget vet jag inte riktigt hur jag ska kunna återgå till vardagen efter vad som har varit några av de mest fantastiska dagarna i mitt tjugotvå-åriga liv, så jag tror att jag helt enkelt låter bli och fortsätter med England genom foton, musik och Doctor Who. Den enda skillnaden är att jag inte dricker vodka denna gång.

7 kommentarer

Filed under dagbok

F.L.A.G.

Min stora kärlek Emilie Autumn har kommit ut med sin första musikvideo! ❦ Det är uppror i trasiga strumpbyxor och korsetter, med våld och paljetter, och den smutsiga, dekadenta glamour som är så typisk för miss Autumn.

Se, lyssna och finn (politiskt inkorrekt) styrka för att orka kämpa i din strid, vilken den än må vara!

Join me in the Asylum?

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

London calling

IMG_2972

Om dryga sex timmar påbörjar jag min resa mot England. Resa betyder promenerande, och promenerande betyder rinkka istället för dragväska på hjul. Med mig har jag, förutom viktigheter som pass och flygbiljetter, även ett paraply med silverstjärnor för regniga aprildagar; choklad för att orka med både buss-, flyg- och tågresa på ett halvt dygn; tio par örhängen, för att jag tycker om att ha valmöjligheter då det kommer till silver; bondagebyxorna som jag köpte i London då jag var femton, sexton år och som jag har burit på konserter och festivaler och aldrig tvättat av rädsla för att de ska rosta; en rosa kamera med fulladdat batteri och extra minneskort och slutligen en anteckningsbok som förhoppningsvis kommer att fyllas av inspiration, hittills ofunna ord och tankar så fantastiska att det svindlar då man läser dem.

Samt underst i högen ett par röda converse, som framgår av bilden. I dessa converse ska jag traska Englands gator och gränder, torg och trottoarer. Vid min sida kommer jag att ha goda vänner och kanske nya vänner och definitivt främlingar och en stor del av tiden endast mig själv, men det kan vara riktigt intressant att resa i sitt eget sällskap nu som då.

Vi hörs då jag har återvänt från landet av afternoon tea och darlings!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

”Jag har något att bekänna…”

Om inte någon annan skriver den här boken, så kommer jag att vara tvungen att göra det, för idén är för genial för att lämnas oanvänd. Min plan A ifall jag blir arbetslös efter studierna.

Sedan kunde historien med fördel översättas till engelska och läsas in som ljudbok av Benedict Cumberbatch.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Fandom

Då jag hade sett klart det första avsnittet av BBC:s serie Sherlock så satt jag framför datorn och klappade i händerna. Bokstavligen. Jag satt framför dator i min ensamhet och var så exalterad att jag måste applådera. Sedan såg jag ut serien på fyra dygn. Där kan man tala om kärlek vid första ögonkastet. ”I didn’t choose the fandom life. The fandom life told me to come to Baker street if convenient and if inconvenient come anyway.”

Efter att jag hade sett igenom hela Sherlock-serien både en och två (och numera tre) gånger, så kände jag att jag behövde något annat. Jag, som nästan aldrig tidigare aktivt hade följt med en teveserie. Efter lite funderande bestämde jag mig för att ta mig an Doctor Who, som ett par av mina vänner hade talat gott om. Jag föll inte hals över huvud, som jag hade gjort med Sherlock. Det kom smygande, lockande, för varje avsnitt växte sig kärleken lite starkare. ”I didn’t choose the fandom life. The fandom life grabbed my hand and whispered: ‘Run!'”

Idag är jag fast. Obönhörligt, obevekligt, oåterkallerligt fast i dessa två fandom. Jag är huvudlöst förälskad, sanslöst, hejdlöst, gränslöst kär. Och som vilken annan kärlek som helst så är det lycka och sorg, skratt och tårar. Jag låter en internetröst tala angående Doctor Who, för precis så är det: ”Doctor Who made me so happy, then shattered my heart, mended it back together, broke it again, killed me, made me feel more alive than ever, and so on. It’s a vicious cycle. I hope and pray it will never end.

Bild

P.S. Idag fyller David Tennant, som spelar den Tionde Doktorn, 42 år. Congratulations, my beloved Doctor! ♥

6 kommentarer

Filed under dagbok

Kortslutna hjärtan

Det är ett så konstigt liv jag lever. Vart tar mina dagar vägen? Mina nätter? Jag vaknar, det är morgon igen och jag skriver. Jag funderar över frukost, jag studerar, jag diskar. Träffar vänner över lunch, cyklar, blir svettig. Sitter framför datorn alldeles för mycket. Lagar mat, diskar igen. Ordnar i lägenheten, ser på teveserier, går och lägger mig. Sover, drömmer. Ligger i draget från otäta gamla fönster. Sover, drömmer. Har svårt att somna om då grannarna härjar i trappuppgången. Sover, drömmer. Vaknar och så är det morgon igen och jag skriver.

Mina drömmar flyr tankarna så snabbt. Det enda som – kanske – finns kvar är en känsla, en förnimmelse, en flyktig idé av vad som har hänt under natten. Kanske är det därför jag är så trött och hungrig om morgnarna – jag har farit vilt fram hela natten, bara levt på hjärnbilder och känslor de senaste sju, åtta timmarna. Överlag lever jag mest på känslor.

Nej, inte lever på. Lever. Upplever. Det jag är och det jag gör är känslor. För det mesta är det små, lugna känslor. Passliga känslor. Lagom.  Det är nästintill lite… tråkigt. Även om jag aldrig borde säga så, med tanke på hur överväldigande och omvälvande det kan vara med stora känslor och hur trött jag kan bli på och av dem. Men då är det i alla fall aldrig tråkigt. Det är som om Livet själv är närvarande, pulserande genom mina ådror, som diesel i maggropen, som glitter i utandningsluften. Det är hysteriskt och maniskt och så hjärtskärande stort. Känslorna, Livet, ryms inte inom de vanliga kroppsramarna utan måste ut, genom ett rusande hjärta, ett vilt och levande och blixtrande hjärta, tills det nästan kortsluter sig själv. Ett överbelastat hjärta som knappt rymmer alla känslor. Det svämmar över, det blir blött på golvet i hjärtkammaren, då kärlek, tacksamhet, lycka och sorg rinner över hjärtkanterna.

Det är aldrig så lite farligt att ha hjärtkammaren full av utspillda känslor. Vätska och elektricitet, ni vet. Ett sprakande hjärta i ett vått utrymme. Därför blir det så lätt för mycket. Ett extra kraftigt hjärtslag, en gnista, och där! Där tog det eld! Brand och eld och blod och tårar. Då lever man stort. Då lever man smärtsamt fullt, med ett elektriskt hjärta i bröstkorgen, överloppskänslor på golvet och tårar i ögonen.

Och hjärtat bara fortsätter slå, för vad skulle alternativet vara? Så småningom torkar det upp i hjärtkammaren, känslorna avdunstar, de elektriska kretsarna slutar spraka och sända gnistor och det är lugnt igen. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Hjärtat reparerar sig själv, bygger upp de kortslutna kretskorten på nytt medan Livet är mer påtagligt än någonsin, en svag laddning i luften som får håret på ditt huvud att resa sig. Ett kortslutet hjärta är det ultimata beviset på liv. Det kan inte finnas kortslutna hjärtan utan ett föregående stort liv.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Vad jag skulle ha berättat åt dig, om jag någonsin hade varit tvungen

Jag var ett bestämt barn med starka åsikter och fick jag inte min vilja igenom var det inte långt till tårarna. I lågstadiet var jag duktig i skolan och vän med nästan alla i klassen. Jag var lång och fick alltid stå på den bakersta raden vid skolfotograferingen. Till diskot i femman hade jag köpt en svart kajalpenna och ett läppglans och jag lovade mig själv att aldrig någonsin svära. På rasterna spelade jag fotboll och tillsammans med fyra andra flickor bildade vi en hemlig klubb, med en hemlig bok där vi skrev hemliga saker. Jag undrar var den boken är nu.

På högstadiet hamnade jag i den stökigaste klassen. Det tog femtio minuter att åka buss till skolan, jag var alltid trött om morgnarna och jag lekte fortfarande i skogen med min bror ibland. Jag upptäckte gemenskapen i musiken och levde och andades rock ‘n’ roll. Jag började klä mig allt mera alternativ i tyllkjolar och slips och glitter runt ögonen och fick höra öknamn därefter. De engelskalektioner som jag tillbringade gråtande inne på toaletten räknade jag inte som skolk och jag var kär i klassens enda långhåriga pojke. Min värld bestod av såpbubblor och glitter. Jag klottrade mattehäftet fullt av citat från filmer och låttexter och blev besatt av en söt rikssvensk som jag hittade via nätet. Han hade röd ögonskugga och pojkvän.

Gymnasiet var en fantastisk tid. Jag fann min plats i världen och tryggheten i att vara oersättlig värmde mitt hjärta. Mina vänner var – och är fortfarande – de finaste någonsin och vi hängde i korridorerna under rasten, på kaféer på eftermiddagarna och hemma hos varandra på kvällarna där vi lagade chili con carne och såg på film. Jag läste lång matte, som var en pina, och psykologi, som jag älskade. Jag började rollspela och skrev dikter i huvudet medan jag åkte moped. Gymnasiet var också helvetesåren, med destruktiva relationer och den ena manipulativa jäveln som avlöste den andra, med allt det dåliga hände utanför skolan så det har inte solkat ner mina minnen. Sedan lärde jag känna underbara varelser som sydde igen mina sår och kysste bort smärtan. De håller jag hårt, hårt i än idag.

Nu, nu börjar vi närma oss samtiden. Jag är här, med garderoben full av skotskrutiga kjolar och hjärtat fullt av svårhanterlig tacksamhet. Jag studerar med ett hysteriskt lugn och sover i vinddraget från otäta fönster. Jag går barfota mitt i vintern och utnyttjar vuxenheten genom att steka plättar mitt i natten. Jag är starkare än någonsin förr och livet blir bara bättre och bättre – och då var det inte dåligt från början.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Det spontana kontrollfreaket

Om inte ens två veckor ska jag till England. Jag ska äntligen hälsa på min vän L, något jag har tänkt göra i flera år. Det är på tiden nu, då det är hans sista studieår i England och man aldrig kan vara säker på var han är nästa höst. Det blir spännande värre, för man kan heller aldrig vara säker på vad som händer i hans sällskap. Jag är utelämnad på hans nåd och onåd i en helt främmande stad.

I samma veva, då jag en gång är i landet, ska jag tillbringa ett par dagar i London, denna underbara plats. Det ska bli fint att få återse staden. Jag måste erkänna att jag inte på rak arm kommer ihåg ifall det är tre eller fyra gånger som jag har varit i London tidigare, men det är svårt att resa dit för många gånger. Jag ska njuta av storstadsromantiken, utnyttja tunnelbanesystemet till fullo, titta om London Eye och Westminster Abbey och Picadilly Circus ser som som tidigare. Jag ska äta fish&chips, besöka ett par platser som har en slags koppling till Doctor Who och Sherlock, obotlig fan girl som jag är, och kanske fara på musikal på kvällen. Jag ska sitta på kafé, titta på människor och överlag promenera omkring tills mina fötter skrikande ber om nåd. Det finaste är att jag också får sällskap av Räven, som numera huserar i England! Spännande resa, nya och nygamla och ställen samt dubbelt sällskap – bättre än så blir det inte.

Det som gör mig både upplivad och stressad på samma gång är min ambivalenta inställning till det spontana/det kontrollerade. Jag vet vilka tider Billy Elliot-musikalen går och vilken tunnelbanestation jag ska kliva av vid för att hitta whovianernas inofficiella samlingsplats, men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig från flygfältet till L:s studiestad. Jag har letat upp priserna på endagskort till tunnelbanan, men vet inte ännu hur jag ska ta mig från Åbo till huvudstaden för att över huvud taget kunna flyga iväg till de brittiska öarna.

Å ena sidan vill jag vara spontan. Ung och vild och fri. Utan begränsningar eller onödig kunskap. Ta dagen och situationen som den kommer med vissheten om att jag kommer att klara mig och troligen ha det fantastiskt under tiden.

Å andra sidan vill jag ha allt under kontroll. Tidtabeller, priser, rutter. Ordning och reda, så att jag slipper stå på Victoria Station mitt i natten, utan mat, internetuppkoppling eller någonstans att sova.

Det är inte lätt att vara ett spontant kontrollfreak…

2 kommentarer

Filed under dagbok

Polyversitetet

Det är ett icke-universitet, ett anti-universitet. Ett polyversitet. Lite som Hogwarts, en alternativ skola i en alternativ akademisk värld.

På polyversitetet kan man studera vid många olika fakultet, så som den flumanistiska fakulteten, den ekologiska fakulteten eller institutionen för spykologi. Till mina favoritämnen hör Thet Swänska Spraak, humanistmatematik och fitenskapsvelosofi. I det förstnämnda kan man gå kurser som det svenska kroppsspråket, okreativt skrivande, falsk grammatik och falsk etymologi.

Ett utdrag ur kursboken för falsk grammatik är exemplet ”lärarinna, lärarann, har lärarunnit”.

Det fina med polyversitetet är att det inte finns föreläsningar – det finns bara efterläsningar. Dessutom blir du som student inte utbildad, utan inbill(d)ad. Med lite tur kan du ta ut en examen och bli flum. kand., efter att ha skrivit ditt examensarbete Per Måns af Handling och din bisats.

Blir du inte utexaminerad så kan du alltid bli inexaminerad istället. Det är inte så noga vid polyversitetet, och det, kära vänner, är det fina i kråksången.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt